Mats Söderlund, författare, ordförande i Sveriges författarförbund (kulturdebatt i DN)

Två artiklar värda att läsa;
Nicola Matisic om musikundervisning i skolan, om körsång, orkesterspel och kulturens enande kraft -i Expressen

och Umberto Eco intervjuvad för the Guardian om hur kulturen skapar den europeiska identiteten

Skulle kunna orera länge om dessa båda artiklar och tankar de väckt, men måste ägna mig åt att översätta latin….

Vill gärna rekommendera Lena Anderssons ledare i DN från i lördags också – mycket bra om Socialdemokratin och Sverige, även om det är lite off topic från artiklarna ovan

Efter en härlig lunch tillsammans med min Filipjevna, Jenny Sandelin, promenerade vi genom stan och hon visade mig superfina övningslokaler. Jag vet inte om jag får vara där men jag verkade inte störa någon eller ta upp plats för någon annan så dit kommer jag gå igen! Min nya bostad är inte fullt lika övningsvänligt (läs ljudisolerat) som fina lägenheten och därtill så är ju ett vettigt piano alltid användbart.

Så är alltså ”sen” och ”då” obevekligen här. Så på gott, liksom på ont.
Plötsligt är det bara 4 dagar till nästa provsjungning – den som nyss var Då.
Och av det följer att Sen träder i kraft alldeles, alldeles strax, med eller utan mitt godkännande.

Jag befinner mig i en väldigt kreativ och dynamisk period av ett myller av känslor och högvis av ny repertoar. Försöker lära mig ett nytt stycke varje dag för att hålla min tidsplanering… ett vettigt piano är alltså väldigt användbart.

Tevattnet kokar. Äntligen. Ljuva tider

Den som har lust kan läsa här

Jag hade missförstått kontraktet, eller snarare det står helt enkelt inte i kontraktet exakt hur det var upplagt med boendet, alltså fann jag mig för någon vecka sedan i en situation där jag såg ut att bli bostadslös de här kommande två veckorna. Just nu ligger jag nämligen inte ute med några slantar i onödan vad gäller lägenheter som står tomma. Mina hemman är alltså bebodda av andra just nu. Tack och lov så löste det sig hyfsat snabbt och smidigt av vänliga själar och även om min nuvarande temporära bostad inte är ens i närheten av den fullkomligt underbara lägenhet jag bott i hittills (med den träffande c/o-adressen Ekosol) så har jag i alla fall någonstans att bo, öva och därtill har jag utsikt över Vasa fängelse, vilket är både är i bruk och en osedvanligt vacker byggnad, till vänster om fängelset ser jag havet. Inte så tokigt. Närmare till skidspåret är det också. Vasa är ett trevligt ställe.

Hoppas bara att ingen av de som förmodas dela kök med mig (ja, jag är tillbaka på folkhögskolan från första veckan och bor i en studentkorridor) har lust att göra det – det jag packade ned från den i princip tomma kylen på det ena stället fyllde visst kylen på det andra.

Vidare har dagens ned- och uppackande visat på ett mysterium: Jag åkte hit med en halvfull stor och en tom liten resväska i November, idag var båda resväskorna rejält fulla… Hur det har gått till vet jag inte, ärligt talat, därtill så kan det ge vissa problem när jag ska härifrån.

Vår föreställning växer till sig tycker jag. Den blir bättre och bättre för varje kväll. Samtliga medverkande tycks höja sig över föregående föreställnings nivå varje kväll. Publikresponsen blir också hjärtligare och hjärtligare, och då var det inte dåligt från början.

Det är härligt att vara på scenen med kreativa, närvarande kollegor som erbjuder nya små detaljer och uppslag varje kväll och härligt att få känna att jag själv är så fri och närvarande att jag kan bolla tillbaka de flesta erbjudanden jag får.

Det kändes lite melankoliskt igår kväll. Kanske för att det är så tydligt att den är perioden går mot sitt slut nu och nästa kapitel onekligen påbörjas även om jag inte har ramverket klart för det än. Kanske för att jag äntligen kommit ut ur värsta ”skriva ansökningar”-paniken och gärna skulle hänga lite med mina kollegor. Men för dem liksom för mig så börjar nästa kapitel och de drar alla snabbt vidare till sitt och jag, jag gick och handlade mat samt konstaterade än en gång ur otroligt dåligt utbud det är här i stan på ekologiska matvaror. Jag söker och köper med en dåres envishet det jag hittar, men Sverige har kommit bra mycket längre på det området tycks det…

Gremin såg till att föreställningen igår filmades. Det är med skräckblandad förtjusning jag väntar ett mail med en länk…

Idag kände jag således en slags lättnad för att nu skulle jag äntligen få lämna de där jobbiga besluten bakom mig och gå vidare och ägna energin åt mer spännande saker – som att sjunga och lära mig ny repertoar t ex.

Men se då händer det under dagen en massa saker som kan innebära att vissa av flygbiljetterna jag köpt (billigast möjliga, inte ombokningsbara) inte kommer vara användbara, att boendet hade behövt vara annorlunda samt att de papper som jag så lättat traskade till posten med igår – de hade jag behövt ta extra kopior på för andra ansökningar…

Ibland är det oerhört lättsamt och skönt att leva föra resväskeliv, ibland är det väldigt irriterande och framförallt besvärligt.

Jag får vänta och se hur saker och ting löser sig. Gjort är ju gjort.
Stort tack ändå till er som hjälper mig med diverse stora och små frågor via Facebook

Kollegan kom och jag fick mitt ärende utrett, men gick trots det därifrån något förvirrad…
Låter min ”svenska” svenska så väldigt annorlunda än finlandssvenskan så att det inte går att förstå mig? Det har nämligen hänt förut att folk inte förstår vad jag säger förrän efter ett tag…

Det är ganska saftiga käftsmällar han delar ut, men min främsta reaktion när jag läste det igår, var en lättnad för att någon tar bladet från munnen och faktiskt talar ut. Med min begränsade erfarenhet så kan jag konstatera att det finns en sned balans mellan administrativ personal och konstnärlig personal i branschen. Där administrationsbiten, som tveklöst är viktig, anses viktigare än den konstnärliga personalen fast, som Warner skriver, ”They owe you their living”.
Utan att gå till några angrepp så menar jag att de saker Warner tar upp verkligen, verkligen behöver diskuteras – vi behöver våga diskutera dem.

Som Nikola Matisic skriver på Twitter; Important question for all art institutions including academies; who has the top employment status, artistic or admin staff?

En likaledes klok reflektion på Warners tal publicerades i går i information.dk där skribenten Valdemar Lønsted klokt ställer den mycket adekvata frågan varför allt ska vara i världsklass hela tiden, varför kan det inte bara vara bra och duga med att vi gör vårt bästa? Världsklass kostar mycket pengar och inte ens de institutioner och personer som anses höra till världsklassen levererar topprestationer varje kväll. (Tack till Operalogg som gjorde mig uppmärksam på den artikeln)

SvD har även de publicerat en artikel i ärendet, att läsas här

Jag låter Stephen Fry berätta lite om värdet av att lyssna på klassisk musik;

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Men det där skidandet, denna alltigenom aerodynamiska träningsform, lösgjorde nog en del av den ilska och frustration som jag känt senaste dagarna. Ja, när jag inte varit på scen alltså, för de senaste föreställningarna har varit riktigt roliga och blivit väl mottagna.

Sent igår hade jag ett jobbigt samtal med en av mina närmsta vänner. Det var helt baserat på kärlek och vi pratade inte så mycket om oss respektive utan mer om annat; helt normala samtalsämnen på småtimmarna så som sjukförsäkringssystemet, hur rättssystemet skyddar socialbidragstagare som hamnat i skuld, om hundar och kråkor. Men jag fick en sådan där jobbig känsla: Frågan ”hur mår du” som ställs så där lite insinuerande – som att det är underförstått att jag inte mår bra eller åtminstone inte vet mitt eget bästa. Även om jag vet att den ställdes i medkänsla och uppriktighet så kändes det ändå obehagligt. Jag kände mig genomskinlig. De senaste dagarna har inte varit så muntra nämligen, ja, utom timmarna på jobbet då. Inte mår jag dåligt, men jag har känt mig irriterad och frustrerad, känt mig stundtals orolig och väldigt rastlös. Känslor som är 100% jobbrelaterade och helt handlar om karriär, val som behöver göras och som svans, självklart, ekonomi.

Tvivel. Funderingar kring om jag överhuvudtaget har något att säga som konstnär, om jag någonsin kommer tillrätta med det som hindrar min röst från att vara helt fri och i de värsta stunderna, tvivel på att rösten överhuvudtaget duger något till och om jag inte egentligen är en amatör som tagit sig vatten över huvudet vad det gäller samtliga ben jag står på och vill stå på i min karriär.

Men det som började gå i mitt huvud var, hur kunde den här tredje personen som ställt frågan och indirekt alltså deltog i samtalet, veta? Det är ingen jag träffar och jag har aktat mig noga för att skriva något om mina tankar i något socialt nätverk. Och ändå, fast jag gjort det, så får jag en uppläxning av min kamrat att jag inte får skriva sådana saker. Han säger att det negativa etsar sig fast, att folk då tror att jag inte är något värd och inte är något att ha.

Och jag vet någonstans att han har rätt. För jag har märkt hur vissa personer tror att jag mår väldigt dåligt psykiskt för jämnan för att jag gjorde det under en period. Och antagligen går detta oflexibla tänkande och ständiga fokus på svagheter igen oavsett vad det gäller.
Och jag blir så arg. Ja, inte igår kväll, men nu idag, i skidspåret.

Om någon säger till mig att hen inte vet om det är läge att söka annat jobb, att hen plötsligt känner sig osäker på något eller att hen känner sig nedstämd eller orolig så tror ju inte jag per automatik att personen i fråga inte kan sjunga eller vad vederbörande nu sysslar med. Jag tror helt enkelt att vederbörande går igenom en tuff period och att det blåser motvind på henoms väg just nu.

Det är inte stor skillnad mellan en arbetslös artist och en arbetslös i något annat yrke som är det minsta lilla kreativt eller har krävt långa studier – allt är bara amplifierat. Man tvivlar periodvis på att man duger något till. Man jämför sig i svaga stunder med andra och anser sig fullkomligt undermålig.

Jag försöker att inte skriva så mycket om mina tvivel, försöker att inte delge mer än de allra, allra närmast rädslorna som kommer och går. Men jag tycker det är trist. För jag tror mig veta att jag är inte räddare än någon annan och jag är verkligen inte en sämre artist än någon annan för att jag medger att jag ibland tvivlar och är rädd. Och om mina medmänniskor inte delger mig att de har det jobbigt, hur ska jag då kunna finnas där för dem? Och vilket stöd kan jag få om jag inte vågar öppna datorn ens under de sämre dagarna i rädsla för att de negativa tankarna ska rinna över och ut genom fingrarna.
Vilket alltså är en dödssynd och för alltid kommer förhindra alla mina eventuella möjligheter till den karriär och det konstnärliga utövande som jag önskar mig och arbetar emot.

Sociala medier är fantastiska, de tillför oerhört mycket i mitt liv både privat och professionellt – men det är inte helt lätt att hantera dem i alla lägen fast jag tycker jag håller en medveten linje som jag står för. Men jag önskar det fanns större utrymme för mig att vara som jag faktiskt är. För om det något jag bevisligen inte är bra på så är det att bygga upp en ”mediebild” kring mig själv.

Ibland är jag stark och målmedveten. Ibland liten och skumögd, trevandes med handen framför mig i mörkret. Precis som du. Men kanske är jag mer utsatt för svängningarna i mitt mående än den som har en fulltecknad kalender eller jobbar med något som inte är fullt så beroende av mig själv.

Och som svar på alla insinuanta frågor om mitt mående så mår jag väldigt bra generellt sett, är nästan frisk från det evighetssega viruset sedan jul och lider sedan länge inte av någon depression, ryggskott har jag inte heller haft på länge, vidare sjunger jag bättre än någonsin förut, därtill så känner jag mig trygg och stark som skådespelare och interpret och vet att där har jag på fötterna. Dock har jag inte så mycket arbete som genererar inkomst som jag skulle önska, arbete har jag däremot gott om. Tackar som frågar.

Det sociala är något av det svåraste med sångaryrket tycker jag, och man får tänka både en och två gånger kring hur man vill förhålla sig till sina sjungande vänner, så att ens vänner inte blir ens konkurrenter plötsligt. Hur förhåller jag mig när jag träffar ytligt bekanta på provsjungningar? Vad pratar två sångare om som går och tar en fika, om de inte är riktigt nära vänner?

Humoristiskt skräckscenario;

(tyvärr är det inte så twistat som man skulle vilja tro)

Det är dock inte alltid så. Jag ska precis hoppa i duschen och ta tåget till Helsingfors dit jag är inbjuden av tre av mina fina kollegor, en ska jag bo hos, en annan fixar biljetter, en tredje fixar utgången efter konserterna. Nu ska här djupdykas i det finska kulturutbudet, med personlig guidning.

och en härlig artikel, indirekt om produktionen, skriven av en körmedlem (också på finska) finns att läsa här

Är glad och tacksam för att recensenter och kollegor tycks tycka om vad jag gör!

Tredje föreställningen idag. Den första efter det första uppehållet. Det är alltid intressant. När man varit ute ur arbetet, inne i något helt annat, i annan repertoar, i en annan stad, så känns det lite overkligt och underligt att vara där på plats. Läsa igenom text, ha några vettiga anteckningar och i huvudet gå igenom sin rekvisita räcker dock långt. I normalfallet är ju en föreställning hyfsat väl repeterad – så även här.

Det var en bra föreställning i kväll. Min röst var betydligt friskare än under de två gångna och jag kände att jag faktiskt kunde musicera lite, vilket en kollega kommenterade på ett härligt positivt sätt. Även kollegorna och kören sjöng fint och det var mer flyt i tempi och fart på orkestern än senast. En härlig kväll som gav mersmak. Så där så att man liksom inte vill gå hem riktigt.
Vi stod en stund och pratades vid på scenen när ridån gått ned.

Jag borde lägga mig. Matiné i morgon. Föreställning kl 14. Det kommer vara så på lördagarna framöver men det är första gången i morgon. Alltid intressant att se hur det fungerar, med fokus, röst, kropp.

Ett meddelande till kvinnor från en man

Jag har haft orsak att fundera mycket kring manipulation, mästrande och dominanta beteenden som skett gentemot mig själv och mot andra närstående. Det kom till ett läge där jag började ifrågasätta, det krävdes mycket mod av mig första gången jag faktiskt sa ifrån i en konflikt. Just den relationen har utvecklats på ett väldigt positivt sätt sedan dess. Det var en intelligent man jag sa det till och vår kommunikation ser idag mestadels annorlunda ut.

Idag tror jag mig om att vara ganska uppmärksam och medveten och jag konstaterar, sorgset, att i branschen/yrket så gäller det att vara just medveten och vara beredd att ha en strategi. Det är kanske inte alltid är bästa vägen som ung och oerfaren att börja ifråga sätta regissören eller dirigentens språk eller arbetsmetod. Men jag vet av erfarenhet att manipulerandet och mästrandet, det direkta eller indirekta kvinnoförtrycket och paternaliserandet i allra högsta grad används på teatrarna, både medvetet och omedvetet.
Hittills har jag valt att notera, inför mig själv namnge, och ignorera. Försöker att välja aktivt om jag spelar med och hur långt. Jag har haft tur som har erfarna människor omkring mig som jag efteråt kunnat lufta problemet med och då fått hjälp att behålla fötterna på jorden.

Men riktigt lyckas jag inte, för om så vore hade jag inte blivit så drabbad av artikeln som jag blev.
Det är viktigt att påminna sig om att vägen framåt är att städa upp bakom sig, välja och välja bort bland det vi accepterar som normalt.

Det har varit full rulle, speed managing, speed dating, men effektivt och trevligt.

Tyvärr ligger förkylningens töcken fortfarande över min röst. Jag längtar efter att öva men har istället låtit bli. Inspelningen blev glädjande bra på många sätt men jag är osäker på om den är användbar just för sådant som ligger över klangen som hör infektionen till. Har skickat iväg ljudfilerna till ett betrott öra och får invänta domen. Vilar så mycket jag kan, men en arbete behöver ändå bli gjort.

Jag sitter på en buss och har retat upp mig alldeles väldigt för att de kontrollerade ID på alla passagerare, frågade om hemort, gick igenom bussen med knarkhund och slutligen tvingade av en ung mörkhyad kvinna från Borås som pratade dålig svenska och hade svenskt id-kort men inget pass med sig. Sen när behöver man pass inom Norden? Jag satt och läste min faktum och kände mig något irriterad av det faktum att de kontrollerade mitt svenska körkort mycket noga… Knarkhunden, en amerikansk cockerspaniel var dock mycket söt och fullkomligt ointresserad av både mig och min matsäck.

Försöker ta djupa andetag och lugna ned mig. Jag har varit så uppe i varv senaste dagarna. Känner mig stressad för alla ansökningar jag missat att skicka, alla jag borde skicka men som jag inte riktigt vet vilka de är, all den research jag borde göra men ännu inte har gjort.. Skickade ett långskott ut på Facebook för att få inspiration och tips från kollegorna men inget svar. Kanske är alla lika förvirrade som jag i dagarna. Jag brukar ha god överblick men känner just nu att jag inte har det, att jag är ute i sista minuten inför 2012 för att jag satsade så mycket på 2011. Att jag är efter pga förkylningen; musik jag inte har kunnat lära mig, beslut jag inte har kunnat fatta för att jag inte har kunnat öva etc.

Ett antal stipendieansökningar har jag dock fått iväg. En tysk återstår att försöka få iväg. Tyska stipendier är fascinerande omständiga… Ansökningsblanketten många sidor och de vill ha sjuttioelva intyg… Jag kommer inte kunna tillgodo se riktigt allt men har tänkt göra mitt bästa och chansa. Sen kommer ju konstnärsnämnden också… Ska försöka göra en bättre ansökan till dem i år än jag gjorde förra året men finner det svårt att göra mig själv tillräckligt skimrande intressant just nu.

Provsjungning i morgon. Föreställning fredag, lördag, sedan tid för några sångfria dagar. Några kuvert som sagt redan i brevlådan. En del är alltså undanröjt och det torde finnas hopp för att återfå överblick och finna tid för research och beslutsfattande.
Jag behöver det. Trivs inte när det rusar i huvudet. Trivs bättre med listor och lappar.

Oerhört tacksam för Swedbus som erbjuder gratis internet på sina resor vilket möjliggör en del bortskyfflande av småsaker…

Det är ju lite underligt att tänka sig att man har ”två premiärer” när man jobbar med bara en cast. Det är av ekonomiska och identitetsskäl men för oss på scen så blir ju andra föreställningen, onekligen andra föreställningen eftersom den första redan är gjord.
Fördelen med konceptet är att det blir två fester. Varav jag inte riktigt kunde njuta av den första eftersom jag inte mådde helt 100.

Roligt är det i alla fall att spela föreställningarna. Det är en lättsam och genomarbetad regiidé och jag har lätt att leva livet på scenen – och ha roligt helt enkelt. Olga har gärna roligt, faktiskt allra helst.

Dagen har helt gått åt till premiärförberedelser eller snarare toitoitoi-presenter.. Fullt ös sedan jag vaknade efter sovmorgon. Jag har alltid lite dubbla känslor för det där med premiärpresenter. Det är ju kul, speciellt när man tycker mycket om kollegorna.. Men det kan också kännas väldigt stressigt och dyrt och rätt belastande om man inte spontant har någon rolig idé. Och stressa runt är kanske inte direkt vad man vill göra på premiär dagen. Fast man kan ju förstås ha framförhållning… Man kan också låta bli… men de är kutym de där små presenterna, tradition världen över.

Jag har sedan länge lagt ned det där med att försöka vara rolig och det blir oftast choklad och en kommentar i en eller annan form. Så även denna gång. Fast idag har jag dragit nytta av det faktum att jag har ett välutrustat kök och därför kokat två satser chili-tryffel. I kylen ligger nu ett stort antal små röda påsar med namn och lite text på innehållande hemgjord chili-tryffel. Lite variation på chokladtemat i alla fall. Och så är det ju roligt att pyssla i köket!

Skölja näsan och sjunga upp… 80 min tills jag ska vara i sminket. Off I go!

Med åren har det så klart blivit bättre. Tack vare mina ben kan jag tämligen obesvärat lyfta tunga saker vilket onekligen är praktiskt, speciellt om man är lite självständig till sin karaktär som en annan. Och behov som bekvämlighet och praktiskhet har blivit viktigare än kompisarnas klädval när det handlar om utarbetande av egen klädstil.

I den här föreställningen har jag dock klart kort klänning på mig, något jag hittills oftast haft turen att slippa. Men jag tog ett djupt andetag och tänkte att nu får det väl ändå vara färdigt med de där dumheterna och kommenterade inte saken till scenografen.
Igår efter repetitionen såg jag att de artiklar som skrivits inför vår premiär (imorgon!) är traditionsenligt uppsatta vid sceningången. I den svenskspråkiga tidningen finns det en stor bild på mig och Lenskij. En bild med klart mycket fokus på mina ben… Jag blev så generad att jag fick ta något andetag för att våga stå kvar och läsa artikeln där bland alla andra som var på väg hem..
Artikeln i fråga tycks inte finnas utlagd på nätet. Ganska skönt…Men oavsett det… det är kanske dags nu, på allvar att bli vän med de där benen?

Ger mig själv i KBT-uppgift att åtminstone överväga att köpa ett par korta shorts till sommaren. Kjol slipper jag, det är obekvämt, någon gräns får det faktiskt finnas.