Men, tja, jag antar att jag är rätt rädd för det där med barock och utförandepraxis och… Och ärligt talat är det inte lite tråkigt? Hur rolig är en Händelopera på en skala?

För några veckor sedan beställde jag hem CD Lorraine Hunt Lieberson sjunger Händel-arior. Av olika skäl så kom det sig att öppnade den först ikväll. Och kanske ändå…. Kanske består mitt motstånd mot Händel i att jag så sällan, om någonsin, blir fångad av rösterna och interpretationerna. Det som presenteras känns så ofta fjärran min röst, mitt ideal och min läsning…

Men den tyvärr bortgångna Lorraine Hunt Lieberson… Jag har inte favoriter eller idoler på det sättet, men Lorraine Hunt Lieberson… Jag har skivan på repeat!

Ett smakprov ur operan Theodora

Rösten! Och ansiktet sedan. Vilken vacker kvinna!

Alltså, nej, jag knep inte kontraktet igår. Fem mezzosopraner var vi, alla med i princip samma repertoar… Jag bytte min första aria, efter ett kvalificerat tips från pianisten (Siebel mot Isabella) – jag kan ju sitta här och vrida och vända på det; var det rätt? Började jag med rätt aria? I vilka arior kommer min röst och jag bäst till min rätt? Jag vet inte. Det är hopplöst svårt det där med att välja den perfekta auditionrepertoaren och startarian tycker jag. Men faktum är att jag inte blev störd av bytet, jag var fokuserad, avspänd, hade roligt och tja, gjorde mitt bästa. Kanske var jag för avspänd? Det hjälper inte att fundera på det. De sökte helt enkelt något annat. Schade.

Så jag behöver regnet. 21h resa av totalt 48h är ganska tröttande…

Vad gör man då? Jo, man låter Matti Hirvonens musik fylla sommarvistet kompanjerad av blåsten och regnet mot fönstren och sätter sig att 9h i sträck arbeta med sin senaste affärsidé… Jag har idéer, jag börjar förverkliga dem – men jag är inte fullt lika duktig på att ro dit hän att jag kan tjäna pengar på dem…

Så här sitter jag i mitt hemtrevliga Bed&Breakfast-rum och nyttjar deras något mer stabila internetuppkoppling så mycket jag bara kan. Jag tog med Gråben (min laptop) på resan endast av det skälet. Det går, men inte så fort på sommarvistet… Men när jag traskar runt i denna ganska fula stad, trots att naturen gör sitt bästa för att kompensera aritekturen, så är det inte utan att jag längtar hem till den vackra ölandsgården och fåglarna utanför fönstret.

Men det är ju provsjungning i morgon, så jag ställer mig naturligtvis att stryka och inser att min favoritauditionblus har fått en fläck som jag inte sett förut! Panik! Några djupa andetag senare har jag lyckats komma till sans och inse att det är många meter mellan mig och de som lyssnar i morgon och antagligen raderar strålkastarna effektivt ut denna fläck. Men… undrar om jag får bort den när jag kommer hem??
När jag äntligen lugnat ned mig och stryker vidare så kommer jag på att, nej, ve och fasa – har jag med mig fel bh?? Den kanske är alldeles för hög i urringningen. Jag hittade inte den bh jag normalt brukar provsjunga i igår – jag packade ganska sent… En snabb provning kunde lugna mig. Det fungerar, det är inte mycket marginal, men det går. Tänk vad snabb tanken är när det kniper – jag hade redan tänkt ut flera presumtiva lösningar, den ena sämre än den andra…

Så känner jag att läget är under kontroll och gör då något jag normalt aldrig gör (jag skyller det på bristen på effektivt internet på sommarvistet) jag sätter mig att lyssna igenom sommarens inspelningar. Det är rätt känsligt att lyssna på sig själv, det tycks bara som att jag vänjer mig till en viss gräns. Men efter mycket lyssnande, spolande, lyssnande igen och funderande kan jag nog konstatera att nej, jag sjunger inte ännu inte på den nivå jag skulle önska. Mitt temperament på scen tar över rösten i kritiska skeden – vilket nog är helt ok om man ser mig samtidigt, men inte så kul att lyssna på. Jag har en hel del att jobba på där, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att konstatera att mycket positivt har hänt med min röst under de senaste månaderna och den är oändligt mycket friare och vackrare än för ett år sedan. Det är roligare att sjunga och jag behöver faktiskt inte skämmas för mig.
…skriver jag och försöker samtidigt febrilt hålla för munnen på den dömande papegojan som trampar runt på huvudet på mig…

Rent konstnärligt tyckte jag det var spännande hur samma musikaliska material, i samma ordning, med samma presentationer, med samma människor, kan resultera i två så totalt olika konserter bara beroende på lokalen. Förvisso var inte våra cirkusartister med, de hade ingen möjlighet att utföra sina konster i St Nicolai, Visby, men i övrigt var det samma konsert som i Slottsruinen, Borgholm. Alexandra Büchel gjorde ett imponerande inhopp för Hanna Husahr, som inte kunde följa med till Gotland. Alexandra är oerhört stabil och professionell, en fröjd att arbeta med i sådana situationer när ingen reptid finns.

Sedan hemkomst och avslutande grillfest hos generösa familjen Wannefors har jag försökt byta fokus inför en spännande provsjungning i Tyskland (som vanligt, förekommer det provsjungningar i skandinavien?? Ibland börjar jag undra). Idag började det äntligen lossna! Det är alltid ett projekt att ladda om.
Känns helt overkligt att packa väskan och dra iväg på en sådan där kort auditionresa igen, har på något sätt mentalt tagit sommarlov och ägnar mig med glädje övervägande åt mina föräldrars biodling. Men dagarna går fort och snart bär det av.
Det är nog läge att slänga in en maskin tvätt, brygga en kanna ekologiskt, närproducerat havtornste och fortsätta dagens intressanta läsning Att vara eller vara en vara utgiven under Almedagsveckan av Koalitionen för kulturdebatt (red. Stina Oscarsson)

Det är härligt att komma igång med ÖlandsOperan igen. Det är så glatt och härligt folk och det är så proffsigt skött. Det är bara komma dit och kunna sina grejer och så är det absolut inga problem sen. Inte ett irritationsmoment så långt alvaret sträcker sig. Det är förvisso otroligt jobbigt med sådana där inledande repetitioner när det är mycket väntan och sjungande samtidigt som man funderar över scenerier och dyl, det är slitsamt för rösten eftersom tekniken kommer i femte rummet eller så. Men så får det vara och det är bara att ha tillit till de timmar man arbetat i kammaren och stillsamt konstatera att det är lika slitigt för alla och att alla blir lika svullna och trötta av värmen.

Men bäst på dagen var ändå aftonens utflykt till Kastlösa och till Matti Hirvonen och Maria Forsströms romanskonsert. Jag blir fullkomligt förförd av Mattis trakterande av flygeln. Lättheten, distansen, energiflödet mellan honom och instrumentet och humorn… Maria har jag heller inte hört på länge och det var ett mycket vackert program hon sjöng ikväll. Maria har en sån sanslöst häftig pipa. En varm flod av stort, fint modellerat ljud som rinner ur ett avspänt ansikte och en stilla kropp. Det är så skönt att slippa se de höga tonerna…

Bäst tyckte jag om Wolfs Mignonsånger – men, så är jag ju sedan tidigare mycket förtjust i Goethes dikter och i själva Mignon-karaktären. Liksom Tintomara svävar hon fram och åter i könstillhörigheterna i en tid då rollerna var tämligen inflexibla. Rotlösheten, förhållandet till döden, till männen, till kvinnorollen och till ensamheten – det är så vackert och insiktsfullt skrivet. Det är så spännande med Wolfs tonsättning, den förmedlar något helt annat, och ändå samma, än t ex Schumanns tonsättning. En annan läsning; månne har hon, Mignon, en annan ålder, eller en annan underliggande grundproblematik. Kanske är hennes åhörare, Wherter, en annan för Wolf än för Schumann. Spännande är det på många plan. Maria och Matti målade ett dystert men vackert landskap i sångerna och deras Mignon var en, för mig, ny Mignon -en annan person. En spännande bekantskap.
Där var romansmusiken som den är som bäst. Det är vad den ska vara. Högkvalitativ men intim. Tidlös, men alltid ny.

Solhatten av för Mörbylånga-Kastlösa församling, via Elisabet Helgesson-Palm, och Kulturföreningen Karneval som låter kammarmusiken leva. Det tackar jag för.
Det har varit en bra dag.

Enda problemet med detta vackra piano, är att det inte är stämt på si så där 20 år och därför idag bara kom upp till 433Hz. Det känns så bekvämt så att sjunga Octavian vid det pianot. Blir lite orolig för hur det kommer kännas på söndag…

Men nu sitter jag på Slottshotellet i Kalmar efter att ha misslycktas med att gå på konstutställning (de hade stängt). Jag är så tacksam för Slottshotellet just nu att de inte kan ana vidden av mina känslor. Två caféer hann jag fråga på innan jag hittade hit, inget hade trådlöst internet att erbjuda. Nu har jag nämligen gett upp kampen med mitt mobila bredband, inte ens om jag sitter i centrala Kalmar behagar 3 ge mig full mottagning och således lyckas jag inte skicka mitt marknadsföringsmaterial till de som ska ha det då uppladdningstiden är för långsam. Tiden rinner sakta ut, fort går det inte ens här, men det går i alla fall och jag väntar in i det sista. Om en knapp timme börjar Spanska Flugan på Krusenstiernska gården, då ska jag, den erkända motståndaren till fars, låta mig underhållas av Sveriges komikerelit. Det ser jag synnerligen framemot – om jag bara hinner ladda upp några fler filer först!

Sitter och redigerar bild- och ljud-material. Målet är att få upp lite mer sådant här på hemsidan och också sprida min nuna och min röst till diverse lämpliga personer, castingbyråer och marknadsföringssidor, t ex kan det kanske vara dags att få en komplett profil på artistkatalogen efter 2,5 år. Dock känner jag mig en aning motarbetad av mitt mobila bredband, hastigheten här på torpet håller inte alls måttet. Två gånger av tre går filerna inte ens iväg med sprend, då uppladdningstiden blivit för långsam.

Egentligen borde jag inte arbeta på nätterna, jag borde sova för att bli av med den envetna förkylning jag dragit på mig. Men efter tre dagars total vila blev horisontalplanet en aning enformigt så här sitter jag, sörplandes honungste (nytappad honung- förhoppningsvis extra näringsrik!) mot mitt onda svalg och längtar till söndag då vi börjar repa med Ölandsoperan och jag ska gå och lyssna på Matti Hirvonen och Maria Forsström på kvällen i Kastlösa k:a( ett tilltalande namn på en ort f ö, men jag undrar vad det betydde när det begav sig. Det jag tänker på har nog föga med namnets tillkomst att göra). Ska bli toppen – men först ska en växthusgrund gjutas och diverse svårmemorerade ensembler memoreras.

Om bara sprend ville samarbeta med mig så skulle jag komma i säng mycket fortare!

Mycket nöje!

Jag har ”flyttat” till Öland. Arbete. Inspiration. Lugn. Natur. Barndom. Det blir intressant att se när ”jag klättrar på väggarna”-fasen inleds och när den klingar ut. Jag vet att det är så det går till.
Men som vanligt har jag misslyckats med min initiala ambition att vara på en och samma plats hela sommaren och inte flänga runt och inte jobba alla varma dagar utan faktiskt ha tid för hängmattan. Några turer hit och dit blir det i alla fall. Men allra mest blir det Öland.

Förberedd är jag med Ölandsopera-noterna med mig, piano på ingång och Rosenkavaljer-klaverutdrag införskaffat. Men naturligtvis, så får jag omöjliga idéer för mig och börjar omedelbart göra research på Rilke-sånger. Man kanske skulle bygga upp ett nytt och fräscht romansprogram under sommaren? Sommaren är ju ändå romansens bästa tid…
Det är bara det att huset, om än underbart och vackert beläget, inte ligger i närheten av något välutrustat musikbibliotek. Inte har jag egentligen någon aning om vad jag söker heller. Mer än att det ska vara Rilke. Är tacksam för tips!

Eftersom produktionen är ett samarbete mellan Kammeroper Schloss Rheinsberg och Theater und Philarmonie Thüringen, så bar det strax av till Gera för ny repperiod och nypremiär. Det var med mycket tvekan måste jag säga, men kontrakt är kontrakt så jag åkte naturligtvis. Sjuk var jag också inför nypremiären, mycket lämpligt. Spelperioden i Gera/Altenburg var allt Rheinsberg inte var; proffsig, positiv, omhändertagande, bra publikrespons och kritikerna tyckte om mig. I Tyskland förhåller de sig helt annorlunda till kritiken på husen än vad de gör i Sverige. I Sverige sätts aldrig kritik upp på anslagstavlor och dylikt. I Tyskland hänger kritiken bredvid schemana och därtill sätts den även upp i publikfoajén inför föreställning. Det svenska sättet att undvika att läsa kritik är alltså rätt omöjligt här. Men jag undvek kritiken så länge jag kunde och när jag slutligen fick ett samlat kuvert från teatern så blev jag överväldigad av de positiva ordalagen.

Och nu 6 månader senare sitter jag på ett nyrenoverat 4-stjärnigt hotell med ett dubbelrum för mig själv i ett härligt ljumt Miskolc (trots den sena timmen) och låter inte kvällens riktigt dåliga måltid (den får Sibyllaköket runt hörnet hemma att vara en kulinarisk höjdpunkt- men jag hade nog bara otur) förta glädjen av att vara här. I värmen, med denna härliga ensemble som växt samman och lärt känna varandra. Teatern har jag ännu bara sett utifrån. Det blir spännande imorgon. Allting ska ske och klaffa på väldigt kort tid. Så nu behöver jag sova och ladda upp.
Men skillnaden på hur jag känner nu inför morgondagens föreställning jämfört med sista föreställningen i Rheinsberg förra året är milsvid. Produktionen har rest från mörker till ljus.

Jag vet att jag skrev att det var sista Lucretia med det här gänget i November, vilket visade sig vara fel. Men nu är det nog inte troligt att just den här produktionen får fler chanser. Så nu sitter jag här i mitt lyxiga hotellrum (med tekokare!) och njuter tystnaden (ac’n avslagen) och samlar mig för sänggåendet.

Imorgon gäller det!

Bättre då att njuta sommarkvällen i sällskap med Bianca och Alexandra – härliga kollegor, god mat och sedan förbereda avfärden till Miskolc imorgon och vad mer är förtränga samtalet till SAS och att jag i och med detta samtal fått veta att jag gått miste om att få in några välbehövliga tusenlappar.

På söndag gäller det. Då ska vi vara grymt bra. Det betvivlar jag inte en sekund. Detta är en produktion som jag tyvärr inte tror jag kommer få uppleva många av.

Tänk att Sverige ska vara så utvecklat och så går det inte att flyga tvärs igenom landet en lördag kväll eller en söndag morgon…

Det är verkligen ljuvlig värme här. Lite väl varmt, man blir liksom handikappad.. och i Ungern sägs det vara ännu varmare… Blir en utmaning att ha föreställning där!

Jag sjunger Lucretia lite bättre för varje dag och jag vet att jag gör en fin och nyanserad karaktär. Jag har mycket att vara stolt över i den här produktionen. Men ibland kan jag inte låta bli att undra om det inte vore bättre om jag fått presentera mig i Tyskland med en annan roll. Något lite mindre tekniskt komplicerat. Att gå balansgången mellan skådespelaren och musikern är otroligt svårt för mig i den här musiken och i den här pjäsen. För att använda yat-terminologi så har jag alldeles för lätt att bli inner strong bound fast jag för att kunna sjunga riktigt bra bara kan tillåta mig att vara outer strong bound…

Lucretia är härligt, men jag längtar efter att sjunga Mahler. Musik där jag inte hamnar i röstteknikens ytterlägen utan faktiskt kan unna mig lyxen att hela tiden ha fullkomlig kontroll och faktiskt sjunga vackert. Jag älskar att sjunga fult, effektivt och ärligt – därför gör jag det också. Men det vore härligt att kunna sjunga lite vackert inemellan vilket jag inte riktigt lyckas få till i Lucretia… Kommer inte ifrån tanken på att fler jobbmöjligheter kanske öppnat sig om jag fått visa de vackrare sidorna av min röst.
Men det som sker sker och det är bara att vänta, jobba på och se. Jag vet ju det egentligen. Men det är så lätt att tänka om…

Och Lucretia09 i ett nötskal är dessa underbara människor. Alla ihoptryckta runt ett bord i den varma kvällen, drickande något och pratandes. Vi är alla eniga om att Rheinsberg i stort var en härlig upplevelse men delar av det har vi kollektivt bestämt oss för att förtränga. Skönt att man inte är ensam…

Jag spelade in repet igår och har bestämt mig för att ta det som en positiv upplevelse. Det är solklart att min röst utvecklas och växer och under stundom är det avspänt och vackert. Men det är svårt att arbeta om teknik i ”gamla” verk… Kvällens uppgift är avlångt!

Min utveckling har inneburit en hel del ändringar vad gäller bröströstövergångar och ansatser. Partiet är lättare att sjunga nu, men problemet är att vi har bara två repdagar, varav den första nu gått och jag har inte lyckats få ned ändringarna i kroppen. Det är mitt fel, jag vet, jag började min nyinstudering för sent – men nu är jag här, har ändringarna i huvudet och kan bara försöka inkludera så många som jag förmår i det sceniska skeendet. I kväll gick det inget vidare, men vi kände oss alla som Bambi på hal is när vi försökte komma ihåg alla förflyttningar, så jag förlåter mig själv.
Genrep i morgon. Det är fantastiskt roligt att vara här igen. Och det ska bli spännande att se om kostymavdelningen hunnit sy om mina kläder till i morgon. Jag har gått ned en del i vikt under vintern och det har en del mer eller mindre väntade effekter…

Gera är härligt varmt och soligt, precis som förra året -allt är som det ska.

Jag är relativt mycket ledig i sommar och funderingarna går på högvarv kring hur jag ska gå vidare repertoarmässigt. Vilken roll ska bli nästa att studera in? Ska jag göra ett nytt försök med Melibea? Eller är månne Octavian eller Carmen på franska bättre alternativ? Har bestämt mig för att försöka göra en sak i taget – men det är ju så svårt att välja. Dido står på notstället och tittar på mig förebrående… Har beställt klaverutdrag på Rosenkavaljeren från Boosey & Hawkes, dyrt som stryk (fortfarande copyright) men det lär vara de som har originalklaverutdraget – och är man noga med källkritiken så är man. Men jag vill helst inte släpa runt på fem olika klaverutdrag i sommar så det gäller att jag fattar någon form av beslut – helst nu.

Nä, då är det faktiskt lättare att försöka ge sig in i miljömedvetenhetsdjungeln. Ligger just nu i maildialog med en representant för Olars Ulla. De har en hopplöst icke informativ hemsida, men är trevliga per mail. Deras nuvarande kollektion är inte ekologisk, men de har ett omfattande miljötänk och kommande kollektioner ska till stor del vara ekologiska. Designen är svensk och det är ju trevligt att uppmuntra. Men innan jag kan köpa sommarens festutstyrsel med någorlunda gott samvete (trots att det inte är eko) behöver jag få svar på mina frågor om deras produktion. Damen i butiken pratade varmt om den miljö- och socialt medvetna designern och sådant har jag även fått höra per mail från deras representant men jag vill ha utförligare svar. Det är ju så vansinnigt svårt att hitta något man tycker om… så kanske, kanske kan jag tillåta mig detta köp. Men som sagt bara om jag får något vettigt svar. Lin är ju ett tämligen miljösparande material, men toppen jag tittat på är i bomull. Svårt!

Kopierar in cd-skivor med material inför sommaren på datorn och har hämtat de omklackade konsertskorna från skomakaren. Bröllopspresent är också fixad. Börjar känna någon form av kontroll. Kanske läge att gå ut i solen och sätta sig och läsa Lucretia rytmiskt…

Dagens rep med Ölandsoperan var av bästa sort, jag var sen och hann inte sjunga upp vilket, visade det sig, ändå hade varit tämligen onödigt då vi bara drog igenom några finaler. Solistfoajén på Kungliga bågnade när vi tämligen vårdslöst sjöng oss igenom alla finaler inför sommarens konsert. Jag skriver vi för jag sjöng lite också även om jag har en tendens att ligga lågt när omgivningen sjunger vansinnigt starkt i en repsituation – jag antar att det är en slags självbevarelsedrift både vokalt och auralt (om det nu heter så). Nog klokt, framförallt när man är ouppsjungen – då ska man inte försöka göra sig hörd bredvid en munter Marcus Jupither, något som i en annan situation kan vara en intressant utmaning.
Min Don Giovanni var inte på plats och inte heller min Sofie och Siebel prioriterades raskt bort – således hade jag i princip inget att sjunga på hela repet utöver de raskt genomskrålade finalerna (tolka mig rätt, det lät naturligtvis ganska bra om allihop men sju operasångare i ett litet rum kan vara en aning påfrestande) utan kunde lugnt invänta repetitionens avrundning på Operabaren. Gårdagens morgondopp kändes mycket avlägset där jag satt på uteserveringen med skaljackan ihopdragen till hakan.
Nu ses vi inte förrän en bit in i juli – det blir en bombastisk konsert! Bör ej missas om man befinner sig inom ett avstånd på kanske 10 mil. Det var ljuvligt förra året när skymningen sänkte sig över borgen och svalorna sjöng i takt med oss – de klarade konkurrensen bra!

För mig väntar nu panisk instudering av Lucretia – på engelska denna gång. Läser Guillous senaste om C Hamilton och tittar ut på filmen på Sverige. Varför ska motståndet till instudering vara så stort – jag älskar ju både rollen och ensemblen?!

Jag försökte kompensera min varelse för detta hemska, att tvinga ned fötterna i mina ecco-skor igen, genom en utflykt till Waxholm där jag förtärde en himmelskt god strut glass från Lejonet & Björnen (GB har inget att komma med i den konkurrensen) och sedan med ett besök på Fotografiska. Det lyckades mig inte riktigt att ersätta a med ö men besöket på Fotografiska gav dagen, trots dess påtvingade vemod, lyster i en djupt färgad nyans.

Jag har varit intresserad av fotografi som konst sedan högstadiet, där jag hade en väldigt initierad lärare Thomas Öqvist (som jag efter lite surfande kan konstatera nyligen har gått bort, konstig känsla, han var den första konstnär jag lärde känna) som förstod att jag hade ett konstnärligt intresse även fast jag överhuvudtaget inte förmådde kanalisera detta genom en penna, en pensel eller i lera. Han lärde mig mörkrumsteknik och gav mig stor tillgång till skolans utrustning. Pappas underbara, tunga, systemkamera (jag minns ännu känslan av att arbeta med den) var också med på ett hörn och ganska snart fick jag en bra systemkamera av föräldrarna som följde med överallt i flera år (fast dess lätthet och plastiga känsla aldrig gav riktigt samma tillfredsställelse som pappas även om bilderna kanske till och med blev bättre) till den gick sönder och det inte var ekonomiskt försvarbart att laga den; då kom jag av mig..
Idag har jag väl inte direkt någon längtan att plocka upp fotograferingen, jag kan konstatera att min begåvning fanns men inte var tillräcklig för att ta mig över gränsen till fotograf. Det är spännande vad många olika vägar man slagit in på under uppväxten som kunde ha blivit något men som av någon anledning försvunnit undan. I mitt fall bl a alpin skidåkning, segling, fotografi, dressyr, biomedicin och fiol.
Den första fotograf jag fattade tycke för var Irving Penn, speciellt då hans foton av hans svenska fru, fotomodellen Lisa Fonssagrives Penn. Jag köpte affischer på Moderna Museet i Stockholm och hade på väggarna många år.
Att jag skulle besöka Fotografiska var alltså självklart och muséet är verkligen värt ett besök.
Lennart Nilssons fotografier är storslagna men lockar mest min tekniska sida – funderade hela tiden på hur det gått till att fotografera dem och kunde bara ibland uppskatta en bild i dess egenskap av fotografi. Däremot fann jag Annie Leibovitz’s utställning ”A Photographer’s Life” oerhört personlig och drabbande. Det är inte bilder man hastar förbi. Varje bild har en själ, en vilja och det är som om lite av modellens person strålar ut från varje fotografi. Speciellt de privata fotografierna av hennes livskamrat författaren Susan Sontag drabbade mig i magtrakten. Det blir kanske något extra om man fotograferar med kärlek. Även de majestätiska bilderna av hollywood-kändisar är pregnanta på ett sätt som gör dem personliga, trots att ansiktena är så välbekanta produkter.
För flera år sedan såg jag en utställning i London med bilder från Vanity Fair, det slog mig idag att flera av dem jag då tyckte bäst om är fotograferade av Annie Leibovitz.

Hade jag inte varit på väg till middag hos kära kolleganNatalie så hade jag tagit god tid på mig i Fotografiskas café. Tre stora fönster skapar ramar för bilder av Stockholm. Jag tror Fotografiska kan konkurrera med många om att ha Stockholms vackraste utsikt. För Stockholm är en vacker stad och att se Djurgården, Skeppsholmen och Slussen inramade på det här viset var oväntat effektivt. Men de fönstren fångade kanske essensen av vad Stockholm är för mig, vackert att titta på, intressant som fenomen, men inte något jag riktigt deltar i. Jag känner alltid ett slags utanförskap i den här staden oavsett hur bra jag hittar och vilka favoritcaféer jag har. (Det ekologiska klädutbudet är skrämmande dåligt, har fått skjuta upp inköpet av konserttopp till dess jag kommit åter till Göteborg). Men i morgon väntar en lunch med Horn-Emma Sundin Enebjörk, en medmusiker från förr och repetition med ÖlandsOperan, därefter bär det av västerut igen. Det blir en bra dag!