Alltså, nej, jag knep inte kontraktet igår. Fem mezzosopraner var vi, alla med i princip samma repertoar… Jag bytte min första aria, efter ett kvalificerat tips från pianisten (Siebel mot Isabella) – jag kan ju sitta här och vrida och vända på det; var det rätt? Började jag med rätt aria? I vilka arior kommer min röst och jag bäst till min rätt? Jag vet inte. Det är hopplöst svårt det där med att välja den perfekta auditionrepertoaren och startarian tycker jag. Men faktum är att jag inte blev störd av bytet, jag var fokuserad, avspänd, hade roligt och tja, gjorde mitt bästa. Kanske var jag för avspänd? Det hjälper inte att fundera på det. De sökte helt enkelt något annat. Schade.

Så jag behöver regnet. 21h resa av totalt 48h är ganska tröttande…

Vad gör man då? Jo, man låter Matti Hirvonens musik fylla sommarvistet kompanjerad av blåsten och regnet mot fönstren och sätter sig att 9h i sträck arbeta med sin senaste affärsidé… Jag har idéer, jag börjar förverkliga dem – men jag är inte fullt lika duktig på att ro dit hän att jag kan tjäna pengar på dem…

Jag var så matt efter denna händelserika att jag var tvungen baka scones och åtnjuta med en stor kanna Kränkute tillsammans med svalorna på balkongen.

Ledsen är jag också för att jag ikväll, efter moget övervägande, har beslutat mig för att inte åka över till Gotland och Almedalen i helgen. Bli frisk är högre prioriterat. Men ändå, hur ofta har man möjlighet att besöka spektaklet och händelsernas centrum i juli?? Jag hade till och med fixat bostad och guide. Jag får nöja mig med att läsa valmanifest i hängmattan. Läste MPs idag, de gjorde mig inte besviken. Det är det enskilt mest kloka partiet i min mening, men så är jag ju medlem också.
Enligt deras test ”Vilken typ av GRÖN är du?” så stod det utom alla tvivel att jag är världsförbättraren; Du är en engagerad person. Du ser världen ur ett större perspektiv och hur dina och andras handlingar påverkar den. Du försöker att leva som du lär. Klimatet är en ödesfråga och du är kritisk till världssamfundets slöa hantering av frågan. Du tycker att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatarbetet och du tar själv ansvar för att minska din egen klimatpåverkan. Du oroas av det växande utanförskapet, framför allt bland unga med invandrar bakgrund. Du kämpar för en mer rättvis värld
- jag kunde inte sammanfattat min politiska och sociala inställning bättre själv. Det enda som fattas är några välvalda ord om alkoholpolitik.

Fasen, tänk om jag kunde ta mig iväg i alla fall. Självaste Peter Moilanen, chefen för IOGT-NTOs verksamhetsenhet, har ju lovat guida mig. Sugen är jag! Inte minst efter F!s underbara reklamkampanj och efter att ha läst Tomas Mazettis öppna brev till Birgitta Ohlsson. (läste det på Rickards blogg, tackar!). Att låna ut mig själv som nykter festdeltagare hade jag heller inte haft något emot! Men nej…

Skadeglädjen är den enda sanna (nja, men effektiv) glädjen när Ölandsbladet rapporterar att Göran Hägglund kanske inte heller kan ta sig till Almedalen på grund av elakartat magsjuka (Han har bevisligen sommarställe väldigt nära Sommarvistet, men vi har klarat oss).
På samma ort är två lika offentligt betydande (eller hur??) personer fast, förhindrade att åka till Almedalen på grund av sjukdom. Rötmånadssjuka i utökad betydelse.

Enda problemet med detta vackra piano, är att det inte är stämt på si så där 20 år och därför idag bara kom upp till 433Hz. Det känns så bekvämt så att sjunga Octavian vid det pianot. Blir lite orolig för hur det kommer kännas på söndag…

Men nu sitter jag på Slottshotellet i Kalmar efter att ha misslycktas med att gå på konstutställning (de hade stängt). Jag är så tacksam för Slottshotellet just nu att de inte kan ana vidden av mina känslor. Två caféer hann jag fråga på innan jag hittade hit, inget hade trådlöst internet att erbjuda. Nu har jag nämligen gett upp kampen med mitt mobila bredband, inte ens om jag sitter i centrala Kalmar behagar 3 ge mig full mottagning och således lyckas jag inte skicka mitt marknadsföringsmaterial till de som ska ha det då uppladdningstiden är för långsam. Tiden rinner sakta ut, fort går det inte ens här, men det går i alla fall och jag väntar in i det sista. Om en knapp timme börjar Spanska Flugan på Krusenstiernska gården, då ska jag, den erkända motståndaren till fars, låta mig underhållas av Sveriges komikerelit. Det ser jag synnerligen framemot – om jag bara hinner ladda upp några fler filer först!

Sitter och redigerar bild- och ljud-material. Målet är att få upp lite mer sådant här på hemsidan och också sprida min nuna och min röst till diverse lämpliga personer, castingbyråer och marknadsföringssidor, t ex kan det kanske vara dags att få en komplett profil på artistkatalogen efter 2,5 år. Dock känner jag mig en aning motarbetad av mitt mobila bredband, hastigheten här på torpet håller inte alls måttet. Två gånger av tre går filerna inte ens iväg med sprend, då uppladdningstiden blivit för långsam.

Egentligen borde jag inte arbeta på nätterna, jag borde sova för att bli av med den envetna förkylning jag dragit på mig. Men efter tre dagars total vila blev horisontalplanet en aning enformigt så här sitter jag, sörplandes honungste (nytappad honung- förhoppningsvis extra näringsrik!) mot mitt onda svalg och längtar till söndag då vi börjar repa med Ölandsoperan och jag ska gå och lyssna på Matti Hirvonen och Maria Forsström på kvällen i Kastlösa k:a( ett tilltalande namn på en ort f ö, men jag undrar vad det betydde när det begav sig. Det jag tänker på har nog föga med namnets tillkomst att göra). Ska bli toppen – men först ska en växthusgrund gjutas och diverse svårmemorerade ensembler memoreras.

Om bara sprend ville samarbeta med mig så skulle jag komma i säng mycket fortare!

Visserligen är det ingen större katastrof med förkylning nu. Hinner nog krya på mig innan ÖlandsOperan drar igång men på lördag gifter sig en kär vän och kollega och då vill jag ju vara fit for att fånga brudbuketten… (eller dansa natten lång för att göra av med bröllopstårtbiten). Hade dessutom sett fram emot två rejäla, ostörda övningspass i helgen, det har varit si så där med övningen senaste veckan.

Murphy, Murphy – kunde du inte unna mig nässköljkannan åtminstone?

Ja, och så ett tack till NUS-dirigent- och slagverkar-Leif förstås, som tipsade!

Imorgon är det midsommar, och jag har plågat föräldrarna med R Strauss (Man kan ju fråga sig om ”det är ju mäktigt det där” är en komplimang eller ej…) men funderar mest på om mina ekologiska sandaler är för smala ändå. Det känns som en lite sned prioritering när jag läser på facebook om alla kära kollegor som pluggar texter i hängmattor och på balkonger… det var kanske det jag skulle fokusera på istället för att stryka linnekläder och utvärdera sandalinköp.

Då och då slår jag upp datorn i skuggan och läser Rickards senaste blogginlägg. Han gör den där resan som jag drömmer om men undrar om jag någonsin får till. Han har lyckats att få det att hända. Och om någon svensk klassisk artist skulle turnera Cuba runt med svensk konstmusik så är jag glad över att det är han. Härliga, frispråkiga och modiga Rickard! Jag är stolt över att han är svensk, operasångare och kollega! Budordet på hans blogg är If you stand for nothing you’ll fall for anything. Jag tror vi är många som håller med och önskar att vi kunde driva detta till sin spets, men jag är sällan så modig som jag önskar. Rickard vågar. Rickard sjunger P-B på Cuba och köper ut biljetter åt fattiga musiker och vägrar gå upp på scen om de inte släpps in på teatern. Heja Rickard! Musik kan skapa fred och musik kan göra skillnad. Jag tror verkligen på det. Just nu gör Rickard den mest intressanta insatsen i kultursverige tycker jag.

Själv försöker jag göra skillnad i det lilla där jag sitter i paradiset. Använder mina ekologiska sandaler, försöker få flygande vänner att köpa skog för att klimatkompensera och få föräldrarna att köpa några fler ekologiska produkter än vanligt och gläds åt att ICA Supermarket i Borgholm, där dagens storhandel ägde rum, är ett klimatneutralt företag! Dessutom var ”Jonas” mycket hjälpsam, en kille som vet vad service är. Ekologisk salvia i kruka? Ja visst, det fixar jag! – så ska det ju vara, jämt! Rätt människa på rätt ställe.

Du glömmer väl inte dagens klick??

Jag har aldrig fått uppleva opera på Storan men har varit där i en del andra sammanhang och förfärats över att en lokal med så bra akustik (vilket GO inte har) uteslutande används till förstärkt musik. Men samtidigt tycker jag naturligtvis att det är bra att en kulturhistorisk lokal faktiskt även fortsättningsvis används till kultur. Lokalerna i Storan är inte ändamålsenliga – de är lika illa som de östtyska teatrarna, och stora scenen lika vacker… Göteborg behövde GO det är det ingen tvekan om, men behöver Göteborg den här tvisten? Vad vinner kultursverige?

Storan ska naturligtvis inte stå tom, hyran ska vara marknadsenlig (men subventionerad) och parterna ska vara överens. Det är bra om det tas tag i surdegen så att Storan kommer loss ur sitt döläge. Men jag menar ändå att Storan bör användas till kultur och inte enbart till konferenser och annat näringslivsanpassat. Vad mer är bör Storan användas till akustisk kultur, icke förstärkt. Både för att hedra byggnadsmästarna och huset i sig och för att ha respekt för åhörarnas öron.

Jag hoppas och ber för att min naiva dröm om att någon gång få sjunga på den scenen i ett frigruppssammanhang inte fullkomligt går upp i rök i och med tingsrättens beslut, och menar att GO behöver en liten scen, kulturgöteborg, och kultursverige också för den delen, behöver en kammarmusikalisk scen. Det finns så mycket bra opera i mindre format som alldeles för sällan spelas. Och det finns så många roliga operetter, som faktiskt är riktigt högkvalitativa, som inte får plats på GOs repertoar. Det finns så mycket man kan fylla Storan med om bara Sverige och Västra Götaland och Göteborg vågade satsa på kultur och vårda kulturarvet, även om det inte i första skedet, det akuta, drar in stora pengar. Belöningen kommer efteråt. Släntrande efteråt i ett friskt land och en frisk befolkning.

Jag är relativt mycket ledig i sommar och funderingarna går på högvarv kring hur jag ska gå vidare repertoarmässigt. Vilken roll ska bli nästa att studera in? Ska jag göra ett nytt försök med Melibea? Eller är månne Octavian eller Carmen på franska bättre alternativ? Har bestämt mig för att försöka göra en sak i taget – men det är ju så svårt att välja. Dido står på notstället och tittar på mig förebrående… Har beställt klaverutdrag på Rosenkavaljeren från Boosey & Hawkes, dyrt som stryk (fortfarande copyright) men det lär vara de som har originalklaverutdraget – och är man noga med källkritiken så är man. Men jag vill helst inte släpa runt på fem olika klaverutdrag i sommar så det gäller att jag fattar någon form av beslut – helst nu.

Nä, då är det faktiskt lättare att försöka ge sig in i miljömedvetenhetsdjungeln. Ligger just nu i maildialog med en representant för Olars Ulla. De har en hopplöst icke informativ hemsida, men är trevliga per mail. Deras nuvarande kollektion är inte ekologisk, men de har ett omfattande miljötänk och kommande kollektioner ska till stor del vara ekologiska. Designen är svensk och det är ju trevligt att uppmuntra. Men innan jag kan köpa sommarens festutstyrsel med någorlunda gott samvete (trots att det inte är eko) behöver jag få svar på mina frågor om deras produktion. Damen i butiken pratade varmt om den miljö- och socialt medvetna designern och sådant har jag även fått höra per mail från deras representant men jag vill ha utförligare svar. Det är ju så vansinnigt svårt att hitta något man tycker om… så kanske, kanske kan jag tillåta mig detta köp. Men som sagt bara om jag får något vettigt svar. Lin är ju ett tämligen miljösparande material, men toppen jag tittat på är i bomull. Svårt!

Kopierar in cd-skivor med material inför sommaren på datorn och har hämtat de omklackade konsertskorna från skomakaren. Bröllopspresent är också fixad. Börjar känna någon form av kontroll. Kanske läge att gå ut i solen och sätta sig och läsa Lucretia rytmiskt…

Jag försökte kompensera min varelse för detta hemska, att tvinga ned fötterna i mina ecco-skor igen, genom en utflykt till Waxholm där jag förtärde en himmelskt god strut glass från Lejonet & Björnen (GB har inget att komma med i den konkurrensen) och sedan med ett besök på Fotografiska. Det lyckades mig inte riktigt att ersätta a med ö men besöket på Fotografiska gav dagen, trots dess påtvingade vemod, lyster i en djupt färgad nyans.

Jag har varit intresserad av fotografi som konst sedan högstadiet, där jag hade en väldigt initierad lärare Thomas Öqvist (som jag efter lite surfande kan konstatera nyligen har gått bort, konstig känsla, han var den första konstnär jag lärde känna) som förstod att jag hade ett konstnärligt intresse även fast jag överhuvudtaget inte förmådde kanalisera detta genom en penna, en pensel eller i lera. Han lärde mig mörkrumsteknik och gav mig stor tillgång till skolans utrustning. Pappas underbara, tunga, systemkamera (jag minns ännu känslan av att arbeta med den) var också med på ett hörn och ganska snart fick jag en bra systemkamera av föräldrarna som följde med överallt i flera år (fast dess lätthet och plastiga känsla aldrig gav riktigt samma tillfredsställelse som pappas även om bilderna kanske till och med blev bättre) till den gick sönder och det inte var ekonomiskt försvarbart att laga den; då kom jag av mig..
Idag har jag väl inte direkt någon längtan att plocka upp fotograferingen, jag kan konstatera att min begåvning fanns men inte var tillräcklig för att ta mig över gränsen till fotograf. Det är spännande vad många olika vägar man slagit in på under uppväxten som kunde ha blivit något men som av någon anledning försvunnit undan. I mitt fall bl a alpin skidåkning, segling, fotografi, dressyr, biomedicin och fiol.
Den första fotograf jag fattade tycke för var Irving Penn, speciellt då hans foton av hans svenska fru, fotomodellen Lisa Fonssagrives Penn. Jag köpte affischer på Moderna Museet i Stockholm och hade på väggarna många år.
Att jag skulle besöka Fotografiska var alltså självklart och muséet är verkligen värt ett besök.
Lennart Nilssons fotografier är storslagna men lockar mest min tekniska sida – funderade hela tiden på hur det gått till att fotografera dem och kunde bara ibland uppskatta en bild i dess egenskap av fotografi. Däremot fann jag Annie Leibovitz’s utställning ”A Photographer’s Life” oerhört personlig och drabbande. Det är inte bilder man hastar förbi. Varje bild har en själ, en vilja och det är som om lite av modellens person strålar ut från varje fotografi. Speciellt de privata fotografierna av hennes livskamrat författaren Susan Sontag drabbade mig i magtrakten. Det blir kanske något extra om man fotograferar med kärlek. Även de majestätiska bilderna av hollywood-kändisar är pregnanta på ett sätt som gör dem personliga, trots att ansiktena är så välbekanta produkter.
För flera år sedan såg jag en utställning i London med bilder från Vanity Fair, det slog mig idag att flera av dem jag då tyckte bäst om är fotograferade av Annie Leibovitz.

Hade jag inte varit på väg till middag hos kära kolleganNatalie så hade jag tagit god tid på mig i Fotografiskas café. Tre stora fönster skapar ramar för bilder av Stockholm. Jag tror Fotografiska kan konkurrera med många om att ha Stockholms vackraste utsikt. För Stockholm är en vacker stad och att se Djurgården, Skeppsholmen och Slussen inramade på det här viset var oväntat effektivt. Men de fönstren fångade kanske essensen av vad Stockholm är för mig, vackert att titta på, intressant som fenomen, men inte något jag riktigt deltar i. Jag känner alltid ett slags utanförskap i den här staden oavsett hur bra jag hittar och vilka favoritcaféer jag har. (Det ekologiska klädutbudet är skrämmande dåligt, har fått skjuta upp inköpet av konserttopp till dess jag kommit åter till Göteborg). Men i morgon väntar en lunch med Horn-Emma Sundin Enebjörk, en medmusiker från förr och repetition med ÖlandsOperan, därefter bär det av västerut igen. Det blir en bra dag!

Som tur var så hade jag via dokumentärfilmaren Stefan Erdman (som gjort bl a dokumentären Galeasen som sändes i SVT i höstas) fått dit två studenter från Medieskolans yrkesutbildning så vi hade ju en kamera som publik i alla fall.

Det var svårt för mig att göra något vettigt av tiden. För inspelningens skull ville jag naturligtvis sjunga så bra som det någonsin är möjligt och dessutom vara fullt koncentrerad. Men när man i princip bara har sin syster att sjunga för så blir det liksom lite svårt att ta det hela på fullt allvar. Sen är det ju så att jag skapar ju program som håller ihop från a – ö, dvs snacket emellan låtarna är nästan lika viktigt som musiken i sig och det snacket kändes ju fullkomligt befängt att köra när det inte fanns någon publik så jag lät bli. Vilket ledde till att det var svårt att hålla i koncentrationen mellan låtarna.

Delvis sjöng jag riktigt bra så jag hoppas att jag kan hitta några delar av videoinspelningen som jag kan använda som pr-material. Behöver verkligen ett bra material. Men det är ju också typiskt, att varje gång jag försöker ordna inspelning av demo-material så händer något som gör att kvalitén inte blir så bra som önskat. Antingen blir jag förkyld, eller så visar sig lokalen inte vara lämplig eller så blir det som igår, det kommer ingen publik och då tappade jag ett av pallens tre ben så att säga.

Hur som helst så var det väldigt lyxigt att ha ”tv-teamet” där och det är med skräckblandad förtjusning jag väntar på klippen. Och att musicera med Matti är också en total lyx.

Som situationen nu blev är jag glad att jag hade valt att utnyttja tillfället för att pröva delvis nytt material och sådant material som jag har behövt arbeta om. Det är så lätt att man, när man vet att det inte är något betalt att tala om, bara gör ett program av sådant man kan baklänges men jag brukar försöka att utnyttja tillfällena till att göra sådant som jag inte skulle våga när mer stod på spel och till att ge mig själv små tekniska utmaningar/uppgifter att arbeta med.
Gårdagens uppgift var att stå still. Jag måste väl erkänna att det allmänt obekväma och oklara i situationen (svårt att gå in fullkomligt i en professionell roll när den enda publiken består av syster) gjorde att jag inte lyckades så bra med det. Har en tendens att få lite av en högervridning i axlarna när jag vill uttrycka något och det stör luftpelaren så jag måste försöka komma till rätta med det. Men det är bara att arbeta vidare i övningsrummet och ta nya tag nästa gång.

Det var verkligen en otroligt inspirerande, lärorik och utvecklande kurs. Kunde inte ha funnit någon bättre fortbildning för mig där jag är just nu. Kursledare var Goran Kapetanovic och Anja Schmidt och de båda lyckades skapa ett oerhört positivt och effektivt arbetsklimat. De lyckades ta till vara gruppens egna kompetens och individuella färdigheter – vilket gjorde att lärarna inte blev två, utan samtliga i gruppen. Det var imponerande gjort tycker jag. Eloge ska de ha!
Jag skulle verkligen vilja arbeta vidare framför kameran, det är så annorlunda och ett så spännande arbete.

Men just nu finns inte tid för det, nu är det bråttom att studera in nytt material för Ölandsoperan och lära Lucretia-partiet på engelska. Kanske är det bra också, det har varit intensivt med mycket information att ta in och många intryck. Att höra mig själv är jag ju van vid men se sig själv är något annat, det har varit en resa att bara vänja sig vid det. En tid av arbete på mer välkända bakgårdar passar bra nu, så allt får mogna. Sen är det dags att arbeta igen, marknadsföra sig, hålla sig framme… Jag blir trött bara jag tänker på det, kursen har inneburit en välbehövlig paus.

Så lite lustigt var det att jag idag, när jag precis tillbringat mina första trevande minuter i close up framför en kamera, fick en inbjudan till Hey Hollywoods Open Auditions i London 8 maj. Uppmaningen lyder: If you are anywhere near central London, UK, on May 8th YOU ARE INVITED!
Come and learn how to become a full-time working actor in Hollywood! Find out the absolute inside information on the movie industry in Hollywood. This is our first meeting held in the UK in years so don’t miss your chance to take advantage of this literally life-changing opportunity.
Det står också att man ska ta med en vän och kollega så jag tolkar det som riskfritt att kommentera tillställningen i bloggen. Jag har inte möjlighet. Men det vore lite galet – och lite roligt…

Men efter denna långa, ofta återkommande inledning så vill jag alltså konstatera att jag igår, av ren slump, råkade se delar av Jakten på Julia där min fd kursare och kollega Frida Modén Treichl är med och tävlar (hann bara precis inse att hon fortfarande håller fanan högt, det är bra – en bra, snygg och sexig ambassadör för HSM) samt sista minuterna av Körslaget vars tema för veckan (de har tydligen teman för veckan) mycket passande var opera. Malena Ernman spred stjärnglans och sade välvalda ord – själv fnissade jag mest. Men visst är det härligt ändå med amatörens glädje och engagemang. Och så får man lite perspektiv – alla kan sjunga, men alla kan inte sjunga opera. En yrkesutbildning är faktiskt trots allt – en yrkesutbildning. Ibland är det skönt att inse…

Såg även halva Die Hard 4 med Bruce Willis… Mycket action blir det och den enda medverkande kvinnan var som sig bör mycket sexig. Men, kunde inte låta bli att undra – många working actions men vilka var de egentliga aktionerna och vilket var objektet/målet?? Som så ofta förr återstår bara frågan – Varför låter man karaktärerna göra så? Varför gör man en sådan film? Vad vill man säga? Ja, jag är yrkesskadad. Ett bitterljuvt konstaterande. Livet blir aldrig sig likt…

Tycker nu jag allmänbildat mig tillräckligt vad gäller TV-kulturen för kommande halvår och återgår till att lyssna på Azucena på Spotify.

Jag har inte läst den själv, men vill ändå tipsa i tredje hand så att säga. Nu när konstnärslönen diskuteras och Rikskonserter läggs ned och ingen vet någonting om hur kultursverige ska finansieras och se ut i framtiden. Själv tror jag på entreprenörsskap bland kulturarbetarna, men inte endast. En kulturabetares företagsverksamhet går sällan att likställa med företag som saluför vanliga varor och tjänster. Som det står i SvDs recension; oavsett hur dåliga villkor regeringen ger konstnärerna så fortsätter vi att skapa. Men till vilket pris? Många slutar också, för att livet inte blir möjligt att leva…

Även om jag är inte är lika påläst och åsiktsstark som flera mer erfarna kollegor ser jag framemot att läsa David Karlssons bok. Kan beställas här. Eller gör som jag, reservera den, och förslagsvis också Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden som recenserades tidigare i vår av det Osynliga (ifall du inte läst den redan förstås), på närmaste bibliotek!

Jag har haft en testbit liggande i 5 veckor nu. Inget mögel… dock är den lite uttorkad. Men inom fem veckor hinner t o m jag äta upp en broccoli i normala fall!

Alltså ekologisk broccoli förvaras i ekologiskt tillverkad tygpåse i kylen!
Det är grejen! Fungerar troligen även på blomkål – men den testbiten lyckades jag inte avhålla mig från att äta upp så jag kan inte lämna 100%iga garantier.

Mina äpplen i källarförrådet klarar sig mycket bra! De är lite skrumpna nu efter 2 månader men fortfarande full ätbara! Tar bara upp så många som jag konsumerar de kommande dagarna, frukt mår inte bra i mitt varma, vårsolsbestänkta kök.

Byta kläder och prylar och köpa second hand är grejen. Freecycle är världens bästa initiativ och guldstjärna till alla de som arbetar ideellt med att få freecycle-grupperna på olika orter att fungera!

Nu vill jag slå ytterligare ett slag för klädbyteriet. 24/4 anordnas den ”miljövänliga dagen” och då ordnas det klädbyte på Världskulturmuseet i Göteborg. Inlämning 10.30 – 12 och klädbyte mellan 13-15.

Var anordnas det klädbyte på din ort?