Recensionen i NSD lämnar väl en del övrigt att önska. Det var ju ingen hemvändarkonsert för det första! Men, den var i alla fall positiv i stort även om jag nog tycker att Idas Regersviter i alla fall kunde fått lite mer uppmärksamhet. Publiken gav henne i alla fall den uppmärksamhet hon förtjänade! De och arrangörerna var nöjda och glada och det är tveklöst viktigast. Ibland känner jag det som att tidningarna kan få skriva vad som helst för man är ändå nöjd efter förutsättningar etc - igår var ett sådant tillfälle. Det var en bra konsert!

Framförallt glad är jag över Three Songs av F Bridge som jag tyckte landade på ett skönt sätt igår och även Julesne av Grieg hittade en hem tyckte jag.

Spelade in för min utvecklings skull… ska ge mig på att redigera det under dagen. Alltid lite nervöst, men ett arbete som måste göras. Jag kan stå och slita med min teknik inne i övningsrummet hur mycket som helst; det är vid sådana här tillfällen man stämmer av var man befinner sig.

En stunds vila blir belöningen. Ikväll är det dags att börja arbeta för nästa mål. Mästarkursen för Birgitta Svendén på fredag. Tre nya stycken att studera in! Jiiihaaa!

Jag skådar redan lyckligt framåt; har äntligen fått biljett till Don Giovanni och Mahler Chamber Orchestra under Matteifestivalen!

Norrbotten är fantastiskt så här års och föräldrarnas öppna spis inte långt efter, smaken på kranvattnet gör också sitt till för en inbiten tedrickare; helt ok förutsättningar för textpluggande!

Imorgon. 2*45 min. Nervöst, men underbart!

Hädanefter är min plan att bli riktigt, riktigt, tokframgångsrik så att jag får hålla romanskonserter hela mitt yrkesliv. Är man bara normal eller lagom framgångsrik får man sällan hålla romanskonserter, det tycker inte arrangörerna att de har råd med…

Men tillsvidare hyllar jag Kammarmusikföreningarna för deras viktiga värv!

Vi repade 1½h idag, jag försökta markera så klokt jag kan. Det är vansinnigt svårt att markera utan att slarva bort tekniken, tempot, uttrycket eller rösten… Jag är helt slut, i kroppen och rösten, så vi avrundade tidigt.

Ibland avundas jag instrumentalisterna; de kan öva så länge utan att ta slut och de har ofta så fin ren klang i sina instrument. I Zwei Gesänge av Brahms spelar violan och pianot ett ursnyggt intro, sedan ska jag sjunga - min röst känns så osmidig och grov på något sätt och då är det faktiskt inte alls något fel på min röst! (förutom idag då)

Så var det ju det där med alla praktikaliteter. Kammarmusikföreningen här i Luleå är strålande på många sätt men visa av erfarenheten från vår förra konsert tar jag och Kicki tag i allt det praktiska kring tillgång till lokaler, reptid etc. Det var ingen som tänkte på det sist. Jag är så tacksam för att Kicki roddar med det, sådant kan ta så enormt mycket energi. Hitta rätt nummer till rätt person och ställa rätt frågor… Jag ska försöka fixa snacket istället.

Men först ska jag vila framför en film och tillåta mig själv vara trött. För jag är helt slut, men det är nog inte så konstigt när jag tänker efter. Talförbud har jag också belagt mig med, så ring inte just idag!

Fast ändå, när jag tänker efter, så vore det väl inte så tokigt om resten av året blev som idag, för det har varit en riktigt bra och rolig dag. Vackert väder. Trevligt folk. Underbara kollegor. Många skratt. Stunder av riktigt konstnärligt skapande och däremellan; bra och givande arbete.

När jag körde hem visade sig norrbotten från sin bästa sida; -15 och bedårande stjärnklart. Så där så att man tycker sig se minsta lilla prick och stjärnorna plötsligt tycks dubbelt så många som de man normalt brukar se. Och så när jag klev ur bilen - mörker och tystnad. Varje knäpp i träden hördes. Ljuvligt. Mitt barndomshem är också tyst och upplyst av adventsstjärnorna och ljusstakarna. Bortom datorns fläkt hörs bara brasans knastrande.

Det skulle kunna bli ett riktigt bra år..

Visst skulle jag kunna vara missnöjd. Missnöjd över mitt obefintliga glitter på musikgudstjänsten och mitt trötta, inaktiva stöd och dåliga flöde. Skulle kunna gräma mig över att jag tappade en halv sida text under festunderhållningen. Men det är inte värt det. Jag hoppas bara ingen märkte att jag inte mår bra eller att jag tyckte illa om rätt många av de toner jag producerade. Mitt yrke är ju att låta andra få en paus från verkligheten…

Nu är jag ofantligt trött och lätt illamående. Men det blev som jag sa till en god vän i morse “någonstans så vet jag ju att jag kommer vakna upp imorgon och så är den här dagen över”.
Är rätt stolt över att jag inte stressat upp mig, är väl så nervös inför min konsert på söndag så det räcker för den här dagen också.

Må nu inte någon ha smittat mig och inte jag ha smittat någon så vi kan få fruktsamma repdagar resten av veckan.
Det är ett bra program, men vi behöver verkligen öva…

Gott nytt år till mig och till dig!
och håll tummarna för hälsan

Igår på tåget norrut blev jag magsjuk så istället för att repetera hela dagen idag så har jag legat i sängen och sippat på saltat vatten och honungste.

Imorgon har jag två gig…

Is i magen behövs, på flera sätt…

Men det kommer att gå fint. Jag är väl förberedd och proffs…  (Uneståhl i mitt hjärta)

God Jul till er alla!

Måste uppmärksamma eventuella intressenter om att min romanskonsert för Kammarmusikföreningen i Luleå är den 4 januari och inte som jag trodde den 5e! Varken min pianist Kristina eller min violaspelande kollega Ida hade förstått att det är den 4e januari. Vi blev helt perplexa när vi fick veta det sent igår kväll. Hade ju varit pinsamt om publiken hade varit där men inte vi…

Sitter febrilt och skriver på min kursessä, det har äntligen lossnat så jag är en betydligt trevligare och mer avspänd person nu, jobba mycket har jag inget emot - bara det händer något!
Med övandet går det just nu berg och dal-bana. Romanserna vill inte riktigt finna sig tillrätta i kroppen. En dag går det utmärkt. Nästa fungerar ingenting… Det är frustrerande men jag känner att jag är nära att ta ett steg till i utvecklingstrappan, det är alltid som smörkast precis innan gryningen, heter det ju.

Första julkonserten gick av stapeln igår. Årets första och enda O helga natt. Försökte döpa några av sångerna som ska med på romanskonserten den 5 jan. Någon gick jättebra, vad gäller de andra är jag glad att jag har ytterligare några veckors övningstid på mig.
…Fast någon har kommit på att vi ska sjunga Rigolettokvartett nästa torsdag, utantill…. Måste nog börja öva på den. Har i princip aldrig varit i närheten av Verdi…

När går nästa Bohème? Behöver ha något att skriva ett reportage om…

Har i alla fall hittat en djupröd finstickad bomullströja på Myrorna, så jag har något att ha på mig på julafton!

och ja, jag har lika lite kontroll över min tillvaro som det låter. Men jag jobbar mig sakta framåt mot julhelgerna!

Postar ett litet exempel:

Förresten, så kan jag inte låta bli att posta en till:

Jag är tuff och kaxig och har jobbat som väktare i flera år, likväl ofta orolig och på spänn. Ser mig över axeln, går fortare än jag tycker är behagligt och har SOS som snabbnummer på mobilen, ständigt i handen. Rädd för män, mycket väl medveten om att rättsystemet inte kan hjälpa mig.
Jag lever, så som de flesta kvinnor, på hoppet. På hoppet att jag inte ska träffa fel man, på hoppet att jag inte ska bli överfallen och våldtagen, på hoppet att jag inte ska bli svårt sjuk och få sämre vård än män, på hoppet att jag inte ska bli gravid med en dotter som får ärva samma familjefängelse som jag, på hoppet att jag är duktig nog att överträffa männen på min arbetsplats och på hoppet att jag är stark nog för att inte gå under av min duktighet och rädsla.
Så mycket kan man inte hoppas på. Det är dömt att misslyckas. Vilket konstateras i flera feministiska böcker och jag har läst ganska många…

Böcker om kvinnor. Kvinnor som slår sig gula och blå mot samhället, kvinnor som går under – kvinnor som underförstått måste ändra på sig. Kvinnor som ska ha en dildo i nattduksbordet, ett slagträ vid ytterdörren och pepparspray i handväskan.

Först när jag läste Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk upplevde jag att jag hittat ett riktigt vettigt och konstruktivt inslag i den feministiska debatten.
Kvinnans värld speglar mannens. Enda sättet att verkligen diskutera kvinnans situation i samhället är att bemöta mannen som norm. Och enda sättet att bemöta den manliga normen är att börja diskutera mannen och hans kultur. När man utelämnar mannen och bara diskuterar kvinnan och kvinnans synvinkel tappar mycket av den feministiska litteraturen sin slagkraft. Man försöker behandla symtom istället för dess orsak.

Med uppenbar känsla för stil handlar om män och manlighet. Stephan Mendel-Enk ställer rätt frågor och vågar anteckna svaret för eftervärlden. Äntligen! På 127 lättlästa och personliga sidor drar han upp konturerna för den manliga kulturen, konturerna för det manliga våldet och mellan raderna beskriver han mig, mitt liv och min tillvaro.

Första gången jag läser en feministisk bok som inte gör mig till den felande länken så är det en bok skriven av en man, om män. Inte en enda gång skriver han att jag behöver ändra på mig, bli driftigare, sexigare, självständigare, envisare. Inte en enda gång.
Boken är intressant, spännande och fullkomligt vidrig. Men jag blir tankfull istället för bitter och kan hela tiden dra paralleller till min egen tillvaro.

Stephan Mendel-Enk belyser det idag största hindret för ökad jämställdhet, samhällets tysta accepterande av männens kultur och våldsideologi och han gör det med en uppenbar känsla för stil!

Idag ska jag försöka ta tag i resten av mitt liv. Det vill säga, försöka utarbeta en plan för våren o sommaren 09 och någon slags idé för hösten 09. Så drabbas jag naturligtvis av den ständiga problematiken; förklumpningen. Allt ska naturligtvis ske samtidigt. Alla auditions, alla festivaler, alla tävlingar.

National Opera Studio krockar med Kammeropera Schloss Rheinsberg, Miriam Helin krockar med Accademia Rossiniana OCH med Rheinsberg… och när jag sedan kommit så här långt så inser jag att det jag helst av allt ville söka d v s Young Artist Programme vid Covent Garden, har jag naturligtvis missat…

En klump i februari, en klump i juli. Att energi dras till energi har jag hört talas om men… Kan någon förklara detta fullkomligt uppenbara, totalt oförståeliga fenomen. Det finns ju ändå 365 dagar att välja på, måste allt hända samma dagar nödvändigtvis?

Ju mer jag försöker sortera och reda upp, desto mer förvirrad blir jag. I almanackan står något, i google calender något annat och på hemsidan något tredje.. Mycket ineffektivt. Tror inte David Allen skulle godkänna mitt nuvarande icke existerande organisationssystem.

Jag vet inte vad jag annat kan göra än att anmäla mig till alltihopa och se vad jag kommer med på och om så blive, tacka nej till något. Men det blir många anmälningsavgifter…. och så ska man ju inte fylla almanckan för mycket, som jag gjorde i våras, så att man inte presterar bra.

Tips?! Någon??

Har suttit en stund och försökt räkna ut hur många timmar jag ungefärligt kan ha övat fram till nu (svar nej, kursboken är inte så rolig…) men det är svårt att uppskatta:

Jag har studerat sång på heltid i 7 år. (borde ha kunnat sjunga till mig Isabella)

Säg att jag övar 1,5 h/dag  utslaget på 365 dagar. (lågt räknat, men jag fick ju inte Isabella.)

I så fall skulle jag bara ha övat knappt 4000h. (inte underligt att jag inte fick Isabella)

Då skulle det krävas 10 år till. (det är ok att jag inte fick Isabella)

Hmm…ok - jag har ju hela livet på mig. Bara jag kan tjäna pengar under tiden så…

Behöver inte bekymra mig om att provsjunga för Aix i år. Trist!!! Men de har lagt ned projektet med Sjostakovich’ Näsan e av ekonomiska skäl. Då återstår Haydn och Mozart-kurs och efter att ha sjungit Mozart halva 08 satsar jag på någon annan kompositör 09 tror jag bestämt. Siktar in mig på Rossinifestivalen i Pesaro istället. Om jag lyckas lista ut hur man anmäler sig det vill säga.

Efter att ha printat flera kopior cv och scannat in mitt grisrosa (sic!), alldeles moderna körkort så tror jag mig taggad för att skicka in mina tävlingsansökningar.

Nu ska jag öva!! 4002 timmar…

Att göra audition för folk man är väl bekant med har jag uppenbarligen inte heller vant mig vid. Skräckprovsjungningen alla tider var när jag sökte till master-programmet på HSM och juryn bestod av mina gamla lärare… Detta var inte så illa, men ändå illa. Operavärlden är inte stor så jag måste nog vänja mig… Men hur gör man det?
Man får liksom rycka på axlarna och säga att nu tar vi en kaffe… och inte skämmas, som jag gör… antar jag.

Nu vet jag emellertid att jag inte har något jobb nästa sommar så nu kan jag satsa helhjärtat på mina ansökningar till festivaler och tävlingar. Jag ska utanför Sverige, så är det bara. På något vis ska det gå.

Dränker mina sorger och min genans i spik, takpapp och tjära. Veckans familjeprojekt är att lägga nytt tak på den blivande bastun. Det är fin ustikt från taket och man kan promenera långa sträckor över markerna utan att möta en människa eller bil. Det får Haga att åtminstone för stunden kännas långt borta. Gott så.

Läser kurslitteratur och skjuter upp övandet till imorgon… Jag slickar mina sår.

Jag beställde från CDON.com och går nu i spänd förväntan och undrar vad jag egentligen kommer att få hem; en reklambroschyr om samlingen?? Eller…

Själv använder jag sedan några år bara Pureskin. De bästa hudvårdsprodukter jag hittat. Svenskt, småskaligt, inte testat på djur, bara naturliga och till största delen ekologiska ingredienser - helt utan mineraloljor och syntetiska parfymer. Jag rekommenderar dem varmt.

Undviker fortfarande effektivt att plugga ryska genom att oroa mig för att alla tävlingar jag tittat på och LäcköSlott krockar med varandra. Det är ju fullt möjligt att jag inte har lycka på någotdera område, men tänk om, OM jag har det - vad ska jag då prioritera… Roll framför tävling, utlandet framför Sverige? Stagepool, TF etc i all ära - men jag behöver en karriärcoach. Var hittar man en sådan?

Efter två veckors total tystnad på grund av meditation och en vilsegången förkylning så är det inte helt bekvämt att öva igen. Det är efterlängtat men inte bekvämt. Har liksom svårt att hitta rätt i kroppen. Hittar inte rätt höjd på axelstödet, rätt vinkel på hakstödet och rätt avspända stråkarm, så att säga. I helgen fick jag reda på att LäcköSlott har utlyst provsjungningar inför nästa sommars produktion Italienskan i Alger. Då hade jag inte börjat sjunga än och var tveksam till om jag skulle kunna genomföra en sådan audition. Men Isabella är ett fantastiskt parti som ligger mycket bra för mig. Jag skulle gräma mig oerhört om jag inte kunde provsjunga. Så jag övar och det finns hopp. Jag ropar inte hej ännu, men hoppas. Imorgon har jag tid med Michela Fogolin, en briljant instuderare när det gäller italiensk opera. Det var ett år sedan jag arbetade med henne sist. Är lite nervös…

Mitt passerkort till operan har slutat fungera eftersom min arbetstid med Requiet gått ut. Trots att jag visste på dagen när det skulle hända redan från start så kändes det ändå som en mental örfil. Det är så mycket enklare när man har någonstans att gå och att inte behöva smita in någonstans utan känna att man har existensberättigande på den platsen. Kände mig plötsligt mål-lös. Har missat så många provsjungningar den här hösten. Av giltiga skäl men dock. Det kändes jobbigt att gå vidare. Kan ju inte hoppas för mycket på Läckö heller, då vill jag för mycket och kommer att bli besviken.

För att råda bot på detta har jag börjat titta på tävlingar och festivaler för kommande vår och sommar. Det gäller att hålla fokus.

..och plugga ryska…

Fortfarande utan röst jobbar jag själv med andra sidor av konstnärsskapet. Företagandet, visionerandet, filosoferandet, studerandet och experimenterandet med andra uttrycksmedel.
Det är min absoluta grundidé att institutionsteatrarna måste vara modiga, hålla sig i framkant och våga ta ställning. Idag känner jag mig ofta sviken som skattebetalare, kulturidkare och kulturkonsument. Man satsar på kassakor istället för att göra nyskrivet, barnkultur och ta upp okända verk.
Backateatern här i stan är spännande just nu. Så spännande att det är jättesvårt att få biljetter. Jag försökte förgäves få se Brott och Straff när den gick, men icke. Lär ha varit något speciellt. Just nu är Måsen spännande. Tänk om GöteborgsOperan kunde utnyttja sin lilla scen på det viset. Utnyttja scenen till spännande projekt, barnuppsättningar, kammaropera.

Insnöad som jag just nu är på bokföring, entreprenörsskap och affärsidéer undrar jag vad GöteborgsOperan och KungligaOperan har för affärsidé. Här i Göteborg är det ju en näringslivsrepresentant som sitter på VD-posten. Det är inte bara i Göteborg det är så. Institutionerna ska behandlas som företag. Väl så. Men om vi får dras med näringslivets alla nackdelar, dess marknadsanpassning och totala pengafokus kan vi då inte få ta del av näringslivets goda sidor. Innovationskraften, förmågan och viljan att ligga i framkant, investeringsmodet, problemanalyskompetensen och kunskapen kring hur man använder en hel arbetsgrupps kompetens och initiativkraft. ??!!

Det finns en solistklubb på GöteborgsOperan. 16 mer eller mindre fastanställda personer. Individer med högre utbildning och mer erfarenhet än de som sitter på ledande positioner. Konstnärer med skaparkraft, vilja och engagemang för konsten.
Jag är medveten om att jag inte har fullkomlig insyn. Men jag har över åtskilliga middagar och kaffekoppar varit delaktig i samtal kring konsertidéer, barnoperor och kammaroperor. Hört om tiotalet idéer som lyfts upp och med en handviftning förkastats.
Så är det i alla kreativa processer, men efter att i några dagar arbetat med Fabels mötesverktyg och problembelysningsmaterial Kalejdo Innovation så börjar jag undra om inte näringslivet som i ett decennium ägnat sig åt att lära av de konstnärliga processerna, nu istället borde undervisa oss…

Att ha 16 anställda som man knappt utnyttjar på scen alls. Det kan inte vara ekonomiskt rimligt. Det borde vara rent resursslöseri och någon kompetensutveckling blir det ju inte tal om.
GöteborgsOperans styrka har varit dess ensemble. Det vore katastrof om den kompetensen rann bort och kulturlivet fullkomligt tappade den skärpa som skattefinansieringen har möjliggjort. Hur kan VästraGötalands Regionen låta detta hända?
När gjorde GöteborgsOperan senast en SWOT-analys? Vad vill man med sin verksamhet??

Var var kulturinstutitionerna i Göteborg på 10-årsdagen efter diskoteksbranden? Var var de under Earth Hour? Var finns engagemanget? Finns det bara i Ulricehamn???

Har ännu inte fått klarhet kring detaljerna kring en större julkonsert i Luleå i början av December. Det börjar störa mig en aning. Har många idéer men det behövs ett visst mått av tillgänglig tid för att dessa saka vara genomförbara.

Sista Mozarts Requiem på söndag, då ska jag min röst vara frisk och i form - så det så!

Dagens bästa upptäckt är, utöver det blodröda gräset vid lilla Delsjön, utvecklingen av Naturskyddsföreningens gröna guide; Hitta butiken. Strålande tjänst!