Mats Söderlund, författare, ordförande i Sveriges författarförbund (kulturdebatt i DN)

Kollegan kom och jag fick mitt ärende utrett, men gick trots det därifrån något förvirrad…
Låter min ”svenska” svenska så väldigt annorlunda än finlandssvenskan så att det inte går att förstå mig? Det har nämligen hänt förut att folk inte förstår vad jag säger förrän efter ett tag…

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Men det där skidandet, denna alltigenom aerodynamiska träningsform, lösgjorde nog en del av den ilska och frustration som jag känt senaste dagarna. Ja, när jag inte varit på scen alltså, för de senaste föreställningarna har varit riktigt roliga och blivit väl mottagna.

Sent igår hade jag ett jobbigt samtal med en av mina närmsta vänner. Det var helt baserat på kärlek och vi pratade inte så mycket om oss respektive utan mer om annat; helt normala samtalsämnen på småtimmarna så som sjukförsäkringssystemet, hur rättssystemet skyddar socialbidragstagare som hamnat i skuld, om hundar och kråkor. Men jag fick en sådan där jobbig känsla: Frågan ”hur mår du” som ställs så där lite insinuerande – som att det är underförstått att jag inte mår bra eller åtminstone inte vet mitt eget bästa. Även om jag vet att den ställdes i medkänsla och uppriktighet så kändes det ändå obehagligt. Jag kände mig genomskinlig. De senaste dagarna har inte varit så muntra nämligen, ja, utom timmarna på jobbet då. Inte mår jag dåligt, men jag har känt mig irriterad och frustrerad, känt mig stundtals orolig och väldigt rastlös. Känslor som är 100% jobbrelaterade och helt handlar om karriär, val som behöver göras och som svans, självklart, ekonomi.

Tvivel. Funderingar kring om jag överhuvudtaget har något att säga som konstnär, om jag någonsin kommer tillrätta med det som hindrar min röst från att vara helt fri och i de värsta stunderna, tvivel på att rösten överhuvudtaget duger något till och om jag inte egentligen är en amatör som tagit sig vatten över huvudet vad det gäller samtliga ben jag står på och vill stå på i min karriär.

Men det som började gå i mitt huvud var, hur kunde den här tredje personen som ställt frågan och indirekt alltså deltog i samtalet, veta? Det är ingen jag träffar och jag har aktat mig noga för att skriva något om mina tankar i något socialt nätverk. Och ändå, fast jag gjort det, så får jag en uppläxning av min kamrat att jag inte får skriva sådana saker. Han säger att det negativa etsar sig fast, att folk då tror att jag inte är något värd och inte är något att ha.

Och jag vet någonstans att han har rätt. För jag har märkt hur vissa personer tror att jag mår väldigt dåligt psykiskt för jämnan för att jag gjorde det under en period. Och antagligen går detta oflexibla tänkande och ständiga fokus på svagheter igen oavsett vad det gäller.
Och jag blir så arg. Ja, inte igår kväll, men nu idag, i skidspåret.

Om någon säger till mig att hen inte vet om det är läge att söka annat jobb, att hen plötsligt känner sig osäker på något eller att hen känner sig nedstämd eller orolig så tror ju inte jag per automatik att personen i fråga inte kan sjunga eller vad vederbörande nu sysslar med. Jag tror helt enkelt att vederbörande går igenom en tuff period och att det blåser motvind på henoms väg just nu.

Det är inte stor skillnad mellan en arbetslös artist och en arbetslös i något annat yrke som är det minsta lilla kreativt eller har krävt långa studier – allt är bara amplifierat. Man tvivlar periodvis på att man duger något till. Man jämför sig i svaga stunder med andra och anser sig fullkomligt undermålig.

Jag försöker att inte skriva så mycket om mina tvivel, försöker att inte delge mer än de allra, allra närmast rädslorna som kommer och går. Men jag tycker det är trist. För jag tror mig veta att jag är inte räddare än någon annan och jag är verkligen inte en sämre artist än någon annan för att jag medger att jag ibland tvivlar och är rädd. Och om mina medmänniskor inte delger mig att de har det jobbigt, hur ska jag då kunna finnas där för dem? Och vilket stöd kan jag få om jag inte vågar öppna datorn ens under de sämre dagarna i rädsla för att de negativa tankarna ska rinna över och ut genom fingrarna.
Vilket alltså är en dödssynd och för alltid kommer förhindra alla mina eventuella möjligheter till den karriär och det konstnärliga utövande som jag önskar mig och arbetar emot.

Sociala medier är fantastiska, de tillför oerhört mycket i mitt liv både privat och professionellt – men det är inte helt lätt att hantera dem i alla lägen fast jag tycker jag håller en medveten linje som jag står för. Men jag önskar det fanns större utrymme för mig att vara som jag faktiskt är. För om det något jag bevisligen inte är bra på så är det att bygga upp en ”mediebild” kring mig själv.

Ibland är jag stark och målmedveten. Ibland liten och skumögd, trevandes med handen framför mig i mörkret. Precis som du. Men kanske är jag mer utsatt för svängningarna i mitt mående än den som har en fulltecknad kalender eller jobbar med något som inte är fullt så beroende av mig själv.

Och som svar på alla insinuanta frågor om mitt mående så mår jag väldigt bra generellt sett, är nästan frisk från det evighetssega viruset sedan jul och lider sedan länge inte av någon depression, ryggskott har jag inte heller haft på länge, vidare sjunger jag bättre än någonsin förut, därtill så känner jag mig trygg och stark som skådespelare och interpret och vet att där har jag på fötterna. Dock har jag inte så mycket arbete som genererar inkomst som jag skulle önska, arbete har jag däremot gott om. Tackar som frågar.

Ett meddelande till kvinnor från en man

Jag har haft orsak att fundera mycket kring manipulation, mästrande och dominanta beteenden som skett gentemot mig själv och mot andra närstående. Det kom till ett läge där jag började ifrågasätta, det krävdes mycket mod av mig första gången jag faktiskt sa ifrån i en konflikt. Just den relationen har utvecklats på ett väldigt positivt sätt sedan dess. Det var en intelligent man jag sa det till och vår kommunikation ser idag mestadels annorlunda ut.

Idag tror jag mig om att vara ganska uppmärksam och medveten och jag konstaterar, sorgset, att i branschen/yrket så gäller det att vara just medveten och vara beredd att ha en strategi. Det är kanske inte alltid är bästa vägen som ung och oerfaren att börja ifråga sätta regissören eller dirigentens språk eller arbetsmetod. Men jag vet av erfarenhet att manipulerandet och mästrandet, det direkta eller indirekta kvinnoförtrycket och paternaliserandet i allra högsta grad används på teatrarna, både medvetet och omedvetet.
Hittills har jag valt att notera, inför mig själv namnge, och ignorera. Försöker att välja aktivt om jag spelar med och hur långt. Jag har haft tur som har erfarna människor omkring mig som jag efteråt kunnat lufta problemet med och då fått hjälp att behålla fötterna på jorden.

Men riktigt lyckas jag inte, för om så vore hade jag inte blivit så drabbad av artikeln som jag blev.
Det är viktigt att påminna sig om att vägen framåt är att städa upp bakom sig, välja och välja bort bland det vi accepterar som normalt.

Med åren har det så klart blivit bättre. Tack vare mina ben kan jag tämligen obesvärat lyfta tunga saker vilket onekligen är praktiskt, speciellt om man är lite självständig till sin karaktär som en annan. Och behov som bekvämlighet och praktiskhet har blivit viktigare än kompisarnas klädval när det handlar om utarbetande av egen klädstil.

I den här föreställningen har jag dock klart kort klänning på mig, något jag hittills oftast haft turen att slippa. Men jag tog ett djupt andetag och tänkte att nu får det väl ändå vara färdigt med de där dumheterna och kommenterade inte saken till scenografen.
Igår efter repetitionen såg jag att de artiklar som skrivits inför vår premiär (imorgon!) är traditionsenligt uppsatta vid sceningången. I den svenskspråkiga tidningen finns det en stor bild på mig och Lenskij. En bild med klart mycket fokus på mina ben… Jag blev så generad att jag fick ta något andetag för att våga stå kvar och läsa artikeln där bland alla andra som var på väg hem..
Artikeln i fråga tycks inte finnas utlagd på nätet. Ganska skönt…Men oavsett det… det är kanske dags nu, på allvar att bli vän med de där benen?

Ger mig själv i KBT-uppgift att åtminstone överväga att köpa ett par korta shorts till sommaren. Kjol slipper jag, det är obekvämt, någon gräns får det faktiskt finnas.

Och då, i de stunderna då de svarta tankarna så lätt tar över, då det är så lätt att tänka att man själv inte kan göra någon skillnad att inget är någon idé, då behöver man, om än indirekt, få möta en sådan här kvinna. En person som förstått någonting. Alice Herz Sommer.

jag ser det onda men fokuserar på det goda – det gör jag härmed till slogan/affärsplan/motto/ledord för 2012!

Situationer då jag önskar att jag fortfarande spelade fiol eller att jag verkligen lärt mig spela piano när jag var liten – att jag hade ett instrument som inte åldras när jag åldras. Jag vill också öva 3h om dagen när jag är 108 år gammal!

En av mina sångpedagoger, som haft en del otur i sitt liv, pratade ofta om musikskapandets terapeutiska verkan, om gåvan att få syssla med musik, med skönhet, med skapandet i ögonblicket, om att musiken gjorde att man alltid hade något att leva för, ett skäl att kliva upp på morgonen även om allt annat känns motigt. Hon sa ofta till mig i något varierande ordalag att det kommer komma en dag, ganska snart, då du kommer finna att övandet håller dig frisk, övandet kommer ge dig en daglig paus från allt annat som belastar dig. Just där och då var övandet inget annat än en kamp, att gå in i ett rum fullt av anfallande negativa tankar, dålig självkänsla, nedvärderande och tekniska bekymmer, men någonstans trodde jag henne även om jag ganska ofta sa ”hmm, ja” och blev lätt irriterad. Idag vet jag att hon hade rätt.

Jag tycker inte om att shoppa. Jag har kräsen smak men ändå slutar det oftast med att jag går omkring i sådant jag är halvnöjd med… Så står jag där lätt utmattad och stressad i butiken och försöker bestämma mig för vad jag ska ha. Är den skon månne bättre än den? Hur sitter den på? Är färgen rätt? Hur många användningsområden kan jag ha den till? – Det hela är så utmattande att jag mestadels helt enkelt undviker hela shoppinggrejen. Hade jag bara haft en kropp och fötter som passade någon form av gjuten form så hade jag gladeligen köpt allt jag behöver på internet. Så är nu inte fallet utan jag måste prova och prova igen.
(och detta att kläder och skor så sällan passar är nog ett stort skäl till min stora motvilja mot att shoppa, förutom äcklet över girigheten som lyser i medshoppares ögon, tanken på Mammon som skrattar elakt när handeln når nya rekord och insikten om hur och av vem de flesta produkter produceras…)

Har jag väl vågat mig ut ”på stan” finns det huvudsakligen två alternativa scenarios; antingen att jag kommer ut ur butiken fort, flyendes fältet, eller att jag med stor vånda köper något bara för att få uppdraget ”slutfört”. Tur att man inte behöver köpa kläder ofta. Det är inte kul. Önskar mig varje gång att jag hade en personal shopper, fast någon som respekterar min önskan att inte behöva ha en walk-in-closet tillika mina ideologiska/konsumentpolitiska önskemål kombinerat med min något begränsade budget för klädinköp.

Allra minst roligt är det att köpa underkläder vilket jag var tvungen att ge mig på idag. Behöver investera i något som är lämpligt att ha under en mer eller mindre genomskinlig, tunn, vit klänning. Hade sett ut två butiker och gav mig av. Var mycket tålmodig men uppdraget misslyckades. Fanns ingenting i min storlek… Att någon kan ha bröst någonstans mitt emellan a-kupa och g-kupa tycks inte falla inköparna in…och nej det var inte reavaror. Klart irriterande.

Men då, om detta var det mest irriterande under dagen så har det ju ändå varit en mycket bra dag. Andas…Perspektiv…

Det finns bevisligen andra röster i Göteborg än de som hördes på kultursidorna under 2011:s sista dagar.

Tack. Nu orkar jag lite igen. Fast mina stämband ännu inte sluter…

Jag tror det ligger en hel del i slutklämmen:Här serveras färdigtuggad underhållning. Kom och svälj! – det handlar om den där evigt närvarande balansen mellan att tro sin publik om tankeverksamhet och kunskap eller att förutsätta att den inget förstår och bara vill underhållas lite…

Och där jag nu sitter och lyssnar på Jussijubileumskonserten från Stora tuna kyrka 18/11 på P2, (detta efter att i en stund av eftermiddagssvacka med hjälp av Francks underbara Symphonic Variations, hittat kraft att plocka i ordning i lägenheten och styra upp lite bland pappren så livet känns lite mer översiktligt) och njuter och fascineras av den höga kvalitet som lilla Sverige faktiskt kan uppbåda med mer regel än undantag, funderar jag kring följande;

Hur svårt kan det vara att bygga en politisk bas i ett land där verksamheter som kräver långsiktighet kan tillåtas detta, utan att vara ständiga verktyg för enskilda politikers bekräftelsebehov. Kultur, vård och skola. Det tycks mig att i Danmark liksom i Sverige och i Holland (länder där det blåst på ett ganska otrevligt sätt kring kulturen under 2011) har ett väldigt likt skeende om än med något olika tidsramar. Man satsar väldigt, bygger upp starka, högkvalitativa ensembler för att sedan, till synes plötsligt, tycka att det kostar för mycket och kräva redovisningar av verksamheten, granskningar och i princip idka någon form av pajkastning mellan politiker och kulturföreträdare, hota och i värsta fall, genomföra stora nedskärningar. Att välta hela den verksamheten man innan ansett sig ha stort intresse i att bygga upp.
Kultur kostar pengar. Kultur går inte att ställa mot vårdköer. Det är två helt olika och lika viktiga, funktioner i ett civiliserat samhälle. Nationalscenerna, regionscenerna, de lokala scenerna – de har enormt viktig funktioner vad gäller folkhälsa, livskvalitet, orten/landets varumärke, turism, samling m.m

Vidare funderar jag kring de kommentarer som skrivs under artiklar som den ovan från Newsmill, de som jag länkade till igår om GO eller de, som jag kom i konflikt med SD-twittrare angående, som handlar om invandring och flyktingar. När det handlar om kultur och mångkultur är kommentarsfälten rena slagfälten. Kommentarerna är av ett slag som ger mig regelrätt ont i magen och som en god vän och kollega sa ”Klarar inte att läsa dem. Tappar fullständigt tron på människan.”
Kommentarerna, oavsett om de handlar om kulturfinansiering eller om finansiering av verksamhet för ensamkommande flyktingbarn, är skrämmande lika i tonfall och i den starka bitterhet som dryper ut genom min datorskärm. Ibland är det någon som tänkt till, men mest är det affekt, affekt och åter affekt.
Jag blir mycket illa berörd. Känner mig på något sätt personligt anklagad för att jag arbetar med, älskar och brinner för just den kultur, den konst och det samhälle som dessa röster bevisligen föraktar och misstror. Jag frågar mig vad man kan göra åt det. Hur man kan bemöta det. För det är väl så att det är först när man verkligen lyssnar på vad fienden har att säga, som man kan starta ett vettigt samtal? Nu får jag alltför ofta känslan av att kulturälskarna står på en sida ån och kommentatörerna på en annan – båda sidor hävdar likt fotbollssupporters att de har rätt och det enda som gör att det inte är blodiga slagsmål, åtminstone verbala sådana, är att kultursidan vägrar ge sig in i sådana strider, sådana dumheter.
Är det rätt taktik? Är det rätt att inte bemöta? Att liksom låta rösterna och politikerna skrika sig hesa till dess de gjort av med värsta adrenalinet och sedan när det lugnat sig, sopa ihop skärvorna som är kvar och likt myror vars stack blivit söndertrasad av en obetänksam hundvalp, mer eller mindre tigande, bygga upp den igen.
När jag under mina studier påbjöds diverse skrivuppgifter under parollen att vi kulturarbetare måste bli bättre på att formulera oss för att med ordets makt kunna ta plats i samhällsdebatten – var det inte för den här situationen vi då förbereddes?
Alltså, borde inte alla dessa idiotiska, beklämmande, snävsynta och mestadels negativa kommentarerna bemötas? Borde vi, vi som står för ett annat samhälle, ett kulturrikt, solidariskt samhälle till mans sätta oss vid tangentbordet och bemöta ord mot ord, ideologi mot ideologi, fakta mot fakta?
Men, när jag läser de kommentarerna blir jag så matt. Jag menar, jag är ju ganska mångordig till min person och antagligen ganska åsiktsstark också. Varför tar jag då inte själv upp kampen? Varför viker jag undan från främlingsfientliga SD-kommentarer på twitter och kulturfientliga kommentarer på dagspressens hemsidor i tystnad? Jag orkar inte.
Jag kan inte tillräckligt heller. Kan inte tillräckligt om husens och städernas/ländernas respektive budget, har inte svaren på hur man på ett altruistiskt, klokt och framsynt sätt ska prioritera en budget. Jag blir ledsen och matt när det tycks mig som att livets själva essens är pengar, kronor, cent, ören och euros.
Lika övertygad som jag är att det inte är så, lika övertygad som jag är av vikten av kultur och solidaritet och kopplingen mellan dessa, lika osäker och stum blir jag när jag ställs inför dessa situationer där det enda som tycks finnas är monetära argument.

”Do not deal with the stupid, they drag you to their level and beat you with experience”.

Det ligger onekligen något i det påståendet. Jag har själv känt det hända. Men om vi tiger då ser det ju ut som om de rösterna är den enda som finns, att de är ”folkets”. Det är inte mitt folk.

Samtidigt som Katarina Dalayman och Antonello Palombi sjunger dramatiska partier ur Carmen tänker jag att nog är det väl underligt att allt är så likt, att alla tycks tycka så lika, rösta så lika i så stora delar av världen. Rösta fram samma slags politik…Var finns det europeiska land, eller land överhuvudtaget, som har en helt annan politik vad gäller kulturen. Det land som i dessa tider då det beskärs, läggs ned och offras, istället har en folkvald regering som satsar, lyfter och stöttar kulturen, de svaga, de utsatta. Så ironiskt, och så passande, att när jag skriver dessa ord spelar P2, Dalasinfoniettans kör, Dalasinfoniettan och Gävle symfoniorkester Fångarnas kör för mig.

Har vi kollektivt förlorat förmågan att tänka själv?

Idag har jag lyckats försova mig två gånger (pga hostandet och dess inverkan på sovandet), men varje gång hunnit i tid. Gjort en Haubtprobe – dvs ett genomdrag med orkester, mask och kostym utan ha provat vare sig mask eller kostym förut. Vidare har jag ätit 2 sådana där torra köpeskakor vilka jag slutade äta helt sommaren 2006 då jag första gången jobbade för SkånskaOperan och fick lite för nära kontakt med Gilles, samt för många, ganska osmakliga smörgåsar. Till detta har jag stoppat i mig nyinköpt, slemlösande medicin vilken jag inte märkt någon som helst effekt av, (undrat varför mediciner så väldigt sällan ger mig någon tydlig, upplevd effekt), samtidigt som jag läst flertalet artiklar om GöteborgsOperans kölhalning i pressen och funderat lite kring densamma – oklart om jag kom fram till något. Men det jag främst har gjort är alltså att ha tagit mig igenom en full arbetsdag av förmiddagsrep och fullt genomdrag med orkester utan att kunna sjunga överhuvudtaget.

Jag har verkligen gjort mina försök till försiktig uppvärmning för att få stämbanden att sluta åtminstone till arian under genomdraget, men nej. Oktaverade i princip hela Olgas parti (ja, då menar jag de delar jag sjöng överhuvudtaget) och då är det rätt lågt från början. Intressant med tanke på reflektionerna efter annandagskonserten. En konsert som jag ju nu naturligtvis undrar om det var så intelligent att genomföra, med tanke på att mina stämband inte alls sluter… Men å andra sidan så är det fullkomligt omöjligt i det här läget att avgöra eftersom mitt ständiga hostande förstör varje läkande som sker kring stämbanden. Lite bättre blir jag för varje dag – huvudet högt… Men ack, vad det är jobbigt som sångerska att inte kunna sjunga, när det bara går luft igenom stämbanden. Fasa. Det önskar jag inte min värsta fiende.

Fantastiskt dock att sjunga opera i allmänhet. Vilken grej liksom. Tänk att bli betald för att sitta i salongen, snygg som bara den (jag alltså, salongen är rätt modern och vanlig black box) och lyssna på den mest fantastiska och berörande brevscen som jag hittills upplevt. Helena Juntunen i sitt rätta element, gör helt klart en resa till Vasa värd besväret kan jag lova. Att få stå på scenen själv med ett dike framför sig fullt med musiker som spelar där och då, när jag ska sjunga och en dirigent att skapa musik tillsammans med! Vilken grej… om jag nu bara kunde sjunga.

Nu har jag emellertid tre dagar ledigt (Ja, jag fick ledigt i morgon. Det kallar jag arbetsvecka. Klämdag, två dagar sjukanmäld, en dag jobb, en dag ledigt…) och inga nyårsexcesser är inplanerade så jag hoppas kunna vara mer vokalt närvarande under genrepsveckan.

Det närmar sig nu.
Men idag? Tja, jag såg i alla fall glad ut och det var ju viktigast eftersom det var fotograf där idag.

Avslutade dagen med ljuvliga, underbara, andlösa, vackra the Age of Innocence – så nu är ordningen återställd på den vackrare sidan av livet efter den gångna dagens obalans på det området.

Det är konsten och kärleken som gör livet värt att leva, som gör det vackert och får en att orka med nästa minut, nästa timme och nästa dag.

Det är ett klart aber med att leva mer eller mindre i en resväska som jag gjort nu senaste 1,5 året, bristen på hemmakontor. I min lägenheten satte jag hög prioritet på att skaffa ett smidigt och lätthanterligt, men enkelt, hemmakontor. Att kunna skriva ut, dra en kopia, scanna något med enkelhet är mycket värt liksom tillgången till värdepapper i stil med slutbetyg, referensbrev, diplom samt vetskapen om att det finns kuvert och porto en låda bort etc. Jag hade som plan för julledigheten att jag skulle utnyttja föräldrarnas hemmakontor och få skrivet de där stipendiebreven som jag verkligen behöver få skrivna. Få dem bearbetade, utskrivna och skickade. Portot blir billigare inrikes.
Men som sagt…

Det tycks mig svårare och svårare att söka stipendier. Jag är lika eller kanske mer i behov av pengarna än tidigare och jag gör lika medvetna saker/aktiviteter för dem. Men jag har svårare och svårare att hävda mig som student, är också äldre och därmed kanske inte lika attraktiv. Men jag får ju fortfarande stipendier, mest handlar det om att jag har svårare att skriva ansökningarna. Det känns mer och mer konstruerat. Det känns också komplicerat; för jag kan inte söka vissa kurser och projekt om jag inte vet att jag har ekonomisk täckning för dem, alternativt så måste stipendieansökningarna vara inne så tidigt att jag inte ännu vet om jag blir antagen till det eller de projekten… Så då sitter man, som jag gör nu, i en sits där ett stipendium uttalat har en policy att pengarna måste gå till exakt det de är sökta för och jag inte hade möjlighet att göra det när det kom till kritan.

Jag sjunger bättre än någonsin förr. Jag utvecklas hela tiden. Jag arbetar hela tiden på min utveckling och jag gör aktiva val för min konstnärliga breddning. Men ändå tycks det mig att jag inte har något att skriva i ansökningarna. För att jag tycker att jag borde ha jobb nog att vara oberoende av stipendier antar jag. Det sitter säkert fast i någon sådan där låst självbild som inte gynnar en. Acceptera verkligheten och jobba utifrån den. The Work.

Jag vill kunna tillbringa våren i Berlin därför att jag utvecklats så oerhört genom att vara där, insupa all kultur som erbjuds där på hög nivå, arbeta med de fantastiska coacher som arbetar där.
Jag skulle också vilja ha så mycket pengar på kontot att jag utan att tveka kan göra spontanta satsningar som provsjungningar och kurser.
Men det är ju en professionell persons satsningar och det är inga i dagsläget kända specifika kurser.
Svårt att skriva stipendieansökningar då…

Så under det att inspirationstorka råder surfar jag runt och läser rekommenderade artiklar och nyheter och jag blir så trött. Så trött. Så trött på våldtäkter, människohandel och våld mot kvinnor. Så trött på dubiösa politiker i synnerhet och det svenska politiska läget i allmänhet. Så trött på tandlösa åtgärder mot människans miljöförstöring. Så trött på journalister som fängslas för att de gör sitt jobb. Så trött.
Jag vill engagera mig, vill orka, vill säga ifrån. Men jag blir bara så trött och känner mig så maktlös.
Tack till er som orkar, t ex de tre kvinnor som står bakom Cause of Death: Woman, ni som demonstrerar och skriver insändare. Tack!

Vilken ofattbar rikedom.
Ni gör mitt liv uthärdligt när det går tungt och rikt när det går bättre.
Tack.

Själv har jag ägnat mig åt att förbereda min avfärd. Skura badrummet. Fixa artighetsgåvor. Lista ut hur jag vad jag ska äta de kommande dagarna för att lämna så lite rester som möjligt (tycker inte om att slänga mat, högst onödigt). Tvätta, för att allt ju torkar så evinnerligt långsamt den här årstiden. Skriva ut biljetter, kartor och fixa med noter (Tack Anna för hjälpen, ovärderligt!) – sådant där som ju hör till och förvisso är tidsödande men i övrigt inte kräver någon större tankeverksamhet.

Att byta bostad en si så där var tredje månad är förvisso på sätt och vis charmigt och berikande men det är också ganska opraktiskt. Man städar mycket. Om man hade varit någon annan hade man kanske städat lika mycket om man bott på ett och samma ställe, men eftersom man inte är någon annan så tycker man att man städar mycket s a s. Det är heller inte så lätt att planera mat och dylikt, det är alltså inte helt lätt att leva så ekonomiskt som möjligt, det är snarare omöjligt. Alltid är det någon kryddburk man behöver eller ett storpack man inte kan köpa etc.

Men allt detta är relativt förutsägbara problem, idag har jag stångats med de dolda, mer oväntade.
Det garn jag för snart en månad sedan beställde från Frankrike eftersom det inte går att få tag på i Sverige (utgånget) och jag inte har hittat det från någon tysk återförsäljare, har ännu inte kommit. Efter att ha varit en ganska otrevlig och påfrestande kund så har de nu lovat att skicka leveransen på nytt. Men, si, var ska de skicka den då? Jag är ju inte här… och bevisligen behöver den tas emot eller hämtas upp…
Så var det samma problem med mina linser som jag beställer på nätet, de ska levereras inom 5 dagar -men det törs man inte lita på, vet jag av erfarenhet, så jag måste beställa dem med lite marginal – men var ska de skickas då?
De går inte in i brevlådan så jag kan inte skicka dem till min för tillfället icke befolkade svenska adress, här är jag inte, där jag är är jag inte tillräckligt länge för att kunna förutsäga någon adress och ….

Så tänkte jag att jag skickar allt till någon lämplig adress i Stockholm som jag ju måste passera förr eller senare – men si, det gick inte heller för där tycks alla närmare bekanta ha tagit höstlov och dragit till Thailand. Vilket innebär vissa praktiska problem eftersom jag sett till att få mina skidor levererade dit så jag kan ta med dem till Vasa… Det är dock ett mindre problem.

Tack och lov så har jag driftiga, praktiska vänner som lever ett något mer stabilt liv än jag själv. Franskt garn och linser skickas nu till en adress, för att förhoppningsvis plockas upp av mig på genomresa. Annat garn för annat projekt (mycket praktiskt på resor som jag tidigare skrivit om) kommer skickas till min svenska adress, med lite tur får jag en sms-avisering och med lite mer tur så kan jag då ringa upp ”postkontoret” (dvs kiosken) och se till att de håller paketet längre än normalt…

Om Gud vill och vädret tillåter så kommer jag alltså ta mig till Vasa inklusive skidor, garn * 2 och linser – men det krävdes en hel del för att tänka ut logistiken och planen inkluderar som sagt en del tur…

Det här med att planera in tandläkarbesök det går vi inte in på…

Jag tar mig en kopp te och försöker samla ihop mig för dagens övningspass. Tänder alla lampor och motar skymningen i dörren. Hann visst inte med någon höstpromenad längs 17.e Juni. Det är inte utan att jag mediterar en aning över begreppet ”att ha ett liv” …

Hur en amerikan klarar att leva på 39 kvadrat;

Kanske inte den bästa TED-videon alla kategorier men han har ändå en poäng. Får mig att fundera lite (och då har jag ändå varit på det här spåret i många år) och det är väl fundera som vi behöver göra…

Och jag känner en plötsligt lust att rensa, rensa, och rensa…. Men just där jag är nu har jag just inget att rensa ut, det som ska rensas ut ligger ju….oanvänt…i ett förråd… Grejer jag absolut behöver, onekligen…

Själv har jag inte fullt lika fullt upp och därför beslutat mig för att ge Twitter (#SolgerdIsalv) ett försök men lyckas hittills inte ens uppdatera min profil. Läsa andras inlägg kan jag emellertid och det första jag möts av är at IKEA, som åsyftades ovan, tänker fasa ut alla produkter i sina matavdelningar som inte är av deras egna märke.
Fy! Skäms! Fram för mångkultur och nationalism och… diversifiering?

Eller är det så att vi måste växa upp nu, vi svenskar, och slutligen inse att IKEA inte är en slags svensk ambassadör, svensk kulturattaché eller svensk reklampelare a la Visit Sweden utan de facto ett kommersiellt företag.

De säger enligt artikeln att de fattat beslutet för att kunna ha bättre kontroll på innehållet och därför kunna garantera bättre kvalitet samt miljö- och sociala aspekter kring produktens produktion.
Jag tror dem inte en sekund. Jag betvivlar starkt att IKEA skulle mer miljövänliga kex än GöteborgsKex eller mer ekologiska pepparkakor än Annas ekologiska. Jag tror bara de vill tjäna mer pengar och enligt samma linje som förra inlägg om lågprisflyg – med priset kommer ofta kvaliteten.

Även om jag måste ge IKEA att deras 70% chokladkakor är goda och klart prisvärda – OM de finns att få tag i. Men ekologiska är de rakt inte och jag betvivlar starkt att de skulle vara bättre producerade än Marabous eller Lindts….

Och så där, när jag lagat mat och ätit och tänkt att nu, nu tar jag nya tag – då ringer det på telefonen och det visar sig att Skyways ställt in en av mina resor. Full återbetalning förvisso men nu måste jag återigen ge mig på det tidsödande och störande momentet att boka en resa som jag redan trodde mig ha i hamn. Det var dessutom en helt perfekt resa, perfekt tid på dagen och direktflyg.
Nu, efter en snabb koll på alternativen så kommer restiden stiga från 1,5h till 8h allra minst.
Jag är inte munter just nu.

Provsjunga för Vadstena Akademien kan jag inte heller för datumet jag blev tilldelad krockar med nästa Carmen och de verkar inte intresserade av att erbjuda något annat.

Därtill så läser jag nyheterna och förfasas jag återigen över den svenska invandrarpolitiken. Den får mig att skämmas över att vara svensk. Och jag frågar mig vad Hammarsköld, Palme, Lagerlöf eller Lindgren hade sagt och gjort i frågan. Glad kan man i alla fall vara över att någon fortfarande orkar engagera sig och skapa en namninsamling och därtill lyckas få den så till den grad uppmärksammad. Dementa, sjuka gamla damer ska inte utvisas till ett land där de kanske råkar vara födda, men där de inte har någon släkt och inte har möjlighet att få den vård och det omhändertagande de behöver. Skriv på du också. Säg ifrån!

Ett blogginlägg avseende den svenska försäkringskassan sänkte humöret ytterligare. (En gravid kvinna i 6e månaden nekas ersättning om hon inte säger upp sig från sina två fasta jobb; undersköterska och deltidsbrandman – två arbeten som ju är strålande just för gravida…) Varför slängs kompententa människor ut ur trygghetssystemen när de som arbetar med dem bevisligen är mycket tveksamt lämpade för sitt arbete? Och vad har vi för politisk styrning som tillåter till synes vilka dumheter som helst?!?

Jag är ju trots allt frisk och ännu mycket lindrigt drabbad. Det är jag fullkomligt medveten om och tacksam för. Nu har de här problemen tagit halva min dag energimässigt.

Håhåjaja – vad mycket man kan kräva ned sig för, uppröras och förtvivlas över om man bara tillåter sig. Och jag vill tillåta mig, vill uppröras och engagera mig, men jag vill också kunna välja att prioritera min egna arbetstid. Dags att vända skutan. En kopp te, positiva tankar och in i övningsrummet!

Sänder återigen en tacksamhetens tanke till alla er som utvecklat internet och alla dess fantastiska funktioner.

30 minuter av din tid. 30 minuter, du kommer inte gäspa tro mig. Ta dig tid att uppröras!

Och sen, när du lyssnat, ta dig 10 minuter till och läs Bodil Malmstens text om boken i DN från januari i år – ett stycke litterär njutning.

Ja, jag vet; ni har redan läst, redan hört och redan hängt med. Men jag, jag har liksom inte hunnit. Orkar liksom inte följa med i tidningarna och har fullt upp med mig själv. Men jag är i alla fall inte indignerad. Jag är aktiv i det lilla – fråga mina vänner, de undgår mig inte. Men lite dåligt samvete har jag ändå, för att jag inte gör något, inte har något vettigt att säga, inte kan tillräckligt för att våga ge mig ut på balustraderna på allvar.
Men jag tänker på dig. Jag ser mig omkring och jag upprörs. Och jag sjunger om det. Jag skapar musik och konst. ”Att skapa är att göra motstånd”. Det är kanske inte så mycket, men en bit på vägen.

Det viktigaste är att ta första steget – lyssna på Radioteatern. 30 minuter av din tid. Det hinner du!

Hur i hela världen hinner folk med att ha tråkigt???

Det är 20 minuter av intelligens och humor och slutet är så underbart att jag kom på mig själv med att skratta, hoppa upp och ned i kökssoffan och klappa händerna… hmmm….