Mats Söderlund, författare, ordförande i Sveriges författarförbund (kulturdebatt i DN)

Efter en härlig lunch tillsammans med min Filipjevna, Jenny Sandelin, promenerade vi genom stan och hon visade mig superfina övningslokaler. Jag vet inte om jag får vara där men jag verkade inte störa någon eller ta upp plats för någon annan så dit kommer jag gå igen! Min nya bostad är inte fullt lika övningsvänligt (läs ljudisolerat) som fina lägenheten och därtill så är ju ett vettigt piano alltid användbart.

Så är alltså ”sen” och ”då” obevekligen här. Så på gott, liksom på ont.
Plötsligt är det bara 4 dagar till nästa provsjungning – den som nyss var Då.
Och av det följer att Sen träder i kraft alldeles, alldeles strax, med eller utan mitt godkännande.

Jag befinner mig i en väldigt kreativ och dynamisk period av ett myller av känslor och högvis av ny repertoar. Försöker lära mig ett nytt stycke varje dag för att hålla min tidsplanering… ett vettigt piano är alltså väldigt användbart.

Tevattnet kokar. Äntligen. Ljuva tider

Den som har lust kan läsa här

Jag hade missförstått kontraktet, eller snarare det står helt enkelt inte i kontraktet exakt hur det var upplagt med boendet, alltså fann jag mig för någon vecka sedan i en situation där jag såg ut att bli bostadslös de här kommande två veckorna. Just nu ligger jag nämligen inte ute med några slantar i onödan vad gäller lägenheter som står tomma. Mina hemman är alltså bebodda av andra just nu. Tack och lov så löste det sig hyfsat snabbt och smidigt av vänliga själar och även om min nuvarande temporära bostad inte är ens i närheten av den fullkomligt underbara lägenhet jag bott i hittills (med den träffande c/o-adressen Ekosol) så har jag i alla fall någonstans att bo, öva och därtill har jag utsikt över Vasa fängelse, vilket är både är i bruk och en osedvanligt vacker byggnad, till vänster om fängelset ser jag havet. Inte så tokigt. Närmare till skidspåret är det också. Vasa är ett trevligt ställe.

Hoppas bara att ingen av de som förmodas dela kök med mig (ja, jag är tillbaka på folkhögskolan från första veckan och bor i en studentkorridor) har lust att göra det – det jag packade ned från den i princip tomma kylen på det ena stället fyllde visst kylen på det andra.

Vidare har dagens ned- och uppackande visat på ett mysterium: Jag åkte hit med en halvfull stor och en tom liten resväska i November, idag var båda resväskorna rejält fulla… Hur det har gått till vet jag inte, ärligt talat, därtill så kan det ge vissa problem när jag ska härifrån.

Vår föreställning växer till sig tycker jag. Den blir bättre och bättre för varje kväll. Samtliga medverkande tycks höja sig över föregående föreställnings nivå varje kväll. Publikresponsen blir också hjärtligare och hjärtligare, och då var det inte dåligt från början.

Det är härligt att vara på scenen med kreativa, närvarande kollegor som erbjuder nya små detaljer och uppslag varje kväll och härligt att få känna att jag själv är så fri och närvarande att jag kan bolla tillbaka de flesta erbjudanden jag får.

Det kändes lite melankoliskt igår kväll. Kanske för att det är så tydligt att den är perioden går mot sitt slut nu och nästa kapitel onekligen påbörjas även om jag inte har ramverket klart för det än. Kanske för att jag äntligen kommit ut ur värsta ”skriva ansökningar”-paniken och gärna skulle hänga lite med mina kollegor. Men för dem liksom för mig så börjar nästa kapitel och de drar alla snabbt vidare till sitt och jag, jag gick och handlade mat samt konstaterade än en gång ur otroligt dåligt utbud det är här i stan på ekologiska matvaror. Jag söker och köper med en dåres envishet det jag hittar, men Sverige har kommit bra mycket längre på det området tycks det…

Gremin såg till att föreställningen igår filmades. Det är med skräckblandad förtjusning jag väntar ett mail med en länk…

Idag kände jag således en slags lättnad för att nu skulle jag äntligen få lämna de där jobbiga besluten bakom mig och gå vidare och ägna energin åt mer spännande saker – som att sjunga och lära mig ny repertoar t ex.

Men se då händer det under dagen en massa saker som kan innebära att vissa av flygbiljetterna jag köpt (billigast möjliga, inte ombokningsbara) inte kommer vara användbara, att boendet hade behövt vara annorlunda samt att de papper som jag så lättat traskade till posten med igår – de hade jag behövt ta extra kopior på för andra ansökningar…

Ibland är det oerhört lättsamt och skönt att leva föra resväskeliv, ibland är det väldigt irriterande och framförallt besvärligt.

Jag får vänta och se hur saker och ting löser sig. Gjort är ju gjort.
Stort tack ändå till er som hjälper mig med diverse stora och små frågor via Facebook

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Men det där skidandet, denna alltigenom aerodynamiska träningsform, lösgjorde nog en del av den ilska och frustration som jag känt senaste dagarna. Ja, när jag inte varit på scen alltså, för de senaste föreställningarna har varit riktigt roliga och blivit väl mottagna.

Sent igår hade jag ett jobbigt samtal med en av mina närmsta vänner. Det var helt baserat på kärlek och vi pratade inte så mycket om oss respektive utan mer om annat; helt normala samtalsämnen på småtimmarna så som sjukförsäkringssystemet, hur rättssystemet skyddar socialbidragstagare som hamnat i skuld, om hundar och kråkor. Men jag fick en sådan där jobbig känsla: Frågan ”hur mår du” som ställs så där lite insinuerande – som att det är underförstått att jag inte mår bra eller åtminstone inte vet mitt eget bästa. Även om jag vet att den ställdes i medkänsla och uppriktighet så kändes det ändå obehagligt. Jag kände mig genomskinlig. De senaste dagarna har inte varit så muntra nämligen, ja, utom timmarna på jobbet då. Inte mår jag dåligt, men jag har känt mig irriterad och frustrerad, känt mig stundtals orolig och väldigt rastlös. Känslor som är 100% jobbrelaterade och helt handlar om karriär, val som behöver göras och som svans, självklart, ekonomi.

Tvivel. Funderingar kring om jag överhuvudtaget har något att säga som konstnär, om jag någonsin kommer tillrätta med det som hindrar min röst från att vara helt fri och i de värsta stunderna, tvivel på att rösten överhuvudtaget duger något till och om jag inte egentligen är en amatör som tagit sig vatten över huvudet vad det gäller samtliga ben jag står på och vill stå på i min karriär.

Men det som började gå i mitt huvud var, hur kunde den här tredje personen som ställt frågan och indirekt alltså deltog i samtalet, veta? Det är ingen jag träffar och jag har aktat mig noga för att skriva något om mina tankar i något socialt nätverk. Och ändå, fast jag gjort det, så får jag en uppläxning av min kamrat att jag inte får skriva sådana saker. Han säger att det negativa etsar sig fast, att folk då tror att jag inte är något värd och inte är något att ha.

Och jag vet någonstans att han har rätt. För jag har märkt hur vissa personer tror att jag mår väldigt dåligt psykiskt för jämnan för att jag gjorde det under en period. Och antagligen går detta oflexibla tänkande och ständiga fokus på svagheter igen oavsett vad det gäller.
Och jag blir så arg. Ja, inte igår kväll, men nu idag, i skidspåret.

Om någon säger till mig att hen inte vet om det är läge att söka annat jobb, att hen plötsligt känner sig osäker på något eller att hen känner sig nedstämd eller orolig så tror ju inte jag per automatik att personen i fråga inte kan sjunga eller vad vederbörande nu sysslar med. Jag tror helt enkelt att vederbörande går igenom en tuff period och att det blåser motvind på henoms väg just nu.

Det är inte stor skillnad mellan en arbetslös artist och en arbetslös i något annat yrke som är det minsta lilla kreativt eller har krävt långa studier – allt är bara amplifierat. Man tvivlar periodvis på att man duger något till. Man jämför sig i svaga stunder med andra och anser sig fullkomligt undermålig.

Jag försöker att inte skriva så mycket om mina tvivel, försöker att inte delge mer än de allra, allra närmast rädslorna som kommer och går. Men jag tycker det är trist. För jag tror mig veta att jag är inte räddare än någon annan och jag är verkligen inte en sämre artist än någon annan för att jag medger att jag ibland tvivlar och är rädd. Och om mina medmänniskor inte delger mig att de har det jobbigt, hur ska jag då kunna finnas där för dem? Och vilket stöd kan jag få om jag inte vågar öppna datorn ens under de sämre dagarna i rädsla för att de negativa tankarna ska rinna över och ut genom fingrarna.
Vilket alltså är en dödssynd och för alltid kommer förhindra alla mina eventuella möjligheter till den karriär och det konstnärliga utövande som jag önskar mig och arbetar emot.

Sociala medier är fantastiska, de tillför oerhört mycket i mitt liv både privat och professionellt – men det är inte helt lätt att hantera dem i alla lägen fast jag tycker jag håller en medveten linje som jag står för. Men jag önskar det fanns större utrymme för mig att vara som jag faktiskt är. För om det något jag bevisligen inte är bra på så är det att bygga upp en ”mediebild” kring mig själv.

Ibland är jag stark och målmedveten. Ibland liten och skumögd, trevandes med handen framför mig i mörkret. Precis som du. Men kanske är jag mer utsatt för svängningarna i mitt mående än den som har en fulltecknad kalender eller jobbar med något som inte är fullt så beroende av mig själv.

Och som svar på alla insinuanta frågor om mitt mående så mår jag väldigt bra generellt sett, är nästan frisk från det evighetssega viruset sedan jul och lider sedan länge inte av någon depression, ryggskott har jag inte heller haft på länge, vidare sjunger jag bättre än någonsin förut, därtill så känner jag mig trygg och stark som skådespelare och interpret och vet att där har jag på fötterna. Dock har jag inte så mycket arbete som genererar inkomst som jag skulle önska, arbete har jag däremot gott om. Tackar som frågar.

Det sociala är något av det svåraste med sångaryrket tycker jag, och man får tänka både en och två gånger kring hur man vill förhålla sig till sina sjungande vänner, så att ens vänner inte blir ens konkurrenter plötsligt. Hur förhåller jag mig när jag träffar ytligt bekanta på provsjungningar? Vad pratar två sångare om som går och tar en fika, om de inte är riktigt nära vänner?

Humoristiskt skräckscenario;

(tyvärr är det inte så twistat som man skulle vilja tro)

Det är dock inte alltid så. Jag ska precis hoppa i duschen och ta tåget till Helsingfors dit jag är inbjuden av tre av mina fina kollegor, en ska jag bo hos, en annan fixar biljetter, en tredje fixar utgången efter konserterna. Nu ska här djupdykas i det finska kulturutbudet, med personlig guidning.

Tredje föreställningen idag. Den första efter det första uppehållet. Det är alltid intressant. När man varit ute ur arbetet, inne i något helt annat, i annan repertoar, i en annan stad, så känns det lite overkligt och underligt att vara där på plats. Läsa igenom text, ha några vettiga anteckningar och i huvudet gå igenom sin rekvisita räcker dock långt. I normalfallet är ju en föreställning hyfsat väl repeterad – så även här.

Det var en bra föreställning i kväll. Min röst var betydligt friskare än under de två gångna och jag kände att jag faktiskt kunde musicera lite, vilket en kollega kommenterade på ett härligt positivt sätt. Även kollegorna och kören sjöng fint och det var mer flyt i tempi och fart på orkestern än senast. En härlig kväll som gav mersmak. Så där så att man liksom inte vill gå hem riktigt.
Vi stod en stund och pratades vid på scenen när ridån gått ned.

Jag borde lägga mig. Matiné i morgon. Föreställning kl 14. Det kommer vara så på lördagarna framöver men det är första gången i morgon. Alltid intressant att se hur det fungerar, med fokus, röst, kropp.

Det har varit full rulle, speed managing, speed dating, men effektivt och trevligt.

Tyvärr ligger förkylningens töcken fortfarande över min röst. Jag längtar efter att öva men har istället låtit bli. Inspelningen blev glädjande bra på många sätt men jag är osäker på om den är användbar just för sådant som ligger över klangen som hör infektionen till. Har skickat iväg ljudfilerna till ett betrott öra och får invänta domen. Vilar så mycket jag kan, men en arbete behöver ändå bli gjort.

Jag sitter på en buss och har retat upp mig alldeles väldigt för att de kontrollerade ID på alla passagerare, frågade om hemort, gick igenom bussen med knarkhund och slutligen tvingade av en ung mörkhyad kvinna från Borås som pratade dålig svenska och hade svenskt id-kort men inget pass med sig. Sen när behöver man pass inom Norden? Jag satt och läste min faktum och kände mig något irriterad av det faktum att de kontrollerade mitt svenska körkort mycket noga… Knarkhunden, en amerikansk cockerspaniel var dock mycket söt och fullkomligt ointresserad av både mig och min matsäck.

Försöker ta djupa andetag och lugna ned mig. Jag har varit så uppe i varv senaste dagarna. Känner mig stressad för alla ansökningar jag missat att skicka, alla jag borde skicka men som jag inte riktigt vet vilka de är, all den research jag borde göra men ännu inte har gjort.. Skickade ett långskott ut på Facebook för att få inspiration och tips från kollegorna men inget svar. Kanske är alla lika förvirrade som jag i dagarna. Jag brukar ha god överblick men känner just nu att jag inte har det, att jag är ute i sista minuten inför 2012 för att jag satsade så mycket på 2011. Att jag är efter pga förkylningen; musik jag inte har kunnat lära mig, beslut jag inte har kunnat fatta för att jag inte har kunnat öva etc.

Ett antal stipendieansökningar har jag dock fått iväg. En tysk återstår att försöka få iväg. Tyska stipendier är fascinerande omständiga… Ansökningsblanketten många sidor och de vill ha sjuttioelva intyg… Jag kommer inte kunna tillgodo se riktigt allt men har tänkt göra mitt bästa och chansa. Sen kommer ju konstnärsnämnden också… Ska försöka göra en bättre ansökan till dem i år än jag gjorde förra året men finner det svårt att göra mig själv tillräckligt skimrande intressant just nu.

Provsjungning i morgon. Föreställning fredag, lördag, sedan tid för några sångfria dagar. Några kuvert som sagt redan i brevlådan. En del är alltså undanröjt och det torde finnas hopp för att återfå överblick och finna tid för research och beslutsfattande.
Jag behöver det. Trivs inte när det rusar i huvudet. Trivs bättre med listor och lappar.

Oerhört tacksam för Swedbus som erbjuder gratis internet på sina resor vilket möjliggör en del bortskyfflande av småsaker…

Det är ju lite underligt att tänka sig att man har ”två premiärer” när man jobbar med bara en cast. Det är av ekonomiska och identitetsskäl men för oss på scen så blir ju andra föreställningen, onekligen andra föreställningen eftersom den första redan är gjord.
Fördelen med konceptet är att det blir två fester. Varav jag inte riktigt kunde njuta av den första eftersom jag inte mådde helt 100.

Roligt är det i alla fall att spela föreställningarna. Det är en lättsam och genomarbetad regiidé och jag har lätt att leva livet på scenen – och ha roligt helt enkelt. Olga har gärna roligt, faktiskt allra helst.

Dagen har helt gått åt till premiärförberedelser eller snarare toitoitoi-presenter.. Fullt ös sedan jag vaknade efter sovmorgon. Jag har alltid lite dubbla känslor för det där med premiärpresenter. Det är ju kul, speciellt när man tycker mycket om kollegorna.. Men det kan också kännas väldigt stressigt och dyrt och rätt belastande om man inte spontant har någon rolig idé. Och stressa runt är kanske inte direkt vad man vill göra på premiär dagen. Fast man kan ju förstås ha framförhållning… Man kan också låta bli… men de är kutym de där små presenterna, tradition världen över.

Jag har sedan länge lagt ned det där med att försöka vara rolig och det blir oftast choklad och en kommentar i en eller annan form. Så även denna gång. Fast idag har jag dragit nytta av det faktum att jag har ett välutrustat kök och därför kokat två satser chili-tryffel. I kylen ligger nu ett stort antal små röda påsar med namn och lite text på innehållande hemgjord chili-tryffel. Lite variation på chokladtemat i alla fall. Och så är det ju roligt att pyssla i köket!

Skölja näsan och sjunga upp… 80 min tills jag ska vara i sminket. Off I go!

Och då, i de stunderna då de svarta tankarna så lätt tar över, då det är så lätt att tänka att man själv inte kan göra någon skillnad att inget är någon idé, då behöver man, om än indirekt, få möta en sådan här kvinna. En person som förstått någonting. Alice Herz Sommer.

jag ser det onda men fokuserar på det goda – det gör jag härmed till slogan/affärsplan/motto/ledord för 2012!

Situationer då jag önskar att jag fortfarande spelade fiol eller att jag verkligen lärt mig spela piano när jag var liten – att jag hade ett instrument som inte åldras när jag åldras. Jag vill också öva 3h om dagen när jag är 108 år gammal!

En av mina sångpedagoger, som haft en del otur i sitt liv, pratade ofta om musikskapandets terapeutiska verkan, om gåvan att få syssla med musik, med skönhet, med skapandet i ögonblicket, om att musiken gjorde att man alltid hade något att leva för, ett skäl att kliva upp på morgonen även om allt annat känns motigt. Hon sa ofta till mig i något varierande ordalag att det kommer komma en dag, ganska snart, då du kommer finna att övandet håller dig frisk, övandet kommer ge dig en daglig paus från allt annat som belastar dig. Just där och då var övandet inget annat än en kamp, att gå in i ett rum fullt av anfallande negativa tankar, dålig självkänsla, nedvärderande och tekniska bekymmer, men någonstans trodde jag henne även om jag ganska ofta sa ”hmm, ja” och blev lätt irriterad. Idag vet jag att hon hade rätt.

Med vetskapen om att stämbanden ser bra ut försökte jag mig på att trotsa rädslan som kommer tsunamilikt över mig när stämbanden inte sluter eller tonen inte är stabil och försöka att försiktigt sjunga mig igenom rollen. Tanken är att försöka öka blodgenomströmningen kring stämbanden och att helt enkelt försöka påminna kroppen om att hostandet inte är det enda sätt man kan använda bålmuskulatur och inandningsluft…

Idag hade vi ” 1. pääharjoitu” vilket google translate inte kan översätta. Men det var helt enkelt en BO – Bühnen-orchesterprobe. Eller nej, fel av mig, det var det inte alls. Ett BO är vad vi skulle ha behövt men det vi hade var helt enkelt orkestergenomdrag med mask och kostym. Ett något speciellt sådant eftersom barytonen inte sjöng överhuvudtaget, sopranen markerade, jag sjöng till kanske 25% och den enda som sjöng fullt i ”solistkvartetten” var tappre Roland Liiv.
Det var precis den sortens kaos som rep i det här skedet behöver. Orkester tog cykelsemester då och då, körscenerna och de stora ensemblescenerna framfördes av oss samtliga som om de dirigerades av någon helt annan än vår dirigent, rekvisita glömdes, entréer var sena och text glömdes.

Det är bara att skratta åt och ta nya tag. Det är bra när det går snett i det här skedet så alla påminns om de svaga länkarna i kedjan.
Är inte det minsta orolig, även om kollegans stämbands utseende onekligen kan ställa till sorgligheter. Hade tur ändå att jag blev sjuk så pass långt innan premiären och under ledigheten så jag har kunnat vara helt tyst.
Lite nervöst är det dock att se utfallet av dagens presskonferens. Alla pratade finska så klart och jag förstod inget. Plötsligt fick jag en fråga som jag svarade något på som jag hoppas inte verkade alldeles idiotiskt eller taget ur luften – har ju ingen aning om vad samtalet handlade om innan dess… Roland, hjälten, sjöng en snutt och jag försökte spela emot honom utslängd på scen med någon minuts varsel – kändes fullkomligt grundat i karaktären….

Lite inspiration så här där jag sitter och hostar och precis har bestämt mig för att gå till en läkare i morgon för att kolla upp om allt står rätt till.. (även om det här med svenska översättningar kanske inte är min grej…)

Premiär 5/1 i Vasa, om rösten kommer åter blir det tokroligt!

Det finns bevisligen andra röster i Göteborg än de som hördes på kultursidorna under 2011:s sista dagar.

Tack. Nu orkar jag lite igen. Fast mina stämband ännu inte sluter…

Jag tror det ligger en hel del i slutklämmen:Här serveras färdigtuggad underhållning. Kom och svälj! – det handlar om den där evigt närvarande balansen mellan att tro sin publik om tankeverksamhet och kunskap eller att förutsätta att den inget förstår och bara vill underhållas lite…

Och där jag nu sitter och lyssnar på Jussijubileumskonserten från Stora tuna kyrka 18/11 på P2, (detta efter att i en stund av eftermiddagssvacka med hjälp av Francks underbara Symphonic Variations, hittat kraft att plocka i ordning i lägenheten och styra upp lite bland pappren så livet känns lite mer översiktligt) och njuter och fascineras av den höga kvalitet som lilla Sverige faktiskt kan uppbåda med mer regel än undantag, funderar jag kring följande;

Hur svårt kan det vara att bygga en politisk bas i ett land där verksamheter som kräver långsiktighet kan tillåtas detta, utan att vara ständiga verktyg för enskilda politikers bekräftelsebehov. Kultur, vård och skola. Det tycks mig att i Danmark liksom i Sverige och i Holland (länder där det blåst på ett ganska otrevligt sätt kring kulturen under 2011) har ett väldigt likt skeende om än med något olika tidsramar. Man satsar väldigt, bygger upp starka, högkvalitativa ensembler för att sedan, till synes plötsligt, tycka att det kostar för mycket och kräva redovisningar av verksamheten, granskningar och i princip idka någon form av pajkastning mellan politiker och kulturföreträdare, hota och i värsta fall, genomföra stora nedskärningar. Att välta hela den verksamheten man innan ansett sig ha stort intresse i att bygga upp.
Kultur kostar pengar. Kultur går inte att ställa mot vårdköer. Det är två helt olika och lika viktiga, funktioner i ett civiliserat samhälle. Nationalscenerna, regionscenerna, de lokala scenerna – de har enormt viktig funktioner vad gäller folkhälsa, livskvalitet, orten/landets varumärke, turism, samling m.m

Vidare funderar jag kring de kommentarer som skrivs under artiklar som den ovan från Newsmill, de som jag länkade till igår om GO eller de, som jag kom i konflikt med SD-twittrare angående, som handlar om invandring och flyktingar. När det handlar om kultur och mångkultur är kommentarsfälten rena slagfälten. Kommentarerna är av ett slag som ger mig regelrätt ont i magen och som en god vän och kollega sa ”Klarar inte att läsa dem. Tappar fullständigt tron på människan.”
Kommentarerna, oavsett om de handlar om kulturfinansiering eller om finansiering av verksamhet för ensamkommande flyktingbarn, är skrämmande lika i tonfall och i den starka bitterhet som dryper ut genom min datorskärm. Ibland är det någon som tänkt till, men mest är det affekt, affekt och åter affekt.
Jag blir mycket illa berörd. Känner mig på något sätt personligt anklagad för att jag arbetar med, älskar och brinner för just den kultur, den konst och det samhälle som dessa röster bevisligen föraktar och misstror. Jag frågar mig vad man kan göra åt det. Hur man kan bemöta det. För det är väl så att det är först när man verkligen lyssnar på vad fienden har att säga, som man kan starta ett vettigt samtal? Nu får jag alltför ofta känslan av att kulturälskarna står på en sida ån och kommentatörerna på en annan – båda sidor hävdar likt fotbollssupporters att de har rätt och det enda som gör att det inte är blodiga slagsmål, åtminstone verbala sådana, är att kultursidan vägrar ge sig in i sådana strider, sådana dumheter.
Är det rätt taktik? Är det rätt att inte bemöta? Att liksom låta rösterna och politikerna skrika sig hesa till dess de gjort av med värsta adrenalinet och sedan när det lugnat sig, sopa ihop skärvorna som är kvar och likt myror vars stack blivit söndertrasad av en obetänksam hundvalp, mer eller mindre tigande, bygga upp den igen.
När jag under mina studier påbjöds diverse skrivuppgifter under parollen att vi kulturarbetare måste bli bättre på att formulera oss för att med ordets makt kunna ta plats i samhällsdebatten – var det inte för den här situationen vi då förbereddes?
Alltså, borde inte alla dessa idiotiska, beklämmande, snävsynta och mestadels negativa kommentarerna bemötas? Borde vi, vi som står för ett annat samhälle, ett kulturrikt, solidariskt samhälle till mans sätta oss vid tangentbordet och bemöta ord mot ord, ideologi mot ideologi, fakta mot fakta?
Men, när jag läser de kommentarerna blir jag så matt. Jag menar, jag är ju ganska mångordig till min person och antagligen ganska åsiktsstark också. Varför tar jag då inte själv upp kampen? Varför viker jag undan från främlingsfientliga SD-kommentarer på twitter och kulturfientliga kommentarer på dagspressens hemsidor i tystnad? Jag orkar inte.
Jag kan inte tillräckligt heller. Kan inte tillräckligt om husens och städernas/ländernas respektive budget, har inte svaren på hur man på ett altruistiskt, klokt och framsynt sätt ska prioritera en budget. Jag blir ledsen och matt när det tycks mig som att livets själva essens är pengar, kronor, cent, ören och euros.
Lika övertygad som jag är att det inte är så, lika övertygad som jag är av vikten av kultur och solidaritet och kopplingen mellan dessa, lika osäker och stum blir jag när jag ställs inför dessa situationer där det enda som tycks finnas är monetära argument.

”Do not deal with the stupid, they drag you to their level and beat you with experience”.

Det ligger onekligen något i det påståendet. Jag har själv känt det hända. Men om vi tiger då ser det ju ut som om de rösterna är den enda som finns, att de är ”folkets”. Det är inte mitt folk.

Samtidigt som Katarina Dalayman och Antonello Palombi sjunger dramatiska partier ur Carmen tänker jag att nog är det väl underligt att allt är så likt, att alla tycks tycka så lika, rösta så lika i så stora delar av världen. Rösta fram samma slags politik…Var finns det europeiska land, eller land överhuvudtaget, som har en helt annan politik vad gäller kulturen. Det land som i dessa tider då det beskärs, läggs ned och offras, istället har en folkvald regering som satsar, lyfter och stöttar kulturen, de svaga, de utsatta. Så ironiskt, och så passande, att när jag skriver dessa ord spelar P2, Dalasinfoniettans kör, Dalasinfoniettan och Gävle symfoniorkester Fångarnas kör för mig.

Har vi kollektivt förlorat förmågan att tänka själv?

Idag har jag lyckats försova mig två gånger (pga hostandet och dess inverkan på sovandet), men varje gång hunnit i tid. Gjort en Haubtprobe – dvs ett genomdrag med orkester, mask och kostym utan ha provat vare sig mask eller kostym förut. Vidare har jag ätit 2 sådana där torra köpeskakor vilka jag slutade äta helt sommaren 2006 då jag första gången jobbade för SkånskaOperan och fick lite för nära kontakt med Gilles, samt för många, ganska osmakliga smörgåsar. Till detta har jag stoppat i mig nyinköpt, slemlösande medicin vilken jag inte märkt någon som helst effekt av, (undrat varför mediciner så väldigt sällan ger mig någon tydlig, upplevd effekt), samtidigt som jag läst flertalet artiklar om GöteborgsOperans kölhalning i pressen och funderat lite kring densamma – oklart om jag kom fram till något. Men det jag främst har gjort är alltså att ha tagit mig igenom en full arbetsdag av förmiddagsrep och fullt genomdrag med orkester utan att kunna sjunga överhuvudtaget.

Jag har verkligen gjort mina försök till försiktig uppvärmning för att få stämbanden att sluta åtminstone till arian under genomdraget, men nej. Oktaverade i princip hela Olgas parti (ja, då menar jag de delar jag sjöng överhuvudtaget) och då är det rätt lågt från början. Intressant med tanke på reflektionerna efter annandagskonserten. En konsert som jag ju nu naturligtvis undrar om det var så intelligent att genomföra, med tanke på att mina stämband inte alls sluter… Men å andra sidan så är det fullkomligt omöjligt i det här läget att avgöra eftersom mitt ständiga hostande förstör varje läkande som sker kring stämbanden. Lite bättre blir jag för varje dag – huvudet högt… Men ack, vad det är jobbigt som sångerska att inte kunna sjunga, när det bara går luft igenom stämbanden. Fasa. Det önskar jag inte min värsta fiende.

Fantastiskt dock att sjunga opera i allmänhet. Vilken grej liksom. Tänk att bli betald för att sitta i salongen, snygg som bara den (jag alltså, salongen är rätt modern och vanlig black box) och lyssna på den mest fantastiska och berörande brevscen som jag hittills upplevt. Helena Juntunen i sitt rätta element, gör helt klart en resa till Vasa värd besväret kan jag lova. Att få stå på scenen själv med ett dike framför sig fullt med musiker som spelar där och då, när jag ska sjunga och en dirigent att skapa musik tillsammans med! Vilken grej… om jag nu bara kunde sjunga.

Nu har jag emellertid tre dagar ledigt (Ja, jag fick ledigt i morgon. Det kallar jag arbetsvecka. Klämdag, två dagar sjukanmäld, en dag jobb, en dag ledigt…) och inga nyårsexcesser är inplanerade så jag hoppas kunna vara mer vokalt närvarande under genrepsveckan.

Det närmar sig nu.
Men idag? Tja, jag såg i alla fall glad ut och det var ju viktigast eftersom det var fotograf där idag.

Avslutade dagen med ljuvliga, underbara, andlösa, vackra the Age of Innocence – så nu är ordningen återställd på den vackrare sidan av livet efter den gångna dagens obalans på det området.

Det är konsten och kärleken som gör livet värt att leva, som gör det vackert och får en att orka med nästa minut, nästa timme och nästa dag.

Det är ett klart aber med att leva mer eller mindre i en resväska som jag gjort nu senaste 1,5 året, bristen på hemmakontor. I min lägenheten satte jag hög prioritet på att skaffa ett smidigt och lätthanterligt, men enkelt, hemmakontor. Att kunna skriva ut, dra en kopia, scanna något med enkelhet är mycket värt liksom tillgången till värdepapper i stil med slutbetyg, referensbrev, diplom samt vetskapen om att det finns kuvert och porto en låda bort etc. Jag hade som plan för julledigheten att jag skulle utnyttja föräldrarnas hemmakontor och få skrivet de där stipendiebreven som jag verkligen behöver få skrivna. Få dem bearbetade, utskrivna och skickade. Portot blir billigare inrikes.
Men som sagt…

Det tycks mig svårare och svårare att söka stipendier. Jag är lika eller kanske mer i behov av pengarna än tidigare och jag gör lika medvetna saker/aktiviteter för dem. Men jag har svårare och svårare att hävda mig som student, är också äldre och därmed kanske inte lika attraktiv. Men jag får ju fortfarande stipendier, mest handlar det om att jag har svårare att skriva ansökningarna. Det känns mer och mer konstruerat. Det känns också komplicerat; för jag kan inte söka vissa kurser och projekt om jag inte vet att jag har ekonomisk täckning för dem, alternativt så måste stipendieansökningarna vara inne så tidigt att jag inte ännu vet om jag blir antagen till det eller de projekten… Så då sitter man, som jag gör nu, i en sits där ett stipendium uttalat har en policy att pengarna måste gå till exakt det de är sökta för och jag inte hade möjlighet att göra det när det kom till kritan.

Jag sjunger bättre än någonsin förr. Jag utvecklas hela tiden. Jag arbetar hela tiden på min utveckling och jag gör aktiva val för min konstnärliga breddning. Men ändå tycks det mig att jag inte har något att skriva i ansökningarna. För att jag tycker att jag borde ha jobb nog att vara oberoende av stipendier antar jag. Det sitter säkert fast i någon sådan där låst självbild som inte gynnar en. Acceptera verkligheten och jobba utifrån den. The Work.

Jag vill kunna tillbringa våren i Berlin därför att jag utvecklats så oerhört genom att vara där, insupa all kultur som erbjuds där på hög nivå, arbeta med de fantastiska coacher som arbetar där.
Jag skulle också vilja ha så mycket pengar på kontot att jag utan att tveka kan göra spontanta satsningar som provsjungningar och kurser.
Men det är ju en professionell persons satsningar och det är inga i dagsläget kända specifika kurser.
Svårt att skriva stipendieansökningar då…

Så under det att inspirationstorka råder surfar jag runt och läser rekommenderade artiklar och nyheter och jag blir så trött. Så trött. Så trött på våldtäkter, människohandel och våld mot kvinnor. Så trött på dubiösa politiker i synnerhet och det svenska politiska läget i allmänhet. Så trött på tandlösa åtgärder mot människans miljöförstöring. Så trött på journalister som fängslas för att de gör sitt jobb. Så trött.
Jag vill engagera mig, vill orka, vill säga ifrån. Men jag blir bara så trött och känner mig så maktlös.
Tack till er som orkar, t ex de tre kvinnor som står bakom Cause of Death: Woman, ni som demonstrerar och skriver insändare. Tack!