Stina spelade kontrabas. Jag spelade fiol och sjöng i kör, även om det tveklöst är Råneå Församling och den eminenta fd organisten Gerd Hagström som jag har att tacka för min grundläggande sångutbildning. Det var fiolläger, orkestrar, lektioner, övande -timme ut och timme in. Skjutsande, tålmodiga föräldrar. Orkesterresor inom landet och utomlands. Vänner för livet och upplevelser jag aldrig skulle vilja vara utan. En föreståelse för gruppdynamik, för ledarskap (precis som Stina skriver), för grundläggande matematiska förhållanden, för klangvärldar, för historiska sammanhang, för skönhet, för kreativitet, för presentation, för skapelseprocessen till viss grad till och med.. Jag känner att jag nästintill citerar Stina Oscarson och det är inte alls min mening utan jag försöker själv formulera vad jag tagit för givet och knappast formulerat mig ikring.
Det allra mesta går inte att mäta eller formulera på detta sätt.

Jag hade turen att mestadels ha egna instrument men i perioder hyrde, lånade oftast faktiskt, jag eller mina syskon instrument – som när jag bytte ut fiolen till förmån för violan i tonåren. Även som väldigt liten kände jag att den där lätta, torra, tunna träbiten som jag jämt hade på ryggen, under bussäten, i famnen, slängd över axeln – var oändligt värdefull (även om min 8dels-fiol knappast var av någon högre kvalitet), den stod för så mycket, var en slags port till något bortom vardagen. Även om det så klart ibland kändes lite pinsamt i skolbussen och i skolkorridorerna…

Jag växte upp med en självklar ingång till mitt kulturarv, både det folkmusikaliska och det klassiska, till och med en del av ”populärmusiken” fick jag med mig och i och med orkesterarrangemang och transkriptioner en hel del lärdom om hur det mesta som spelas på radio idag är uppbyggt och komponerat. Mitt i den norrbottniska tystnaden fanns ett universum av musik och av möjlighet att själv vara en del i att skapa något som berör och underhåller. Detta utan att ha en enda kulturarbetare eller musiker i familjen i övrigt. Musikskolan i Luleå, som numera heter Kulturskolan, gav mig tillgång till en del av livet som annars inte hade varit tillgänglig för mig.

På universitetet fick jag höra att det är så viktigt att konstnärer lär sig formulera sig kring sin konst så vi kan hävda konstens betydelse och plats i det kapitalistiska samhället. Vi skrev processdagböcker, projektutvärderingar, projektbeskrivningar, uppsatser… för att lära oss slåss för vår och vår konsts rätt att existera? Jag känner mig inte alls väl beväpnad. Allt är inte mätbart i pengar. Allt är inte lätt att formulera sig kring.

Till skillnad från Stina Oscarsson valde jag att bli yrkesmusiker. Men alldeles oavsett det så vet jag att utan musiken kanske jag inte hade levt idag. För det har passerat dagar då interpretationer av verk som Francks pianokvintett, Rachmaninoffs pianokonserter, Mendehlssons violinkonsert och Elgars cellokonsert, Mahlerlieder och Brucknersymfonier varit det enda som fick mig att stå ut, lindra min ångest, påminna mig att se skönhet i världen och livet och känna lust att ge livet ytterligare chanser.
Hade det inte varit för musikskolan hade jag kanske inte känt till alla dessa musikaliska berättelser, världar som öppnats för mig genom den där fiollådan som jag kånkat omkring på, via sena tisdagskvällsrep med symfoniorkestrar.

Som Stina frågar, vad är det värt att känna att livet är vackert eller uthärdligt för en stund?
Vad är det värt för en tonåring att vara en del av en ensemble, ha en funktion och ett värde bortanför skolgården?
(Att gå på museum och hur olika en attraktiv kvinnokropp kunnat te sig hjälpte mig definitivt att förhålla mig till min egen kropp och till tidningar som VeckoRevyn i tonåren, men det är en annan berättelse)

Vissa saker, som bildning och konst, har kanske helt enkelt ett värde bara i sig själv.

Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig vad mitt liv skulle vara, eller hur det hade sett ut, utan kommunala kulturskolan. Kanske ok ändå, men oändligt, oändligt mycket fattigare.

Dock kändes det något underligt att läsa följande intervju, dagen efter den senaste föreställningen;

”/Quasthoff:/ Even people in Diepholz (a provincial town in the state
of Lower Saxony) should have the opportunity to go to the theater.

SPIEGEL: You prefer a bad ”Carmen” in the boondocks to none at all?
Quasthoff: Indeed.” (Läs hela intervjun med Thomas Quasthoff här, den handlar egentligen mest om hans handikapp)

Den senaste Carmen sjöng jag nämligen i just Diepholz -för en nästan full sal och en entusiastisk publik. Men intervjun är också skriven för nästan ett år sedan…

Den lokala tidningen var väldigt positiv till föreställningen och skrev en artikel som inte är så mycket en recension som den berättar om Opernwerkstatt am Rheins idé och arbete. På tyska, så klart, men några trevliga och välskrivna ord om en grupp som menar att operakonsten lever.
Artikeln finns att läsa här

A small part of EGG rehearsing today

Upptagen och lycklig.

Carmen

Just nu har det burit av. Mars innebär ett ständigt resande och ett liv i kappsäck. Ett par dagar här och ett par dagar där. Roligt, intensivt och väldigt socialt.

Precis återkommen till Berlin, där jag för några nätter huserar i en väns lägenhet, under det att jag repeterar Orlofsky och EGGs nya spännande program Donne che spaccano. Efter 7h tågresa kom jag fram till bäddad säng, välkomst-after eight och lagad middag – sämre kan man ha det!

Detta efter att ha njutit vårsolen i Köln genom att repa Carmen två dagar och sedermera ha nypremiär på samma stycke. I Illingen. Världsmetropolen.

Det var en väldigt uppskattad föreställning dock, nästan fullt och härligt att träffa kollegorna igen!

Men kanske mest tillfredsställande var känslan av att jag faktiskt växt till mig en del sedan 2011 då jag sjöng partiet senast. Kanske börjar jag så sakteliga närma mig mina 10 000 övningstimmar…

Nästa Carmen är om två veckor i Diepholz, då tänker jag vara bättre än jag var igår. Basta.

Roligast var dock att kollegorna och arbetsgivarna tyckte så mycket om mig att kalendern fyllts upp på ett fantastiskt sätt efter turnén var över.

Så kraschade jag rakt i verkligheten genom att sjunga så illa på en provsjungning som jag inte trodde jag kunde sjunga längre. Halleluja, sången sitter mest i huvudet, det är då en sak som är säker.
Tack då till svenska Wagnersällskapet som ordnade en sådan ypperligt trevlig stipendieutdelning som genast gjorde mig på mycket bättre humör!
Fast de hade ju god hjälp av sångarna i Valkyrian på Kungliga, som bjöd på en härlig föreställning och av kocken/arna på Restaurang Naglo som tillagade en ypperlig middag förstås.
Jag ser sannerligen fram emot den utlovade augustiveckan i Bayreuth.

Så kom jag åter till min vardag och längtade efter att strukturera min vardag och komma igång med mina arbetsrutiner igen, de som varit lidande pga turnerande och resande, och skulle precis till att rulla igång hjulen när Skatteverket skickar ut ett 9 sidor långt brev där de skriver att de överväger att ge mig straffskatt bl a eftersom jag försökt göra avdrag för auditionresor även fast jag inte är medlem i/uppbär ersättning från a-kassan. Det är tydligen inte tillåtet att yrka på avdrag för jobbsökarresor om man inte lever av statens pengar.
Och på Grönland har isen smält lika mycket på de senaste 10 åren som den gjorde de föregående 100.
Något är galet i världen.

Men å andra sidan blev jag personligt tillfrågad att göra en provsjungning i helgen, och en god vän bjöd mig på en härlig, vegetarisk lunch idag – så det finns kanske hopp!

Hoppas få rutin- och övningshjulen i rullning i morgon istället! Har två partier och diverse ensembler för en konsert att lära mig den här månaden, så det skulle vara bra, så att säga.

-Goda råd från en kär kollega som råkade knacka på chatten och råka på en trött Solgerd.
Så sant, så sant. Kaxighet önskar jag mig i födelsedagspresent.

Hur svårt kan det vara att handskas med orken och självförtroendet egentligen?

Jag pratade med Dorothy Irving nyligen om behovet av bekräftelse. Varpå hon sa att man alltid, livet igenom, behöver bekräftelse. Samtidigt så pratar många i personlig utvecklings-svängen om att vara vuxen är att frigöra sig från yttre bekräftelse, att kunna bekräfta sig själv.

Jag blir mer och mer böjd att tro att de omtalade armbågar som sägs krävas i yrket är rent mentala gentemot de egna spökena och de åsikter man tror att andra har. Jag har hittills inte känt något behov av armbågar gentemot kollegor i alla fall.

När jag blir mentalt trött tappar jag självförtroendet, skölden/skyddslagret och söker bekräftelse där ingen finns att få. Jag tappar riktningen och ser bara nackdelarna med sådant som jag valt att göra för att i förlängningen nå dit jag vill nå och jag undrar vad i hela friden jag håller på med.

Ordinerar mig själv två kurer
* Ta mer ledigt
* värna om mina rutiner

Om jag lyckas GTDa lite mer så finns kanske tid för mer mental avspänning. Hoppas kan man ju.

För faktum är ju att saker och ting går bra just nu, så varför dessa spöken?

För någon vecka sedan såg jag en annons för denna audition i Berlin. Jag tänkte, ”varför inte, jag är ju på plats”

Det stod i princip ingenting i annonsen, vare sig angående vad de söker folk till, vilken slags artister de söker eller någon information kring hur urvalet skulle gå till. Det stod bara ”tiden är XX.xx-XX.xx, ta med två foton och ”Unterlagen”. När jag blev kallad per mail så svarade de inte på mina frågor på om vad jag skulle förbereda, vilken slags ansökningsmaterial (typ cv, repertoarlista etc) som de vill ha och vilken slags foton. Utan mailade bara tiden och förfrågan om foton igen.

Jag har inte haft en ledig minut över att fundera kring eller förbereda detta (hur man nu förbereder något man inte har den blekaste vad det är) men jag hade ledigt idag så jag tänkte att jag åker dit på vinst och förlust.

På plats träffade jag ett gäng skådisar i olika åldrar varav vissa hade fått lika lite info som jag, andra hade fått veta att man skulle ha med sig tre monologer, någon hade fått en text de skulle förbereda – till synes hade informationsutlämningen varit helt ad hoc. Samtliga hade dock konstaterat att själva projektet inte har någon hemsida och att bakom alltihop står tillsynes en agentur.

Så där står jag, i en kall korridor, i det på många sätt fantastiska men också oerhört nedgångna Theaterhaus Mitte och har inte med mig någon tysk monolog och funderar på om jag ska gå hem men tänker att ja ja, sjunger väl någon Weill-låt, de har jag ju fräscht i minnet. Jag konstaterade också, med tanke på det här med dress code, att skådespelare lever att klart fördomsfriare liv vad gäller kläder…

Ingen pianist fanns det och det var som sagt oklart om de egentligen bara sökte skådespelare eller om de sökte någon musiker också? Väntade 1,5h kanske på min tur och försökte komma upp med en strategi för min prestation.

Juryn bestod av en man i 40 års åldern (enligt ryktet operasångare) flankerad av två kanske 25-åriga tjejer. Jag går in, lägger elegant alla vinterkläder och saker i en hög på golvet innanför dörren och sa som det var att jag inte hunnit förbereda något (har knappt hunnit tänka på den här audition överhuvudtaget i ärlighetens namn, var rena turen att jag såg det i kalendern).
Det verkade inte bekomma dem.
Så sa jag att jag kan ju sjunga en sång om de var intresserade, ville de ha på tyska eller engelska?
Det var dem egalt
Jaha, så sjöng jag en halv Weill-sång och blev avbruten och ombedd att sjunga något annat.
Sjöng en annan halv Weillsång (rätt olik i stil, men tänkte efteråt att jag ju borde sjungit något helt annorlunda,typ ngn Sondheim, Faithful-låt eller en aria) och blev avbruten.
De frågade efter en tysk text varpå jag återigen sa att jag tyvärr inte har något förberett alls (och skämdes för detta, hade jag tänkt, eller vetat att de ville ha text så hade jag kunnat lära mig något kort på tunnelbanan åtminstone) varpå de bad mig läsa en monolog på svenska.
Jag drog en av Gertruds monologer ur Gertrud, som jag åtminstone nästan kom ihåg, och blev avbruten efter hälften. Mycket underligt att stå och läsa en monolog och veta att de som lyssnar förmodligen inte förstår ett ord.

Så frågade de mig om jag gjort några soloprogram och jag pratade på om vad jag gjort och vad som skulle vara roligt att göra och så ville de plötsligt att jag skulle sjunga något av Zarah Leander.
Jag sjöng mycket Zarah Leander för några år sedan men har inte skänkt hennes repertoir en tanke sedan dess – det stod helt still i huvuet på mig och jag kom inte på en ton eller en textrad. Så fort jag kommit ned till tunnelbanan så dök så klart ”Vill ni se en stjärna” upp i huvudet, men det var ju lite sent.
Fick ursäkta mig.

Kunde jag, i fall de bestämde sig för att de är intresserade, ha ett sådant program färdigt inom två månader?
Jag svarade ja och gick därifrån och undrade vad för slags program de menade och vad i hela friden jag varit med om…

Lite underhållande är det allt, men också lite påfrestande. Kände mig på något vis tillbakaslängd till första hälften av 1900-talet, vad gäller arbetsmiljö och branschrutiner. Kan ju bara hoppas att jag på något vis blir en starkare artist och människa av dessa upplevelser.

Och det har jag ju, och kanske med ära till och med, för när jag sitter i min sköna andra hands-soffa och tittar ut över min översnöade härliga andra hands-terrass i Berlin och dricker chaite utan mjölk, lyssnar på Simon & Garfunkel och njuter av tända ljus – så klappar jag om mig själv för vad jag åstadkommit under detta långa år.

Igår, sent, kom jag åter till Berlin efter årets tveklöst mest händelserika 10 dagar i Sverige. Dagar jag organiserat för mig själv och som föll ut bättre än all förväntan. En audition med endast ”bara för tillfället inlärd”-repertoar, en filmsession i Falun, en inspelning i Stockholm, ett roligt gig på Kulturhuset med repertoar fjärran mitt normala hemman och sista tillfället i den skådespelarkurs jag gått under hösten (med monologer ur Söderbergs Gertrud passande nog!). Inemellan hann jag med att träffa fina vänner och ha två sånglektioner med Ingrid Tobiasson, som spridit mycket ljus i mitt liv senaste två månaderna.
Men bäst av allt så fick jag två fantastiska besked:
Jag fick ett stort stipendium från Kungliga musikaliska akademin samt är en av tre som fick svenska Wagnersällskapets stipendium 2013.

Det har varit helt ljuvliga, positiva och upplyftande dagar. Jag är fylld av så mycket tacksamhet för mina otroligt begåvade och generösa kamrater och kollegor och för det stora stöd och den uppbackning som stipendierna innebär. De två stipendierna betyder så vansinnigt mycket för mig just nu att jag inte har ord för det, i kväll i alla fall, och jag ska utnyttja och njuta dem till sista droppen.

Så jag tar en till kopp te och klappar om mig själv medan jag sitter och läser igenom en timmes musik bestående av ensembler ur spridda verk som jag precis skrivit ut (imslp i mitt hjärta) och som jag förväntas kunna hyfsat på en repetition kl 11.00 i morgon på andra sidan stan (45 min resväg, det blir en tidig morgon) En av två repetitioner inför en nyårskonsert vid tyska östersjökusten med kammarorkester… På grund av praktikaliteter och tysk byråkrati, och dess sedvanliga väntetider, fick jag inte till någon övningstid idag, så det är till att plugga i tystnad.

Håll en tumme för mig i morgon, det kan jag behöva. Det ska det bli kul. Jag älskar mitt jobb! (och te och snö!)

Jag har nu funderat en hel del på detta, och bestämt mig för att berätta om det hela här, eftersom det inte lämnar mig i fred.

Jag deltog nyligen i en stor, internationell tävling. Efter två omgångar så gick jag inte vidare längre. Publiken undrade varför och flera uttryckte att de var förvånade och att de tyckt om vad jag gjort och presterat. Men så är det ju, att de tidiga omgångarna i tävlingar mest handlar om att bli av med folk, om att minska antalet. Tävlingar är en mycket relativ verksamhet och nivån var hög.

Självklart var jag besviken, men det som inte lämnar mig någon ro är att den kritik jag fick, från de två jurymedlemmar jag talade med, överhuvudtaget inte nämnde
mitt val av repertoar
min röst eller teknik
utan att kritiken i huvudsak handlade om det faktum att jag valde att gå ut på scenen iklädd byxor.

Högklackade skor, snygg blus, feminin make up, några valda smycken och ett par, i mitt tycke, eleganta byxor. Har ni hört? Byxor!

Jag var uppenbarligen den enda kvinnan bland de nästan 60 personerna i uppställningen som inte kom i klänning. Mitt modeintresse är inte stort, men jag vet vad jag trivs i, har en stark uppfattning om vad som hjälper mig och känns adekvat i förhållande till den repertoar jag sjunger och min interpretation av densamma. Jag gick inte ut på scenen barfota och i jeans, vilket nog så ofta känts som det enda vettiga.
Någon i publiken kom till och med fram till mig och tackade specifikt för just byxorna – ”äntligen någon som vågar vara sig själv”

En kommentar från en jurymedlem gällde att jag nog kunde ha byxor trots allt, även om en kvinna måste ha starka skäl för att ha på sig byxor på scen, eftersom jag har så tjocka ben och byxorna delvis kamouflerar det. En annan menade att det var fullkomligt oacceptabelt för en kvinna att gå ut på en konsertscen i byxor och att en kvinna i byxor inte är den ”stjärna” som operasångerskan måste vara när hon går ut på scenen.

Visst, jag kan dra på mig en klänning även om jag inte känner det är befogat eller ens adekvat, men frågan är om jag vill

eller om jag ens bör.

Eller en svensk version…

(notera övertonera i sluttonen!!! Läckert!)

Samtidigt är övningstimmarna självklart de heligaste på dagen, därefter kommer yogastunden och måltiderna…

Under mina utflykter i cybervärlden hittade jag en nedlagd blogg med två intressanta repertoarlistor. Det är alltså en förteckning över vilka arior som de sökande mezzosopranerna anmälde att de skulle ta med sig till en provsjungning och därefter en lista med vilka arior som faktiskt presenterades vid provsjungingen (alla röstfack). Detta är för ett Young Artist Program – men rätt intressant läsning ändå.
För det första är det rätt bra tips ifall man har lite torka på idéer angående hur man ska utveckla sin provsjungningslista. Det är en handfull arior nämnda där som jag aldrig hört talas om, det måste jag så klart omedelbart råda bot på – på så vis spännande.
För det tredje så kan man ju fundera som så att förvisso är detta ett Young Artist Program i USA, och förvisso är det viktigt att på provsjungning komma med huvudsakligen kanon-material, välkänt och utvärderingsbart – men man kan ju följa samma väg men lägga sig i vänsterfil så att säga.
Sjunga E amore un ladroncello istället för Smanie implacabili eller Deh per questo istället för Parto, parto und so weiter und so fort

Lättlyssnat var ordet, sa Bill. Bra musik, sa Bull.
Bjöd både på igenkännande och inspiration.

Det där med att vilja syssla med musik, komma in på musikhögskola och flytta till storstan och sedan inse att alla i ens omgivning har gått på konserter, teatrar, musikaler och operaföreställningar och varit med i operans barnkör och jag vet inte allt, när man själv på sin höjd sett en turnerande operett i en dammig aula någon gång i preskriberad tid -det kände jag allt för väl igen, med allt vad det innebar…

Så sa en kursdeltagare en av de sista dagarna. Det är ett stort och modigt erkännande. Jag förstod precis. Kanske var det det som var den absolut största behållningen av kursen; detta att vi alla kämpar med prestationsångesten, att vi är rädda att inte duga något till. Igenkännandet.
Att inför etablerade kollegor få erkänna sådant som är högst närvarande i min vardag men som inte ens i skolmiljön fick erkännas. Prestationsångesten. Konstigheten.
- och att få förståelse, igenkännande och stöd, att inte vara ensam.

”För den som har en prestationspersonlighet blir allting en prestation, även att vara dålig” M.Groth

Att vara fullkomligt närvarande i nuet är det enda sättet jag upplevt som fungerar för att undvika att hamna i prestationsångest och slippa obehaget av att glida in i en kostym som inte är ens egen. Kroppen är alltid i nuet, oavsett vart intellektet drar iväg.

Tog jag för stor plats nu? Har jag pratat för mycket?
Som en räkning på posten; har jag gjort bort mig nu som skrivit detta? Kanske har jag missförstått allting? Alla andra förstår nog mycket bättre än jag, varför skulle jag publicera de där inläggen? Det är nog jättedåligt det jag precis gjorde… Ytligt och genant…

Skammen kommer efteråt. Men låt den komma då, den är ju ett tecken på att man inte var fullkomligt i kontroll, inte var hämmad.

Släpp taget om vad andra tycker och arbeta med det du faktiskt känner – flyg!

Alan Watts som gjorde mycket för att integrera västerländsk och österländsk syn på och meditationspraxis under mitten av 1900-talet och som i sina föreläsningar och böcker skrev mycket om ”upplevelsen” och närvaro – vad vi i dag kallar mindfulness, skrev i sin sista bok, om taoism:

”/…/ the real and astonishing calm of people like Lao-tzu comes from the fact that they are ready and willing, without shame, to do what comes naturally in all circumstances.”

Jag är inte längre rädd för er fast ni säger att ni är skådespelare

En väldigt etablerad kollega som var med på Ösel och som tillsynes hade tillgång till alla möjliga tänkbara tempi och färger gjorde mig uppmärksam på detta att inta en position, att andas in ett rejält, och onaturligt, andetag är ett slags försvar som ”vi” tillskansat oss genom åren och som för mig blivit ett vokaltekniskt problem. Hen började nämligen en hårresande intensiv monolog hopkrupen på sin stol, benen i kors, huvudet i handen, armbågen vilande på knät, i fullkomligt vanlig samtalston – resultatet var att vi var flera som inte riktigt visste om hen nu läste en text eller om hen helt enkelt berättade om en egenupplevd händelse. När hen sedan avslutade med en fråga, föll det sig naturligt för en annan närvarande att besvara den, så naturligt och organiskt tedde sig det hela. När vi sedan samtalade efteråt handlade samtalet om hur svårt det är att börja ur detta ”intet” utan att inta en position, öppen kroppshållning, utåtriktad energi, djupt andetag… Man blir som student ständigt itutad hur ofantligt viktigt det är att förbereda sig, och visst måste man ha andats in i tid, repliken måste ju komma i rätt tid. Speciellt en sångare är ju tämligen låst i tidsaspekten, men även talskådespelaren behöver ju, som sagt, respektera en rytm och ett flöde. Men ett visst mått av ”ignorera allt du lärt dig” – är alltså även vad det gäller förberedelsen av godo.

Impulse and intention come together in the present moment, the moment of action. When we act, we are already ready, inclined, and aligned
New World Mindfulness s.187

Och det var där jag äntligen förstod att när jag fått kritik från provsjungningar att det är något fel med min andning, att jag inte kan andas (sic!) etc. så har det hela tiden handlat om timing, om intention och om andningens funktion. Om andningen inte är organisk i förhållande till det som det är min intention att berätta då faller korthuset. Otaliga är de andningsövningar jag gjort genom åren, otaliga de som försökt hjälpa mig med ansats och inandning. ”Andas ut innan du sjunger”, ”Luften får inte stå stilla mellan det att du andats in och det att du börjar sjunga”.

Men det handlar ju om detta enda, andningen avslöjar närvaron; Vad jag vill säga och hur jag känner för att säga det.

Om jag intar en position för att ”nu ska här spelas ordentlig teater” så har jag redan förlorat autenciteten. Alltså, torde skådespelaren liksom mindfulnessutövaren kunna använda andningen som ledstång, rättesnöre och kompass.
Kroppens impuls till inandning avslöjar ens intention. Sådant betraktaren läser, oftast utan att veta vad det är som gör ifall det stämmer eller inte stämmer.

Andningen är en fråga om autenticitet.

Vad berör dig i den här texten? På vilket sätt gör du det svårt för dig?

R.W.Emerson pratar om att när man bestämt sig för något så hindrar det nya impulser och nya lärdomar och säger
”I unsettle all things. No facts are to me sacred; none are profane; I simply experiment, an endless seeker, with no Past at my back.”
Han får sällskap av W.James som menar att efter att man gjort sitt bakgrundsarbete och sina studier så bör man
”Dismiss absolutely all responsibility and care about the outcome. Unclamp, in a word, your intellectual and practical machinery, and let it run free; and the service it will do you will be twice as good.”
och han uppmanar människorna till att
”forget their scruples and take the brakes off their hearts.”.

Som det heter i gestaltmetoden; känn din text väl, släpp taget om den, se vad du kommer ihåg av den och bara upptäck hur den låter just nu, se vart den bär dig. Vad som sedan kommer ut av det, den eventuella bedömningen av det, ligger sedan hos betraktaren.

Den lata skådespelaren gör inte mer än nödvändigt, allt som inte behövs är avspänt, men det som behövs är fullt närvarande. Det handlar återigen om att stanna i nuet, i ”Hur är det just nu?” och undvika att ta på sig de där kostymerna som är så nära till hands. Närvaron i texten är ”allt som krävs” och att man vågar låta anspänning och avspänning avlösa varandra.

Teatervisionären J. Grotowski, vars arbete utforskar de naturliga möjligheterna för personlig förvandling/förändring hos aktören, pratade om detta växelförhållande i samband med allas vårt efterlängtade ”flow”, och W.James skrev om detsamma vad gäller koncentrerat handlande. Även K. Stanislavskij pratade om att i varje ögonblick finna vad som är optimalt för just det ögonblicket, hur man kan optimera sitt agerande; göra vad som krävs men inte mer.

Stanislavskijs kända tilltag, när han skulle regissera Rigoletto och bad sångarna sitta på stolar, på sina händer, och sedan utifrån denna position uttrycka texten, ser jag nu som ett sätt att tvinga sångarna att släppa taget om det ”extra” åtminstone i det yttre.

Den lata skådespelaren idkar medveten närvaro på hög nivå – är fullt medveten om vad som behövs och släpper taget om allt extra.

Hur är det just nu? Var känns det i kroppen?
Psykologen och filosofen W. James, som blandade psykologi, filosofi och religion och grundade dessa i den upplevda erfarenheten i nuet, pratar om att vara medveten om sina tankar och om hur kroppen reagerar på dessa tankar, ger medgivande eller tar avstånd, och hur utmanande det är att våga vara närvarande i alla upplevelserna inombords.

det första steget [är] att göra deltagarna medvetna om det skrämmande i att ställa sig på scenen inför allas blickar, och att våga acceptera den rädslan./…/ att acceptera det skrämmande i att stå inför andra mänskor, och att söka ett sätt att omvandla denna rädsla till skapande energi. M.Groth

Detta är precis vad gestaltmetoden, liksom mindfulnesstraditionen, uppmanar till; Notera men döm inte, låt det vara så. I det ögonblick vi accepterar nuet, känslan av att vara dålig, vettskrämd, nervös eller vad det än vara må, så finns det en öppning för förändring och nya impulser. Den ständiga förändringen är själva kärnan i gestaltmetoden.

En impuls som kommer från kroppen kan aldrig vara ”oäkta”, det är kroppen som talar om hur det egentligen är med oss. Livet är i sig ett ständigt flöde av spänning och avspänning så om man vågar börja mitt i allt detta, börja vid bästa möjliga dåliga ögonblick, mitt i den upplevelse som fyller oss då kommer det ut som ska komma ut. Inte det uttänkta, men det i stunden riktiga. Kanske blir det tokigt, då får det vara tokigt, för i nästa ögonblick kommer det med all sannolikhet bli något annat.

Författaren R.W.Emerson, som anses vara en av de första som verkligen resonerar kring medveten närvaro i väst, pratar upprepande om det ständiga flödet i förändring och uppmanar till att man ska vara öppen för förändringen som sker med säkerhet, igen och igen: ”We dive & reappear in new places”.

Så ofta som jag själv stångats, känt hur jag talar med en röst som inte är min egen. Upplevt mig konstruerad, oäkta, i en lånad kostym. Men genom att hela tiden återgå till frågan ”Hur är det just nu” har jag nu fått uppleva att det faktiskt går att balansera på en slak lina. Och under har jag bevittnat hos mina kollegor, oavsett ålder, grad av etablering, anställningsform, utbildning, kön eller nationalitet – plötsligt var det självklart det som sades, plötsligt förstod jag vart enda ord.

…man dyker ned och dyker upp på nya platser…

En sångare som inte hörs över diket till första raden blir inte anställd igen. En sångare som inte har full klang i hela, det av röstfacket krävda, registret blir heller inte anställd igen. Av dessa, naturliga, skäl så har min tillvaro hittills handlat oerhört mycket om att lösa problem ett. Problem två har med tiden gjort sig allt mer påträngande, men har ignorerats både av mig och av andra. När det blivit för tydligt har det visat sig att det är svårt att få hjälp eller råd. Man ska helt enkelt inte erkänna sin dåliga självkänsla eller sina tvivel. Fake it ’til you make it och fungerar det inte, tough shit…

Gestaltmetoden för skådespelare eller ”Den lata skådespelaren” fokuserar på problem nummer två, vilket jag inte visste när jag åkte. Men vilken lycka när jag förstod att det finns hjälp att få och jag är inte ensam.

Gestaltterapi är en metod som utvecklades av läkaren och psykiatern Fritz Perls och hans medarbetare på 50-talet och är inspirerat av psykoanalys, kroppsterapi, gestaltpsykologi, psykodrama, existentialism och österländsk filosofi. Skådespelaren och regissören Marcus Groth har ur denna terapiform utvecklat en metod att arbeta med skådespelare, musiker och skribenter. Att jag ser så stora likheter med mindfulnesskulturen kan kanske förklaras av de där orden ”inspirerat av…österländsk filosofi”.
En annan förklaring står att finna i boken New World Mindfulness (McCown/Micozzi, 2012) där det fram emot slutet står
”This kind of sensing is central to the art of acting, and the millennia of experiencing by theater practitioners has identified much that can be of value for mindfulness practice.”

Det är fler än jag som ser samband…
(eller, att det skulle ta mig så här långt att förstå det som mina kollegor i generationer vetat.)

Det tycks mig som om varje fråga som gestaltmetoden arbetar med finner sin förklaring bland mindfulnesstänkarna. Eller kanske menar jag snarare att genom att förstå agerande förstår jag också mindfulness.

Efter drygt två lediga veckor så startade jag upp ”säsongen 12/13″ med en veckas fortbildning på Ösel, Estland. Jag finansierade kursen, Skådespelararbete enligt gestaltmetoden, med stipendium och utdraget ur min stipendieansökan ovan förklarar vad jag ville och förväntade mig av kursen. Sagt och gjort, rösten fick ytterligare en veckas semester och jag åkte till Ösel i sällskap med I.Bergman, A.Tjechov, W.Shakespeare och U.Lundell. Fast besluten att komma åter med bättre självförtroende och bättre på fötterna vad gäller den talade texten.

Jag har i flera år varit intresserad av mindfulness eller medveten närvaro som vi kallar det på svenska. Övningarna och tankesättet, i olika förpackningar, har räddat mig genom tunga perioder men ändå har jag känt att det varit svårt att verkligen integrera den medvetna närvaron i vardagaslivet. Det var så mycket som jag läste och läste men liksom ändå inte förstod. Att acceptera nuet var nog det svåraste att greppa. Men under senvåren så tog jag återigen upp mina mindfulnessidéer, för femtioelfte gången, eftersom jag på något vis kände att det har med mitt konstnärliga utövande att göra. Mina senaste sånglektioner innan jag tog semester innebar ytterligare ett steg i denna riktning. De handlade nämligen inte speciellt mycket om sångteknik, klart vi diskuterade en och annan teknisk passage och diktion vid tillfälle, men mest kom de att handla om att sjunga bortom intellektet och teknikövningarna om att låta rösten bara vara som den är. Arbetet med Jeffrey Francis är oerhört stimulerande, utvecklande, informativt och alltid skrattfyllt, men nu när jag ser tillbaka på arbetet vi gjort sedan vi började jobba ihop i mars så är den underliggande röda tråden att bara låta saker och ting vara, att lära en burfågel flyga. Användandet av imbecilla övningar för att koppla bort intellektet, börja vid bästa möjliga dåliga tillfälle för att inte hamna i en konstruerad andning – att återgå till berättandet. Två meningar som Jeff upprepat ofta ”Jag är inte här för att lära dig sjunga, du kan redan sjunga” och ”Sjunga handlar allra mest om ansatsen -om intentionen, impulsen att säga något”

Dröm då om min förvåning när något av det första Marcus Groth säger på kursen är -jag sysslar inte med att lära någon spela teater, ni är skådespelare, ni kan agera, jag är bara här för att få er att förstå att ni redan kan flyga. Det var som om jag såg Jeff retsamt sticka upp två fingrar bakom huvudet på honom.
I det ögonblicket förstod jag att detta var platsen där allt kommer samman: där arbetet med Jeff, åren av direkt och indirekt praktiserande av medveten närvaro och mitt ibland synes hjälplösa sökande efter ett sceniskt varande där jag känner att jag kan göra den slags konst jag vill, berätta de historier jag vill berätta.

”Livet, det autentiska varandet, kan inte ”göras” på scenen. Det föds när vi tillåter oss att vara den vi är med alla våra begränsningar och tillkortakommanden, och inte stör berättelsen vi berättar med vår storartade skådesspelarskicklighet eller geniala regikonst.” M. Groth

Jag fick ut allt jag ville och mer där till av kursen på Ösel men när jag kom hem så kände jag att jag hade svårt att formulera vad jag egentligen varit med om, vad jag egentligen lärt mig. Jag frågade mina kollegor och fick svar som hjälpte mig på vägen men fick sedan abrupt släppa taget om tankarna för att lämna plats för magsjuka och bröllopsgig. Följande blogginlägg är mitt försök att förklara för mig själv hur det hela hänger ihop och hur det kommer sig att jag äntligen tror mig ha förstått både vad det är som jag sedan de första åren på scenskolan så febrigt sökt efter i mitt arbete och vad mindfulness egentligen betyder.

Så, eftersom min semester är avslutad sedan en tid så är jag nu mitt i planerandet och processandet. Jag tänker tankar jag inte kunde föreställa mig för en månad sedan och väntar febrilt på att det som känns i bakhuvudet men som ännu inte materialiserat sig i ord eller bild ska ge sig till känna.

Det är spännande tider, vad som helst kan hända.

Den brittiske regissören Stephen Langridge tillträder som ny konstnärlig chef på GO säsongen 2013/14. Det är otroligt spännande. Färsk konstnärlig ledning både i Göteborg och Oslo…Vad må det bära med sig för de kommande säsongerna månne? Sverige och Skandinavien är litet, en person kan göra stor påverkan, för konsten och för de utövande.
Jag ska bredvilligt erkänna att utöver delar jag fått med mig från Lohengrin i Stockholm så känner jag inte Stephen Langridges verk överhuvudtaget. Men det jag läser om honom känns lovande. Kanske kan GO låta sina höga portar stå på glänt för de bortom den etablerade publiken och bli ännu lite modigare vad gäller repertoaren. Hans hemsida hittar du här

Efter en säsong som för mig präglades av nyskrivet så har nu barockrepertoaren tagit sig allt större utrymme. Vad blir det av det?

Jag ser sakta hösten göra intåg i naturen; beskär fruktträd, äter sensommarprimörer, tar hand om ved och bin men svalorna flyger fortfarande som reaplan ovanför frukostplatsen och grannen klipper fortfarande gräset i bikini. Processen får ta sin tid. Ur den kommer något gott, så som det gjort tidigare år. Var sak har sin tid.

-på S-bahn från Wiens internationella flygplats kom jag i samspråk med en tysk författare, Herr Klein, som skulle besöka sin son som är yrkesmusiker baserad i Wien. Någonstans i samtalet om stort och smått kom vi in på diskussionen om medborgarlön vilket tydligen debatteras i Tyskland just nu. Man har tydligen räknat på att om alla skulle ha en medborgarlön på 1000€ i månaden och man då tog bort de varianter av socialbidrag och arbetslöshetsersättningar som skulle bli överflödiga så skulle det hela vara finansierbart utan problem. Men detta var inte det mest intressanta i samtalet – mest intressant var konklusionen
-Undersökningar visar att i princip alla tillfrågade ändå vill arbeta, kanske med annat än idag, kanske annorlunda tider men dock. Men det är så klart ett stort motstånd -det är en fråga om makt, kapitalisternas makt, patriarkatets makt. Tanken svindlar när man tänker på vilken frihet medborgarlönen skulle innebära för individen.

-när jag besökte Hundertwasserhaus, vilket på många sätt är en svindlande upplevelse av kreativitet, perspektivförskjutning och frihet så hade jag ett informellt samtal med en äldre herre som arbetar med turistverksamhet kring huset. Han berättade att påfallande många män blir aggressiva och känner sig oerhört provocerade när de besöker huset. Många gånger har han sett äkta par gräla utanför konstbutiken som finns i anslutning till huset, någon gång sett män fysiskt försöka förhindra sina partners att överhuvudtaget gå in och se den video som visas över husets innandöme (av självklara skäl inte öppet för allmänheten eftersom det är ett ”vanligt hyreshus”). Detta skedde så ofta att en psykolog bestämde sig för att undersöka det hela. Resultatet av undersökningen fick jag mig till del som så: Hier fehlt der Ordnung – de raka linjerna och rutnäten är de mest onaturliga av allt vi omger oss med. De är skapade av, men inte sunda för människan. De är det yttersta uttrycket av kontroll. När ordningen saknas hotas kontrollen, hotas maktcentra, hotas patriarkatet, hotas mannen…

Måste säga att den här semestern tar tankarna på oväntade vägar