De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Aurora Ulrika Cederberg (1868-1914)
Operasångerska från Falun, utbildad i Paris, som debuterade på Kungliga Operan 1893, vid 25 års ålder. Efter fem år på scenen gifte hon sig med en fransk diplomat och flyttade till nuvarande Vietnam, efter makens bortgång bodde A U Cederberg i Frankrike

Carin Malmlöf-Forssling (1916-2005)
Tonsättare från Falun som studerat i Stockholm och fick sitt första verk publicerat 1938. Skrev så väl sånger som kammarmusik och orkesterverk.

Axel Fridell (1893-1935)
Grafiker från Falun vars verk tog andan ur mig, speciellt det tydligen mest kända ”Mr. Simmons”. Hans elever startade sedan gruppen Falugrafikerna.

Dora Maria Lindgren (1911-1992)
Operasångerska från Falun, studerade i Stockholm, som debuterade som Micaëla på Kungliga, 1939. Blev känd för sin varma, personliga timbre och höga musikaliska klass.

Helena Munktell (1852-1919)
Tonsättare som studerade i Frankrike och skrev franskinfluerad musik.

Lisa Thomasson ”Lapp-Lisa” (1878-1932)
Samisk sångerska från Oviken, Jämtland som var den första som turnerade i Sverige under namnet Lapp-Lisa. (Den andra var Anna-Lisa Öst). Slutade sjunga 1902, gifte sig med en falubo och blev kvar.

Svea Winberg (1878-1952)
Operasångerska som växte upp i den fattiga Falustadsdelen Elsborg. Flyttade till Stockholm 1896 där hennes karriär tog fart. Sjöng Mimi i Bohème på Falu Teater 1912.

Märta Petrini (1866-1932)
Operasångerska som är mest känd för att ha skrivit roliga julkort till Emma Zorn och för att hon är damen som dansar på Zorns målning ”Valsen”. Petrini debuterade med titelrollen i Lakmé på Kungliga 1890 och var många år verksam och bosatt utomlands. Efter att ha bott några år i Indien flyttade hon åter till Sverige…

Med mitt erkänt dåliga minne för namn så får vi väl se hur länge jag minns – men lite roligt är det allt, tycker jag!

Dagens mål var Sundborn; kyrkan, orten och Carl Larsson-gården eller Karin Larsson-gården kanske, eller nog allra bäst Larsson-gården rätt och slätt. Det har varit några timmar maxade av intryck. Första reaktionen när jag klev ur bilen var att varje liten skylt, varje träd, åns lilla slingring, kraftverket, grannhuset, trädgårdarna, farstubroarna – varje liten detalj i Lilla Hyttnäs (runt nämnda gård) är så vacker och genomarbetad och underskön att jag inte visste var jag skulle titta. Därför fick vistelsen inledas med en fika, för att ge ögonen möjlighet att vänja sig vid detta överflöd av skönhet och kreativitet.
Den guidade visningen av gården var som en gräddtårta ovanpå en kladdkaka med sorbé på toppen. Så mycket skönhet, humor, livsgläjde, konstnärlighet, skaparkraft och kreativitet samlat på ett ställe har jag aldrig förut sett. Det vällde över så till den grad att jag fick känslan av att om jag står där så väller det över även på mig, så blir jag smittad av konstnärligheten, av målartalangerna och designbegåvningarna.

Ett sådant hem vill jag också ha, förlåt, skapa mig. Ett hem som byggs till eftersom, efter behov och lust, ett hem anpassat till de som bor där och deras unika ägodelar, ett hem där livet, livslusten och kreativiteten har en självklar plats. Men nej, jag hade aldrig orkat bo i detta överflöd. Behöver renhet och utrymme för att kunna andas, men jag kan tro att man nog andas ganska gott med en sådan utsikt och sådana stora fönster.

Jag är en Zorn-person om man kan säga så. Har alltid tilltalats mer av Zorns mer passionerade måleri än av Carl Larssons lite intellektuella, men att se all den här konstnärligheten in action gav många pluspoäng till Hr Larsson idag, hans humoristiska texter på väggarna, takmålningarna och dörrdekorationerna. 1700-tals kakelugnen räddad ur en skräphög. Men mest och föga förvånande, imponerades jag av Karin Larssons verk. Är det inte så att utan Karins designer, och kreationer så hade Carl Larssons målningar inte varit lika speciella – han målade ju i princip av hennes verk. Ville han måla något i historisk kostym, då vävde hon och skapade en historisk kostym. Varje sittdyna har hon designat. Fascinerande modernt och framsynt i val av färger och mönster, blandat med det traditionella allmoge-arvet.

Kronan av vistelsen var att besöka ortens kyrka. En fantastisk träkyrka med det vackraste läget vid kyrkviken (självklart, var annars) med Karin Larssons textiler och Carl Larssons målningar. En plats för andakt och eftertanke i ljus, lugn och tillförsikt. En altartavla man mår bra av att titta på och kan glädjas i… Där vill jag ge en konsert någon gång.

Besöket vid Carl Larsson-gårdens bejakande stämning fick mig att tänka på citatet nedan. Det var helt rätt utflytksmål, känner mig berikad, uppfylld och uppladdad.

”Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.’ We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There’s nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we’re liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.” (Marianne Williamson; A Return to Love: Reflections on the Principles of ”A Course in Miracles”)

Tillsammans med min kollega Nicole Tschaikin så bygger jag en scen över temat förförelse, igen och igen och igen – varje gång med nya infallsvinklar. Jag måste erkänna att jag var lite nervös i morse eftersom allt var så väldigt löst i kanten och jag undrade vad jag egentligen gett mig in på. Men det var riktigt roligt och i morgon kl 12 så kör vi igen med ny kraft och delvis ny musik.

Inspelningen gick också riktigt bra, även om det blev en mycket lång dag och jag tyvärr inte hann till Potsdam vilket jag faktiskt är väldigt besviken över, men arbete går före nöje, även om arbetet med EGG den här veckan nog är den högsta graden av nöje jag kan tänka mig.

Klart jag är lite nervös över hur det egentligen låter på inspelningen, vi var alla ganska trötta. Jag sjöng upp vid 09 hemma, sjöng första gången efter 14 och därefter mitt solostycke först vid 18. Däremellan satt jag antagligen så tyst som möjligt i en kyrkobänk och väntade alternativt satt och korrekturläste noter under de andras stycken. Det var riktigt bra stämning och bra, koncentrerat arbete. I sådan miljö trivs jag.

När jag värmde upp i morse och övade igenom Habaneran inför dagens performance så kom jag att fundera över vad skillnaden är med de Händel och Telemannstycken jag nu arbetat med med EGG som gör att jag känner mig så avspänd när jag sjunger det. Vet ju inte om det är en fördel eller nackdel, kanske slarvsjunger jag i den stora frihet jag känner att leka med klanger och färger. Dominic Eckersley tycker om det jag gör, om jag själv gör det återstår att se. Men ändå har det fått mig att fundera lite över hur jag förhåller mig till den romantiska repertoaren. Det är så mycket rädsla inblandat där; så mycket rädsla för att inte höras, göra något fel som inte är uppförandepraxis etc. Barock kan jag inget om, det kanske är en fördel…
Tänk att det liksom har vänt 180 grader, jag som alltid varit rädd för att sjunga barock på grund av alla ”poliser”…

Jag har haft alldeles för mycket att göra för att kunna uppleva Hamburg. Jag har fått mig en ganska god idé om Reperbahn, Altona och Rotherbaum men innerstaden har jag knappt satt min fot i, det samma gäller innerhamnen och Planten und Blumen och… det mesta. Bara ett besök på operan har det blivit och jag har inte tagit mig iväg till Haus der Photographie eller fiskmarknaden vilket jag verkligen hade tänkt mig. För mycket att göra. För många energidränerande beslut att fatta och för lite tid. Men å andra sidan tänker jag mig att till Hamburg kommer jag säkert tillbaka och då har jag i alla fall en uppfattning om vad jag vill se och behöver inte ägna energi åt sådant som nu kostat energi; hitta, lära mig mataffärerna, lära mig lokaltrafiken etc.

Med insikten om denna relativa tidspress lyckades jag i alla fall ägna min lediga fredag åt det som var viktigast för mig, det som jag egentligen inte visste något om men som jag i magen kände att detta får jag inte missa: Galleri Hilaneh von Kories utställning Twinkle, twinkle, little star… med fotografier av Vivian Maier.
[Varning:"Ett besök på denna sida kan bli ett helkvällsprogram som gör en mållös" skrivet av Martin Lehmann i aprilnumret av Schwarzweiss 81 som jag citerar därför att jag surfat bort en hel del tid där själv...]

Vivian Maier (1926-2009) är ”ingen” – en fattig ensamstående fransk/amerikans kvinna, enligt utsago medveten, jordnära feminist, som ägnade hela livet åt att ta hand om andras barn mestadels i Chicago. En amatörfotograf som inte hade råd eller möjlighet att framkalla sina egna bilder men som enligt berättelserna ägnade all sin lediga tid åt att fotografera om hon inte gick på teater. Hennes fotografier upptäcktes av bostadsmäklaren John Maloof när hennes tillhörigheter såldes ut på auktion 2007 för att hon inte hade råd att betala sin hyra. John Maloof höll på med en dokumentation av ett område i Chicago och köpte därför på vinst och förlust upp lådorna med fotografier eller snarare, lådorna med negativ.
Först 2009 lyckades han ta reda på vem som tagit bilderna och det enda som då fanns att finna om Vivian Maier var en dödsannons. John Maloof lade upp någon bild på flickr.com för att se om folk tyckte de hade något värde och sedan dess sattes bollen i snabb rullning och man kan säga att han har sin livsuppgift klar för sig.

Bilderna har bara visats i Danmark, Norge och Chicago och nu i Hamburg på ett relativt oansenligt litet galleri som inte är lätt att hitta till och som ligger ute i ”ingenstans” på gränsen mellan Altona och Bahrenfeld.

Twinkle, twinkle, little star… är en helt fantastisk utställning, som visas till 28/4 om du passerar Hamburg – jag ville på stående fot köpa med mig åtminstone 5-6 bilder hem (om de inte kostat styck ungefär vad jag tjänade förra året totalt, sådant man kan konstatera så här i deklarationstider). Det är inga amatörfotografier; de är briljanta och har ett uttryck så starkt att jag nästan blev gråtfärdig fast jag egentligen var på bra humör, mätt och belåten och det var sol ute. De kändes i magen. Ett tidsdokument är det på sätt och vis, de flesta bilderna är från 50-talets NewYork, gatubilder är det, vardag förvandlad till konst så där som bara den med verklig blick kan göra.
Kompositionerna är alltid klanderfria och effektiva. Ljuset perfekt. Vad hon sagt till sina modeller för att få dem att våga vara så tillgängliga för kameran vet jag inte, men undrar. Över tiden kan man också fundera, över de hängande, strosande, flanerande männen, för det är ju oftast män som hänger på sådana gamla bilder… Bilder från en tid då det såg ut som att man kanske inte hade så mycket annat men man hade i alla fall tid.

Kanske blir denna utställning det starkaste minnet jag tar med mig från den här Hamburg-vistelsen. Jag känner mig förunderligt tacksam för att fått se den och märkbart berörd. Varför visade hon inte sina bilder?

I detta urhäftiga, något overkliga bygge ligger Museum für Film und Fernsehen där de just nu har en ganska liten men mycket, mycket vacker utställning om Ingmar Bergmans livsverk.
Vilka bilder! Vilka foton! Vilket ljus! Vilka vinklar!! Men vilka tunga teman…Jag förstod omedelbart geniförklaringen och skämdes oerhört för att jag sett så lite…
Besöket lättades dock upp lite av den okunniga vakten som försökte hävda att några filmkostymer var autentiska och därför över 100 år gamla. Men vi som kunde läsa skylten (stod förvisso både på sv, eng och ty) visste att det var Pernilla August resp. Samuel Frölers kostymer… Fniss…

Som tur var väcktes inte bara min fascination utan även Erikas så kvällen avslutades tillsammans med vackra Winston och Maggie (katter) i Erikas soffa ätandes Thai-take away och seendes Det sjunde inseglet.
Vilken fantastisk film! Mina fördomar kom på skam. För det första var den inte alls lång (1.30) för det andra var den helt klart underhållande med ett helt lysande manus som jag fick skratta gott åt flera gånger. Fast trots att vi gjorde bibelrelaterad research på internet så blev jag inte klok på vad ”inseglet” egentligen betyder.

”…och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himlen en tystnad som varade i pass en halv timme ” Uppenbarelseboken 8:1

Fast nu på morgonen hittade jag den här behändiga och korta (ironi!!) förklaringen

Nu vill jag se alla Bergman-filmer. Jag hade bara sett 3 eller 4 innan… Nu ska det bli ändring!

För KU I gick färden norrut, till Byxelkrok och tämligen regniga besök i de små sjöbodarna och deras, mestadels, krimskramsinnehåll. En del mer spännande fanns det dock t ex ett charmigt minigalleri med konst av Monica Sahlin vars färgrikedom gav en värmande kontrast till det gråa utanför fönstret. Det var så grått att jag allvarligt undrade om jag verkligen såg Blå Jungfrun eller om det måhända var ett något mörkare moln bland de andra molnen…
Väldigt glad och positiv blev jag också av ett besök hos kreativa Susan Billmark.
Men konstnärligt mest spännande fann jag Gallery Blue Eye som var mitt egentliga mål med dagens utflykt. Tidigare i sommar hade de en utställning med Öländska konstnärer och det var den utställningen jag ville se. Tyvärr hade de hängt om men jag kan ändå inte vara besviken för Krzysztof Koniczek- Polen, för mig okänd, ställde ut fantastiska tolkningar av miljön på norra Öland i ett helt annat färg- och bildspråk än de ”vanliga” öländska konstnärerna. Kjell Martinsson, konstnären bakom galleriet, var också värd resan. Jag kan absolut ingenting om bildkonst men tycker det är roligt att titta och försöka vara öppen för vad som sker i mig i mötet med bilden. Det är något tragikomiskt över Kjell Martinssons bilder. Något som känns fastlåst men som ändå befriande. Tavlorna är väldigt ”moderna”, de hanterar mötet mellan den digitala verkligheten och estetiken och vårt konsthistoriska arv och seende på ett inspirerande sätt.

Ullcentrum i Löttorp hade tyvärr stängt när jag begav mig söderut igen. Det var synd, jag hade tänkt förhöra mig om deras miljötänk – men det fick jag skjuta upp till en annan dag.
Jag passade på att handla i Löttorp istället. Det kändes så befriande att kunna köpa ekologiska matvaror.
Jag är lite kluven just nu nämligen, vad gäller det ekologiska; Den närmaste lanthandeln, dit man cyklar har inga ekologiska produkter. Alls. Samtidigt är det en liten butik i en, i det närmaste, utdöd ort och det känns viktigt att stödja dem och som sagt, jag cyklar dit. Nästnärmaste butiken dit man i bra väderlek (inte för varmt, inte för mycket motvind) också kan cykla har det också svagt med det ekologiska utbudet, även om det där går att finna ekologisk mjölk t ex. I Löttorp och Borgholm däremot kan man finna ett hyffsat sortiment av ekologiska varor – MEN de kräver bil (bussarna går inte så ofta) OCH det är ”stora” butiker i ”tätorter” (Öland är överhuvudtaget att betrakta som landsbygd och väldigt glesbefolkat) och har ganska lite med lokal utveckling och små entreprenörsinitiativ att göra…

Det är svårt att göra medvetna val. Jag försöker verkligen, i varje enskilt fall göra en avvägning – rätt avvägning, fatta rätt beslut. Det är omöjligt att inte konsumera i vårt samhälle -det är omöjligt, även om man verkligen försöker, att vara helt självförsörjande. Men jag försöker verkligen stödja rätt saker med mina pengar, åtminstone göra så lite skada som möjligt. Men konsumerar gör jag och jag tycker det är rena lögnen när vissa, inga namn nämnda, stora svenska artister hävdar att de inte konsumerar något alls. Det är oförskämt alternativt ett tydligt tecken på att de i grund och botten inte förstått något alls.

Cykla och köpa icke ekologiskt vs bil och köpa ekologiskt (naturligtvis kombinerade ärenden men ändå…) – det är frågan.

KU I gav en givande dag på många sätt…

Jag försökte kompensera min varelse för detta hemska, att tvinga ned fötterna i mina ecco-skor igen, genom en utflykt till Waxholm där jag förtärde en himmelskt god strut glass från Lejonet & Björnen (GB har inget att komma med i den konkurrensen) och sedan med ett besök på Fotografiska. Det lyckades mig inte riktigt att ersätta a med ö men besöket på Fotografiska gav dagen, trots dess påtvingade vemod, lyster i en djupt färgad nyans.

Jag har varit intresserad av fotografi som konst sedan högstadiet, där jag hade en väldigt initierad lärare Thomas Öqvist (som jag efter lite surfande kan konstatera nyligen har gått bort, konstig känsla, han var den första konstnär jag lärde känna) som förstod att jag hade ett konstnärligt intresse även fast jag överhuvudtaget inte förmådde kanalisera detta genom en penna, en pensel eller i lera. Han lärde mig mörkrumsteknik och gav mig stor tillgång till skolans utrustning. Pappas underbara, tunga, systemkamera (jag minns ännu känslan av att arbeta med den) var också med på ett hörn och ganska snart fick jag en bra systemkamera av föräldrarna som följde med överallt i flera år (fast dess lätthet och plastiga känsla aldrig gav riktigt samma tillfredsställelse som pappas även om bilderna kanske till och med blev bättre) till den gick sönder och det inte var ekonomiskt försvarbart att laga den; då kom jag av mig..
Idag har jag väl inte direkt någon längtan att plocka upp fotograferingen, jag kan konstatera att min begåvning fanns men inte var tillräcklig för att ta mig över gränsen till fotograf. Det är spännande vad många olika vägar man slagit in på under uppväxten som kunde ha blivit något men som av någon anledning försvunnit undan. I mitt fall bl a alpin skidåkning, segling, fotografi, dressyr, biomedicin och fiol.
Den första fotograf jag fattade tycke för var Irving Penn, speciellt då hans foton av hans svenska fru, fotomodellen Lisa Fonssagrives Penn. Jag köpte affischer på Moderna Museet i Stockholm och hade på väggarna många år.
Att jag skulle besöka Fotografiska var alltså självklart och muséet är verkligen värt ett besök.
Lennart Nilssons fotografier är storslagna men lockar mest min tekniska sida – funderade hela tiden på hur det gått till att fotografera dem och kunde bara ibland uppskatta en bild i dess egenskap av fotografi. Däremot fann jag Annie Leibovitz’s utställning ”A Photographer’s Life” oerhört personlig och drabbande. Det är inte bilder man hastar förbi. Varje bild har en själ, en vilja och det är som om lite av modellens person strålar ut från varje fotografi. Speciellt de privata fotografierna av hennes livskamrat författaren Susan Sontag drabbade mig i magtrakten. Det blir kanske något extra om man fotograferar med kärlek. Även de majestätiska bilderna av hollywood-kändisar är pregnanta på ett sätt som gör dem personliga, trots att ansiktena är så välbekanta produkter.
För flera år sedan såg jag en utställning i London med bilder från Vanity Fair, det slog mig idag att flera av dem jag då tyckte bäst om är fotograferade av Annie Leibovitz.

Hade jag inte varit på väg till middag hos kära kolleganNatalie så hade jag tagit god tid på mig i Fotografiskas café. Tre stora fönster skapar ramar för bilder av Stockholm. Jag tror Fotografiska kan konkurrera med många om att ha Stockholms vackraste utsikt. För Stockholm är en vacker stad och att se Djurgården, Skeppsholmen och Slussen inramade på det här viset var oväntat effektivt. Men de fönstren fångade kanske essensen av vad Stockholm är för mig, vackert att titta på, intressant som fenomen, men inte något jag riktigt deltar i. Jag känner alltid ett slags utanförskap i den här staden oavsett hur bra jag hittar och vilka favoritcaféer jag har. (Det ekologiska klädutbudet är skrämmande dåligt, har fått skjuta upp inköpet av konserttopp till dess jag kommit åter till Göteborg). Men i morgon väntar en lunch med Horn-Emma Sundin Enebjörk, en medmusiker från förr och repetition med ÖlandsOperan, därefter bär det av västerut igen. Det blir en bra dag!

Först ut var kammarmusik när den är som bäst. Romanssång på den nivå den ska vara. Svenska Sopranos sista konsert för säsongen presenterade Matti Hirvonen och Miah Persson.
Jag har varit fascinerad av det kammarmusikaliska uttrycket och framförallt samspelet sedan mina tidiga tonår då jag spelade viola i diverse orkestrar och kvartetter, jag antar att med min stråkmusikaliska bakgrund och stora litteraturintresse var det väl självklart att jag under mina kandidatstudier på operahögskolan i Göteborg bedrev parallella studier i romansinterpretation.
Jag är kräsen men idag, uppfylld. Miah Persson hade jag aldrig hört live förut och det var en fantastisk upplevelse. En närvaro, diktion och interpretation som var sådär som interpretation när den är som bäst, chosefri och självklar.
Jag vände blad åt Matti idag och det var också spännande att höra musiken på den sidan flygeln, att se samverkan musikerna emellan från pianistens perspektiv. Jag upphör aldrig att förundras av detta som uppstår när musik är som bäst; när en musiker tar ett initiativ som mottas av en annan som tar in det i sitt musicerande, omvandlar det och i sin tur skickar ett nytt bud tillbaka till den första (eller till den tredje beroende på hur många man är). Det kan naturligtvis uppstå på en operascen när hela ensemblen är i ett gemensamt flow men oftare upplever jag det på romanskonserter. Det är inte alltid förekommande men underbart. Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här. Kanske inte enbart, men en stark bidragande orsak.
Konserten kan man höra i P2 den 2 juni kl 19.30 – rekommenderas.

En annan av Sveriges mest renommerade artister, som jag aldrig hört live, fick jag en hel del av i kvällens föreställning av Falstaff på Kungliga. Jag älskar den salen. Huset må vara hur gammalt och opraktiskt som helst men GöteborgsOperan i all sin elegans och med alla sin fantastiska övningsutrymmen, kan aldrig erbjuda sådana akustiska upplevelser. Den är för dåligt byggd och för stor. Jag gillar de gamla husen, de där man som publik kan få starka fysiska upplevelser av en mänsklig akustisk röst. Falstaff själv gjordes i kväll av Loa Falkman.
Loa Falkman som artist har jag alltid haft stor respekt för men jag måste säga att jag inte riktigt trodde att han sjöng så bra som han gör, i alla fall inte fortfarande. Min första tanke var; ”äntligen en Falstaff som vågar göra fula grejer men som faktiskt kan sjunga vackert däremellan”, min andra tanke var, ”det är ju Loa Falkman!” (Nej, jag köpte inget program)
Det var min tredje Falstaff och hittills den bästa. Det starkaste konstnärliga uttrycket jag fick med mig var inte av musikalisk eller skådespelarmässig karaktär utan helt visuell. Lennart Jirlow har gjort scenografin och stilen är omisskännlig. Man ser det direkt, och hela operan blir som en Jirlow-tavla med rörliga figurer snarare än ett drama.
För jag tycker verkligen illa om komisk opera. Måste teaterstilen vara så pålagd? Finns det inga alternativ till förevisande och spelande av tillstånd? Jag avskyr det. Och mycket riktigt så blir också resultatet en publik som sitter och ler men ingen som skrattar rakt ut. Det blir inga stående ovationer och den enda spontanapplåden kom till Jirlows ära.
Kvällens segrare var i mina ögon tveklöst Jesper Taube. Han imponerade stort på mig med sin skönsjungande Ford och det var också han som kunde fånga mig för ett ögonblick, (i svartsjukescenen) som presenterade något som jag kunde relatera till, något som kändes ärligt och närvarande om än storvulet spelat.
Tolka mig rätt, det var verkligen en fantastisk föreställning, om än mer en vernissage, men jag gillar inte fars och opera buffa har en skrämmande tendens att bli fars…

Nästa utflykt var inte så socialkulturell utan rent fysisk. Jag tog mig iväg till Nordiska Akvarellmuseet i det grå regnet igår för att titta på havet (läs isen), kobbarna och utställningen om nordiska serietecknare. En jätterolig och spännande utställning. Anneli Furmark, Liv Strömquist och Hugleikur Dagsson tilltalade mig mest. Härligt att gå på konstmuseum och flera gånger skratta rakt ut. Akvarellmuseet är så behändigt litet, utsikten från restaurangen är underbar och resan tar en timme med bil – perfekt lördagsutflykt.
Nu har jag varit där två gånger mitt i vintern – nästa gång får bli under sommarhalvåret. Skärhamn är ju en sommarort…