En automatisk herre från SJ med sympatisk dialekt ringde nyss och sa att min biljett till Malmö i helgen, är inställd. Fick bli en nödlösning med Swebus. Kan ju inte missa Natalie och Rickard i Karmelitsystrarna… Hoppas SJ returnerar biljettpengarna för det inställda tåget lite raskt…

Men Mahlerfestival i Stockholm blir det tyvärr ingen, och inte heller masterclass för Anna Larsson på lördag – vilket hade varit häftigt.. Har varken tiden eller pengarna.
Aldrig blir det riktigt som man vill…
Men det var soligt i morse på Delsjön och nu när jag sitter inne och jobbar är det grått och blåsigt – så helt ond är inte världen

Egentligen skulle jag väl gått tillbaka, reklamerat tjänsten så att säga och bett henne att göra något snyggt av det hela (marginalerna är nu inte så stora när man har så kort hår som jag). Gett henne en andra chans så att säga. Men just tjänster finner jag svårare att reklamera än varor och lite grann hängde det ju på just den här frisörerns konstnärlighet, om man vill kalla det så eller kompetens. Hennes förmåga att göra något vettigt av mina önskemål, något som passar ihop med mitt ansikte… Klarade hon inte det igår, varför skulle hon klara det idag? Fort gick det också, jag var tillbaka vid mitt köksbord, där jag satt och arbetade med en översättning, inom en halvtimme. Det förtog lite grann av det jag uppskattar med att gå till frisören – omhändertagandet, lugnet… Varför har inte alla frisörer huvudmassage som självklart tillval för intresserade?

Två gånger på två dagar har jag alltså gynnat det lokala småföretagandet. Det tycker jag att jag gjort bra. Trist bara att klippningen skulle bli så dyr i slutändan… Jag menar, innan jag tyckte det såg acceptabelt ut…

De ”längder” jag så omsorgsfullt sparat de senaste 6 månaderna är nu fjärran och det kanske inte gör så mycket egentligen, utöver att mina nytagna cv-bilder inte är giltiga längre. Jag tycker om att pröva nya saker och då får man ju räkna med att allt inte faller en i smaken. Men dagens frisör skakade bara på huvudet innan hon skred till verket. Hon var mer upprörd än jag, å yrkets ägnar får man förmoda.

Henne går jag tillbaka till, hon var trevlig, arbetade metodiskt men effektivt och har dessutom en Choko (fd gatuhund) som är adopterad från Spanien. Mycket sympatiskt!

Njuter för övrigt vårsolen på Delsjöns is och funderar på hur jag ska förvara min blomkål och min broccoli så att de inte ska mögla… Den hårda inplastningen från affären går bort, i den förvaringen möglar det fort. Prövar just nu tygpåse i kylen. Tips mottages tacksamt.

Konstaterar dessutom att markisinnan Melibea har väldigt många väldigt snabba toner efter varandra när man börjar skärskåda klaverutdraget. Roligt!

Nästa utflykt var inte så socialkulturell utan rent fysisk. Jag tog mig iväg till Nordiska Akvarellmuseet i det grå regnet igår för att titta på havet (läs isen), kobbarna och utställningen om nordiska serietecknare. En jätterolig och spännande utställning. Anneli Furmark, Liv Strömquist och Hugleikur Dagsson tilltalade mig mest. Härligt att gå på konstmuseum och flera gånger skratta rakt ut. Akvarellmuseet är så behändigt litet, utsikten från restaurangen är underbar och resan tar en timme med bil – perfekt lördagsutflykt.
Nu har jag varit där två gånger mitt i vintern – nästa gång får bli under sommarhalvåret. Skärhamn är ju en sommarort…

Thaïs får man inte missa av två skäl: Sydafrikanske Johan Engels scenografi och kostym och konsertmästare David Bergströms andlösa violinsolon. Thaïs innehåller något som jag uppfattar som ett av violinlitteraturens mest välbekanta melodier. Som gammal stråkmusiker känner jag musiken väl, men eftersom jag är erkänt dålig på att komma ihåg fakta som namn och årtal så hade jag faktiskt ingen aning om att det violinsolot var ur Thaïs. En trevlig lärdom!

GöteborgsOperans orkester gör som vanligt musiken all heder men dramaturgiskt tycker jag något fattas i musiken, den håller inte greppet om en som Werther till exempel. Något fattades också i regin – det där som för berättelsen framåt, som får en intresserad och engagerad; dramaturgin…

GöteborgsOperan skriver på sin hemsida ”Egentligen kan man inte tänka sig en opera som ligger mer i tiden med lyxhunger, skönhetssträvan och längtan efter evig ungdom å ena sidan och religiös askes och fanatism å den andra.” Och jag håller verkligen med i teorin. Tyvärr upplevde jag inte att något egentligen sades om detta – jag fick mest med mig ett budskap där Mannen dömer kvinnan till att vara hora och uppmanar henne att bli madonna och under tiden hon försöker bli denna madonna så tar Mannen sig rätten att behandla henne som en hora. Jag upplevde att Mannen fick stå oemotsagd. Jag upplevde inte någon diskussion kring det patriarkala och kvinnoförtryckande, till fantatismen eller lyxhungern. Det gör att eftersmaken känns unken.

Manskören som inleder första akten var det bästa jag hört kören sjunga någonsin och borgade för något gott som tyvärr inte återkom. Det var väldigt mycket gående i samma långsamma tempo regimässigt.
Men ikväll var det genrep, saker och ting vaknar nog till liv till på lördag. För visst ska man se Thaïs. Thomas Lander och Malin Byström är spännande sångare och visuellt är det mycket vackert.

Jag önskar Thaïs-ensemblen en fantastisk färgsprakande premiär utan förkylningar och med massor av positiv energi. Och sluter ögonen och minns kostymerna, kostymerna!

Och jag har fortfarande inte lyckats beställa en blankett för anmälan till SWEDMAs NIXregister för direktreklam. 020-557000 är numret, men jag kommer av någon anledning inte fram.

Ledig dag och ledig dag förresten. Klart att ägna sig åt samvaro med de man tycker mest om får väl anses vara lyx – men resten av dagen har gått åt till disk, matplanering, handling, städning, uppackning, tvättidsbokning etc – hushållsnäratjänster är väl också att betrakta som arbetstid? Eller är det inte arbetstid för att jag gör det hemma hos mig själv? Allt det där som jag inte hinner med eller åtminstone prioriterar synnerligen lågt under arbetsdagarna… Skönt att ha det gjort. Hemmet känns mer hemma. En snarkande vovve gör förvisso sitt till.

Det är ju så, att hur mycket man önskar att någon kunde säga åt en hur man ska göra och bära sig åt i det här yrket, så finns det ingen sådan person. Allt är så vansinnigt individuellt både teknikverktygen och valen. Kanske definieras man lika mycket eller till och med mer av det man väljer att inte göra än det man väljer att göra. Att jag valde att inte sjunga Lehrbuben på GöteborgsOperan i vår t ex, eftersom jag tyckte att lönen var ett skambud säger kanske mer om mig än att jag valde att åka till Oslo och provsjunga igår.
Men trots att man måste bestämma själv, trots att det är sin egen magkänsla man måste lära känna och sina egna värderingar man måste klargöra så klarar man sig inte själv.
Jag önskar det fanns ett mer accepterat och vanligt förekommande arbete med mentorer/adepter i den här branschen. Jag diskuterade det när jag fortfarande var under utbildning och idag tycker jag det är ännu viktigare. Jag är oändligt tacksam för att jag valde att gå en mentorsutbildning under universitetstiden – det har lärt mig så mycket om hur jag kan bete som adept, vid uttalade och mindre uttalade mentorsskapssituationer. För man behöver hjälp. Och man behöver be om hjälp. Och i den här branschen i synnerhet behöver vi bli bättre på att hjälpa varandra menar jag! och nej, din sångpedagog är antagligen inte din mentor. Till sångpedagogen behöver du ha ett annat slags förhållande i de allra flesta fall.

Ikväll bad jag om hjälp. Jag kunde inte sortera intrycken från gårdagens provsjungning och veckan som föregått den, själv. Jag kunde inte formulera en strategi för den kommande veckan. Så jag bjöd över mitt främsta bollplank, min mentor och min tankeuträtare på middag.
Mycket konstruktivt och hoppingivande.
Molnen över Oslos vackra operahus har börjat lösas upp!

Någonstans har jag läst att små barn pratar med sig själva för att kopplingen mellan hjärnhalvorna inte är fullt utvecklad och att de lär sig om omgivningen via att de hör sig själv prata om något som de uppfattat. Jag fungerar så fortfarande – Ut från hjärnan via munnen för att kunna sorteras in i rätt fack när det kommer in via öronen igen… fast det är klart, viss omformulering sker ju på vägen om man har sin mentor i rummet.

Efter ett knappt dygn i Norges vackra huvudstad, och en trevlig, snacksalig fika med kompis och kollega David så rullar jag nu hemåt igen.

Det var en trevlig provsjungning i det nya operahusets vackra lokaler. Trevligt folk betyder så mycket för upplevelsen. Och operavärlden är liten, alltid träffar man någon man känner.

Tyvärr lyckades jag inte alls komma till min rätt. Något stämde inte idag. Och det som stör mig är att jag inte vet vad det är… Det är svårt att jobba på något som man inte vet varför det hände.
Förvisso sägs det ju att man får nio nej på ett ja – men jag accepterar inte att jag faller ur på det här sättet. Målet med de återstående resetimmarna får således bli att hitta ett svar eller åtminstone en trolig förklaring.

Kraschad rygg är inte vad jag behöver inför provsjungningen imorgon. Mens, en lurande förkylning och halvbekvämt auditionmaterial ger fullt nog med osäkerhetsfaktorer för att göra morgondagen väl spännande… Jag har ingen aning om vad som väntar mig heller… Många auditions är ett äventyr…. mer äventyrsexpedition än arbetsresa tycks det ibland. Men avdragsreglerna för äventyrsexpeditioner är inte glasklara så det är bäst att hålla sig till begreppet arbetsresa….

Laddade inspiration på GO igår. Mats Eks föreställning Törnrosa skäms sannerligen inte för sig. Som vanligt är jag oerhört imponerad över GöteborgsOperans balett och Mats Eks koreografi gjorde mig inte heller besviken fast jag hade skyhöga förväntningar. Att i en koreografi dels kunna berätta en historia, dels kunna skämta och därtill kunna berätta om sådant som livsval och mellanmänsklig makt och maktkamp… Sagan slutar inte lyckligt ( jag var ganska upprörd efteråt å kvinnokönets vägnar) men är berättad bortom tyngdlagen. En härlig upplevelse som rekommenderas. Det är tre föreställningar kvar – missa den inte!

Den här veckan har jag haft mycket omkringarbete att jobba undan också, haft någon instudering och en sånglektion och varit på StagePools jobbcoachning. Sådan inställelsetider som någon dag omöjliggjorde min morgonyoga och en annan dag krävde långa väntetider på den försenade lokaltrafiken. Dessa ting använder jag som ursäkt för att jag inte hittat tillbaka till min inre balans och min bukbotten.

Det finns ingen genväg. Jag kan inte slarva med min yoga och med meditationen och jag behöver ta mig tid att göra mina dagliga andningsövningar. Men när den tiden plötsligt inte finns? Tröttheten efter en resa/en prestation måste också respekteras…

Idag spelade jag in en Geforsaria för att skicka med en ansökan – det blev ingen bra inspelning så egentligen känns det inte som någon idé att jag skickar ansökan. Men nu gick den iväg per mail i alla fall, då kostar åtminstone inte portot. Jag sjunger normalt den arian mycket bra, men idag kom jag inte riktigt ned i kroppen och fick inte luften lika rörlig som normalt. Mycket frustrerande! Men lärorikt att lyssna på också, lärorikt den tuffa vägen, för inte är det kul att höra inte.

Två dagar till nästa provsjungning. Två dagar vars enda syfte måste vara att hitta hem, in till mig, inombords.

Mannen i randig fängelseutstyrsel alla Björnligan som visade mig vägen genom Karnevalskaoset i Düsseldorf och sa till mig att ta hand om mig. Och polisen som inte visste om man kunde gå över en bro i hans egen hemstad.

Den unga hemlösa kvinnan utanför Kölnerdomen som delade filt med sin schäfer som i sin tur var klädd i en huvtröja, åtdragen kring huvudet, med uppkavlade armar. De skrattade med sina vänner.

Den tysk-italienske mannen framför mig i kön som till min förvåning betalade mitt te och därtill köpte mig en kaka och sedan försvann till Frankfurt.

Den vackra danska kvinnan mittemot mig på Köln Hbf som reser europa runt och undervisar i frigörande/andlig/magisk sång och som försöker undvika att flyga av miljöskäl. Vi undrade gemensamt var alla uppvärmda vänthallar har tagit vägen.

Mannen vid bagageförvaringen som drog ut påse efter påse fulla av tomflaskor ur luckan och toppade det hela med två stora bagar. När han skulle bära i väg med allting så fick han gå med armarna rakt ut. Men allra mest minnesvärt är hans generösa leende när han såg att jag iakttog honom.

Den tyske gentlemannen på tåget som älskar Göteborg, fast han aldrig varit där, för att han har så trevliga kollegor på Chalmers, och som aldrig träffat en livslevande operasångare förut.

Möten. Sådana som inte dyker upp hemma i lägenheten och som gör resor värda att resas fast det är kallt och ruggigt, dyrt och svårt att äta något vettigt.

Jag landade i Rheinland vid 17 idag och mötte en mycket intressant syn – som fått mig att äta här på vandrahemmet ikväll istället för att gå ut på någon restaurang. Min kollega som jag hoppades på att få träffa ikväll är borta från stan för att sjunga konserter, så det kan gå… Hon hade varnat mig men jag hade liksom inte riktigt tagit det på allvar: Det är karneval i Düsseldorf och Köln i dagarna. Det innebar kl 17 att gamla stan var fullproppad av människor från 15-100, på varje litet torg dunkade hög musik och krogarna var proppfulla och när jag tittade in genom fönstren satt folk runt långbord och sjöng, gungade i armkrok, det var skräp och glassplitter överallt och i hörnen stod poliser i kravallutrustning. Men mest förvånande av allt var hur folk såg ut…. Det slog mig redan när jag klev av S-bahn från flygplatsen; folk är utklädda… Jag lyckades inte lista ut om det fanns något tema annat än ju galnare desto bättre och gärna lite sjabbig ansiktsmålning därtill… Det var faktiskt oerhört underhållande att promenera igenom staden i det ruggiga snövädret. Men jag var tacksam för mina grova kängor för fler skäl än för värmen om vi säger så…
Piteå dansar och spyr känner ju alla till (speciellt vi som arbetat som väktare) men där ser ju folk helt vanliga ut, uppklädda och fulla och sjabbiga. Här mötte jag Dracula, ett lejon, Karlsson på taket, en drake – komplett med lång svans och jag vet inte allt… Ju färggladare desto bättre tycks det… Är det överhuvudtaget möjligt i Sverige eller är vi för pryda??

Men en timmes promenad i röran räckte gott och väl. Jag lägger mig på sängen och läser the Book Thief istället – det är nog en mer lämplig uppladdning för morgondagens provsjungning än ett karnevalsbesök

Jag uppskattade duons stil oerhört, båda i jeans med kedjor och punkattiraljer och Rickard i gyllene gympaskor av det mer gräsliga slaget. En underbar kontrast till musiken de framförde och det tråkiga, stela domkyrkorummet.
Heder åt domkyrkoförsamlingen som har denna lunchmusikserie! Rekommenderas. Jag ska verkligen försöka ta mig dit fler gånger.

Under de 200metrarna på vägen från domkyrkan till hållplats kungsportsplatsen på väg åter mot hemmet efter konserten, så passerade jag tre tiggande personer; allihop sittande i samma hemska position på alla fyra med huvudet hängande, blixtstilla, och en av göteborgs bättre gatumusiker; en tandlös man som spelar dragspel på rätt avancerad nivå. Han fick mina småpengar. Spelar man så så har man övat många timmar, det vet jag att ha respekt för, dessutom hade han scennärvaro och muntrade upp lördagsflanörerna. Men de tre stackarna på knä – jag känner mig bara maktlös. Vad är det som händer?

Tala om oron jag kände när jag läste Kulturbloggens inlägg om Statens personadressregister SPAR som nu öppnas för företagens handel istället för att vara enbart tillgängligt för en återförsäljare. Nu ska företagen kunna köpa våra adressuppgifter till självkostnadspris…

Så nu har jag registrerat mig hos Reklamfritt, som känns hyffsat trovärdigt enligt både min och Kulturbloggens bedömning. De har dessutom en blogg och skriver ett tänkvärt inlägg om telefonkatalogen.
För varje medlem (gratis!) planterar de ett träd. En björk kostar 50kronor hos ”Ett klick för skogen” – det känns som en helt ok deal för att slippa reklam!

Jag gick in i den här perioden igår, efter att ha skjutit den framför mig sedan i söndags då jag insåg att det var oundvikligt…

Det är en period av massor av beslutsfattande. Vad ska jag göra och vad ska jag inte göra?

Nu blir det en resa till Köln, men inte en resa till Paris (mycket, mycket ångest bakom det beslutet…) och nu måste jag besluta mig om jag ska ta den där trippen till Bergen och en vända till Italien, eller inte.

Det är ju en ekonomisk fråga. Det är verkligen en fråga för fru Sjöstedt – ekonomisk effektivitet.
Är kostnaden för resan försvarbar i förhållande till den eventuella utkomsten av resan. Är utkomsten av resan rimlig i förhållande till allt annat som sker i livet och karriären? Är resan och det den innebär energiekonomiskt rimlig? Det sista jag vill är ju att finna mig själv totalt utmattad och oförmögen att göra en provsjungning till, i mitten av april eller så.

Jag vet att jag har en ekonomisk gräns. Jag vet att jag har en orkesgräns. Men exakt var går de? Det vet jag inte exakt.

Så har det gått en dag. Jag har sagt det förut och säger det igen, sekreterarfunktionen är inte att förakta!

Nästan som Idol… speciellt finalen…

Jag citerar också, och länkar – för jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Således valde jag att organisera en välgörenhetskonsert, väl medveten om arbetet som krävs och att jag efteråt kommer ”gå in i den svarta garderoben”, som en kollega uttryckte det en gång. Det är inte det att jag är totalt oförmögen att göra något, det går bara så oändligt mycket långsammare än samma tid för en vecka sedan. Jag vet om att det är så här. Jag vet om att jag har en fantastisk koncentrationsförmåga och en mycket hög och effektiv prestationsförmåga när det gäller- men jag vet också mycket väl att det måste vara för en isolerad tid och att det kommer kosta mig mycket ork.

Jag undrar ofta hur jag skulle klara mig om min roll i samhället var en annan, om mitt yrkesliv såg annorlunda ut. Skulle jag klara mig? Och vad händer om jag blir en del av en institution där villkoren inte längre är mina utan allas? Stina Oscarsson har skrivit ett inlägg om just det, fast ur en annan synvinkel, när Madeleine Sjöstedt (kulturråd i Sthlm, fp) kräver ”Mer kultur för pengarna” och Orionteatern behöver effektiviseras.

Jag tycker effektivtet, ekonomisk eller personlig, är ett svårt ord. Det låter så positivt, jag är uppfostrad till att det är positivt, 80-talist som jag är. Naturligtvis är effektivitet ofta positivt. Men något vänder sig ändå oroligt i magen när densamma Sjöstedt skriver att hon hoppas att Birgitta Svendén, i dessa tider av ekonomisk kris för Kungliga Operan, gör ekonomisk effektivitet till ett verktyg för att producera mer konst.

Det är säkert nödvändigt. Men jag kan ju bara utgå från mig själv och därifrån klart säga att är jag stressad så sjunger jag sämre.

Själv har jag fått döpa mina Rückertlieder, åtminstone tre av fem och det är också en framgång med tanke på hur många år jag tänkt studera in dem…

Det enda som inte var en framgång var publikantalet. Med tanke på hur få som var där så var de oerhört engagerade i applåderna och oerhört generösa, men var var alla? Som jag skriver på min ”haiti-sida” så tror jag det dröjer länge till en sådan högkvalitativ konsert skådas i Göteborg och för så låg entréavgift därtill. Men visst det är svårt med fredagkvällar, det är svårt att nå igenom i bruset i Göteborg och så. Men ändå, jag kan inte låta bli att undra vad jag kunnat göra annorlunda.
Det enda jag inte gjorde var att personligen ringa upp kulturredaktörerna – det borde jag nog ha gjort för att försöka få media intresserade. Mail och FB-marknadsföringen fungerade inte heller så bra som jag trott den skulle göra. Där har jag helt klart lärt mig något. Men hur skulle jag ha gjort annorlunda?

Ett ypperligt tillfälle att öva på att se vad man har makt över och inte. Jag skapade tillfället och sedan måste var och en välja om de vill komma eller ej. Men om folk säger att de inte kände till det, då blir jag lite ledsen.

Efter två veckors intensivt arbete för att få konserten i stånd så är jag nu fullkomligt urvriden. Det hade jag väntat mig, men det är alltid en smula betryckande när jag känner mig fullkomligt inkapabel av att göra något överhuvudtaget. Så illa är det naturligtvis inte, det är kontrasten från de gågna veckornas energinivå som gör det.

Försökte tanka lite positiv energi på Improverkets premiär ”Club Bingo” – improviserad teater och bingo i kombination. Faktiskt tokroligt även om jag hade missflyt med siffrorna. Rekommenderas! De spelar varje söndag fram till slutet av mars.