Maria var grym i Almedalen:

”Ni skjuter av vargar för att få fler vargar. Ni harpunerar valar för att få fler valar. Man blir ju lite orolig för hur ni ska göra för att få fler väljare…”

Jag har nämligen problemet att jag kom på vad jag ville för bara några år sedan och nu känns det som att det är för sent. Liksom, hur lär man sig sjunga opera när alla utbildningar har så pass höga krav? Jag har gått hos en sångpedagog, men det känns som att jag kommer bli pensionerad innan jag ens skulle våga gå på en audition

En väldigt intressant blogg har du i alla fall

Överallt i Stockholm finns det i dagarna affischer med reklam för Unionen där man uppmuntras till att jobba med det som man verkligen finner glädje i och har begåvning för.
Inom scenkonsten är det så, törs jag nog säga, att där jobbar ingen som inte finner glädje i det (när man inte gör det längre så slutar man i regel) och som inte är på något vis begåvad för det (helt enkelt eftersom nålsögat är så försvinnande litet) – men icke desto mindre är det en av de tuffaste branscherna man kan arbeta i och ibland något otacksamt.
Man vänder ut och in på sig själv för att skapa konst i ögonblicket men det finns allt som oftast ingenting fysiskt kvar som kan hämta hem miljoner till ens efterlevande på någon lämplig auktion. Det enda man har är hoppet om vad man planterar hos publiken; hoppet om att väcka en tanke, väcka en förträngd känsla, roa för ett ögonblick och skapa en upplevelse som varar efter ridåns fall. Konsten uppstår i mötet med publiken. Om jag skickar en demo till en presumtiv arbetsgivare till exempel, så får jag alltid bättre resultat om den är inspelad under en live-konsert än om den är inspelad i en studio. Och otaliga är de gånger då ensembler jag varit en del av längtat till genrepet då publiken kommer, för att en pjäs inte lyfter i sig självt utan publikens direkta eller indirekta närvaro. Vi kan öva in vad vi ska säga och var vi ska stå och vart vi ska gå men längre än så kommer man sällan i skapandet utan någon form av åskådare (publik, kamera, jury etc).

Med detta sagt så vill jag också förklara mina ”introverta kommentarer” som du kallar dem. Jag tror nämligen inte någon som sett mig live skulle beskylla mig för inte kommunicera med min publik, (men hur jag väljer att göra det är en annan fråga, kanske lämpad för ett annat inlägg) problemet är bara att tiden man som scenkonstnär spenderar framför en publik är försvinnande få procent jämfört med ens totala arbetstid.
Jag tror inte den musiker finns som inte till stor del musicerar för att uppleva den fysiska tillfredsställelsen av att skapa vackra toner, den psykiska tillfredsställelsen av att få uttrycka och förädla. Helt enkelt för att jag inte tror att vederbörande skulle orka vara kvar i yrket. Och jag tror att de flesta, med mig och Rickard, sparar de få tillfällen man får uppleva av total närvaro och ett dynamiskt energiflöde i en ensemble i ett litet speciellt fack inombords som man kan ta fram när det går motigt.
Disciplin är något som man som musiker och scenkonstnär måste ha stora mått av men med de perioder av arbetslös som alla, oavsett framgångar, då och då möter, med de stundtals lågt betalda jobben man tvingas ta, och med de tärande situationer vi alla hamnar i när vi varit hemifrån och levt i en resväska på tok för lång tid, räcker inte det – då behöver man ha sin egen högst egoistiska njutning av att producera toner att ta till, då behöver man få njuta till fullo av sådana ögonblick som uppstår på scen, sådana ögonblick då energin flödar mellan en själv och medmusikerna. Det är då vi säger till varandra innan föreställningen ”Ikväll ska vi bara vara hos varandra”. Därför att det är i sina motspelare man hämtar energi och det är där man får uppslag till sitt eget skapande.
Och jag vet, av empirisk erfarenhet både som utövare och som åskådare att när musikerna/skådespelarna njuter i sig själva och när de är tillfullo närvarande hos sig själv och hos sina medspelare – då lyfter musiken och dramat från marken, då bär jag med mig något i veckor efteråt.

Alla scenkonstnärer, vill jag påstå, fullkomligt medvetna om att vi dagligen balanserar på en spindeltrådstunn gräns mellan underhållning och konst. Det får inte bara bli underhållning och förlora sitt konstnärliga värde och sin konstnärliga funktion, men det får heller inte bara bli konst som sluter sig i sig självt och som blir för svårt för publiken att ta till sig. Vi vet alla att även om vi arbetar med något i flera månader så har de allra flesta i publiken bara ett tillfälle på sig att förstå och ta till sig. Balansen är en del av vårt dagliga arbete och vårt dagliga avvägande – den är livsviktig, liksom individens förmåga att njuta av sitt arbete är. De motsäger inte varandra på något vis.

Först o främst vill jag också säga att jag älskar Solgerds blogg. Ärlig, uppriktig och välskriven.

Det är inte för att försvara eller ta orden ur munnen på Solgerd, men jag ska försöka mej på ett förtydligande av hur jag själv tolkar ”Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här.”… för jag känner likadant.

Grundläggande i livet är såklart att så många människor som möjligt ska få chans att arbeta med det de älskar allra mest – vilken gengre i livet det än må vara. Och anledningen (vid sidan av att det bidrar till att livet blir så mycket roligare att leva) är att jag tror att man gör ett så mycket bättre jobb när man trivs med och älskar det man gör.

Som operasångare är vi naturligtvis helt och fullt införstådda med att det vi gör – gör vi för en publik. Fanns inte publiken skulle kulturlivet fullständigt raseras, och samhället därefter med största sannolikhet degenereras… Det är dock inte publiken som ska bära alla kostnader för kultur, för den har vi tillsammans insett att vi måste vårda och stödja med de allmänna medlen.

Som operasångare arbetar jag stenhårt på att tillföra konsten något stort, samtidigt som jag försöker bidra till samhället genom att använda min plats som offentlig person till något som jag tror är gott.

Men till syvende och sist måste det vara på ett sätt där jag mår bra och trivs – och att vara mitt i ett energiflöde i en ensemble under en föreställning är en av de sakerna. Det uppstår så otroligt sällan, så när det väl händer så tar jag mej friheten att njuta av det – helt enkelt för att jag vet att det kommer gå över rampen och också ge publiken ett extra mervärde…

ah… blabla… blev en massa ord… men så tänker jag…

Underbart Lars att du tar upp diskussionen… jag ska se om jag kan bidra med något till den från min blogg också… på något sätt…

Godnatt vänner…

För det första vill jag säga att jag tycker det är jätteintressant att följa din blogg. Allra intressantast tycker jag de avsnitt är som rör den konstnärliga processen när du håller på med en ny produktion. Med stort intresse följer jag också de inlägg som rör ”vardagslivet som sångerska”. Själv har jag ett stort intresse för alla former av musikteater ända sedan barnsben. Men jag har aldrig någonsin haft vilja att stå på scen och saknar också varje form av talang. Genom att följa din blogg får jag en spännande inblick i en värld jag bara sett från diverse teatersalonger, borggårdar etc. Sedan tycker jag du lyckas utomordentligt väl i den svåra balansgången vad man skall dela med sig till läsarna; det känns alltid intressant och fräscht att läsa din blogg men aldrig kladdigt intimt eller påträngande.

Men ibland måste jag säga att jag reagerar inför vissa något ”introverta” tankar du har kring ditt yrke som sångerska/artist. Just idag finns det ett sådant exempel:

”Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här.”

Man hör ofta klagomål på att de offentliga bidragen till kulturområdet är alltför små. Jag kan tänka mig många skäl varför kulturverksamhet skall stödjas med offenliga medel, men det måste förutsätta att det finns en vilja hos de musiker/artister som är verksamma inte bara att kommunicera med varandra utan också att kommunicera med publiken.

Jag hoppas du inte tar illa upp över min kommentar. För jag hoppas både kunna följa din intressanta och välskrivna blogg och få se/höra dig framträda i många spännande sammanhang de kommande åren.

Med vänlig hälsning
Lars