Dietrich Fischer-Dieskau. Smaka på det namnet.
Dog han igår? 87 år gammal? Det känns overkligt.
Antingen så borde han leva för evigt eller så är han död sedan länge.

Det är ett sådant där namn. Ett oundvikligt namn. Ett namn vi alla ”växt upp” med. Den där storartade generationen sångare som jag föddes för sent för att få höra under deras storhetstid. Eller? Fast just Fischer-Dieskau är det ju ingen större svårighet att få höra, inspelning efter inspelning efter inspelning lämnade han efter sig.

Der Spiegel - om Fischer-Dieskaus liv i allmänhet och hans förhållande till poesi i synnerhet, helt i korthet
Der Tagesspiegel – lite mer utförligt om hans karriär men också i korthet.

Jag har aldrig varit något direkt fan men hans inspelningar, böcker och arbetssätt är på något sätt monumentala. De hör till referenslitteraturen. Själva namnet hör till referenslitteraturen. Som Moraträsk skulle säga ”vi kan inte gå över dem, vi kan inte gå runt dem -vi måste gå igenom dem”.

Dietrich Fischer-Dieskau var odödlig redan när han levde.

Men jag följer det hela med stort intresse på distans och är glad att det som började tämligen olyckligt utmynnat i något så konstruktivt och bra. Sen ställer jag mig då och då frågan vad det är som diskuteras egentligen;
De kvinnliga operasångarnas arbetssituation?
Operavärldens kvinnosyn överhuvudtaget?
Rent av musikvärldens kvinnosyn?
Är det situationen för kvinnor i det allmänna, dvs brister i den jämlikhet som Sverige stolt menar sig ha?
Eller är det rent av queer-frågorna på operascenen som diskuteras eller deras möjlighet att bidra till operans nyskapande?
Viktiga frågor som alla behöver diskuteras men när de framförs samtidigt blir det lite … rörigt…

Detta är för mig ganska oklart och lite grann tycks mig välformulerad inlägg stå utan svar och kastas ut utan att möta någon verklig mot-/medpart. Men vad vet jag, jag lusläser inte direkt svenskpress, tittar på alla debattprogram på SVT och är som sagt inte fysiskt närvarande på sammankomster. Det senare önskar jag dock att jag kunde vara(it) – jag tror det är i sådana sammanhang det kan hända något.

Jag gläds åt att operasverige tar plats i svensk press. Heja! Detta kommer föra något gott med sig, något annat utfall är omöjligt.

Två riktigt bra artiklar utifall någon mot förmodan skulle ha missat dem.
Ebba Witt-Brattström om huruvida kvinnokaraktärerna på operascenen är förtryckta eller ej
Malena Ernman om samma tema, med en helt annan infallsvinkel – byxrollens.

Gårdagens upplevelse var den motsatta; en härlig kväll.
I centrum för arrangemanget var författaren Lotta Lundberg som läste ur sin senaste bok, Ön.
Styckena var naturligtvis valda så att egentligen ingenting av bokens handling avslöjades utan bara språket och klangvärlden. Men jag tyckte mycket om vad jag hörde och ska definitivt se till att läsa både den och hennes tidigare böcker! Just nu saknar jag innerligt ett svenskt bibliotek…
Läsningarna inramades av stråkkvartetten Malva blandat med svenska pärlor framförda av Vincent Hashmi och Olof Boman.

25 svenskar, eller åtminstone svensktalande, i en vacker lägenhet, lite frukt och ost och så all denna kultur. Kultur!!!
Hur ljuvlig en sådan kulturupplevelse kan vara, det är svårt att beskriva med ord.
Tillbaka till kultursalongerna och kammarmusikens hemman under 1800-talet. Värdet av kammarkulturen står så klart i en sådan miljö. Högläsningen och de små pianostyckena. De sentimentala sångerna – plötsligt fungerar de så bra. De som i ett annat sammanhang ter sig imbecilla och banala.

Själva minglandet ter sig också så enkelt i ett sådant sammanhang. De flesta kände varandra på ett eller annat sätt förstod jag, medan jag bara kände några helt ytligt och de flesta inte alls. Men under en sådan kväll så skapas en slags naturliga kontakter, ett slags stresslöst nätverkande.

Trots att det ombytliga inlandsklimatet gjorde att jag önskade mig fingervantar när jag cyklade hem på kvällen (ja, jag har lånat en cykel, äntligen! Berlin är en perfekt stad att cykla i, jag vet inte varför jag inte fick det att hända tidigare) så var jag väldigt nöjd och uppfylld. Jag kände mig berikad så där som bara social samvaro och klassisk musik kan få mig att göra.
Jag kan gott tänka mig att delta i sådana tillställningar oftare. Det skulle inte vara någon uppoffring alls.

Det är inte alltid en bekväm tanke. För den innehåller i sig en slags paradox. ”Tyck om mig som jag är. Se mig som jag är.” VS ”Jag är en nischad produkt som står på den där hyllan, lite till höger.” Å ena sidan är man alltså en produkt som behöver paketeras och saluföras, å andra sidan vilar ens konstnärsskap i att man är sig själv.
Regissören säger ”ge mig något annat, något annorlunda” – det enda säkra kortet är att skala bort manéerna, försöka väcka åter det ursprungliga personliga uttrycket som man hade som barn, innan den kulturella anpassningen till fullo påbörjats -bara genom att vara sig själv kan man vara unik.

Investering – Det är alltid business, man blir bara framgångsrik genom investering.
För mig kan produktidén hjälpa mig när jag gått igenom inventeringsstadiet och sitter där med ett antal fakta på hand och återvunnen energi att arbeta vidare. För om vi diskuterar produkter, då kan man ogenerat hämta råd från andra som hanterar produkter. Apple till exempel, eller vilken produkt som helst på hyllan i mataffären. Hur kom den dit och vad görs för att den fortfarande ska sälja?

Första steget i investeringsfasen är att klargöra mina mål, de som jag tappat ur sikte, eller inte riktigt vet om jag ser klart. Bryt ned målet i mindre och mindre delar, tills man har något man kan ändra eller arbeta med redan nu. Så är det bara att börja gå. Eller? För varje steg man tar bör ta en närmare målet och ibland är det inte alltid lätt att veta vilket steg som leder vart.

Själv funderar jag mycket över begreppet investera just nu.
Man investerar antingen pengar eller tid brukar det sägas. Tid får man aldrig tillbaka men pengar kommer tillbaka.
Här någonstans kommer den där välbekanta diskrepansen mellan att betrakta mig själv som produkt och mellan att leva med mig själv. Jag sysslar med ett organiskt material; min kropp och kanske ännu mer mitt psyke – tidsaspekten är kanske inte alltid av ondo även om man så klart inte ska sitta ned och rulla tummarna. Och ingenting kan få mig så missmodig som uttrycket ”förlorade karriärår får man aldrig tillbaka” och det lär man sig ju överallt att alla slags negativitet skall undvikas.

Så i vad ska jag investera och hur?
Eftersom tid är pengar som behöver jag finansiera dessa investeringar, oavsett vilka jag väljer att göra. Hur då?

Att jag överhuvudtaget är i Berlin är i sig en stor investering. Att kunna tillägna sig kulturutbudet, införskaffa ”allmän kunskap” som är yrkesrelaterad samt nätverka efter bästa förmåga.
Jag investerar en hel del pengar i mina sånglektioner som utöver en tydlig vokalutveckling också ger många skratt- två flugor i en smäll. Tid investerar jag i min egna övning.
En språkkurs har jag också hoppat på efter att i allt för länge varit frustrerad över mina grammatiska brister, den hjälper mig förhoppningsvis också med den yttre struktur som jag annars alltid måste upprätthålla själv vilket tidvis är lätt och tidvis ansträngande. Jag har också unnat mig själv en period av att äta riktigt hälsosam mat vilket i mitt fall alltid har en stor inverkan på mitt välmående på alla nivåer och alltså även på mitt utseende, som ju i sig är ett arbetsredskap.

Men sen då? Utöver att jag äntligen tagit tag i det där med den tyska grammatiken så är det ju inte direkt några nyheter.
Delvis handlar det om att välja bort men utöver det så sitter jag nu och funderar mycket på hur jag ska kunna hitta ett nytt sätt att investera på som kanske är ett risktagande men som förhoppningsvis tar mig närmare målet. Vilka nya investeringar kan jag göra? Vad har jag inte försökt förut? Är det något jag förträngt att jag kan investera i, för att jag en gång fegat ur?
(Tanken kommer till mig om alla produktskapare som pumpar in miljon på miljon in reklam för sin produkt fast den redan är världsledande – vad kan jag lära av det?)

Vad innebär det egentligen för mig att investera i min produkt, mig själv?
Hur kan jag tänka utanför ”the box”?
Finns det några finansieringsalternativ som jag inte tänkt på?
(Hur kan jag ändra mina stipendieansökningar för att få ett bättre resultat?)

En del av mig säger med stor övertygelse ”se tiden an” – en annan del vill med samma övertygelse vidare, står och stampar och menar att nu är det dags att ta nya steg. Men det var ju det där med att ta rätt steg, känna igen ett gott råd och en god investering och vikten av att välja och ta ställning tycks mig viktigare för varje dag.

I brist på svar och tydliga idéer så låter jag investeringsbegreppet leva vidare i min tankevärld, i hopp om att svaren kommer till mig om jag orkar att förhålla mig öppen och närvarande, och investerar i glädje och välmående och övningstid, det kan åtminstone aldrig bli fel.

Folk som drömmer stort uppnår också stort – ge aldrig upp!

Jag upplever ett tydligt cykliskt beteende när det kommer till min kraft att driva utvecklingen av min produkt, det vill säga jag själv. Alla långa arbetsperioder landar oundvikligen i ”svackor” där energinivån är låg, målet otydligt, kompassen tycks vara luftskadad och dimman upplevs som tät.
Kristina Nilsson, en driven kollega brukade beskriva det som att gå in i konsert-garderoben, en mörk plats där man hamnar efter ett utmanande gig eller en krävande arbetsperiod.
Jag skulle kunna beskriva det på ett annat sätt också, med den välkända liknelsen inlärningstrappan, som jag ofta använder inför mig själv, kanske i något fri betydelse.
Alltså, under tiden man befinner sig på ett trappsteg, en nivå, så kan man färdas framåt i livet och sin utveckling ganska obesvärat men ju närmare nästa platå man kommer desto mer kommer man in i skuggvinkeln, desto dunklare blir det och utsikten sämre och sämre. Till slut har man en vägg framför sig och man träffas inte av något solljus alls.
Oavsett hur medveten man är i det här läget så brukar det, enligt min erfarenhet bli så, att man sätter sig ned och vilar. Av nöd eller insikt. När man suttit tillräckligt länge så börjar man fundera på hur man ska ta sig vidare, det vill säga upp till nästa platå. Detta funderande är vad jag menar är inventeringsfasen.

Jag tycker jag är hyfsat medveten om detta cykliska förfarande, det har den effekten att jag inte blir vettskrämd längre, men jag har inte kommit dit hän att jag har kontrollen att sakta in när jag kommer in i skuggan och svänga av för att köra runt, istället för rakt in i väggen – men kanske är detta bara en romantisk idé av medveten närvaro från min sida, kanske går det inte att köra runt a la Moraträsk, för inlärningstrappan kanske är omnipotent, det blir inte ljust före man tagit steget till nästa nivå.

Inventera – att ta ett steg tillbaka är att hämta ny kraft
De svåraste perioderna för mig som projektledare i mitt eget liv, det är väntetiderna. Det är svårt att göra något vettigt då. Man får arbeta framåt för alla eventualiteter. När det kommer till övningstimmar och repertoarstudier så kan tack och lov inget arbete vara i onödan men det är ändå en period där det positiva tänkandet måste vara oerhört medvetet använt och formulerat för att inte eroderas bort av tröttheten och missmodet

Inventeringsfasen som kommer som en del av, eller efter väntefasen, är nog en av de viktigaste för mig – det är i inventeringsfasen jag hämtar energi. Inte för att det alltid är roligt att ge sig in i den djungel av tankar, förhoppningar och föreställningar som också ingår i inventerandet. Det är inte heller alltid roligt att konstatera vad som gick ens väg och vad som inte gick som man tänkt sig. Ibland kan också resurserna tyckas nog så knappa men när man varit på botten och vänt, oavsett om vi pratar några minuter under en arbetssession eller en längre period av bearbetande så finns det enorm glädje i att göra research och se vilken oändlig mängd möjligheter man faktiskt har hela tiden och att se vilka resurser man faktiskt har.
Problemlösning har alltid varit en av mina starkare sidor, man kallar mig inte pragmatisk för inte, och jag finner en stor glädje i att bryta ned stora mål i mindre uppgifter, att reda ut de små enkla stegen som man kan börja med. Riktigt roligt är det också att ta sig en period av inspirations- och faktainhämtning; gå en kurs i något, läs en faktabok, se ett föredrag eller lyssna på ett dito. Även om det kan tyckas vara utanför ens yrkesområde så är min erfarenhet att sådant ger mig nya perspektiv och underlättar inventeringen. Inventeringsperioden innebär för min del ofta även en slags social rensning. Missförstå mig rätt; jag menar att jag med jämna mellanrum sätter mig ned och funderar över vilka personer jag umger mig med och vilken slags energi de ger mig, hur jag mår när jag går ifrån en sådan träff och även, kanske ännu viktigare, vilka råd lyssnar jag på just nu? Varifrån härstammar de råden och vem är det som gett dem?
Att kritiskt se över mina rådgivare är för mig alltid en viktig del av de här perioderna.
Har jag lyssnat på råd eller på åsikter?

MEN i Tyskland har jag inte vid ett enda tillfälle mött ifrågasättande kring mina alkoholfria val. Vilket tycks vara snarast ett obligatorium i Skandinavien. Även, tråkigt nog, även av de som känner mig sedan länge.
”Nej tack, jag dricker ju inte alkohol som du vet, nej, fortfarande inte…”
I Tyskland är de betydligt duktigare på alkoholfria alternativ än i Sverige. Det kanske hänger ihop. Jag blir aldrig sittande med ett glas vatten om jag inte uttryckligen önskar mig endast ett glas vatten.

Hela schorletraditionen är fantastisk för någon som en annan som inte dricker läsk. Många safter och juicer av olika slag finns också, tyvärr oftast sötade men i alla fall och blandade i de mest intressanta blandningar. I eko-butikerna typ Alnatura, Biocompany eller Reformhaus finns alltid flera hyllor med dryckesalternativ i stil med Amé som ju tyvärr är rätt svårt att hitta i Sverige, även om det finns om man vet var man ska titta.

Men tyskarna har också den fenomenala ”bionade-traditionen”. Nu hamnar vi någonstans mitt emellan must och svagdricka. Fermenterade drycker. Märket Bionade som ju finns i Sverige också, smakar alltid bra. Rixdorfer Fassbrause smakar mer åt öl hållet men fortfarande fräscht och gott. Men så finns det då något som jag förstått är en klassiker Karamalz – det är helt enkelt inte gott. Extremt sött och smakrikt men jag har inte lyckats mer än smutta på drycken – verkligen inte min grej.

I Tyskland finns det sonika alkohol överallt, på caféet, i mataffären, delikatessbutiken etc, men det finns alternativ! Andra alternativ än buteljerat vatten och Coca-cola.

Ryck upp sig Sverige! Det är dags att handla för folkhälsan!

En liten passus: jag måste tillägga att Systembolaget faktiskt har en del spännande alternativ, men utskänkningsställena är inte i närheten…

Bugs Bunny

Tom och Jerry

Hur ska man tolka det?

Funderar på om man kan skriva in och kräva att det ska vara ekologiskt? Är det så att säga en del av mitt varumärke så borde man ju kunna ställa krav, tänker jag…

One of the leading composers of the day: Gustav Mahler, composer of Das Lied von der Erde and other light classics. One of the leading architects: Walter Gropius of the Bauhaus school of design. And one of the leading writers: Franz Werfel, author of the song of Bernadette and other masterpieces. It’s people like that who make you realize how little you’ve accomplished. It is a sobering thought, for example, that when Mozart was my age he had been dead for two years. It seemed to me, I’m reading this obituary, that the story of Alma was the stuff of which ballads should be made so here is one.

Det är en viktig diskussion. Vad som sedan gick fel vet jag inte. Jag har inte tillräckligt mycket information för att avgöra vad som egentligen skett och sagts. Men en viktig diskussion tycks ha urartat i att den ena känner sig påhoppad och utelämnad som homosexuell och den andra som kvinna.
Extremt klumpiga kommentarer såg jag skrivas på facebook innan de togs bort och GöteborgsOperan har nu gjort officiella uttalanden om avståndstagande, å andra sidan bloggades det om sådant som inte kändes riktigt ok från det andra hållet också.

Det är sorgligt och extremt frustrerande när en sådan viktig diskussion landar på den nivån, förmodligen mest på grund av misstolkningar och olyckliga uttalanden från båda sidor. För diskussionen behövs och egentligen precis på den nivån som den initiellt fördes – dramaturgernas, regissörernas artisternas och kritikernas nivå… Det vill säga innan den körde ned i diket och spolades med i internetbäcken.

Något positivt har det i alla fall för med sig. Malena Ernman går ut och skriver och säger vettiga och ärliga saker om sexismen inom operavärlden, talar om hur arbetssituationen för kvinnliga sångare ofta ser ut.

Min erfarenhet är ännu begränsad och min förmåga att se helhetsbilder därför begränsad. Men faktum är att det som spelas på scen är skrivet av män, till största delen regisseras av män och dirigeras av män, därtill coachas sångarna till främsta delen av män. Tveklöst är det så, jag har ögon att se med. Jag har bara arbetat med manliga dirigenter, manliga regissörer och med bara ett par undantag med manliga pianister och instuderare. Å andra sidan så när det gäller svenska operaregissörer så känner jag till flest kvinnliga – de är många med tanke på Operasveriges relativa litenhet, de är drivna och kreativa.

I Gelsenkirchen blev jag positivt överraskad när chefsdirigenten i sitt inledningsanförande kring verket La grande magia pratade varmt och initierat om de nutida kvinnliga kompositörerna. Men samtidigt så blir jag frustrerad av sådant för arbetet med EGG gör ju helt klart att kvinnliga kompositörer av hög klass har det funnits länge, så varför lyfts det hela tiden fram som något nytt? Är det snarare inte extremt sorgligt att det fortfarande anses nytt och exotiskt 2012?

Ständigt under studierna, och fortfarande, så pratas det om sex. Sex utmålas som en stor del av de professionella relationerna inom operan. Folk som frilansar ligger med vem som helst när som helst i princip sägs det. Unga nykomlingar med de äldre etablerade. Dirigenterna ska man som heterosexuell kvinna inte säga nej till när man får inviter för då nobbar man (eh?) och då ryker jobben, sägs det, och jag känner tyvärr någon det drabbat. Det är lättare att vara heterosexuell man eller homosexuell kvinna i det läget. Händer innan för kläderna bakom scen, sexuella övergrepp och nedtystande när man säger ifrån. Utmanande, nästintill obefintliga, kostymer på unga kvinnliga sångare. Und so weiter und so fort.
Det ÄR oerhört problematiskt. Jag tycker sexismen i yrket är problematisk, frustrerande och oroande och jag känner mig ofta äcklad och tyvärr lite handfallen inför det hela.
Men trots att jag är inte drabbad, inte en antydan så här långt, vare sig på, bakom eller utanför scenen så törs jag ändå säga att det är inte hela sanningen och man kan se det från andra håll också.

Det är till exempel sorgligt att kvinnlig lust och kåthet i princip alltid omskrivs som något annat; antingen så är man ett offer utan egen vilja, en kåt hynda a la madrass, eller så ligger man sig till jobb. Att kvinnor också kan vara kåta och att kärlek kan uppstå i de mest oväntade situationer det tycks samhället ha svårt att hantera. Så långt har jämställdheten i sanning inte kommit. Vidare så är det så inom opera att det fungerar tämligen dåligt att försöka ligga sig till jobb – om man inte sjunger helt fantastiskt bra det vill säga, för står du där på scenen och presterar undermåligt då åker du ut, oavsett vem du ligger med. Småbarnsmödrar känner jag till fler bland de framgångsrika kvinnliga sångarna än barnlösa. Vad gäller de frilansartister som anses knulla runt och ha partners i varje stad som en slags nutida sjömän, så är det mycket snack och mindre verkstad – så många hönor av en fjäder. Mest är det ensamma människor som pratar med sina kära och saknade i telefon eller singlar som menar att sexrelationer bör man inte ha på jobbet. Otrohet och sexlust är heller inte unika företeelser som bara hittas bland operasångare, men kanske är vi av olika anledningar frispråkigare i ämnet än många andra yrkesgrupper. Vi lever så nära våra känslor, våra kroppar och på scen, även andras kroppar.

När jag först började gå på Komische Oper så blev jag extremt provocerad av att alla kvinnor i de flesta föreställningar tycktes ha extremt korta kjolar och skyhöga klackar med det begränsade rörelsemönster sådana klackar innebär på lutande scener. Men med tiden såg jag att Komische Oper bjuder ofta på nakenhet, men lika gärna manligt naket som kvinnligt naket och när de visar objektifiering av kvinnor – visar de då inte det som vi inte vill se i vår vardag? Är inte själva överdrivandet ett sätt att visa på det sjukliga i samhället? - det är detta som är det intressanta – att diskutera läsarten. Vad berättas? Vems berättelse? Hur vems perspektiv? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?

Obefogade bara bröst och minimala kostymer är inte något som höjer kvaliteten på den samhällskritiska konst operan allt som oftast försöker vara. Men det finns så mycket annat som kan diskuteras – utseendefixeringen som smyger sig in på operascenerna långt fjärran vad som är berättigat för illusionens bevarande t ex. Varför kvinnlig fetma anses vara ett större problem på scen än den manliga. Varför äldre kvinnliga sångare har svårare att fortsätta jobba trots bibehållen vokal kvalitet än de manliga kollegorna. Var de kvinnliga librettisterna, kompositörerna, regissörerna, dirigenterna och repetitörerna håller hus. Vilken slags funktion de kvinnliga rollerna på scenen har. Vilket kön den drivande karaktären har.

Opera fantastiskt i det att det faktiskt finns så många oerhört starka kvinnoporträtt i den repertoar som ingår eller i princip ingår i någon form av etablerad kanon. Opera är också fantastiskt med sin starkt rotade cross dressing- och queer-tradition men opera är också en surdeg i det att det sitter fast i så mycket praktiska hinder och uråldriga tradtioner.

Vi behöver diskutera läsningen.

Det är bara det att vi kan inte diskutera läsningen så länge vi diskuterar kringarbetande personers sexuella läggning, raljerar kring det som är själva basen för operan – rösterna och vår syn på kvinnlig sexualitet är starkt begränsad och präglad av rädsla och fördomar.

Dirty old men tycks dominera branschen men, som Malena Erman skriver, kvinnor kan förändra och vi vill förändra. Men då måste vi också se till att höja takhöjden i våra sammankomstlokaler. Om det inte är högt i tak, hur ska man då våga höja rösten, räta på ryggen och stampa fötterna hårt i golvet, oavsett vilket kön man har, hur gammal man är eller i vilken grad man är etablerad. (Leder mig osökt till funderingen om inte en starkare fackföreningsrörelse för frilansartister skulle innebära stora steg framåt även i detta avseende)

Synd bara att detta så viktiga samtal blivit reducerad till insändare i Expressen – sen när blev Expressen Operasveriges förlovade tidskrift? Expressen gottar sig i skandaler och konflikter. Vad operakonsten i Sverige och i resten av världen behöver för att utvecklas är inte skandalpress; det behöver samtal, självrannsakan och mod.

Jag sitter och försöker samla ihop den senaste månadens arbete, händelser och tankar. Det känns lite som att månaden mest flutit förbi men jag vet ju att det inte är sant, så jag gör som jag brukar göra när saker och ting känns lite luddiga i kanten – jag formulerar mig.

Arbetet med EGG har varit roligt och har även lett lite utanför de kvinnliga renässanskompositörerna in i den franska barocken – vilket inneburit spännande stilistiska lärdomar för mig. Återstår att ha mod att göra stilen till min. Jag känner också att jag har ett behov av att försöka formulera för mig själv skillnaderna kring ornamentering och tempi i italiensk och fransk barock. Där har jag hemläxa.

Parallellt har jag studerat in ett bel canto-parti och lärt mig betydligt mer om skillnaderna mellan bel canto och verism och mellan Rossini och Donizetti. Väldigt roligt har det också varit att jobba med den italienske coach som var en ny bekantskap för mig men som jag fått rekommenderad sedan länge. – Alltid lika underbart när man hittar rätt människa för rätt uppgift. Det är ljuvligt att bara insupa kunskapen och känna full tillit till instruktionerna för att det är uppenbart att personen man har framför sig kan verket utan och innan. Det tilltalar mig på något vis när man kommer dithän att man diskuterar källkritik. Kul förstås att han köpte mina små påhitt och i övrigt var positiv till vad jag höll på med. Återstår att se vad jag själv tycker när jag lyssnar igenom inspelningen.

En oväntat stor grej var det också för mig att kunna titta på Venus, Jupiter och Mars från min terass här varje kväll. Stjärnhimlen är i sig fantastisk när jag tar mig tid att försjunka i den men dessa tre planeter, synliga med blotta ögat, gav verkligen perspektiv. Människan är liten. Världen stor. Det är värt att kämpa för att inte förstöra den planet vi själva har fått till låns.

Viktigast och den emotionellt största händelsen under månaden har tveklöst varit mitt nypåbörjade arbete med tenoren och sångpedagogen Jeffrey Francis. Det känns både som att jag gjort en helomvändning vad gäller mitt tekniska tänk, samtidigt som det känns som att jag inte ändrat egentligen något. Jag tror den största utmaningen har varit den mentala i det här fallet. Tillit. Och att ”återigen” orka ändra och göra om. Det var några dagars tvivel, då det återigen blev uppenbart vad det innebär att ha sitt instrument i kroppen – där sådana tvivel inte bara existerar i tankevärlden utan också manifesterar sig rent fysiskt med trötthet, svaghet etc. Men egentligen har det varit en smärtfri och oerhört upplyftande resa som verkligen känns riktig så här när några veckor passerat och jag mer och mer integrerat det hela i min dagliga övning.

”Omläggningen” har både gjort mig tryggare och mer självsäker samtidigt som det fått mig att tänka om kring några av mina sommarplaner. Sådant som kändes viktigt och riktigt för bara fyra veckor sedan känns nu inte fullt så självklart och annat känns viktigare än förut. Jag hoppas att det hela ska utkristallisera sig de närmaste veckorna, att stå mittemellan beslut är rätt tärande.

Nu väntar ett större inköp av begagnade noter i huvudstaden och några arbetsveckor i Göteborg. Det ska bli spännande.

Avslutningsvis, Jeffrey Francis:

En del av Bergs vokalmusik tycker jag mycket om, Wozzeck har jag bara hört på skiva, utan att bli frälst, och Lulu kände jag inte till alls mer än att det är en vansinnigt högt sopranparti -Det var min fulla kunskap i ämnet ”Berg/Lulu” innan kl 17 idag. Man kan säga att jag lärt mig en hel del sedan dess, i sanning en informativ eftermiddag/kväll!

Jag gillade musiken, effektiv teatermusik med häftiga linjer och temata men stundtals kändes det som en ljudkuliss när att jag inte förmådde uppfatta alla detaljerna. Jag ser fram emot att förkovra mig i musiken vid annat tillfälle. Själva pjäsen som sådan är heller inte ointressant, men jag tror jag måste leta efter en annan uppsättning på lämplig DVD för att få en känsla av hur operan egentligen kan se ut, för den här uppsättningen är väldigt speciell och lite extrem med en hel del strykningar och en extremt statisk och avskalad scenbild.

Det var säkert väldigt djupt. Kanske utspelar sig hela stycket i en drömvärld eller en minnesbild? Oklart. Jag får invänta recensionerna för att se vad det var jag borde ha förstått. Det är så oerhört genomarbetat, så det är helt säkert genomtänkt. Men om jag inte fått en briefing innan genrepets början så hade jag nog inte hängt med på så mycket. Det statiska scenspråket gjorde också att jag fann mig bunden till textmaskinen för att alls förstå vad som pågick. Det är mycket text… Bra sådan dock.
När jag kom hem och läste igenom Wikipedias handlingsförklaring så visade det sig att jag trots briefing före och i pausen samt operavana, goda tyskakunskaper och textmaskin hade missat en hel del.

Styckets historia som sådan är rätt spännande, jag rekommenderar att man ögnar Wikiartikeln jag länkat till.

Orkestern spelade ypperligt och samtliga sångare håller verkligt hög kvalitet.
Varför Jack the Ripper plötsligt bryter sitt modus operandi och beslutar sig för att mörda Lulu och Grevinnan Geschwitz medelst mordbrand är dock för mig en gåta.

Det var inte ett genrep med applådtack så det är svårt att uppskatta andras reaktioner. Folk omkring mig sa inget direkt som jag uppfattade. Blir spännande att se hur premiären tas emot.

När jag växte upp hade jag bilden av Ruhrområdet som en enorm, grå, skitig fabrik som bolmade ut rök som låg tjock och tung över nejden. Idag är det ett (förvisso rätt fult) område av tämligen intressant 1900-talsarkitektur från olika tider, lite oväntade stadsbilder, städer som helt vuxit ihop med varandra, tätbefolkat, stora utbildningsinstutitioner, mycket drivet folk som sysslar med utbyten av olika slag. När jag var där 2007 upplevde jag en region som satsade på kulturen som framtiden, inför kulturhuvudstadsåret 2010 bland annat. Idag vet jag inte, mitt 24h besök tillät inte uppsökande all den information som jag hade velat uppsöka.

Att kliva av tåget i Gelsenkirchen var som att kliva av tåget i ett annat land, ett land beskrivet i Orhan Pamuks Snö. Området kring Hbf är tätbebyggt och var denna soliga lördagseftermiddag sprudlande och fullt av folk. Det var folket som gav utlandskänslan – det var tysk-turkar överallt. Mörka hudar, mörka hårsvall, slöjor och billighets kedjor och affärer längs gatorna och vissa skyltar är tvåspråkiga. Första tyskan jag hörde talad hörde jag när promenerat längs gågatan upp till Gelsenkirchens arkitektoniska stolthet – operan; Musiktheater im Revier. Där Revier tydligen betyder/åsyftar Ruhrområdet. Det var damen i scenporten som gav mig min biljett till kvällens premiär. Efter att ätit en mycket god döner på en, i min smak, sjabbig men stilenlig turkisk ”restaurang”, där turkisk MTV stod på och där jag kunde stilla beskåda underbara gamla turkiska män i försjunkna i djupa samtal, för i princip inga pengar alls så kunde jag konstatera att de talrika turkarna/turkättlingarna som fyllde gatorna bara några meter i från teatern inte vågade sig in i den. Här var den traditionella västeuropeiska, vithåriga publiken. Salen rymmer tydligen 1000 personer och det var uppskattningsvis sålt till 60%. Vilket nog får anses förväntat när det gäller nyskriven opera.

La grande magia (musik: Manfred Trojahn, libretto: Christian Martin Fuchs efter pjäsen med samma namn av Eduardo de Filippo) som uruppfördes 2008 i Dresden sätts upp för andra gången i styckets levnadstid, och med den äran.
Själva teaterstycket som sådant är riktigt bra och erbjuder alla möjligheter till djupdykningar i det mänskliga psyket, människans vanor och allmän livsåskådan; uppgång och fall.
Musiken är också verkligen bra. Trojahn avsäger sig inte sitt kulturella arv utan hans musik utvecklas ur det, ur det vi känner till och bär oss framåt i nya klangvärldar. Jag tog en titt på noterna och det ser helt makalöst svårt ut med omväxlande taktarter, snabba rytmer, extrema vokala lägen etc.
Ensemblen är intressant nog med bara få undantag skrivet för riktigt höga sopraner och tenorer. Allt är så att säga en aning anspänt. Det passar emellertid utmärkt med pjäsen och samtliga sångare överträffade på långa vägar och många sätt mina förväntningar. (Skam på mina fördomar) Det är snyggt visuellt, det är väl agerat, det är ypperligt artikulerat, det är roligt och det är bra.
(Kul med en svensk kostymdesigner också, Renée Listerdal)

Efter en sådan premiär är det ett nöje att stanna på premiärfesten. Konstnären, sångaren och åskådaren i mig fröjdades. Och jag hade även efter ridåns fall en riktigt trevlig kväll. Vansinnigt stolt var jag också över min gode vän Urban Malmberg som sjöng rollen som magikern Otto Marvuglia och som både agerade och sjöng med en fullkomlig suveränitet. Det lät så lätt och såg så lätt ut – vilket nog är det största beröm man kan ge en basbaryton som sjunger höga toner i pp och fyller salen. Var inte ensam om att tjoha i applådtacket. Det var honom väl förunnat.
Även så här efteråt när jag tänker på det hela så blir jag lycklig; det finns hopp om den klassiska musikens utveckling -Allt som skrivs är inte fult.

La grande magia spelas in i maj, har du möjlighet att åka förbi Gelsenkirchen så kommer du inte ångra ditt besök.

Nu har jag alltså lyssnat och läst mig igenom Tristan och Isolde. Det gick på andra försöket. Första gången jag försökte bekanta mig med Tristan och Isolde var 2003 på GöteborgsOperan och hela scenbilden var bara grå och allt var bara extremt långrandigt, så jag gick efter 1a akten… Det är nästan preskriberat och kan därför erkännas. Jag har verkligen haft en underbar upplevelse de här dagarna – det är, tveklöst, ett fantastiskt verk med en orkestersats som talar till själ och hjärta nästan utan motstycke. Men, jag vet inte om verket absolut behöver framföras sceniskt. Återkommer i det ärendet när, om, jag någonsin lyckas få en biljett till en riktig föreställning. Än så länge tänker jag att ”Handling i tre akter” är en ganska lämplig beskrivning för att operan tycks mig ha mer kopplingar till minnessången som är dess ursprung (som jag inbillar mig att den ter sig, för jag har ju inte läst den) än till teater.

Att lyssna, långsamt och med libretto eller not i hand på detta vis är ett mycket mer effektivt sett att få förståelse för ett verk än att se de flesta (moderna) uppsättningar. Till exempel så tänkte jag i början av den här veckan ”Ok, nu ska jag ta reda på vad grejen med Tristan egentligen är, alla pratar ju om den fantastiska kärlekshistorien, utan motstycke – hmm jag får väl se”.
Sen lyssnade jag på första akten och kände mig rätt sur och besviken för min spontana reaktion var att de ju inte alls älskar varandra utan att de bara blivit förgiftade av kärleksdrycken och därför blir som galna i varandra. Men under den andra dagen av mitt Tristan-äventyr så började något som Isolde sjunger till Brangäne alldeles i början att skava lite inombords och jag fick leta reda på pjäsens prolog, som alltså inte finns i librettot där det antyds att de nog hade känslor för varandra innan avfärden till Cornwall. Helt övertygad blev jag dock inte förrän jag hade ett intressant samtal med en äldre, påläst och erfaren, kollega kring just detta. Egentligen handlade diskussionen om kärlek som uppstår mot konventioner, mot det som är socialt lämpligt/accepterat och huruvida, det i flera pjäser omtalade, kärlekselexiret verkligen skall antas ha verkan eller om det egentligen bara handlar om att ge de båda tu en ursäkt att ge sig hän i sina känslor eller, som i Kärleksdrycken, ge den ena parten mod att delge den andra sina känslor.
Ett intressant samtal som gjorde de kommande akterna ännu mer intressanta att lyssna på.

Som en bjärt kontrast till denna fyrdagars, högkulturella, högkvalitativa upplevelse så kom jag idag, för första gången, i kontakt med den brittiska mezzon Katherine Jenkins. Det var en slags allmänbildning som bara gjorde mig matt. Unga, vackra Jenkins har ett jättefint röstmaterial med varm fin klang som hon mestadels vet att förvalta, hon tjänar nog multum och har gett massor med skivor och är bevisligen ”kändis”. So far so good, om det inte vore för det faktum att hon bevisligen stundtals menar att hon är en klassisk sångerska och därför inför stora publikhav, med stora orkestrar, vid prominenta tillfällen står och sjunger operaarior som hon verkligen inte klarar av att sjunga och som inte är något annat än total show off i bristande sångteknik. Jag började i den änden och kunde inte för mitt liv uppröras så som mina kollegor gjorde. Folk har sagt sådant som att en sångerska som Jenkins är en skam för alla klassiska sångare och drar ned hela skrået i smutsen (i lite olika ordalag) och där står hon och tjänar miljoner medan så många, verkligt begåvade, kämpar för att ta sig in. Själv led jag bara med henne och tänkte att det där skivbolaget antagligen tvingar henne att sjunga sådan repertoar som hon inte borde sjunga och när hon inte är i bra form, stackarn, låt henne bara stå i fred i ett övningsrum ett år så kanske läckaget, spänningen och det där som gör rösten så orörlig ger med sig…Uttryck ska vi inte tala om vilket jag inledningsvis tolkade som att hon var nervös och alltför väl medveten om att hennes prestation inte håller måttet. Sen jublade publiken in absurdum och youtube-klippet var slut. Nästa, likadant…
Men jag surfade vidare, bland annat in på hennes hemsida, och det man finner där är en driven entreprenör och en riktigt bra popsångerska, av det där halvklassiska, smöriga slaget som tycks sälja som inget annat framförallt i jultider.
All respekt till Katherine, må hon bara hålla sig ifrån den klassiska repertoaren och med full integritet ägna sig åt det hon verkligen är bra på och där hennes hjärta är (ja, det tycks i alla fall så när man tittar på uttrycket). Jag orkar inte med att uppröras över henne eller hennes prestation.
Men jag blir sorgsen över hur förpackning säljer snarare än kvalitet och kan inte låta bli att sorgset, och ärligt, undra varför det där uppmickade, smöriga, delvis artificiella går hem i stugorna när det som är verklig ekvilibrism och hantverkskunnande inte gör det i närmelsevis samma utsträckning.
Vad gör vi för fel, vi ”riktiga” klassiska musiker? Vad gör skolorna för fel? Varför väljer Mammon så snett eller snarare så ojämnt fördelat? Är den klassiska musiken trots allt (läs tidigare blogginlägg) tung och svåremottaglig? Är vi för introverta, för kvalitetsfokuserade?
Jenkins tjänar multum på att sjunga arior som jag länge sjungit ofantligt mycket bättre än vad hon gör på de YouTube-videorna. Det säger inte mycket om henne och inte mycket om mig (utöver om vår respektive rent ekonomiska status då, förstås) -men vad säger det om musikindustrin?
En aldrig så förförande, halvläckande, uppmickad, studioremixad sång har aldrig och kommer aldrig förföra mig och beröra mig som den klassiska musiken och den klassiska sången gör. Detta är ett empiristiskt konstaterande, jag har full respekt för diverse andra sångtekniker än den klassiska.
Men den djupt emotionella och fysiska upplevelsen jag kan få av klassisk musik vill jag dela med mig av, samtidigt som jag självklart vill kommunicera ut min egen musik och det jag själv konstnärligt har att säga.
Det är svårt att ens föreställa sig en klassisk musiker till fullo Jenkins situation. Vi kanske inte vill betala priset? Integritet? Vill vi inte spela efter Mammons pipa?
(för den som är intresserad så är det här ett väldigt intressant inlägg om att attrahera ny publik till operan – men det är en annan berättelse.)

Visst är Tristan och Isolde en kärlekshistoria utan like.
En kärlekshistoria mellan titelpersonerna
mellan dem och deras förtrogna
och
mellan fadern och sonen.

Stemme sjunger Isolde på Philharmonien i nästa vecka. Jag ska se om jag kan få tag på en biljett.

Marke segnet die Leichen

Det handlar inte alls om konstnärer och scenartister utan om alla oss vanliga dödliga. Men ändå, så aktuellt just för mig, rent professionellt.

Hon är lättsam. Du har tid (21 min). Se så förstår du.

Det första talet som hon refererar till, från vintern 2010, kan du se här ifall du inte sett det redan.

Därtill så nämns i förbifarten att även om kvinnor dominerar bland konsumenterna så väljer de i mindre utsträckning än män väljer att gå vidare i sin avsikt att arbeta med kultur och att de utövande därför fortfarande i högre utsträckning är män. Detta lämnas helt obemött. Är det riktigt, vill jag först och främst veta och inom exakt vilka yrkespositioner och i så fall varför? Men, låt vara, det är en annan diskussion.

Jag tycker det saknas ett allmänt samtal i Sverige om varför kultur i alla dess former anses vara så ofantligt svårtillgängligt eller, annorlunda uttryckt, varför svenskarna anses vara så urbota obildade och korkade.

När debattartikeln bemöts, så bemöts inte så mycket innehållet utan snarare terminologin ”Kulturtanten”. Visst finns det viktiga poänger i Jag kommer aldrig använda ordet kulturtant vad gäller genusmedvetenhet; varför det anses negativt att en slags underhållning främst intresserar en kvinnlig publik, varför det anses ge aktiviteten som sådan lägre status, samt frågan om kulturens styvmoderliga behandling från politiskt/skatte-/ekonomiskt håll har med detta att göra.

MEN någonstans tror jag vi måste ta till oss den urgamla mellanmänskliga kunskapen, (se nästan vilken film som helst), som går ut på att folk växer om man tror dem om något. Om svenskarna börjar tro sin landsmän om intressen utanför dem själv, om intelligens och bildning så kanske vi kan väcka intresse i dem som vänder sig ifrån kulturscenerna med känslan av att det ändå inte är för dem.

Under min utbildning så fick jag lära mig att när man gör konsertprogram, liedprogram framförallt, så ska man utgå från att publiken inte kan någonting. Det gäller även vid föreläsningar och redovisningar av olika slag, lärde jag mig. Men jag har alltid känt en ovilja inför det. Det är självklart att man inte ska få folk att känna sig dumma, självklart att man som scenartist har en utbildande funktion, men om man hela tiden utgår från att folk aldrig har läst en dikt så blir möjligheterna för att lyfta konstutövandet till högre nivåer ganska begränsade. Traditionen som jag upplever i Sverige att allt ska vara så lättillgängligt hela tiden och hela tiden så ”cross over” för annars orkar inte de stressade svenskarna lyssna eller klarar inte av att ta materialet till sig – det upplever jag är sorgligt och paternaliserande. (Inget ont om cross-over, det kan konstnärligt vara mycket intressant och underhållande inte minst, men det får inte vara på bekostnad av kvalitet.)

När jag besöker främst Philharmonien men också något av operahusen här i Berlin så fascineras jag över nivån på de böcker som säljs i husets shop. Det är ju en butik som är tillför publiken, för mervärde kring kulturupplevelsen. Köp ett pussel till barnbarnen, en kopp, en bok eller en inspelning. Eller får det månne vara ett vykort med ett lämpligt citat från kvällens pjäs? De böckerna som säljs på Philharmonien, de är inga lätta saker kan jag säga. Länge och ofta har jag stått och bläddrat och läst baksidetexter. Dessa böcker är på en nivå som är klart intressant för mig som är kulturutbildad och utövande. Det är böcker om historia, musikhistoria, nutidamusik, ”konsumtionstips”, djuplodande konstnärsporträtt, genusmedvetna böcker, extremt välvalda inspelningar och verkanalyser och librettoböcker för en spottspyver från Reclam. Ja, librettoböckerna och analyserna från Reclam de kan man för övrigt köpa i vilken bokhandel som helst i Tyskland. Det är inte bara de senaste deckarna och trendromanerna. Bara här om dagen köpte jag själv librettot till Tristan.

Tyskarna tycks helt enkelt leva med kulturen och med allmänbildningen som något allmängiltigt. Det är inte oöverstigligt att gå varken på konsert eller teater. Det tycks inte anses urbota trist, som något som behöver ursäktas, att gå på museum;
När jag handlade mat senast på min högst vanliga matbutik (ja, utöver att den är helekologisk) inhyst i ett högst vanligt kommersiellt center mitt i stan då plockade jag med mig kedjans gratismagasin. Ni vet ett sådant som ges ut en gång i månaden typ ”Buffé” eller ”Mersmak”. Jag bläddrade i nämnda tidning i hopp om att öva tyska och kanske hitta något spännande recept men det som fångade mig var ”ledaren” skriven av affärskedjans grundare. I detta högst normala reklamfinansierade matmagasin som innehåller produktinformation, annonser, recept, månadens tetips/boktips/sminktips och ett reportage från en chokladfabrik så handlar välkomstordet om konst.
Han skriver om ”samtidens frågor kring konst”, om förhållandet mellan ”gamla mästare” och nutidskonst. Skriver ”Det handlar inte så mycket om frågan ”Vad vill konstnären uttrycka”; viktigare tycks mig frågorna ”Vilka idéer väcks i mig när jag betraktar verket? Vad uppenbaras för mig? Vad förstår jag och vad förstår någon annan?”
Avslutningsvis skriver han;
Ein Kunstwerk lässt unterschiedliche Erkenntnisse zu. Es ist geradezu typisch für die Kunst, dass wir, in unserer Fantasie angeregt, Neues entdecken

Skulle en sådan formulering överhuvudtaget vara möjligt i Sverige utanför de nischade skrifterna? – är inte själva grunden till den svenska kulturförringande, kultur- och bildningsföraktande inställningen att vi inte tänker höga tankar om våra landsmän? Svårigheterna att komma till beslut vad gäller Kungliga operan resp. nytt operahus i Stockholm och svartmålande artiklar om kulturinstitutionernas ekonomi och nytta – ur vad härrör de, egentligen?

Konst väcker alltid olika känslor och upplevelser hos betraktaren. Konsten låter oss, i fantasin, uppleva nya världar. -Kräver det egentligen någon särskild bildning? Är förmågan till en sådan upplevelse kopplad till kön? Knappast.

Kanske, om vi börjar ta i beaktande vad vi egentligen säger, ordagrant, så kanske begreppet ”Kulturtant” blir irrelevant med tiden.

En dags vila kan göra mycket för sångglädjen och när jag överkommit den första, tidigare beskrivna, tvekan som jag ofta känner när jag inte sjungit på ett tag (en dag räckte tydligen den här veckan) så upplevde jag istället någon form av eufori och började till och med öva på sådant jag lagt åt sidan med ursäkten ”jag kommer aldrig få sjunga det ändå så varför då stå och öva in trista ensembler”.

Så kom det sig emellertid att jag åkte in till Mitte (nackdelen med att bo i Charlottenburg är att det inte är gångavstånd till Mitte) och åt mitt livs hittills godaste Apfelstrudel i ypperligt sällskap och därtill avnjöt en kanna friesiskt te. Jag upptäckte de friesiska teerna här i stan för ungefär ett år sedan och deras mustiga smak förknippar jag med sommar och Berlin. Den enda nackdelen med den fikan var att priserna var ”svenska” – men en söndag så fick det vara värt det. Vi fortsatte sedan till Komische Oper för att se die Liebe zu den drei Orangen
, mitt livs första upplevelse av kombinationen musikteater och Prokofjev.

Det var en härlig upplevelse. Homokis regi fungerar ypperligt. Jag älskar när komiska stycken är så samregisserade med musiken. Den visuella upplevelsen är som en kombination av gräddtårta och kortleksfigurer – en färgexplosion. Tack vare den seriösa musiken, det ryska svårmodet så att säga, så balanserades det söta upp och jag kände inte det minsta illamående. Utan glad och munter och skrattade gott då och då.

Jag satt och undrade hur operan skulle ta sig ut ifall man försökte göra en naturalistisk regi – som tankeexperiment var det intressant, jag är inte helt säker på att librettot skulle hålla. Men det är med samma naiva glädje som jag njöt av föreställningen som jag med jämna mellanrum återvänder till mina sagoböcker.

Så blev det måndag och det är svalare i Berlin men lika underbart vårsoligt som i helgen och jag intog min frukost inlindad i en filt på terassen, mjuk och avspänd efter yoga. Ett samtal med en god vän och lite debatterande på twitter. Sätta igång en tvätt, äta en croissant från igår tillsammans med en kanna ljuvligt grönt kinesiskt te (får väl vara tacksam att jag hann uppleva de japanska gröna teernas förträfflighet innan Fukushima…) och läsa debatterandet om ett nytt operahus i Masthamnen. Att ta sig tid att beskåda knopparna på terassen och hänga tvätten utomhus.

Det är en bra start på en vecka, liksom Kärleken till de tre apelsinerna var ett härligt avslut på en lång och intensiv sådan. Så nu tänker jag, helt ogenerat, öva en stund, fast det är Ruhestunde innan det är dags att ta en promenad och posta stipendieansökningar.
Konsten att leva ett gott liv; att ta sig tid.

Jag har upplevt Bruckners åttonde symfoni Apocalypsen. ”Hört” är ett för fattigt ord.
Det var en upplevelse för så många sinnen.
Det visuella i att se denna fantastiska orkester där ingen lutar sig tillbaka, alla spelar som vore de stjärnsolister som bestämt sig för att bara just i kväll spela tillsammans och Zubin Mehta som dirigerar utan noter; litet, tydligt, enkelt med fullkomlig närvaro – jag hade inga problem att veta var han var i slagen, en man som vet att öppna dörrar för musiken men inte blockerar vägen. Notstället, om än litet och tanigt, står i vägen för mycket – det blev tydligt i kväll.
All denna fantastiska musik; alla frågor ställdes och alla blev besvarade – en slags fullkomlighet. Hela människan får plats. Jag överlämnade mig i full tillit och mitt förtroende blev aldrig sviket.
En musik som genljöd i hela kroppen, ibland som en burdus hamam-massage, ibland en kittling med en fjäder, ibland en lugn smekning över armen eller en hand i din.
Där var alla mina svagaste ögonblick och alla de absolut starkaste, där var morgon och kväll, vinter och vår.
Berlinerfilharmonikerna spelade så att jag vid tillfälle tänkte ”låt det aldrig ta slut”. När man inte tror de kan spela svagare så diminuerar de och när man tror att det omöjligt kan bli starkare då lägger de till ett f.

Jag tror inte en konsertupplevelse kan bli bättre än det var i kväll.

Bättre blir inte livet. Helare eller mer ödmjuk kan man inte känna sig. Jag är stärkt och oändligt tacksam. Konsten är större än människan.

Fullsatt sal, stående ovationer, extra applåd till Mehta från orkestern och flertalet inropningar. För bara några dagar sedan hade jag aldrig hört talas om honom, namn har aldrig varit min styrka. I dag är jag tacksam för att få ha sett/hört honom live. Och Bruckner som aldrig lyckades fånga mig under studieåren har nu i mig en fan. Den åttonde symfonin kommer jag återvända till många gånger. Låta den skölja över mig. Överlämna mig till den, låta den bära mig och förklara världen och livet.

Det har inte varit min dag idag. Verkligen ingen bra dag. Fram emot eftermiddagen så gjorde jag mitt bästa för att få en EGG-repetition att falla väl ut men jag vet inte riktigt om jag tycker det blev så bra. Lite fick vi gjort, inget snack om det. Vi jobbade stilistiskt med två sånger som är skrivna i fransk stil av en italiensk komponissa samt tittade på lite ny repertoar och diskuterade om huruvida vi egentligen kan kalla programmet vi håller på att utarbeta för ett renässansprogram eller om det är barock. Sen renässans och/eller tidig barock var vi eniga om; det blev en ganska intressant diskussion om stilistik, komposition, takthantering, 1800-talsterminologi och tematisk uppbyggnad. Men jag var väldigt slut efter repet. Blir ljudkänslig när jag är trött och det är av förklarliga skäl ganska ansträngande under repetitioner…

Nu var det dock så att jag sedan tidigare bestämt att det faktiskt är på tiden att jag gör något åt min allmänbildning och alltså ser till att se/höra Verdis Luisa Miller på Deutsche Oper eftersom jag aldrig hört/sett den operan förut. Det var flera gånger som jag var extremt nära att strunta i allt och gå hem istället där jag stod i kön till biljettkassan. Rena turen att timingen blev så att jag åkte direkt från EGG-rep till Deutsche Oper, hade jag åkt hem om emellan hade jag med all säkerhet inte kommit mig ut igen.
Med den vetskapen så bestämde jag mig för att mitt sjabbiga utseende fick vara förlåtligt och att jag var värd en smarrig pastarätt på Rosati mittemot operan som jag gått förbi så många gånger. Vad gör man inte för sin allmänbildnings skull?

Uppsättningen av Luisa Miller är en sådan där som växer. Det är en nypremiär (från 2000) men känns fräsch. Innan paus var jag inte helt begeistrad. Det var vissa saker som jag störde mig på, det väldigt ”förhöjda” och artificiella scenspråket/agerandet, en slags commedia dell’arte-inslag som jag inte fick ihop med berättelsen och musiken och därtill så är Gabriele Viviani (Miller) definitivt att betrakta som ung och Krassimira Stoyanova (Luisa) inte fullt så ung vilket gjorde deras far och dotter-relation lite skev i första anblicken.
Efter pausen så växlade föreställningen upp. Jag hade vant mig vid harlekinerna och njöt istället av den snygga och enkla dekoren. Dramatiken och allvaret i berättelsen tog över artisterna så det ”förhöjda” försvann till förmån för en mer naturalistisk teater. Det agerades dessutom betydligt mer än före paus, efter vilken jag skickade ett sms till en kamrat med texten ”de sjunger fantastiskt men agerar inte alls”. Generellt sjöngs det väldigt bra och orkestern spelade riktigt bra också.

Kort sagt så är Krassimira Stoyanova fullkomligt briljant. Det var så snyggt vokalt igenom hela operan att jag bara kunde förundras och luta mig tillbaka. Gabriele Viviani sjunger inte sämre han. Även han har en oerhört vacker röst men framförallt så är han en stark och engagerande skådespelare. En häftig vokal bekantskap är också Clémentine Margaine.

Jag grät. Det händer inte ofta. Eller, ja, hmm.. i alla fall inte så ofta just på operan…

När jag sedan gick hem så fick jag konstatera att den bedrövliga dagen till trots så kände jag mig faktiskt lite inspirerad. Det betyder mycket. Tack