Men, tja, jag antar att jag är rätt rädd för det där med barock och utförandepraxis och… Och ärligt talat är det inte lite tråkigt? Hur rolig är en Händelopera på en skala?

För några veckor sedan beställde jag hem CD Lorraine Hunt Lieberson sjunger Händel-arior. Av olika skäl så kom det sig att öppnade den först ikväll. Och kanske ändå…. Kanske består mitt motstånd mot Händel i att jag så sällan, om någonsin, blir fångad av rösterna och interpretationerna. Det som presenteras känns så ofta fjärran min röst, mitt ideal och min läsning…

Men den tyvärr bortgångna Lorraine Hunt Lieberson… Jag har inte favoriter eller idoler på det sättet, men Lorraine Hunt Lieberson… Jag har skivan på repeat!

Ett smakprov ur operan Theodora

Rösten! Och ansiktet sedan. Vilken vacker kvinna!

Alltså, nej, jag knep inte kontraktet igår. Fem mezzosopraner var vi, alla med i princip samma repertoar… Jag bytte min första aria, efter ett kvalificerat tips från pianisten (Siebel mot Isabella) – jag kan ju sitta här och vrida och vända på det; var det rätt? Började jag med rätt aria? I vilka arior kommer min röst och jag bäst till min rätt? Jag vet inte. Det är hopplöst svårt det där med att välja den perfekta auditionrepertoaren och startarian tycker jag. Men faktum är att jag inte blev störd av bytet, jag var fokuserad, avspänd, hade roligt och tja, gjorde mitt bästa. Kanske var jag för avspänd? Det hjälper inte att fundera på det. De sökte helt enkelt något annat. Schade.

Så jag behöver regnet. 21h resa av totalt 48h är ganska tröttande…

Vad gör man då? Jo, man låter Matti Hirvonens musik fylla sommarvistet kompanjerad av blåsten och regnet mot fönstren och sätter sig att 9h i sträck arbeta med sin senaste affärsidé… Jag har idéer, jag börjar förverkliga dem – men jag är inte fullt lika duktig på att ro dit hän att jag kan tjäna pengar på dem…

Så här sitter jag i mitt hemtrevliga Bed&Breakfast-rum och nyttjar deras något mer stabila internetuppkoppling så mycket jag bara kan. Jag tog med Gråben (min laptop) på resan endast av det skälet. Det går, men inte så fort på sommarvistet… Men när jag traskar runt i denna ganska fula stad, trots att naturen gör sitt bästa för att kompensera aritekturen, så är det inte utan att jag längtar hem till den vackra ölandsgården och fåglarna utanför fönstret.

Men det är ju provsjungning i morgon, så jag ställer mig naturligtvis att stryka och inser att min favoritauditionblus har fått en fläck som jag inte sett förut! Panik! Några djupa andetag senare har jag lyckats komma till sans och inse att det är många meter mellan mig och de som lyssnar i morgon och antagligen raderar strålkastarna effektivt ut denna fläck. Men… undrar om jag får bort den när jag kommer hem??
När jag äntligen lugnat ned mig och stryker vidare så kommer jag på att, nej, ve och fasa – har jag med mig fel bh?? Den kanske är alldeles för hög i urringningen. Jag hittade inte den bh jag normalt brukar provsjunga i igår – jag packade ganska sent… En snabb provning kunde lugna mig. Det fungerar, det är inte mycket marginal, men det går. Tänk vad snabb tanken är när det kniper – jag hade redan tänkt ut flera presumtiva lösningar, den ena sämre än den andra…

Så känner jag att läget är under kontroll och gör då något jag normalt aldrig gör (jag skyller det på bristen på effektivt internet på sommarvistet) jag sätter mig att lyssna igenom sommarens inspelningar. Det är rätt känsligt att lyssna på sig själv, det tycks bara som att jag vänjer mig till en viss gräns. Men efter mycket lyssnande, spolande, lyssnande igen och funderande kan jag nog konstatera att nej, jag sjunger inte ännu inte på den nivå jag skulle önska. Mitt temperament på scen tar över rösten i kritiska skeden – vilket nog är helt ok om man ser mig samtidigt, men inte så kul att lyssna på. Jag har en hel del att jobba på där, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att konstatera att mycket positivt har hänt med min röst under de senaste månaderna och den är oändligt mycket friare och vackrare än för ett år sedan. Det är roligare att sjunga och jag behöver faktiskt inte skämmas för mig.
…skriver jag och försöker samtidigt febrilt hålla för munnen på den dömande papegojan som trampar runt på huvudet på mig…

Jag var så matt efter denna händelserika att jag var tvungen baka scones och åtnjuta med en stor kanna Kränkute tillsammans med svalorna på balkongen.

Rent konstnärligt tyckte jag det var spännande hur samma musikaliska material, i samma ordning, med samma presentationer, med samma människor, kan resultera i två så totalt olika konserter bara beroende på lokalen. Förvisso var inte våra cirkusartister med, de hade ingen möjlighet att utföra sina konster i St Nicolai, Visby, men i övrigt var det samma konsert som i Slottsruinen, Borgholm. Alexandra Büchel gjorde ett imponerande inhopp för Hanna Husahr, som inte kunde följa med till Gotland. Alexandra är oerhört stabil och professionell, en fröjd att arbeta med i sådana situationer när ingen reptid finns.

Sedan hemkomst och avslutande grillfest hos generösa familjen Wannefors har jag försökt byta fokus inför en spännande provsjungning i Tyskland (som vanligt, förekommer det provsjungningar i skandinavien?? Ibland börjar jag undra). Idag började det äntligen lossna! Det är alltid ett projekt att ladda om.
Känns helt overkligt att packa väskan och dra iväg på en sådan där kort auditionresa igen, har på något sätt mentalt tagit sommarlov och ägnar mig med glädje övervägande åt mina föräldrars biodling. Men dagarna går fort och snart bär det av.
Det är nog läge att slänga in en maskin tvätt, brygga en kanna ekologiskt, närproducerat havtornste och fortsätta dagens intressanta läsning Att vara eller vara en vara utgiven under Almedagsveckan av Koalitionen för kulturdebatt (red. Stina Oscarsson)

Kanske var det mer publik än förra året, kanske var det bara fler stolar – jag har inte fått någon publiksiffra men oavsett så bevisades det i år återigen vilket lyckat koncept det är. Själv tycker jag det är mycket som blivit bättre i år. Det är  härligt att se när en idé utvecklas! En stor eloge till Stina Oscarsson, Bosse Wannefors och Torbjörn Ek. Lite roligt var det också att det var ett tyskt TV-team på plats under första akten, de gör en film om Öland och passade på att få lite bilder från ruinen under pågående konsert – ett oväntat möte uppe i fönstervalven.

Klockan är över 01 och jag har försökt packa ihop några grejer, jag kan bara hoppas att det är ungefär vad jag behöver för alldeles strax ringer klockan igen och det är dags att gå ut till landsvägen och bli upplockad för färd mot Gotland. Tänk om färjan gått från Byxelkrok – så mycket närmare det hade varit. Men den färjan går bara på helgen, så hela ensemblen (rätt mycket människor!) får transportera sig till Oscarshamn på morgonkvisten för vidare färd mot Visby och St Nicolai.

Jag borde sova men börjar vakna till lite, typiskt…

Men, viktigast är att vi gjorde ett bra, kaotiskt och felrikt genrep ikväll, vilket innebär att i morgon kommer det bli en fantastisk föreställning  - när vi vet vad vi håller på med! Konserten är så rik; rik på musik, på visuella upplevelser, på fantastiska artister, komik och skönhet. Jag hoppas det kommer mycket folk, det vore synd och skam att missa det. Jag önskar jag fick det själv. Försökte springa emellan lite idag och titta och det är underbart. Det är så härligt när folk är så fantastiskt bra! Jag blir så glad i magtrakten.

Därtill har jag precis fått en engelskspråkig recension, av Mr Carroll, av hela operafestivalen i Miskolc – sammanfattad, positiv läsning. Bra för den som vill ha en snabb orientering. Onekligen en spännande festival. Jag är mycket glad att jag fått vara med! Beröm är ju heller aldrig fel…

Det är härligt att komma igång med ÖlandsOperan igen. Det är så glatt och härligt folk och det är så proffsigt skött. Det är bara komma dit och kunna sina grejer och så är det absolut inga problem sen. Inte ett irritationsmoment så långt alvaret sträcker sig. Det är förvisso otroligt jobbigt med sådana där inledande repetitioner när det är mycket väntan och sjungande samtidigt som man funderar över scenerier och dyl, det är slitsamt för rösten eftersom tekniken kommer i femte rummet eller så. Men så får det vara och det är bara att ha tillit till de timmar man arbetat i kammaren och stillsamt konstatera att det är lika slitigt för alla och att alla blir lika svullna och trötta av värmen.

Men bäst på dagen var ändå aftonens utflykt till Kastlösa och till Matti Hirvonen och Maria Forsströms romanskonsert. Jag blir fullkomligt förförd av Mattis trakterande av flygeln. Lättheten, distansen, energiflödet mellan honom och instrumentet och humorn… Maria har jag heller inte hört på länge och det var ett mycket vackert program hon sjöng ikväll. Maria har en sån sanslöst häftig pipa. En varm flod av stort, fint modellerat ljud som rinner ur ett avspänt ansikte och en stilla kropp. Det är så skönt att slippa se de höga tonerna…

Bäst tyckte jag om Wolfs Mignonsånger – men, så är jag ju sedan tidigare mycket förtjust i Goethes dikter och i själva Mignon-karaktären. Liksom Tintomara svävar hon fram och åter i könstillhörigheterna i en tid då rollerna var tämligen inflexibla. Rotlösheten, förhållandet till döden, till männen, till kvinnorollen och till ensamheten – det är så vackert och insiktsfullt skrivet. Det är så spännande med Wolfs tonsättning, den förmedlar något helt annat, och ändå samma, än t ex Schumanns tonsättning. En annan läsning; månne har hon, Mignon, en annan ålder, eller en annan underliggande grundproblematik. Kanske är hennes åhörare, Wherter, en annan för Wolf än för Schumann. Spännande är det på många plan. Maria och Matti målade ett dystert men vackert landskap i sångerna och deras Mignon var en, för mig, ny Mignon -en annan person. En spännande bekantskap.
Där var romansmusiken som den är som bäst. Det är vad den ska vara. Högkvalitativ men intim. Tidlös, men alltid ny.

Solhatten av för Mörbylånga-Kastlösa församling, via Elisabet Helgesson-Palm, och Kulturföreningen Karneval som låter kammarmusiken leva. Det tackar jag för.
Det har varit en bra dag.

Ett roligt sätt att titta på hur kvinnorepresentationen är framför kameran på en rad kända filmer är att gå in på Bechdel-testets hemsida. För att få godkänt i Bechdeltestet måste filmen innehålla fler än två namngivna kvinnor, dessa måste tala med varandra om något annat än män. Det är tyvärr inte så många aktuella och mindre aktuella filmer som klarar den granskningen!

Ursprunget till denna enkla men mycket effektiva granskning av film är en seriestrip från 1985 (sic! – vad händer egentligen med kvinnoemancipationen idag??) ritad av Alison Bechdel.
Läs serien här

Ledsen är jag också för att jag ikväll, efter moget övervägande, har beslutat mig för att inte åka över till Gotland och Almedalen i helgen. Bli frisk är högre prioriterat. Men ändå, hur ofta har man möjlighet att besöka spektaklet och händelsernas centrum i juli?? Jag hade till och med fixat bostad och guide. Jag får nöja mig med att läsa valmanifest i hängmattan. Läste MPs idag, de gjorde mig inte besviken. Det är det enskilt mest kloka partiet i min mening, men så är jag ju medlem också.
Enligt deras test ”Vilken typ av GRÖN är du?” så stod det utom alla tvivel att jag är världsförbättraren; Du är en engagerad person. Du ser världen ur ett större perspektiv och hur dina och andras handlingar påverkar den. Du försöker att leva som du lär. Klimatet är en ödesfråga och du är kritisk till världssamfundets slöa hantering av frågan. Du tycker att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatarbetet och du tar själv ansvar för att minska din egen klimatpåverkan. Du oroas av det växande utanförskapet, framför allt bland unga med invandrar bakgrund. Du kämpar för en mer rättvis värld
- jag kunde inte sammanfattat min politiska och sociala inställning bättre själv. Det enda som fattas är några välvalda ord om alkoholpolitik.

Fasen, tänk om jag kunde ta mig iväg i alla fall. Självaste Peter Moilanen, chefen för IOGT-NTOs verksamhetsenhet, har ju lovat guida mig. Sugen är jag! Inte minst efter F!s underbara reklamkampanj och efter att ha läst Tomas Mazettis öppna brev till Birgitta Ohlsson. (läste det på Rickards blogg, tackar!). Att låna ut mig själv som nykter festdeltagare hade jag heller inte haft något emot! Men nej…

Skadeglädjen är den enda sanna (nja, men effektiv) glädjen när Ölandsbladet rapporterar att Göran Hägglund kanske inte heller kan ta sig till Almedalen på grund av elakartat magsjuka (Han har bevisligen sommarställe väldigt nära Sommarvistet, men vi har klarat oss).
På samma ort är två lika offentligt betydande (eller hur??) personer fast, förhindrade att åka till Almedalen på grund av sjukdom. Rötmånadssjuka i utökad betydelse.

Zpanska flugan är just som sommarteater oftast är, buskis som antagligen blir roligast efter ett glas starkt. Men ändå måste jag säga att jag hade en trevlig kväll och efter en tveksam inledning, från min sida, så kom jag så småningom in i tonspråket, dvs jag accepterade ribbans nivå så att säga. Men så blev pjäsen också bättre efter hand, helt enkelt därför att ju längre pjäsen led desto mer Peter Dalle, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter. Fars/buskis är verkligen inte min cup of tea, men yrkesskicklighet är alltid tilltalande. Efter att ha hört de förfärliga försöken till norrländsk dialekt i Så som i himmelen i fredags (det är väldigt underligt att se sin omedelbara uppväxtmiljö på tv och höra helt fel dialekter) är Robert Gustafssons dialekthantering en lisa. Dessutom, är det bevisligen oerhört uppskattat och tämligen lättsålt. Det var inte lätt att få tag på biljetter. Biljettintäkter är inte fy skam…

Men nog är det fascinerande hur mansdominerad scenen är. Tänk Mästersångarna, 6 kvinnoroller och oändligt antal roller för mogna män… Talteaterscenen är bevisligen inte bättre. Zpanska flugan erbjöd en roll för en ”mogen kvinna” i övrigt; två flicksnärtor och resten män, främst i övre medelåldern.

Det finns några sångare som är kvar i den fasta ensemblen i Göteborg som är storartade komiska skådespelare, liksom trion ikväll – de är av samma generation. Det får mig att fundera en aning över stilen, över skådespelartekniken. Har den månne förändrats? Komik är det svåraste jag vet. Kan man utbilda skådespelare i en komisk metod eller är det alltid naturbegåvning?

Enda problemet med detta vackra piano, är att det inte är stämt på si så där 20 år och därför idag bara kom upp till 433Hz. Det känns så bekvämt så att sjunga Octavian vid det pianot. Blir lite orolig för hur det kommer kännas på söndag…

Men nu sitter jag på Slottshotellet i Kalmar efter att ha misslycktas med att gå på konstutställning (de hade stängt). Jag är så tacksam för Slottshotellet just nu att de inte kan ana vidden av mina känslor. Två caféer hann jag fråga på innan jag hittade hit, inget hade trådlöst internet att erbjuda. Nu har jag nämligen gett upp kampen med mitt mobila bredband, inte ens om jag sitter i centrala Kalmar behagar 3 ge mig full mottagning och således lyckas jag inte skicka mitt marknadsföringsmaterial till de som ska ha det då uppladdningstiden är för långsam. Tiden rinner sakta ut, fort går det inte ens här, men det går i alla fall och jag väntar in i det sista. Om en knapp timme börjar Spanska Flugan på Krusenstiernska gården, då ska jag, den erkända motståndaren till fars, låta mig underhållas av Sveriges komikerelit. Det ser jag synnerligen framemot – om jag bara hinner ladda upp några fler filer först!

Sitter och redigerar bild- och ljud-material. Målet är att få upp lite mer sådant här på hemsidan och också sprida min nuna och min röst till diverse lämpliga personer, castingbyråer och marknadsföringssidor, t ex kan det kanske vara dags att få en komplett profil på artistkatalogen efter 2,5 år. Dock känner jag mig en aning motarbetad av mitt mobila bredband, hastigheten här på torpet håller inte alls måttet. Två gånger av tre går filerna inte ens iväg med sprend, då uppladdningstiden blivit för långsam.

Egentligen borde jag inte arbeta på nätterna, jag borde sova för att bli av med den envetna förkylning jag dragit på mig. Men efter tre dagars total vila blev horisontalplanet en aning enformigt så här sitter jag, sörplandes honungste (nytappad honung- förhoppningsvis extra näringsrik!) mot mitt onda svalg och längtar till söndag då vi börjar repa med Ölandsoperan och jag ska gå och lyssna på Matti Hirvonen och Maria Forsström på kvällen i Kastlösa k:a( ett tilltalande namn på en ort f ö, men jag undrar vad det betydde när det begav sig. Det jag tänker på har nog föga med namnets tillkomst att göra). Ska bli toppen – men först ska en växthusgrund gjutas och diverse svårmemorerade ensembler memoreras.

Om bara sprend ville samarbeta med mig så skulle jag komma i säng mycket fortare!

Mycket nöje!

Visserligen är det ingen större katastrof med förkylning nu. Hinner nog krya på mig innan ÖlandsOperan drar igång men på lördag gifter sig en kär vän och kollega och då vill jag ju vara fit for att fånga brudbuketten… (eller dansa natten lång för att göra av med bröllopstårtbiten). Hade dessutom sett fram emot två rejäla, ostörda övningspass i helgen, det har varit si så där med övningen senaste veckan.

Murphy, Murphy – kunde du inte unna mig nässköljkannan åtminstone?

Ja, och så ett tack till NUS-dirigent- och slagverkar-Leif förstås, som tipsade!

Imorgon är det midsommar, och jag har plågat föräldrarna med R Strauss (Man kan ju fråga sig om ”det är ju mäktigt det där” är en komplimang eller ej…) men funderar mest på om mina ekologiska sandaler är för smala ändå. Det känns som en lite sned prioritering när jag läser på facebook om alla kära kollegor som pluggar texter i hängmattor och på balkonger… det var kanske det jag skulle fokusera på istället för att stryka linnekläder och utvärdera sandalinköp.

Då och då slår jag upp datorn i skuggan och läser Rickards senaste blogginlägg. Han gör den där resan som jag drömmer om men undrar om jag någonsin får till. Han har lyckats att få det att hända. Och om någon svensk klassisk artist skulle turnera Cuba runt med svensk konstmusik så är jag glad över att det är han. Härliga, frispråkiga och modiga Rickard! Jag är stolt över att han är svensk, operasångare och kollega! Budordet på hans blogg är If you stand for nothing you’ll fall for anything. Jag tror vi är många som håller med och önskar att vi kunde driva detta till sin spets, men jag är sällan så modig som jag önskar. Rickard vågar. Rickard sjunger P-B på Cuba och köper ut biljetter åt fattiga musiker och vägrar gå upp på scen om de inte släpps in på teatern. Heja Rickard! Musik kan skapa fred och musik kan göra skillnad. Jag tror verkligen på det. Just nu gör Rickard den mest intressanta insatsen i kultursverige tycker jag.

Själv försöker jag göra skillnad i det lilla där jag sitter i paradiset. Använder mina ekologiska sandaler, försöker få flygande vänner att köpa skog för att klimatkompensera och få föräldrarna att köpa några fler ekologiska produkter än vanligt och gläds åt att ICA Supermarket i Borgholm, där dagens storhandel ägde rum, är ett klimatneutralt företag! Dessutom var ”Jonas” mycket hjälpsam, en kille som vet vad service är. Ekologisk salvia i kruka? Ja visst, det fixar jag! – så ska det ju vara, jämt! Rätt människa på rätt ställe.

Du glömmer väl inte dagens klick??

Jag har ”flyttat” till Öland. Arbete. Inspiration. Lugn. Natur. Barndom. Det blir intressant att se när ”jag klättrar på väggarna”-fasen inleds och när den klingar ut. Jag vet att det är så det går till.
Men som vanligt har jag misslyckats med min initiala ambition att vara på en och samma plats hela sommaren och inte flänga runt och inte jobba alla varma dagar utan faktiskt ha tid för hängmattan. Några turer hit och dit blir det i alla fall. Men allra mest blir det Öland.

Förberedd är jag med Ölandsopera-noterna med mig, piano på ingång och Rosenkavaljer-klaverutdrag införskaffat. Men naturligtvis, så får jag omöjliga idéer för mig och börjar omedelbart göra research på Rilke-sånger. Man kanske skulle bygga upp ett nytt och fräscht romansprogram under sommaren? Sommaren är ju ändå romansens bästa tid…
Det är bara det att huset, om än underbart och vackert beläget, inte ligger i närheten av något välutrustat musikbibliotek. Inte har jag egentligen någon aning om vad jag söker heller. Mer än att det ska vara Rilke. Är tacksam för tips!

Jag har aldrig fått uppleva opera på Storan men har varit där i en del andra sammanhang och förfärats över att en lokal med så bra akustik (vilket GO inte har) uteslutande används till förstärkt musik. Men samtidigt tycker jag naturligtvis att det är bra att en kulturhistorisk lokal faktiskt även fortsättningsvis används till kultur. Lokalerna i Storan är inte ändamålsenliga – de är lika illa som de östtyska teatrarna, och stora scenen lika vacker… Göteborg behövde GO det är det ingen tvekan om, men behöver Göteborg den här tvisten? Vad vinner kultursverige?

Storan ska naturligtvis inte stå tom, hyran ska vara marknadsenlig (men subventionerad) och parterna ska vara överens. Det är bra om det tas tag i surdegen så att Storan kommer loss ur sitt döläge. Men jag menar ändå att Storan bör användas till kultur och inte enbart till konferenser och annat näringslivsanpassat. Vad mer är bör Storan användas till akustisk kultur, icke förstärkt. Både för att hedra byggnadsmästarna och huset i sig och för att ha respekt för åhörarnas öron.

Jag hoppas och ber för att min naiva dröm om att någon gång få sjunga på den scenen i ett frigruppssammanhang inte fullkomligt går upp i rök i och med tingsrättens beslut, och menar att GO behöver en liten scen, kulturgöteborg, och kultursverige också för den delen, behöver en kammarmusikalisk scen. Det finns så mycket bra opera i mindre format som alldeles för sällan spelas. Och det finns så många roliga operetter, som faktiskt är riktigt högkvalitativa, som inte får plats på GOs repertoar. Det finns så mycket man kan fylla Storan med om bara Sverige och Västra Götaland och Göteborg vågade satsa på kultur och vårda kulturarvet, även om det inte i första skedet, det akuta, drar in stora pengar. Belöningen kommer efteråt. Släntrande efteråt i ett friskt land och en frisk befolkning.