Efter en tillfredsställande, lång och hyfsat effektiv arbetsdag så tog jag mig i hampan och flydde min eftermiddagsheta lägenhet och tog en lång skymningspromenad i Charlottenburg; sydöst till Wittenbergplatz och upp igen. Jag tycker verkligen om Charlottenburg, så underbart att strosa hem i mörkret; det är så där underbart, avspänt varmt och det är tyst och stilla, folk sitter överallt på fina uteserveringar och pratar lågmält, vackra skyltfönster att titta i, antikbutiker och design (en klänning för 25 000 SEK kanske?). Fjärran turister och skränande musik.
Försökte ragga upp sällskap för en spontan drink men fick avslag, det var nog lika bra, även om jag tänkte här om dagen på att jag skulle vilja ha mer sådan spontanitet i min vardag.

Måndag i morgon, tyskakursens andra vecka. Eftersom jag har bestämt mig för att skriva det där C1-provet så återstår hårt plugg de återstående veckorna. Mina passiva kunskaper är stora men de aktiva visar stora brister. Det är både frustrerande och samtidigt oerhört tillfredsställande att ta i tu med det. Riktigt hur jag ska gå till väga för att hinna igenom allt vet jag inte utan ska bolla med läraren i morgon.

Lärorikt är det också att plugga heltid och samtidigt försöka att undvika att dra ned på övningstiden. Det är svårt, men går och rutinerna som blir av de tidiga morgnarna (måste öva innan kursen) gynnar mig också inser jag. Men intensivt och tröttande är det och inte hållbart i längden. Det sociala blir lidande och allt annat sångrelaterat arbete; research, ansökningsskrivande, pappersarbete, facklitteraturen o s v blir liggande. Men det är väl gott det, för nu. Var sak har sin tid.

Jag hör grannen spela gitarr på sin terass, på andra sidan huset, genom det öppna takfönstret. 23.00, 22 grader. Livet är helt ok.

Gårdagens upplevelse var den motsatta; en härlig kväll.
I centrum för arrangemanget var författaren Lotta Lundberg som läste ur sin senaste bok, Ön.
Styckena var naturligtvis valda så att egentligen ingenting av bokens handling avslöjades utan bara språket och klangvärlden. Men jag tyckte mycket om vad jag hörde och ska definitivt se till att läsa både den och hennes tidigare böcker! Just nu saknar jag innerligt ett svenskt bibliotek…
Läsningarna inramades av stråkkvartetten Malva blandat med svenska pärlor framförda av Vincent Hashmi och Olof Boman.

25 svenskar, eller åtminstone svensktalande, i en vacker lägenhet, lite frukt och ost och så all denna kultur. Kultur!!!
Hur ljuvlig en sådan kulturupplevelse kan vara, det är svårt att beskriva med ord.
Tillbaka till kultursalongerna och kammarmusikens hemman under 1800-talet. Värdet av kammarkulturen står så klart i en sådan miljö. Högläsningen och de små pianostyckena. De sentimentala sångerna – plötsligt fungerar de så bra. De som i ett annat sammanhang ter sig imbecilla och banala.

Själva minglandet ter sig också så enkelt i ett sådant sammanhang. De flesta kände varandra på ett eller annat sätt förstod jag, medan jag bara kände några helt ytligt och de flesta inte alls. Men under en sådan kväll så skapas en slags naturliga kontakter, ett slags stresslöst nätverkande.

Trots att det ombytliga inlandsklimatet gjorde att jag önskade mig fingervantar när jag cyklade hem på kvällen (ja, jag har lånat en cykel, äntligen! Berlin är en perfekt stad att cykla i, jag vet inte varför jag inte fick det att hända tidigare) så var jag väldigt nöjd och uppfylld. Jag kände mig berikad så där som bara social samvaro och klassisk musik kan få mig att göra.
Jag kan gott tänka mig att delta i sådana tillställningar oftare. Det skulle inte vara någon uppoffring alls.

Det är inte alltid en bekväm tanke. För den innehåller i sig en slags paradox. ”Tyck om mig som jag är. Se mig som jag är.” VS ”Jag är en nischad produkt som står på den där hyllan, lite till höger.” Å ena sidan är man alltså en produkt som behöver paketeras och saluföras, å andra sidan vilar ens konstnärsskap i att man är sig själv.
Regissören säger ”ge mig något annat, något annorlunda” – det enda säkra kortet är att skala bort manéerna, försöka väcka åter det ursprungliga personliga uttrycket som man hade som barn, innan den kulturella anpassningen till fullo påbörjats -bara genom att vara sig själv kan man vara unik.

Investering – Det är alltid business, man blir bara framgångsrik genom investering.
För mig kan produktidén hjälpa mig när jag gått igenom inventeringsstadiet och sitter där med ett antal fakta på hand och återvunnen energi att arbeta vidare. För om vi diskuterar produkter, då kan man ogenerat hämta råd från andra som hanterar produkter. Apple till exempel, eller vilken produkt som helst på hyllan i mataffären. Hur kom den dit och vad görs för att den fortfarande ska sälja?

Första steget i investeringsfasen är att klargöra mina mål, de som jag tappat ur sikte, eller inte riktigt vet om jag ser klart. Bryt ned målet i mindre och mindre delar, tills man har något man kan ändra eller arbeta med redan nu. Så är det bara att börja gå. Eller? För varje steg man tar bör ta en närmare målet och ibland är det inte alltid lätt att veta vilket steg som leder vart.

Själv funderar jag mycket över begreppet investera just nu.
Man investerar antingen pengar eller tid brukar det sägas. Tid får man aldrig tillbaka men pengar kommer tillbaka.
Här någonstans kommer den där välbekanta diskrepansen mellan att betrakta mig själv som produkt och mellan att leva med mig själv. Jag sysslar med ett organiskt material; min kropp och kanske ännu mer mitt psyke – tidsaspekten är kanske inte alltid av ondo även om man så klart inte ska sitta ned och rulla tummarna. Och ingenting kan få mig så missmodig som uttrycket ”förlorade karriärår får man aldrig tillbaka” och det lär man sig ju överallt att alla slags negativitet skall undvikas.

Så i vad ska jag investera och hur?
Eftersom tid är pengar som behöver jag finansiera dessa investeringar, oavsett vilka jag väljer att göra. Hur då?

Att jag överhuvudtaget är i Berlin är i sig en stor investering. Att kunna tillägna sig kulturutbudet, införskaffa ”allmän kunskap” som är yrkesrelaterad samt nätverka efter bästa förmåga.
Jag investerar en hel del pengar i mina sånglektioner som utöver en tydlig vokalutveckling också ger många skratt- två flugor i en smäll. Tid investerar jag i min egna övning.
En språkkurs har jag också hoppat på efter att i allt för länge varit frustrerad över mina grammatiska brister, den hjälper mig förhoppningsvis också med den yttre struktur som jag annars alltid måste upprätthålla själv vilket tidvis är lätt och tidvis ansträngande. Jag har också unnat mig själv en period av att äta riktigt hälsosam mat vilket i mitt fall alltid har en stor inverkan på mitt välmående på alla nivåer och alltså även på mitt utseende, som ju i sig är ett arbetsredskap.

Men sen då? Utöver att jag äntligen tagit tag i det där med den tyska grammatiken så är det ju inte direkt några nyheter.
Delvis handlar det om att välja bort men utöver det så sitter jag nu och funderar mycket på hur jag ska kunna hitta ett nytt sätt att investera på som kanske är ett risktagande men som förhoppningsvis tar mig närmare målet. Vilka nya investeringar kan jag göra? Vad har jag inte försökt förut? Är det något jag förträngt att jag kan investera i, för att jag en gång fegat ur?
(Tanken kommer till mig om alla produktskapare som pumpar in miljon på miljon in reklam för sin produkt fast den redan är världsledande – vad kan jag lära av det?)

Vad innebär det egentligen för mig att investera i min produkt, mig själv?
Hur kan jag tänka utanför ”the box”?
Finns det några finansieringsalternativ som jag inte tänkt på?
(Hur kan jag ändra mina stipendieansökningar för att få ett bättre resultat?)

En del av mig säger med stor övertygelse ”se tiden an” – en annan del vill med samma övertygelse vidare, står och stampar och menar att nu är det dags att ta nya steg. Men det var ju det där med att ta rätt steg, känna igen ett gott råd och en god investering och vikten av att välja och ta ställning tycks mig viktigare för varje dag.

I brist på svar och tydliga idéer så låter jag investeringsbegreppet leva vidare i min tankevärld, i hopp om att svaren kommer till mig om jag orkar att förhålla mig öppen och närvarande, och investerar i glädje och välmående och övningstid, det kan åtminstone aldrig bli fel.

Folk som drömmer stort uppnår också stort – ge aldrig upp!

Jag upplever ett tydligt cykliskt beteende när det kommer till min kraft att driva utvecklingen av min produkt, det vill säga jag själv. Alla långa arbetsperioder landar oundvikligen i ”svackor” där energinivån är låg, målet otydligt, kompassen tycks vara luftskadad och dimman upplevs som tät.
Kristina Nilsson, en driven kollega brukade beskriva det som att gå in i konsert-garderoben, en mörk plats där man hamnar efter ett utmanande gig eller en krävande arbetsperiod.
Jag skulle kunna beskriva det på ett annat sätt också, med den välkända liknelsen inlärningstrappan, som jag ofta använder inför mig själv, kanske i något fri betydelse.
Alltså, under tiden man befinner sig på ett trappsteg, en nivå, så kan man färdas framåt i livet och sin utveckling ganska obesvärat men ju närmare nästa platå man kommer desto mer kommer man in i skuggvinkeln, desto dunklare blir det och utsikten sämre och sämre. Till slut har man en vägg framför sig och man träffas inte av något solljus alls.
Oavsett hur medveten man är i det här läget så brukar det, enligt min erfarenhet bli så, att man sätter sig ned och vilar. Av nöd eller insikt. När man suttit tillräckligt länge så börjar man fundera på hur man ska ta sig vidare, det vill säga upp till nästa platå. Detta funderande är vad jag menar är inventeringsfasen.

Jag tycker jag är hyfsat medveten om detta cykliska förfarande, det har den effekten att jag inte blir vettskrämd längre, men jag har inte kommit dit hän att jag har kontrollen att sakta in när jag kommer in i skuggan och svänga av för att köra runt, istället för rakt in i väggen – men kanske är detta bara en romantisk idé av medveten närvaro från min sida, kanske går det inte att köra runt a la Moraträsk, för inlärningstrappan kanske är omnipotent, det blir inte ljust före man tagit steget till nästa nivå.

Inventera – att ta ett steg tillbaka är att hämta ny kraft
De svåraste perioderna för mig som projektledare i mitt eget liv, det är väntetiderna. Det är svårt att göra något vettigt då. Man får arbeta framåt för alla eventualiteter. När det kommer till övningstimmar och repertoarstudier så kan tack och lov inget arbete vara i onödan men det är ändå en period där det positiva tänkandet måste vara oerhört medvetet använt och formulerat för att inte eroderas bort av tröttheten och missmodet

Inventeringsfasen som kommer som en del av, eller efter väntefasen, är nog en av de viktigaste för mig – det är i inventeringsfasen jag hämtar energi. Inte för att det alltid är roligt att ge sig in i den djungel av tankar, förhoppningar och föreställningar som också ingår i inventerandet. Det är inte heller alltid roligt att konstatera vad som gick ens väg och vad som inte gick som man tänkt sig. Ibland kan också resurserna tyckas nog så knappa men när man varit på botten och vänt, oavsett om vi pratar några minuter under en arbetssession eller en längre period av bearbetande så finns det enorm glädje i att göra research och se vilken oändlig mängd möjligheter man faktiskt har hela tiden och att se vilka resurser man faktiskt har.
Problemlösning har alltid varit en av mina starkare sidor, man kallar mig inte pragmatisk för inte, och jag finner en stor glädje i att bryta ned stora mål i mindre uppgifter, att reda ut de små enkla stegen som man kan börja med. Riktigt roligt är det också att ta sig en period av inspirations- och faktainhämtning; gå en kurs i något, läs en faktabok, se ett föredrag eller lyssna på ett dito. Även om det kan tyckas vara utanför ens yrkesområde så är min erfarenhet att sådant ger mig nya perspektiv och underlättar inventeringen. Inventeringsperioden innebär för min del ofta även en slags social rensning. Missförstå mig rätt; jag menar att jag med jämna mellanrum sätter mig ned och funderar över vilka personer jag umger mig med och vilken slags energi de ger mig, hur jag mår när jag går ifrån en sådan träff och även, kanske ännu viktigare, vilka råd lyssnar jag på just nu? Varifrån härstammar de råden och vem är det som gett dem?
Att kritiskt se över mina rådgivare är för mig alltid en viktig del av de här perioderna.
Har jag lyssnat på råd eller på åsikter?

MEN i Tyskland har jag inte vid ett enda tillfälle mött ifrågasättande kring mina alkoholfria val. Vilket tycks vara snarast ett obligatorium i Skandinavien. Även, tråkigt nog, även av de som känner mig sedan länge.
”Nej tack, jag dricker ju inte alkohol som du vet, nej, fortfarande inte…”
I Tyskland är de betydligt duktigare på alkoholfria alternativ än i Sverige. Det kanske hänger ihop. Jag blir aldrig sittande med ett glas vatten om jag inte uttryckligen önskar mig endast ett glas vatten.

Hela schorletraditionen är fantastisk för någon som en annan som inte dricker läsk. Många safter och juicer av olika slag finns också, tyvärr oftast sötade men i alla fall och blandade i de mest intressanta blandningar. I eko-butikerna typ Alnatura, Biocompany eller Reformhaus finns alltid flera hyllor med dryckesalternativ i stil med Amé som ju tyvärr är rätt svårt att hitta i Sverige, även om det finns om man vet var man ska titta.

Men tyskarna har också den fenomenala ”bionade-traditionen”. Nu hamnar vi någonstans mitt emellan must och svagdricka. Fermenterade drycker. Märket Bionade som ju finns i Sverige också, smakar alltid bra. Rixdorfer Fassbrause smakar mer åt öl hållet men fortfarande fräscht och gott. Men så finns det då något som jag förstått är en klassiker Karamalz – det är helt enkelt inte gott. Extremt sött och smakrikt men jag har inte lyckats mer än smutta på drycken – verkligen inte min grej.

I Tyskland finns det sonika alkohol överallt, på caféet, i mataffären, delikatessbutiken etc, men det finns alternativ! Andra alternativ än buteljerat vatten och Coca-cola.

Ryck upp sig Sverige! Det är dags att handla för folkhälsan!

En liten passus: jag måste tillägga att Systembolaget faktiskt har en del spännande alternativ, men utskänkningsställena är inte i närheten…

Bugs Bunny

Tom och Jerry

Hur ska man tolka det?

Funderar på om man kan skriva in och kräva att det ska vara ekologiskt? Är det så att säga en del av mitt varumärke så borde man ju kunna ställa krav, tänker jag…

Nu har jag alltså lyssnat och läst mig igenom Tristan och Isolde. Det gick på andra försöket. Första gången jag försökte bekanta mig med Tristan och Isolde var 2003 på GöteborgsOperan och hela scenbilden var bara grå och allt var bara extremt långrandigt, så jag gick efter 1a akten… Det är nästan preskriberat och kan därför erkännas. Jag har verkligen haft en underbar upplevelse de här dagarna – det är, tveklöst, ett fantastiskt verk med en orkestersats som talar till själ och hjärta nästan utan motstycke. Men, jag vet inte om verket absolut behöver framföras sceniskt. Återkommer i det ärendet när, om, jag någonsin lyckas få en biljett till en riktig föreställning. Än så länge tänker jag att ”Handling i tre akter” är en ganska lämplig beskrivning för att operan tycks mig ha mer kopplingar till minnessången som är dess ursprung (som jag inbillar mig att den ter sig, för jag har ju inte läst den) än till teater.

Att lyssna, långsamt och med libretto eller not i hand på detta vis är ett mycket mer effektivt sett att få förståelse för ett verk än att se de flesta (moderna) uppsättningar. Till exempel så tänkte jag i början av den här veckan ”Ok, nu ska jag ta reda på vad grejen med Tristan egentligen är, alla pratar ju om den fantastiska kärlekshistorien, utan motstycke – hmm jag får väl se”.
Sen lyssnade jag på första akten och kände mig rätt sur och besviken för min spontana reaktion var att de ju inte alls älskar varandra utan att de bara blivit förgiftade av kärleksdrycken och därför blir som galna i varandra. Men under den andra dagen av mitt Tristan-äventyr så började något som Isolde sjunger till Brangäne alldeles i början att skava lite inombords och jag fick leta reda på pjäsens prolog, som alltså inte finns i librettot där det antyds att de nog hade känslor för varandra innan avfärden till Cornwall. Helt övertygad blev jag dock inte förrän jag hade ett intressant samtal med en äldre, påläst och erfaren, kollega kring just detta. Egentligen handlade diskussionen om kärlek som uppstår mot konventioner, mot det som är socialt lämpligt/accepterat och huruvida, det i flera pjäser omtalade, kärlekselexiret verkligen skall antas ha verkan eller om det egentligen bara handlar om att ge de båda tu en ursäkt att ge sig hän i sina känslor eller, som i Kärleksdrycken, ge den ena parten mod att delge den andra sina känslor.
Ett intressant samtal som gjorde de kommande akterna ännu mer intressanta att lyssna på.

Som en bjärt kontrast till denna fyrdagars, högkulturella, högkvalitativa upplevelse så kom jag idag, för första gången, i kontakt med den brittiska mezzon Katherine Jenkins. Det var en slags allmänbildning som bara gjorde mig matt. Unga, vackra Jenkins har ett jättefint röstmaterial med varm fin klang som hon mestadels vet att förvalta, hon tjänar nog multum och har gett massor med skivor och är bevisligen ”kändis”. So far so good, om det inte vore för det faktum att hon bevisligen stundtals menar att hon är en klassisk sångerska och därför inför stora publikhav, med stora orkestrar, vid prominenta tillfällen står och sjunger operaarior som hon verkligen inte klarar av att sjunga och som inte är något annat än total show off i bristande sångteknik. Jag började i den änden och kunde inte för mitt liv uppröras så som mina kollegor gjorde. Folk har sagt sådant som att en sångerska som Jenkins är en skam för alla klassiska sångare och drar ned hela skrået i smutsen (i lite olika ordalag) och där står hon och tjänar miljoner medan så många, verkligt begåvade, kämpar för att ta sig in. Själv led jag bara med henne och tänkte att det där skivbolaget antagligen tvingar henne att sjunga sådan repertoar som hon inte borde sjunga och när hon inte är i bra form, stackarn, låt henne bara stå i fred i ett övningsrum ett år så kanske läckaget, spänningen och det där som gör rösten så orörlig ger med sig…Uttryck ska vi inte tala om vilket jag inledningsvis tolkade som att hon var nervös och alltför väl medveten om att hennes prestation inte håller måttet. Sen jublade publiken in absurdum och youtube-klippet var slut. Nästa, likadant…
Men jag surfade vidare, bland annat in på hennes hemsida, och det man finner där är en driven entreprenör och en riktigt bra popsångerska, av det där halvklassiska, smöriga slaget som tycks sälja som inget annat framförallt i jultider.
All respekt till Katherine, må hon bara hålla sig ifrån den klassiska repertoaren och med full integritet ägna sig åt det hon verkligen är bra på och där hennes hjärta är (ja, det tycks i alla fall så när man tittar på uttrycket). Jag orkar inte med att uppröras över henne eller hennes prestation.
Men jag blir sorgsen över hur förpackning säljer snarare än kvalitet och kan inte låta bli att sorgset, och ärligt, undra varför det där uppmickade, smöriga, delvis artificiella går hem i stugorna när det som är verklig ekvilibrism och hantverkskunnande inte gör det i närmelsevis samma utsträckning.
Vad gör vi för fel, vi ”riktiga” klassiska musiker? Vad gör skolorna för fel? Varför väljer Mammon så snett eller snarare så ojämnt fördelat? Är den klassiska musiken trots allt (läs tidigare blogginlägg) tung och svåremottaglig? Är vi för introverta, för kvalitetsfokuserade?
Jenkins tjänar multum på att sjunga arior som jag länge sjungit ofantligt mycket bättre än vad hon gör på de YouTube-videorna. Det säger inte mycket om henne och inte mycket om mig (utöver om vår respektive rent ekonomiska status då, förstås) -men vad säger det om musikindustrin?
En aldrig så förförande, halvläckande, uppmickad, studioremixad sång har aldrig och kommer aldrig förföra mig och beröra mig som den klassiska musiken och den klassiska sången gör. Detta är ett empiristiskt konstaterande, jag har full respekt för diverse andra sångtekniker än den klassiska.
Men den djupt emotionella och fysiska upplevelsen jag kan få av klassisk musik vill jag dela med mig av, samtidigt som jag självklart vill kommunicera ut min egen musik och det jag själv konstnärligt har att säga.
Det är svårt att ens föreställa sig en klassisk musiker till fullo Jenkins situation. Vi kanske inte vill betala priset? Integritet? Vill vi inte spela efter Mammons pipa?
(för den som är intresserad så är det här ett väldigt intressant inlägg om att attrahera ny publik till operan – men det är en annan berättelse.)

Visst är Tristan och Isolde en kärlekshistoria utan like.
En kärlekshistoria mellan titelpersonerna
mellan dem och deras förtrogna
och
mellan fadern och sonen.

Stemme sjunger Isolde på Philharmonien i nästa vecka. Jag ska se om jag kan få tag på en biljett.

Marke segnet die Leichen

Därtill så nämns i förbifarten att även om kvinnor dominerar bland konsumenterna så väljer de i mindre utsträckning än män väljer att gå vidare i sin avsikt att arbeta med kultur och att de utövande därför fortfarande i högre utsträckning är män. Detta lämnas helt obemött. Är det riktigt, vill jag först och främst veta och inom exakt vilka yrkespositioner och i så fall varför? Men, låt vara, det är en annan diskussion.

Jag tycker det saknas ett allmänt samtal i Sverige om varför kultur i alla dess former anses vara så ofantligt svårtillgängligt eller, annorlunda uttryckt, varför svenskarna anses vara så urbota obildade och korkade.

När debattartikeln bemöts, så bemöts inte så mycket innehållet utan snarare terminologin ”Kulturtanten”. Visst finns det viktiga poänger i Jag kommer aldrig använda ordet kulturtant vad gäller genusmedvetenhet; varför det anses negativt att en slags underhållning främst intresserar en kvinnlig publik, varför det anses ge aktiviteten som sådan lägre status, samt frågan om kulturens styvmoderliga behandling från politiskt/skatte-/ekonomiskt håll har med detta att göra.

MEN någonstans tror jag vi måste ta till oss den urgamla mellanmänskliga kunskapen, (se nästan vilken film som helst), som går ut på att folk växer om man tror dem om något. Om svenskarna börjar tro sin landsmän om intressen utanför dem själv, om intelligens och bildning så kanske vi kan väcka intresse i dem som vänder sig ifrån kulturscenerna med känslan av att det ändå inte är för dem.

Under min utbildning så fick jag lära mig att när man gör konsertprogram, liedprogram framförallt, så ska man utgå från att publiken inte kan någonting. Det gäller även vid föreläsningar och redovisningar av olika slag, lärde jag mig. Men jag har alltid känt en ovilja inför det. Det är självklart att man inte ska få folk att känna sig dumma, självklart att man som scenartist har en utbildande funktion, men om man hela tiden utgår från att folk aldrig har läst en dikt så blir möjligheterna för att lyfta konstutövandet till högre nivåer ganska begränsade. Traditionen som jag upplever i Sverige att allt ska vara så lättillgängligt hela tiden och hela tiden så ”cross over” för annars orkar inte de stressade svenskarna lyssna eller klarar inte av att ta materialet till sig – det upplever jag är sorgligt och paternaliserande. (Inget ont om cross-over, det kan konstnärligt vara mycket intressant och underhållande inte minst, men det får inte vara på bekostnad av kvalitet.)

När jag besöker främst Philharmonien men också något av operahusen här i Berlin så fascineras jag över nivån på de böcker som säljs i husets shop. Det är ju en butik som är tillför publiken, för mervärde kring kulturupplevelsen. Köp ett pussel till barnbarnen, en kopp, en bok eller en inspelning. Eller får det månne vara ett vykort med ett lämpligt citat från kvällens pjäs? De böckerna som säljs på Philharmonien, de är inga lätta saker kan jag säga. Länge och ofta har jag stått och bläddrat och läst baksidetexter. Dessa böcker är på en nivå som är klart intressant för mig som är kulturutbildad och utövande. Det är böcker om historia, musikhistoria, nutidamusik, ”konsumtionstips”, djuplodande konstnärsporträtt, genusmedvetna böcker, extremt välvalda inspelningar och verkanalyser och librettoböcker för en spottspyver från Reclam. Ja, librettoböckerna och analyserna från Reclam de kan man för övrigt köpa i vilken bokhandel som helst i Tyskland. Det är inte bara de senaste deckarna och trendromanerna. Bara här om dagen köpte jag själv librettot till Tristan.

Tyskarna tycks helt enkelt leva med kulturen och med allmänbildningen som något allmängiltigt. Det är inte oöverstigligt att gå varken på konsert eller teater. Det tycks inte anses urbota trist, som något som behöver ursäktas, att gå på museum;
När jag handlade mat senast på min högst vanliga matbutik (ja, utöver att den är helekologisk) inhyst i ett högst vanligt kommersiellt center mitt i stan då plockade jag med mig kedjans gratismagasin. Ni vet ett sådant som ges ut en gång i månaden typ ”Buffé” eller ”Mersmak”. Jag bläddrade i nämnda tidning i hopp om att öva tyska och kanske hitta något spännande recept men det som fångade mig var ”ledaren” skriven av affärskedjans grundare. I detta högst normala reklamfinansierade matmagasin som innehåller produktinformation, annonser, recept, månadens tetips/boktips/sminktips och ett reportage från en chokladfabrik så handlar välkomstordet om konst.
Han skriver om ”samtidens frågor kring konst”, om förhållandet mellan ”gamla mästare” och nutidskonst. Skriver ”Det handlar inte så mycket om frågan ”Vad vill konstnären uttrycka”; viktigare tycks mig frågorna ”Vilka idéer väcks i mig när jag betraktar verket? Vad uppenbaras för mig? Vad förstår jag och vad förstår någon annan?”
Avslutningsvis skriver han;
Ein Kunstwerk lässt unterschiedliche Erkenntnisse zu. Es ist geradezu typisch für die Kunst, dass wir, in unserer Fantasie angeregt, Neues entdecken

Skulle en sådan formulering överhuvudtaget vara möjligt i Sverige utanför de nischade skrifterna? – är inte själva grunden till den svenska kulturförringande, kultur- och bildningsföraktande inställningen att vi inte tänker höga tankar om våra landsmän? Svårigheterna att komma till beslut vad gäller Kungliga operan resp. nytt operahus i Stockholm och svartmålande artiklar om kulturinstitutionernas ekonomi och nytta – ur vad härrör de, egentligen?

Konst väcker alltid olika känslor och upplevelser hos betraktaren. Konsten låter oss, i fantasin, uppleva nya världar. -Kräver det egentligen någon särskild bildning? Är förmågan till en sådan upplevelse kopplad till kön? Knappast.

Kanske, om vi börjar ta i beaktande vad vi egentligen säger, ordagrant, så kanske begreppet ”Kulturtant” blir irrelevant med tiden.

Idag försökte jag andas den österbottniska luften lite extra medvetet, njuta solen som glittrar på snön och göra de där sista ”måstena” innan avfärd. Långpromenad i solen på isen och ett besök på Österbottens museum och Hedmanska våningen – en rätt läcker konstsamling och upplevelse. Den finska bildkonstens ”guldåldern, dvs någonstans mellan 1870-1920 typ (olika beroende på vem man frågar och var man läser bevisligen) uppvisar en hel del riktigt häftig konst som jag ju också hade turen att titta på på Ateneum i Helsingfors.

Jag har haft skäl att fundera en del över begreppet ”att känna sig hemma” för det är helt uppenbart att ”hemma” för mig är bortom intellektet. Det har inte heller med människorna att göra utan med naturen och arkitekturen, med luften, klimatet och ljuset. Österbotten påminner om Norrbotten på många sätt. Och från dag ett, dvs när jag var här och provsjöng för den precis avslutade produktionen, så har jag känt mig som hemma. Ladorna på de snötäckta fälten, solljuset i snön och den låga vinkeln, den höga, klara luften etc. Jag vet inte säkert vad det är. Bara att det är där. Ett klimat jag förstår mig på. Jag vet hur jag ska klä mig och slemhinnorna känner igen inandningsluften. Men så klart, fördelarna söderöver är onekligen mindre uttorkad hud. Vissa minnen kan man undvara…

Det har varit en härlig tid här i den lilla, vackra staden vid vattnet, med det förunderliga världsarvet Kvarken (jag måste komma tillbaka och paddla kajak någon sommar) och jag har fått ned alla saker i mina två resväskor även om jag inte ser fram emot att släpa på dem…
Det är dags för nästa kapitel och det känns bra. Berlin, here I come again!

Mats Söderlund, författare, ordförande i Sveriges författarförbund (kulturdebatt i DN)

Kollegan kom och jag fick mitt ärende utrett, men gick trots det därifrån något förvirrad…
Låter min ”svenska” svenska så väldigt annorlunda än finlandssvenskan så att det inte går att förstå mig? Det har nämligen hänt förut att folk inte förstår vad jag säger förrän efter ett tag…

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Men det där skidandet, denna alltigenom aerodynamiska träningsform, lösgjorde nog en del av den ilska och frustration som jag känt senaste dagarna. Ja, när jag inte varit på scen alltså, för de senaste föreställningarna har varit riktigt roliga och blivit väl mottagna.

Sent igår hade jag ett jobbigt samtal med en av mina närmsta vänner. Det var helt baserat på kärlek och vi pratade inte så mycket om oss respektive utan mer om annat; helt normala samtalsämnen på småtimmarna så som sjukförsäkringssystemet, hur rättssystemet skyddar socialbidragstagare som hamnat i skuld, om hundar och kråkor. Men jag fick en sådan där jobbig känsla: Frågan ”hur mår du” som ställs så där lite insinuerande – som att det är underförstått att jag inte mår bra eller åtminstone inte vet mitt eget bästa. Även om jag vet att den ställdes i medkänsla och uppriktighet så kändes det ändå obehagligt. Jag kände mig genomskinlig. De senaste dagarna har inte varit så muntra nämligen, ja, utom timmarna på jobbet då. Inte mår jag dåligt, men jag har känt mig irriterad och frustrerad, känt mig stundtals orolig och väldigt rastlös. Känslor som är 100% jobbrelaterade och helt handlar om karriär, val som behöver göras och som svans, självklart, ekonomi.

Tvivel. Funderingar kring om jag överhuvudtaget har något att säga som konstnär, om jag någonsin kommer tillrätta med det som hindrar min röst från att vara helt fri och i de värsta stunderna, tvivel på att rösten överhuvudtaget duger något till och om jag inte egentligen är en amatör som tagit sig vatten över huvudet vad det gäller samtliga ben jag står på och vill stå på i min karriär.

Men det som började gå i mitt huvud var, hur kunde den här tredje personen som ställt frågan och indirekt alltså deltog i samtalet, veta? Det är ingen jag träffar och jag har aktat mig noga för att skriva något om mina tankar i något socialt nätverk. Och ändå, fast jag gjort det, så får jag en uppläxning av min kamrat att jag inte får skriva sådana saker. Han säger att det negativa etsar sig fast, att folk då tror att jag inte är något värd och inte är något att ha.

Och jag vet någonstans att han har rätt. För jag har märkt hur vissa personer tror att jag mår väldigt dåligt psykiskt för jämnan för att jag gjorde det under en period. Och antagligen går detta oflexibla tänkande och ständiga fokus på svagheter igen oavsett vad det gäller.
Och jag blir så arg. Ja, inte igår kväll, men nu idag, i skidspåret.

Om någon säger till mig att hen inte vet om det är läge att söka annat jobb, att hen plötsligt känner sig osäker på något eller att hen känner sig nedstämd eller orolig så tror ju inte jag per automatik att personen i fråga inte kan sjunga eller vad vederbörande nu sysslar med. Jag tror helt enkelt att vederbörande går igenom en tuff period och att det blåser motvind på henoms väg just nu.

Det är inte stor skillnad mellan en arbetslös artist och en arbetslös i något annat yrke som är det minsta lilla kreativt eller har krävt långa studier – allt är bara amplifierat. Man tvivlar periodvis på att man duger något till. Man jämför sig i svaga stunder med andra och anser sig fullkomligt undermålig.

Jag försöker att inte skriva så mycket om mina tvivel, försöker att inte delge mer än de allra, allra närmast rädslorna som kommer och går. Men jag tycker det är trist. För jag tror mig veta att jag är inte räddare än någon annan och jag är verkligen inte en sämre artist än någon annan för att jag medger att jag ibland tvivlar och är rädd. Och om mina medmänniskor inte delger mig att de har det jobbigt, hur ska jag då kunna finnas där för dem? Och vilket stöd kan jag få om jag inte vågar öppna datorn ens under de sämre dagarna i rädsla för att de negativa tankarna ska rinna över och ut genom fingrarna.
Vilket alltså är en dödssynd och för alltid kommer förhindra alla mina eventuella möjligheter till den karriär och det konstnärliga utövande som jag önskar mig och arbetar emot.

Sociala medier är fantastiska, de tillför oerhört mycket i mitt liv både privat och professionellt – men det är inte helt lätt att hantera dem i alla lägen fast jag tycker jag håller en medveten linje som jag står för. Men jag önskar det fanns större utrymme för mig att vara som jag faktiskt är. För om det något jag bevisligen inte är bra på så är det att bygga upp en ”mediebild” kring mig själv.

Ibland är jag stark och målmedveten. Ibland liten och skumögd, trevandes med handen framför mig i mörkret. Precis som du. Men kanske är jag mer utsatt för svängningarna i mitt mående än den som har en fulltecknad kalender eller jobbar med något som inte är fullt så beroende av mig själv.

Och som svar på alla insinuanta frågor om mitt mående så mår jag väldigt bra generellt sett, är nästan frisk från det evighetssega viruset sedan jul och lider sedan länge inte av någon depression, ryggskott har jag inte heller haft på länge, vidare sjunger jag bättre än någonsin förut, därtill så känner jag mig trygg och stark som skådespelare och interpret och vet att där har jag på fötterna. Dock har jag inte så mycket arbete som genererar inkomst som jag skulle önska, arbete har jag däremot gott om. Tackar som frågar.

Ett meddelande till kvinnor från en man

Jag har haft orsak att fundera mycket kring manipulation, mästrande och dominanta beteenden som skett gentemot mig själv och mot andra närstående. Det kom till ett läge där jag började ifrågasätta, det krävdes mycket mod av mig första gången jag faktiskt sa ifrån i en konflikt. Just den relationen har utvecklats på ett väldigt positivt sätt sedan dess. Det var en intelligent man jag sa det till och vår kommunikation ser idag mestadels annorlunda ut.

Idag tror jag mig om att vara ganska uppmärksam och medveten och jag konstaterar, sorgset, att i branschen/yrket så gäller det att vara just medveten och vara beredd att ha en strategi. Det är kanske inte alltid är bästa vägen som ung och oerfaren att börja ifråga sätta regissören eller dirigentens språk eller arbetsmetod. Men jag vet av erfarenhet att manipulerandet och mästrandet, det direkta eller indirekta kvinnoförtrycket och paternaliserandet i allra högsta grad används på teatrarna, både medvetet och omedvetet.
Hittills har jag valt att notera, inför mig själv namnge, och ignorera. Försöker att välja aktivt om jag spelar med och hur långt. Jag har haft tur som har erfarna människor omkring mig som jag efteråt kunnat lufta problemet med och då fått hjälp att behålla fötterna på jorden.

Men riktigt lyckas jag inte, för om så vore hade jag inte blivit så drabbad av artikeln som jag blev.
Det är viktigt att påminna sig om att vägen framåt är att städa upp bakom sig, välja och välja bort bland det vi accepterar som normalt.

Med åren har det så klart blivit bättre. Tack vare mina ben kan jag tämligen obesvärat lyfta tunga saker vilket onekligen är praktiskt, speciellt om man är lite självständig till sin karaktär som en annan. Och behov som bekvämlighet och praktiskhet har blivit viktigare än kompisarnas klädval när det handlar om utarbetande av egen klädstil.

I den här föreställningen har jag dock klart kort klänning på mig, något jag hittills oftast haft turen att slippa. Men jag tog ett djupt andetag och tänkte att nu får det väl ändå vara färdigt med de där dumheterna och kommenterade inte saken till scenografen.
Igår efter repetitionen såg jag att de artiklar som skrivits inför vår premiär (imorgon!) är traditionsenligt uppsatta vid sceningången. I den svenskspråkiga tidningen finns det en stor bild på mig och Lenskij. En bild med klart mycket fokus på mina ben… Jag blev så generad att jag fick ta något andetag för att våga stå kvar och läsa artikeln där bland alla andra som var på väg hem..
Artikeln i fråga tycks inte finnas utlagd på nätet. Ganska skönt…Men oavsett det… det är kanske dags nu, på allvar att bli vän med de där benen?

Ger mig själv i KBT-uppgift att åtminstone överväga att köpa ett par korta shorts till sommaren. Kjol slipper jag, det är obekvämt, någon gräns får det faktiskt finnas.

Och då, i de stunderna då de svarta tankarna så lätt tar över, då det är så lätt att tänka att man själv inte kan göra någon skillnad att inget är någon idé, då behöver man, om än indirekt, få möta en sådan här kvinna. En person som förstått någonting. Alice Herz Sommer.

jag ser det onda men fokuserar på det goda – det gör jag härmed till slogan/affärsplan/motto/ledord för 2012!

Situationer då jag önskar att jag fortfarande spelade fiol eller att jag verkligen lärt mig spela piano när jag var liten – att jag hade ett instrument som inte åldras när jag åldras. Jag vill också öva 3h om dagen när jag är 108 år gammal!

En av mina sångpedagoger, som haft en del otur i sitt liv, pratade ofta om musikskapandets terapeutiska verkan, om gåvan att få syssla med musik, med skönhet, med skapandet i ögonblicket, om att musiken gjorde att man alltid hade något att leva för, ett skäl att kliva upp på morgonen även om allt annat känns motigt. Hon sa ofta till mig i något varierande ordalag att det kommer komma en dag, ganska snart, då du kommer finna att övandet håller dig frisk, övandet kommer ge dig en daglig paus från allt annat som belastar dig. Just där och då var övandet inget annat än en kamp, att gå in i ett rum fullt av anfallande negativa tankar, dålig självkänsla, nedvärderande och tekniska bekymmer, men någonstans trodde jag henne även om jag ganska ofta sa ”hmm, ja” och blev lätt irriterad. Idag vet jag att hon hade rätt.

Jag tycker inte om att shoppa. Jag har kräsen smak men ändå slutar det oftast med att jag går omkring i sådant jag är halvnöjd med… Så står jag där lätt utmattad och stressad i butiken och försöker bestämma mig för vad jag ska ha. Är den skon månne bättre än den? Hur sitter den på? Är färgen rätt? Hur många användningsområden kan jag ha den till? – Det hela är så utmattande att jag mestadels helt enkelt undviker hela shoppinggrejen. Hade jag bara haft en kropp och fötter som passade någon form av gjuten form så hade jag gladeligen köpt allt jag behöver på internet. Så är nu inte fallet utan jag måste prova och prova igen.
(och detta att kläder och skor så sällan passar är nog ett stort skäl till min stora motvilja mot att shoppa, förutom äcklet över girigheten som lyser i medshoppares ögon, tanken på Mammon som skrattar elakt när handeln når nya rekord och insikten om hur och av vem de flesta produkter produceras…)

Har jag väl vågat mig ut ”på stan” finns det huvudsakligen två alternativa scenarios; antingen att jag kommer ut ur butiken fort, flyendes fältet, eller att jag med stor vånda köper något bara för att få uppdraget ”slutfört”. Tur att man inte behöver köpa kläder ofta. Det är inte kul. Önskar mig varje gång att jag hade en personal shopper, fast någon som respekterar min önskan att inte behöva ha en walk-in-closet tillika mina ideologiska/konsumentpolitiska önskemål kombinerat med min något begränsade budget för klädinköp.

Allra minst roligt är det att köpa underkläder vilket jag var tvungen att ge mig på idag. Behöver investera i något som är lämpligt att ha under en mer eller mindre genomskinlig, tunn, vit klänning. Hade sett ut två butiker och gav mig av. Var mycket tålmodig men uppdraget misslyckades. Fanns ingenting i min storlek… Att någon kan ha bröst någonstans mitt emellan a-kupa och g-kupa tycks inte falla inköparna in…och nej det var inte reavaror. Klart irriterande.

Men då, om detta var det mest irriterande under dagen så har det ju ändå varit en mycket bra dag. Andas…Perspektiv…

Det finns bevisligen andra röster i Göteborg än de som hördes på kultursidorna under 2011:s sista dagar.

Tack. Nu orkar jag lite igen. Fast mina stämband ännu inte sluter…

Jag tror det ligger en hel del i slutklämmen:Här serveras färdigtuggad underhållning. Kom och svälj! – det handlar om den där evigt närvarande balansen mellan att tro sin publik om tankeverksamhet och kunskap eller att förutsätta att den inget förstår och bara vill underhållas lite…