Innan jag fortsätter så låt mig poängtera att Mozart + Staatsoper = hög kvalitet så att det inte finns några frågetecken på det området. Vidare; det är kanske inte så mycket just den här föreställningen jag vill diskutera, utan vad den här föreställningen så tydligt ger uttryck för nämligen problematiken kring repertoarstycken.

Staatsoper Berlin är, liksom många andra tyska hus, repertoarhus. Det betyder alltså att huset har ett ganska stort antal operor ”gående” samtidigt, de återkommer några gånger varje säsong med samma regi och scenografi som vid premiären till dess att föreställningen inte drar publik längre, känns omodern eller av något annat skäl nyregisseras och har ny premiär, även om pjäsen som sådan kanske inte varit borta från repertoaren speciellt länge. Mozartoperorna är sådana där typiska repertoaroperor, liksom Bohème, Rosenkavaljeren, nån nätt Wagner etc. Janáček och Britten är tyvärr inte repertoarobligatorium, detta utifrån mina blygsamma iakttagelser på området, har inte läst någon avhandling eller bok i ämnet.

En nypremiär är alltså inte en premiär utan ett återupptagande av en, för några månader passiv, pjäs på repertoaren. Tyskarnas namn är mer ackurat; Wiederaufnahme. Det är vad det är varken mer eller mindre.
Sen kommer det alltså an på ledningen i huset hur mycket denna nypremiär repeteras. Det beror på tid och pengar, intresse, regins karaktär och huruvida det finns några rolldebutanter i den nya casten osv.

Med detta i beaktande, ta en föreställning som Michael Thalheimers Enlevering igår. Det händer inte mycket på scenen. Det är inte mycket att komma ihåg i betydelsen av rekvisita att hantera, koreografi eller rörelser på scenen. Det är naket. Visuellt men naket. Den sammanlagda rekvisitan om jag inte misstar mig kan sammanräknas till
5 stolar
1 flaska sekt
och skådespelarna rör sig i princip mellan 9 fastlagda punkter i scenbilden, varav tre oerhört publiknära, en till och med ute i publiken.
Ta sedan en cast där alla har sjungit sina roller flera gånger i olika uppsättningar och vid olika tillfällen genom åren till och med i just denna uppsättning bara inte med varandra.
Man behöver inte vara något affärssnille för att inse att reptiden då av ekonomiska skäl förmodligen dras ned till ett minimum.

Det är bara det att oavsett enkelhet så kräver en pjäs reptid. Kanske inte länge i det här fallet, men -reptid. Framförallt om det handlar om komik eller, som i det här fallet, oerhört avskalad regi – timing är allt. Detaljerna gör helheten.

En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk.
- jag hyser en slags hatkärlek till repertoarstycken. Man har inte råd att ha samma stjärncast vid nypremiärerna som vid premiärerna vilket inte nödvändigtvis betyder en mycket lägre standard utan av nödvändighet att antalet personer som de facto arbetat med regissören, varit med om pjäsens uppbyggnadsarbete, med tiden som stycket finns på repertoaren minskar betydligt.
Regiassistenterna gör ypperliga insatser men det är en fråga om reptid. Det är alltså en fråga om pengar.

Repertoaren är viktig, för publiken, för bildningsuppdraget, för hur stycken rent konstnärligt kan utvecklas när de spelas igen och igen. Hatkärlek från min sida, som sagt.

Jag såg igår att detta var en tight, intensiv och antagligen helt ypperlig regi som gav denna pjäs, som lätt blir så löjlig, en ny läsning. Det var bra. Men det lyfte aldrig. Det var aldrig riktigt tydligt. Inte tillräckligt pregnant för att jag verkligen skulle förstå vad det handlade om.

Fantastiske Florian Hoffmann som Pedrillo och även Sven Lehmann som Selim, existerade i en annan värld, spelade en helt annan slags teater än sina kollegor, jag fick mig ena rösten i en dialog till del. Mycket riktigt så fick jag bekräftat efteråt att just de två var de enda som var med i originalcasten.

De andra var ypperliga, begåvade, kompetenta – inget ont om någon av dem, egentligen bara pris och mera pris. Men det är detaljerna som gör helheten och detaljerna kräver timing. Timing kräver reptid och sällan, tycks det mig, repeteras repertoarstyckena tillräckligt.

När jag växte upp hade jag bilden av Ruhrområdet som en enorm, grå, skitig fabrik som bolmade ut rök som låg tjock och tung över nejden. Idag är det ett (förvisso rätt fult) område av tämligen intressant 1900-talsarkitektur från olika tider, lite oväntade stadsbilder, städer som helt vuxit ihop med varandra, tätbefolkat, stora utbildningsinstutitioner, mycket drivet folk som sysslar med utbyten av olika slag. När jag var där 2007 upplevde jag en region som satsade på kulturen som framtiden, inför kulturhuvudstadsåret 2010 bland annat. Idag vet jag inte, mitt 24h besök tillät inte uppsökande all den information som jag hade velat uppsöka.

Att kliva av tåget i Gelsenkirchen var som att kliva av tåget i ett annat land, ett land beskrivet i Orhan Pamuks Snö. Området kring Hbf är tätbebyggt och var denna soliga lördagseftermiddag sprudlande och fullt av folk. Det var folket som gav utlandskänslan – det var tysk-turkar överallt. Mörka hudar, mörka hårsvall, slöjor och billighets kedjor och affärer längs gatorna och vissa skyltar är tvåspråkiga. Första tyskan jag hörde talad hörde jag när promenerat längs gågatan upp till Gelsenkirchens arkitektoniska stolthet – operan; Musiktheater im Revier. Där Revier tydligen betyder/åsyftar Ruhrområdet. Det var damen i scenporten som gav mig min biljett till kvällens premiär. Efter att ätit en mycket god döner på en, i min smak, sjabbig men stilenlig turkisk ”restaurang”, där turkisk MTV stod på och där jag kunde stilla beskåda underbara gamla turkiska män i försjunkna i djupa samtal, för i princip inga pengar alls så kunde jag konstatera att de talrika turkarna/turkättlingarna som fyllde gatorna bara några meter i från teatern inte vågade sig in i den. Här var den traditionella västeuropeiska, vithåriga publiken. Salen rymmer tydligen 1000 personer och det var uppskattningsvis sålt till 60%. Vilket nog får anses förväntat när det gäller nyskriven opera.

La grande magia (musik: Manfred Trojahn, libretto: Christian Martin Fuchs efter pjäsen med samma namn av Eduardo de Filippo) som uruppfördes 2008 i Dresden sätts upp för andra gången i styckets levnadstid, och med den äran.
Själva teaterstycket som sådant är riktigt bra och erbjuder alla möjligheter till djupdykningar i det mänskliga psyket, människans vanor och allmän livsåskådan; uppgång och fall.
Musiken är också verkligen bra. Trojahn avsäger sig inte sitt kulturella arv utan hans musik utvecklas ur det, ur det vi känner till och bär oss framåt i nya klangvärldar. Jag tog en titt på noterna och det ser helt makalöst svårt ut med omväxlande taktarter, snabba rytmer, extrema vokala lägen etc.
Ensemblen är intressant nog med bara få undantag skrivet för riktigt höga sopraner och tenorer. Allt är så att säga en aning anspänt. Det passar emellertid utmärkt med pjäsen och samtliga sångare överträffade på långa vägar och många sätt mina förväntningar. (Skam på mina fördomar) Det är snyggt visuellt, det är väl agerat, det är ypperligt artikulerat, det är roligt och det är bra.
(Kul med en svensk kostymdesigner också, Renée Listerdal)

Efter en sådan premiär är det ett nöje att stanna på premiärfesten. Konstnären, sångaren och åskådaren i mig fröjdades. Och jag hade även efter ridåns fall en riktigt trevlig kväll. Vansinnigt stolt var jag också över min gode vän Urban Malmberg som sjöng rollen som magikern Otto Marvuglia och som både agerade och sjöng med en fullkomlig suveränitet. Det lät så lätt och såg så lätt ut – vilket nog är det största beröm man kan ge en basbaryton som sjunger höga toner i pp och fyller salen. Var inte ensam om att tjoha i applådtacket. Det var honom väl förunnat.
Även så här efteråt när jag tänker på det hela så blir jag lycklig; det finns hopp om den klassiska musikens utveckling -Allt som skrivs är inte fult.

La grande magia spelas in i maj, har du möjlighet att åka förbi Gelsenkirchen så kommer du inte ångra ditt besök.

Att surfa runt där lite och uppskatta och låta sig inspireras av kollegors drivkraft, entreprenörsskap och liedens fortlevande är ren njutning

Anyone looking through a music encyclopedia will find that a fraction of the composers listed are actually played in concert halls all over the world. Of course the repertoire differs a bit so that you will hear more french composers in France than in Germany or Finland for example. /…/
But Mozart, Beethoven, Schumann, Mendelssohn, and Mahler, to name a few, are omnipresent.

Stay with us. There is much to explore. – The Art Song Project

Låter lite som tankarna bakom det program som EGG just nu utarbetar.

Surfa in på deras sida, det finns roliga små ljudprov!

Två artiklar värda att läsa;
Nicola Matisic om musikundervisning i skolan, om körsång, orkesterspel och kulturens enande kraft -i Expressen

och Umberto Eco intervjuvad för the Guardian om hur kulturen skapar den europeiska identiteten

Skulle kunna orera länge om dessa båda artiklar och tankar de väckt, men måste ägna mig åt att översätta latin….

Vill gärna rekommendera Lena Anderssons ledare i DN från i lördags också – mycket bra om Socialdemokratin och Sverige, även om det är lite off topic från artiklarna ovan

Det är ganska saftiga käftsmällar han delar ut, men min främsta reaktion när jag läste det igår, var en lättnad för att någon tar bladet från munnen och faktiskt talar ut. Med min begränsade erfarenhet så kan jag konstatera att det finns en sned balans mellan administrativ personal och konstnärlig personal i branschen. Där administrationsbiten, som tveklöst är viktig, anses viktigare än den konstnärliga personalen fast, som Warner skriver, ”They owe you their living”.
Utan att gå till några angrepp så menar jag att de saker Warner tar upp verkligen, verkligen behöver diskuteras – vi behöver våga diskutera dem.

Som Nikola Matisic skriver på Twitter; Important question for all art institutions including academies; who has the top employment status, artistic or admin staff?

En likaledes klok reflektion på Warners tal publicerades i går i information.dk där skribenten Valdemar Lønsted klokt ställer den mycket adekvata frågan varför allt ska vara i världsklass hela tiden, varför kan det inte bara vara bra och duga med att vi gör vårt bästa? Världsklass kostar mycket pengar och inte ens de institutioner och personer som anses höra till världsklassen levererar topprestationer varje kväll. (Tack till Operalogg som gjorde mig uppmärksam på den artikeln)

SvD har även de publicerat en artikel i ärendet, att läsas här

Spännande att prata om den norrbottniska kulturen med en annan kulturarbetare. Vilka saker man ser och känner…

Orkesterarrangemanget är lite kitschigt och vad gör karln egentligen med e och a vokalerna på höjden – eller sjunger han helt enkelt på stockholmska som den dalmas han var?
Men icke desto mindre sjunger han fantastiskt, tveklöst, och jag säger som Dilsa Demirbag-Sten sa i kväll på twitter – ”Om han återuppstår och sjunger i en kyrka lovar jag att konvertera och sitta tyst.”

Katarina Karnéus har skrivit på för fem säsonger!

Blir mycket spännande att se vad det är GO har lockat Karnéus med och vad hon kan tillföra. Det är en strålande sångerska!

Postar ett inspirerande tal från 2005 så här på morgonkvisten;

‎”Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart. … Stay hungry. Stay foolish.”

Och eftersom jag inte har det minsta problem att fylla mina dagar så att ”aktiv”-delen av det hela uppfylls så får jag alltså varje dag, precis varje dag, njuta det bästa jag vet – att gå och lägga mig.
Vissa har det bra – jag!

”Lågkonjunkturen är på väg”, sa en vän som kan sånt, ”snart har vi inte råd med en sådan lyxprodukt som ruccola”, fortsatte han och lade för sig en försvarlig hög. ”Det har varit lågkonjunktur länge för kultursvängen” replikerade jag och tog även jag för mig av ruccolan och tänkte – kan det bli verkligen bli värre än det är nu och om det blir det, vad gör jag då?

Jag har två hjärtefrågor; järnvägen och kulturen båda styvmoderligt behandlade, tänkte jag vidare och insåg att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om Riksrevisionens rapport om sorgebarnet Botniabanan som jag så innerligt gärna skulle se som Norrbotniabanan… och så har vi då SL som höjer priserna vilket inte direkt, i initialskedet i alla fall, är en bra idé vare sig för att stimulera folk till att lämna bilen hemma och motverka segregationen. Suck.

Men glad blir jag då när jag nu tagit mig tid att läsa i fatt mig lite på nyheter och bloggar och därför lite efter er andra läser om Reykjaviks nya operahus, Harpa, byggt mot alla odds, tvärs igenom ekonomisk kris.

Heja Island – jag kommer! Alla tider, både som publik och gärna som sångare också! Låt om oss inspireras och inte rädas framtiden. Kommer tid, kommer råd som det så fint heter.

och jag kände att jag nästan är skyldig att dela med mig av denna bekantskap, för alla er där ute som tycker ni haft en dålig övningsdag….

Trots allt kan jag inte låta bli att faktiskt känna lite respekt för någon som så enträget gör sin grej och som faktiskt rätt insiktsfullt sa ”Man kanske kan säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng.”

- det uttalandet kan man nog fundera lite över. Vore kanske klokt att ta det lite till sig istället för denna ständiga oro för att inte kunna sjunga, ha tekniska brister, missa intonationen någon gång eller uttala ett ord fel… Jag säger inte att det jag rabblat upp är ok, men det är kanske klokt att behålla ena benet i perspektivens land åtminstone…

Men det tar som sagt tid att ta vara på sin tid, och mitt fokus för hösten är inte att söka jobb, provsjunga och provspela. För hösten har jag helt andra mål, mål som kräver fokus på övningsrummet. Jag känner mig verkligen tillfreds med mitt mål och mina delmål just nu, känner mig säker på vilka steg jag ska ta och vilket arbete jag har att göra. Det är en väldigt skön känsla måste jag säga.

Har en underlig upplevelse av att aldrig ha haft vettiga mål förut. Jag vet inte om det stämmer. Mål har jag ju alltid haft och alltid satt upp för mig själv, med uttalade delmål, men nu känns det annorlunda. Vet inte riktigt vad som skiljer ett riktigt bra mål från ett sämre mål i praktiken. Ska fundera på det och försöka lära mig av den här upplevelsen; för den känns i hela kroppen…

Det är en hel del tänkande som ligger framför mig. Jag har inspirerats väldigt av Good to Great av J Collins, som var sommarens viktigaste läsning, och vill ta mig tid att se över mitt arbetskoncept igen och bli bättre på att välja bort – det tror jag är en knäckfråga för mig.

Alltså, uppgift; maila fem castare och lägg sedan filmdrömmarna åt sidan att återupptas nästa år. Skygglapparna på, jobba åt ett håll och inte åt sidorna; Det som sker det sker.

Fast det var det där med referensbreven… Behöver två stycken, vet inte alls vem jag ska fråga just nu… jag har sagt det förr och säger det igen, är jag inte för gammal för sånt?

Men vet ni vad? Jag tycker SD är en skamfläck för Sverige och att det är ett rasistiskt parti. Så det så. Lunch!

Aurora Ulrika Cederberg (1868-1914)
Operasångerska från Falun, utbildad i Paris, som debuterade på Kungliga Operan 1893, vid 25 års ålder. Efter fem år på scenen gifte hon sig med en fransk diplomat och flyttade till nuvarande Vietnam, efter makens bortgång bodde A U Cederberg i Frankrike

Carin Malmlöf-Forssling (1916-2005)
Tonsättare från Falun som studerat i Stockholm och fick sitt första verk publicerat 1938. Skrev så väl sånger som kammarmusik och orkesterverk.

Axel Fridell (1893-1935)
Grafiker från Falun vars verk tog andan ur mig, speciellt det tydligen mest kända ”Mr. Simmons”. Hans elever startade sedan gruppen Falugrafikerna.

Dora Maria Lindgren (1911-1992)
Operasångerska från Falun, studerade i Stockholm, som debuterade som Micaëla på Kungliga, 1939. Blev känd för sin varma, personliga timbre och höga musikaliska klass.

Helena Munktell (1852-1919)
Tonsättare som studerade i Frankrike och skrev franskinfluerad musik.

Lisa Thomasson ”Lapp-Lisa” (1878-1932)
Samisk sångerska från Oviken, Jämtland som var den första som turnerade i Sverige under namnet Lapp-Lisa. (Den andra var Anna-Lisa Öst). Slutade sjunga 1902, gifte sig med en falubo och blev kvar.

Svea Winberg (1878-1952)
Operasångerska som växte upp i den fattiga Falustadsdelen Elsborg. Flyttade till Stockholm 1896 där hennes karriär tog fart. Sjöng Mimi i Bohème på Falu Teater 1912.

Märta Petrini (1866-1932)
Operasångerska som är mest känd för att ha skrivit roliga julkort till Emma Zorn och för att hon är damen som dansar på Zorns målning ”Valsen”. Petrini debuterade med titelrollen i Lakmé på Kungliga 1890 och var många år verksam och bosatt utomlands. Efter att ha bott några år i Indien flyttade hon åter till Sverige…

Med mitt erkänt dåliga minne för namn så får vi väl se hur länge jag minns – men lite roligt är det allt, tycker jag!

Det finns nämligen, här i Berlin, flera bibliotek som kan kategoriseras som ”musikbibliotek” – lägg då märke till att det egentligen är helt vanliga bibliotek men med en väl tilltagen och synnerligen välsorterad not- och musikavdelning. Nu pratar jag alltså klassisk musik. Går man in på notavdelningen på stadsbiblioteket i Göteborg så blir man liksom generad å dess vägnar medan man på Amerika-Gedenk-Bibliothek t ex kan hitta det mesta man kan behöva och finns det inte i hyllan så finns det i magazinet, i yttersta nödfall så finns det i något hyfsat närliggande bibliotek.

Det låter banalt, jag är medveten om det, men känslan för en frilansmusiker som ännu inte har byggt upp en enorm notarsenal, och eftersom det fortfarande finns stora begränsningar i vilken musik som går att få tag i online (ja om man inte vill/har råd att köpa nya klaverutdrag för att du måste ha en viss obligatorisk aria till ett tillfälle), att kunna gå in på ett sådant bibliotek – helt utan att behöva smita in efter någon student i någon musikhögskolas väl låsta och bevakade bibliotek (jag tycker man borde ha evig tillgång till musikhögskolornas notbibliotek om man studerat där, de slänger ju ut studenterna till intet efter examen)- helt utan att skämmas för sig, låna sina klaverutdrag med ett helt vanligt lånekort. Det finns dessutom bra kopieringsmöjligheter för billig penning på biblioteken och notresearchen kombineras med lätthet med en trevlig kvällspromenad.

Ja, det är förstås inte tillåtet att kopiera egentligen…men jag känner inte det minsta dåligt samvete för att jag dragit kopior på sådant som jag faktiskt äger egentligen men som ligger på annan ort och en Mozartaria – det har gått 75 år många gånger om i hans fall.

Ära vare de tyska musikbiblioteken! De leve! Hurra!