Efter en tillfredsställande, lång och hyfsat effektiv arbetsdag så tog jag mig i hampan och flydde min eftermiddagsheta lägenhet och tog en lång skymningspromenad i Charlottenburg; sydöst till Wittenbergplatz och upp igen. Jag tycker verkligen om Charlottenburg, så underbart att strosa hem i mörkret; det är så där underbart, avspänt varmt och det är tyst och stilla, folk sitter överallt på fina uteserveringar och pratar lågmält, vackra skyltfönster att titta i, antikbutiker och design (en klänning för 25 000 SEK kanske?). Fjärran turister och skränande musik.
Försökte ragga upp sällskap för en spontan drink men fick avslag, det var nog lika bra, även om jag tänkte här om dagen på att jag skulle vilja ha mer sådan spontanitet i min vardag.

Måndag i morgon, tyskakursens andra vecka. Eftersom jag har bestämt mig för att skriva det där C1-provet så återstår hårt plugg de återstående veckorna. Mina passiva kunskaper är stora men de aktiva visar stora brister. Det är både frustrerande och samtidigt oerhört tillfredsställande att ta i tu med det. Riktigt hur jag ska gå till väga för att hinna igenom allt vet jag inte utan ska bolla med läraren i morgon.

Lärorikt är det också att plugga heltid och samtidigt försöka att undvika att dra ned på övningstiden. Det är svårt, men går och rutinerna som blir av de tidiga morgnarna (måste öva innan kursen) gynnar mig också inser jag. Men intensivt och tröttande är det och inte hållbart i längden. Det sociala blir lidande och allt annat sångrelaterat arbete; research, ansökningsskrivande, pappersarbete, facklitteraturen o s v blir liggande. Men det är väl gott det, för nu. Var sak har sin tid.

Jag hör grannen spela gitarr på sin terass, på andra sidan huset, genom det öppna takfönstret. 23.00, 22 grader. Livet är helt ok.

Dietrich Fischer-Dieskau. Smaka på det namnet.
Dog han igår? 87 år gammal? Det känns overkligt.
Antingen så borde han leva för evigt eller så är han död sedan länge.

Det är ett sådant där namn. Ett oundvikligt namn. Ett namn vi alla ”växt upp” med. Den där storartade generationen sångare som jag föddes för sent för att få höra under deras storhetstid. Eller? Fast just Fischer-Dieskau är det ju ingen större svårighet att få höra, inspelning efter inspelning efter inspelning lämnade han efter sig.

Der Spiegel - om Fischer-Dieskaus liv i allmänhet och hans förhållande till poesi i synnerhet, helt i korthet
Der Tagesspiegel – lite mer utförligt om hans karriär men också i korthet.

Jag har aldrig varit något direkt fan men hans inspelningar, böcker och arbetssätt är på något sätt monumentala. De hör till referenslitteraturen. Själva namnet hör till referenslitteraturen. Som Moraträsk skulle säga ”vi kan inte gå över dem, vi kan inte gå runt dem -vi måste gå igenom dem”.

Dietrich Fischer-Dieskau var odödlig redan när han levde.

Men jag följer det hela med stort intresse på distans och är glad att det som började tämligen olyckligt utmynnat i något så konstruktivt och bra. Sen ställer jag mig då och då frågan vad det är som diskuteras egentligen;
De kvinnliga operasångarnas arbetssituation?
Operavärldens kvinnosyn överhuvudtaget?
Rent av musikvärldens kvinnosyn?
Är det situationen för kvinnor i det allmänna, dvs brister i den jämlikhet som Sverige stolt menar sig ha?
Eller är det rent av queer-frågorna på operascenen som diskuteras eller deras möjlighet att bidra till operans nyskapande?
Viktiga frågor som alla behöver diskuteras men när de framförs samtidigt blir det lite … rörigt…

Detta är för mig ganska oklart och lite grann tycks mig välformulerad inlägg stå utan svar och kastas ut utan att möta någon verklig mot-/medpart. Men vad vet jag, jag lusläser inte direkt svenskpress, tittar på alla debattprogram på SVT och är som sagt inte fysiskt närvarande på sammankomster. Det senare önskar jag dock att jag kunde vara(it) – jag tror det är i sådana sammanhang det kan hända något.

Jag gläds åt att operasverige tar plats i svensk press. Heja! Detta kommer föra något gott med sig, något annat utfall är omöjligt.

Två riktigt bra artiklar utifall någon mot förmodan skulle ha missat dem.
Ebba Witt-Brattström om huruvida kvinnokaraktärerna på operascenen är förtryckta eller ej
Malena Ernman om samma tema, med en helt annan infallsvinkel – byxrollens.

Jag upplever ett tydligt cykliskt beteende när det kommer till min kraft att driva utvecklingen av min produkt, det vill säga jag själv. Alla långa arbetsperioder landar oundvikligen i ”svackor” där energinivån är låg, målet otydligt, kompassen tycks vara luftskadad och dimman upplevs som tät.
Kristina Nilsson, en driven kollega brukade beskriva det som att gå in i konsert-garderoben, en mörk plats där man hamnar efter ett utmanande gig eller en krävande arbetsperiod.
Jag skulle kunna beskriva det på ett annat sätt också, med den välkända liknelsen inlärningstrappan, som jag ofta använder inför mig själv, kanske i något fri betydelse.
Alltså, under tiden man befinner sig på ett trappsteg, en nivå, så kan man färdas framåt i livet och sin utveckling ganska obesvärat men ju närmare nästa platå man kommer desto mer kommer man in i skuggvinkeln, desto dunklare blir det och utsikten sämre och sämre. Till slut har man en vägg framför sig och man träffas inte av något solljus alls.
Oavsett hur medveten man är i det här läget så brukar det, enligt min erfarenhet bli så, att man sätter sig ned och vilar. Av nöd eller insikt. När man suttit tillräckligt länge så börjar man fundera på hur man ska ta sig vidare, det vill säga upp till nästa platå. Detta funderande är vad jag menar är inventeringsfasen.

Jag tycker jag är hyfsat medveten om detta cykliska förfarande, det har den effekten att jag inte blir vettskrämd längre, men jag har inte kommit dit hän att jag har kontrollen att sakta in när jag kommer in i skuggan och svänga av för att köra runt, istället för rakt in i väggen – men kanske är detta bara en romantisk idé av medveten närvaro från min sida, kanske går det inte att köra runt a la Moraträsk, för inlärningstrappan kanske är omnipotent, det blir inte ljust före man tagit steget till nästa nivå.

Inventera – att ta ett steg tillbaka är att hämta ny kraft
De svåraste perioderna för mig som projektledare i mitt eget liv, det är väntetiderna. Det är svårt att göra något vettigt då. Man får arbeta framåt för alla eventualiteter. När det kommer till övningstimmar och repertoarstudier så kan tack och lov inget arbete vara i onödan men det är ändå en period där det positiva tänkandet måste vara oerhört medvetet använt och formulerat för att inte eroderas bort av tröttheten och missmodet

Inventeringsfasen som kommer som en del av, eller efter väntefasen, är nog en av de viktigaste för mig – det är i inventeringsfasen jag hämtar energi. Inte för att det alltid är roligt att ge sig in i den djungel av tankar, förhoppningar och föreställningar som också ingår i inventerandet. Det är inte heller alltid roligt att konstatera vad som gick ens väg och vad som inte gick som man tänkt sig. Ibland kan också resurserna tyckas nog så knappa men när man varit på botten och vänt, oavsett om vi pratar några minuter under en arbetssession eller en längre period av bearbetande så finns det enorm glädje i att göra research och se vilken oändlig mängd möjligheter man faktiskt har hela tiden och att se vilka resurser man faktiskt har.
Problemlösning har alltid varit en av mina starkare sidor, man kallar mig inte pragmatisk för inte, och jag finner en stor glädje i att bryta ned stora mål i mindre uppgifter, att reda ut de små enkla stegen som man kan börja med. Riktigt roligt är det också att ta sig en period av inspirations- och faktainhämtning; gå en kurs i något, läs en faktabok, se ett föredrag eller lyssna på ett dito. Även om det kan tyckas vara utanför ens yrkesområde så är min erfarenhet att sådant ger mig nya perspektiv och underlättar inventeringen. Inventeringsperioden innebär för min del ofta även en slags social rensning. Missförstå mig rätt; jag menar att jag med jämna mellanrum sätter mig ned och funderar över vilka personer jag umger mig med och vilken slags energi de ger mig, hur jag mår när jag går ifrån en sådan träff och även, kanske ännu viktigare, vilka råd lyssnar jag på just nu? Varifrån härstammar de råden och vem är det som gett dem?
Att kritiskt se över mina rådgivare är för mig alltid en viktig del av de här perioderna.
Har jag lyssnat på råd eller på åsikter?

Bugs Bunny

Tom och Jerry

Det är en viktig diskussion. Vad som sedan gick fel vet jag inte. Jag har inte tillräckligt mycket information för att avgöra vad som egentligen skett och sagts. Men en viktig diskussion tycks ha urartat i att den ena känner sig påhoppad och utelämnad som homosexuell och den andra som kvinna.
Extremt klumpiga kommentarer såg jag skrivas på facebook innan de togs bort och GöteborgsOperan har nu gjort officiella uttalanden om avståndstagande, å andra sidan bloggades det om sådant som inte kändes riktigt ok från det andra hållet också.

Det är sorgligt och extremt frustrerande när en sådan viktig diskussion landar på den nivån, förmodligen mest på grund av misstolkningar och olyckliga uttalanden från båda sidor. För diskussionen behövs och egentligen precis på den nivån som den initiellt fördes – dramaturgernas, regissörernas artisternas och kritikernas nivå… Det vill säga innan den körde ned i diket och spolades med i internetbäcken.

Något positivt har det i alla fall för med sig. Malena Ernman går ut och skriver och säger vettiga och ärliga saker om sexismen inom operavärlden, talar om hur arbetssituationen för kvinnliga sångare ofta ser ut.

Min erfarenhet är ännu begränsad och min förmåga att se helhetsbilder därför begränsad. Men faktum är att det som spelas på scen är skrivet av män, till största delen regisseras av män och dirigeras av män, därtill coachas sångarna till främsta delen av män. Tveklöst är det så, jag har ögon att se med. Jag har bara arbetat med manliga dirigenter, manliga regissörer och med bara ett par undantag med manliga pianister och instuderare. Å andra sidan så när det gäller svenska operaregissörer så känner jag till flest kvinnliga – de är många med tanke på Operasveriges relativa litenhet, de är drivna och kreativa.

I Gelsenkirchen blev jag positivt överraskad när chefsdirigenten i sitt inledningsanförande kring verket La grande magia pratade varmt och initierat om de nutida kvinnliga kompositörerna. Men samtidigt så blir jag frustrerad av sådant för arbetet med EGG gör ju helt klart att kvinnliga kompositörer av hög klass har det funnits länge, så varför lyfts det hela tiden fram som något nytt? Är det snarare inte extremt sorgligt att det fortfarande anses nytt och exotiskt 2012?

Ständigt under studierna, och fortfarande, så pratas det om sex. Sex utmålas som en stor del av de professionella relationerna inom operan. Folk som frilansar ligger med vem som helst när som helst i princip sägs det. Unga nykomlingar med de äldre etablerade. Dirigenterna ska man som heterosexuell kvinna inte säga nej till när man får inviter för då nobbar man (eh?) och då ryker jobben, sägs det, och jag känner tyvärr någon det drabbat. Det är lättare att vara heterosexuell man eller homosexuell kvinna i det läget. Händer innan för kläderna bakom scen, sexuella övergrepp och nedtystande när man säger ifrån. Utmanande, nästintill obefintliga, kostymer på unga kvinnliga sångare. Und so weiter und so fort.
Det ÄR oerhört problematiskt. Jag tycker sexismen i yrket är problematisk, frustrerande och oroande och jag känner mig ofta äcklad och tyvärr lite handfallen inför det hela.
Men trots att jag är inte drabbad, inte en antydan så här långt, vare sig på, bakom eller utanför scenen så törs jag ändå säga att det är inte hela sanningen och man kan se det från andra håll också.

Det är till exempel sorgligt att kvinnlig lust och kåthet i princip alltid omskrivs som något annat; antingen så är man ett offer utan egen vilja, en kåt hynda a la madrass, eller så ligger man sig till jobb. Att kvinnor också kan vara kåta och att kärlek kan uppstå i de mest oväntade situationer det tycks samhället ha svårt att hantera. Så långt har jämställdheten i sanning inte kommit. Vidare så är det så inom opera att det fungerar tämligen dåligt att försöka ligga sig till jobb – om man inte sjunger helt fantastiskt bra det vill säga, för står du där på scenen och presterar undermåligt då åker du ut, oavsett vem du ligger med. Småbarnsmödrar känner jag till fler bland de framgångsrika kvinnliga sångarna än barnlösa. Vad gäller de frilansartister som anses knulla runt och ha partners i varje stad som en slags nutida sjömän, så är det mycket snack och mindre verkstad – så många hönor av en fjäder. Mest är det ensamma människor som pratar med sina kära och saknade i telefon eller singlar som menar att sexrelationer bör man inte ha på jobbet. Otrohet och sexlust är heller inte unika företeelser som bara hittas bland operasångare, men kanske är vi av olika anledningar frispråkigare i ämnet än många andra yrkesgrupper. Vi lever så nära våra känslor, våra kroppar och på scen, även andras kroppar.

När jag först började gå på Komische Oper så blev jag extremt provocerad av att alla kvinnor i de flesta föreställningar tycktes ha extremt korta kjolar och skyhöga klackar med det begränsade rörelsemönster sådana klackar innebär på lutande scener. Men med tiden såg jag att Komische Oper bjuder ofta på nakenhet, men lika gärna manligt naket som kvinnligt naket och när de visar objektifiering av kvinnor – visar de då inte det som vi inte vill se i vår vardag? Är inte själva överdrivandet ett sätt att visa på det sjukliga i samhället? - det är detta som är det intressanta – att diskutera läsarten. Vad berättas? Vems berättelse? Hur vems perspektiv? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?

Obefogade bara bröst och minimala kostymer är inte något som höjer kvaliteten på den samhällskritiska konst operan allt som oftast försöker vara. Men det finns så mycket annat som kan diskuteras – utseendefixeringen som smyger sig in på operascenerna långt fjärran vad som är berättigat för illusionens bevarande t ex. Varför kvinnlig fetma anses vara ett större problem på scen än den manliga. Varför äldre kvinnliga sångare har svårare att fortsätta jobba trots bibehållen vokal kvalitet än de manliga kollegorna. Var de kvinnliga librettisterna, kompositörerna, regissörerna, dirigenterna och repetitörerna håller hus. Vilken slags funktion de kvinnliga rollerna på scenen har. Vilket kön den drivande karaktären har.

Opera fantastiskt i det att det faktiskt finns så många oerhört starka kvinnoporträtt i den repertoar som ingår eller i princip ingår i någon form av etablerad kanon. Opera är också fantastiskt med sin starkt rotade cross dressing- och queer-tradition men opera är också en surdeg i det att det sitter fast i så mycket praktiska hinder och uråldriga tradtioner.

Vi behöver diskutera läsningen.

Det är bara det att vi kan inte diskutera läsningen så länge vi diskuterar kringarbetande personers sexuella läggning, raljerar kring det som är själva basen för operan – rösterna och vår syn på kvinnlig sexualitet är starkt begränsad och präglad av rädsla och fördomar.

Dirty old men tycks dominera branschen men, som Malena Erman skriver, kvinnor kan förändra och vi vill förändra. Men då måste vi också se till att höja takhöjden i våra sammankomstlokaler. Om det inte är högt i tak, hur ska man då våga höja rösten, räta på ryggen och stampa fötterna hårt i golvet, oavsett vilket kön man har, hur gammal man är eller i vilken grad man är etablerad. (Leder mig osökt till funderingen om inte en starkare fackföreningsrörelse för frilansartister skulle innebära stora steg framåt även i detta avseende)

Synd bara att detta så viktiga samtal blivit reducerad till insändare i Expressen – sen när blev Expressen Operasveriges förlovade tidskrift? Expressen gottar sig i skandaler och konflikter. Vad operakonsten i Sverige och i resten av världen behöver för att utvecklas är inte skandalpress; det behöver samtal, självrannsakan och mod.

Jag sitter och försöker samla ihop den senaste månadens arbete, händelser och tankar. Det känns lite som att månaden mest flutit förbi men jag vet ju att det inte är sant, så jag gör som jag brukar göra när saker och ting känns lite luddiga i kanten – jag formulerar mig.

Arbetet med EGG har varit roligt och har även lett lite utanför de kvinnliga renässanskompositörerna in i den franska barocken – vilket inneburit spännande stilistiska lärdomar för mig. Återstår att ha mod att göra stilen till min. Jag känner också att jag har ett behov av att försöka formulera för mig själv skillnaderna kring ornamentering och tempi i italiensk och fransk barock. Där har jag hemläxa.

Parallellt har jag studerat in ett bel canto-parti och lärt mig betydligt mer om skillnaderna mellan bel canto och verism och mellan Rossini och Donizetti. Väldigt roligt har det också varit att jobba med den italienske coach som var en ny bekantskap för mig men som jag fått rekommenderad sedan länge. – Alltid lika underbart när man hittar rätt människa för rätt uppgift. Det är ljuvligt att bara insupa kunskapen och känna full tillit till instruktionerna för att det är uppenbart att personen man har framför sig kan verket utan och innan. Det tilltalar mig på något vis när man kommer dithän att man diskuterar källkritik. Kul förstås att han köpte mina små påhitt och i övrigt var positiv till vad jag höll på med. Återstår att se vad jag själv tycker när jag lyssnar igenom inspelningen.

En oväntat stor grej var det också för mig att kunna titta på Venus, Jupiter och Mars från min terass här varje kväll. Stjärnhimlen är i sig fantastisk när jag tar mig tid att försjunka i den men dessa tre planeter, synliga med blotta ögat, gav verkligen perspektiv. Människan är liten. Världen stor. Det är värt att kämpa för att inte förstöra den planet vi själva har fått till låns.

Viktigast och den emotionellt största händelsen under månaden har tveklöst varit mitt nypåbörjade arbete med tenoren och sångpedagogen Jeffrey Francis. Det känns både som att jag gjort en helomvändning vad gäller mitt tekniska tänk, samtidigt som det känns som att jag inte ändrat egentligen något. Jag tror den största utmaningen har varit den mentala i det här fallet. Tillit. Och att ”återigen” orka ändra och göra om. Det var några dagars tvivel, då det återigen blev uppenbart vad det innebär att ha sitt instrument i kroppen – där sådana tvivel inte bara existerar i tankevärlden utan också manifesterar sig rent fysiskt med trötthet, svaghet etc. Men egentligen har det varit en smärtfri och oerhört upplyftande resa som verkligen känns riktig så här när några veckor passerat och jag mer och mer integrerat det hela i min dagliga övning.

”Omläggningen” har både gjort mig tryggare och mer självsäker samtidigt som det fått mig att tänka om kring några av mina sommarplaner. Sådant som kändes viktigt och riktigt för bara fyra veckor sedan känns nu inte fullt så självklart och annat känns viktigare än förut. Jag hoppas att det hela ska utkristallisera sig de närmaste veckorna, att stå mittemellan beslut är rätt tärande.

Nu väntar ett större inköp av begagnade noter i huvudstaden och några arbetsveckor i Göteborg. Det ska bli spännande.

Avslutningsvis, Jeffrey Francis:

En del av Bergs vokalmusik tycker jag mycket om, Wozzeck har jag bara hört på skiva, utan att bli frälst, och Lulu kände jag inte till alls mer än att det är en vansinnigt högt sopranparti -Det var min fulla kunskap i ämnet ”Berg/Lulu” innan kl 17 idag. Man kan säga att jag lärt mig en hel del sedan dess, i sanning en informativ eftermiddag/kväll!

Jag gillade musiken, effektiv teatermusik med häftiga linjer och temata men stundtals kändes det som en ljudkuliss när att jag inte förmådde uppfatta alla detaljerna. Jag ser fram emot att förkovra mig i musiken vid annat tillfälle. Själva pjäsen som sådan är heller inte ointressant, men jag tror jag måste leta efter en annan uppsättning på lämplig DVD för att få en känsla av hur operan egentligen kan se ut, för den här uppsättningen är väldigt speciell och lite extrem med en hel del strykningar och en extremt statisk och avskalad scenbild.

Det var säkert väldigt djupt. Kanske utspelar sig hela stycket i en drömvärld eller en minnesbild? Oklart. Jag får invänta recensionerna för att se vad det var jag borde ha förstått. Det är så oerhört genomarbetat, så det är helt säkert genomtänkt. Men om jag inte fått en briefing innan genrepets början så hade jag nog inte hängt med på så mycket. Det statiska scenspråket gjorde också att jag fann mig bunden till textmaskinen för att alls förstå vad som pågick. Det är mycket text… Bra sådan dock.
När jag kom hem och läste igenom Wikipedias handlingsförklaring så visade det sig att jag trots briefing före och i pausen samt operavana, goda tyskakunskaper och textmaskin hade missat en hel del.

Styckets historia som sådan är rätt spännande, jag rekommenderar att man ögnar Wikiartikeln jag länkat till.

Orkestern spelade ypperligt och samtliga sångare håller verkligt hög kvalitet.
Varför Jack the Ripper plötsligt bryter sitt modus operandi och beslutar sig för att mörda Lulu och Grevinnan Geschwitz medelst mordbrand är dock för mig en gåta.

Det var inte ett genrep med applådtack så det är svårt att uppskatta andras reaktioner. Folk omkring mig sa inget direkt som jag uppfattade. Blir spännande att se hur premiären tas emot.

Nu har jag alltså lyssnat och läst mig igenom Tristan och Isolde. Det gick på andra försöket. Första gången jag försökte bekanta mig med Tristan och Isolde var 2003 på GöteborgsOperan och hela scenbilden var bara grå och allt var bara extremt långrandigt, så jag gick efter 1a akten… Det är nästan preskriberat och kan därför erkännas. Jag har verkligen haft en underbar upplevelse de här dagarna – det är, tveklöst, ett fantastiskt verk med en orkestersats som talar till själ och hjärta nästan utan motstycke. Men, jag vet inte om verket absolut behöver framföras sceniskt. Återkommer i det ärendet när, om, jag någonsin lyckas få en biljett till en riktig föreställning. Än så länge tänker jag att ”Handling i tre akter” är en ganska lämplig beskrivning för att operan tycks mig ha mer kopplingar till minnessången som är dess ursprung (som jag inbillar mig att den ter sig, för jag har ju inte läst den) än till teater.

Att lyssna, långsamt och med libretto eller not i hand på detta vis är ett mycket mer effektivt sett att få förståelse för ett verk än att se de flesta (moderna) uppsättningar. Till exempel så tänkte jag i början av den här veckan ”Ok, nu ska jag ta reda på vad grejen med Tristan egentligen är, alla pratar ju om den fantastiska kärlekshistorien, utan motstycke – hmm jag får väl se”.
Sen lyssnade jag på första akten och kände mig rätt sur och besviken för min spontana reaktion var att de ju inte alls älskar varandra utan att de bara blivit förgiftade av kärleksdrycken och därför blir som galna i varandra. Men under den andra dagen av mitt Tristan-äventyr så började något som Isolde sjunger till Brangäne alldeles i början att skava lite inombords och jag fick leta reda på pjäsens prolog, som alltså inte finns i librettot där det antyds att de nog hade känslor för varandra innan avfärden till Cornwall. Helt övertygad blev jag dock inte förrän jag hade ett intressant samtal med en äldre, påläst och erfaren, kollega kring just detta. Egentligen handlade diskussionen om kärlek som uppstår mot konventioner, mot det som är socialt lämpligt/accepterat och huruvida, det i flera pjäser omtalade, kärlekselexiret verkligen skall antas ha verkan eller om det egentligen bara handlar om att ge de båda tu en ursäkt att ge sig hän i sina känslor eller, som i Kärleksdrycken, ge den ena parten mod att delge den andra sina känslor.
Ett intressant samtal som gjorde de kommande akterna ännu mer intressanta att lyssna på.

Som en bjärt kontrast till denna fyrdagars, högkulturella, högkvalitativa upplevelse så kom jag idag, för första gången, i kontakt med den brittiska mezzon Katherine Jenkins. Det var en slags allmänbildning som bara gjorde mig matt. Unga, vackra Jenkins har ett jättefint röstmaterial med varm fin klang som hon mestadels vet att förvalta, hon tjänar nog multum och har gett massor med skivor och är bevisligen ”kändis”. So far so good, om det inte vore för det faktum att hon bevisligen stundtals menar att hon är en klassisk sångerska och därför inför stora publikhav, med stora orkestrar, vid prominenta tillfällen står och sjunger operaarior som hon verkligen inte klarar av att sjunga och som inte är något annat än total show off i bristande sångteknik. Jag började i den änden och kunde inte för mitt liv uppröras så som mina kollegor gjorde. Folk har sagt sådant som att en sångerska som Jenkins är en skam för alla klassiska sångare och drar ned hela skrået i smutsen (i lite olika ordalag) och där står hon och tjänar miljoner medan så många, verkligt begåvade, kämpar för att ta sig in. Själv led jag bara med henne och tänkte att det där skivbolaget antagligen tvingar henne att sjunga sådan repertoar som hon inte borde sjunga och när hon inte är i bra form, stackarn, låt henne bara stå i fred i ett övningsrum ett år så kanske läckaget, spänningen och det där som gör rösten så orörlig ger med sig…Uttryck ska vi inte tala om vilket jag inledningsvis tolkade som att hon var nervös och alltför väl medveten om att hennes prestation inte håller måttet. Sen jublade publiken in absurdum och youtube-klippet var slut. Nästa, likadant…
Men jag surfade vidare, bland annat in på hennes hemsida, och det man finner där är en driven entreprenör och en riktigt bra popsångerska, av det där halvklassiska, smöriga slaget som tycks sälja som inget annat framförallt i jultider.
All respekt till Katherine, må hon bara hålla sig ifrån den klassiska repertoaren och med full integritet ägna sig åt det hon verkligen är bra på och där hennes hjärta är (ja, det tycks i alla fall så när man tittar på uttrycket). Jag orkar inte med att uppröras över henne eller hennes prestation.
Men jag blir sorgsen över hur förpackning säljer snarare än kvalitet och kan inte låta bli att sorgset, och ärligt, undra varför det där uppmickade, smöriga, delvis artificiella går hem i stugorna när det som är verklig ekvilibrism och hantverkskunnande inte gör det i närmelsevis samma utsträckning.
Vad gör vi för fel, vi ”riktiga” klassiska musiker? Vad gör skolorna för fel? Varför väljer Mammon så snett eller snarare så ojämnt fördelat? Är den klassiska musiken trots allt (läs tidigare blogginlägg) tung och svåremottaglig? Är vi för introverta, för kvalitetsfokuserade?
Jenkins tjänar multum på att sjunga arior som jag länge sjungit ofantligt mycket bättre än vad hon gör på de YouTube-videorna. Det säger inte mycket om henne och inte mycket om mig (utöver om vår respektive rent ekonomiska status då, förstås) -men vad säger det om musikindustrin?
En aldrig så förförande, halvläckande, uppmickad, studioremixad sång har aldrig och kommer aldrig förföra mig och beröra mig som den klassiska musiken och den klassiska sången gör. Detta är ett empiristiskt konstaterande, jag har full respekt för diverse andra sångtekniker än den klassiska.
Men den djupt emotionella och fysiska upplevelsen jag kan få av klassisk musik vill jag dela med mig av, samtidigt som jag självklart vill kommunicera ut min egen musik och det jag själv konstnärligt har att säga.
Det är svårt att ens föreställa sig en klassisk musiker till fullo Jenkins situation. Vi kanske inte vill betala priset? Integritet? Vill vi inte spela efter Mammons pipa?
(för den som är intresserad så är det här ett väldigt intressant inlägg om att attrahera ny publik till operan – men det är en annan berättelse.)

Visst är Tristan och Isolde en kärlekshistoria utan like.
En kärlekshistoria mellan titelpersonerna
mellan dem och deras förtrogna
och
mellan fadern och sonen.

Stemme sjunger Isolde på Philharmonien i nästa vecka. Jag ska se om jag kan få tag på en biljett.

Marke segnet die Leichen

En dags vila kan göra mycket för sångglädjen och när jag överkommit den första, tidigare beskrivna, tvekan som jag ofta känner när jag inte sjungit på ett tag (en dag räckte tydligen den här veckan) så upplevde jag istället någon form av eufori och började till och med öva på sådant jag lagt åt sidan med ursäkten ”jag kommer aldrig få sjunga det ändå så varför då stå och öva in trista ensembler”.

Så kom det sig emellertid att jag åkte in till Mitte (nackdelen med att bo i Charlottenburg är att det inte är gångavstånd till Mitte) och åt mitt livs hittills godaste Apfelstrudel i ypperligt sällskap och därtill avnjöt en kanna friesiskt te. Jag upptäckte de friesiska teerna här i stan för ungefär ett år sedan och deras mustiga smak förknippar jag med sommar och Berlin. Den enda nackdelen med den fikan var att priserna var ”svenska” – men en söndag så fick det vara värt det. Vi fortsatte sedan till Komische Oper för att se die Liebe zu den drei Orangen
, mitt livs första upplevelse av kombinationen musikteater och Prokofjev.

Det var en härlig upplevelse. Homokis regi fungerar ypperligt. Jag älskar när komiska stycken är så samregisserade med musiken. Den visuella upplevelsen är som en kombination av gräddtårta och kortleksfigurer – en färgexplosion. Tack vare den seriösa musiken, det ryska svårmodet så att säga, så balanserades det söta upp och jag kände inte det minsta illamående. Utan glad och munter och skrattade gott då och då.

Jag satt och undrade hur operan skulle ta sig ut ifall man försökte göra en naturalistisk regi – som tankeexperiment var det intressant, jag är inte helt säker på att librettot skulle hålla. Men det är med samma naiva glädje som jag njöt av föreställningen som jag med jämna mellanrum återvänder till mina sagoböcker.

Så blev det måndag och det är svalare i Berlin men lika underbart vårsoligt som i helgen och jag intog min frukost inlindad i en filt på terassen, mjuk och avspänd efter yoga. Ett samtal med en god vän och lite debatterande på twitter. Sätta igång en tvätt, äta en croissant från igår tillsammans med en kanna ljuvligt grönt kinesiskt te (får väl vara tacksam att jag hann uppleva de japanska gröna teernas förträfflighet innan Fukushima…) och läsa debatterandet om ett nytt operahus i Masthamnen. Att ta sig tid att beskåda knopparna på terassen och hänga tvätten utomhus.

Det är en bra start på en vecka, liksom Kärleken till de tre apelsinerna var ett härligt avslut på en lång och intensiv sådan. Så nu tänker jag, helt ogenerat, öva en stund, fast det är Ruhestunde innan det är dags att ta en promenad och posta stipendieansökningar.
Konsten att leva ett gott liv; att ta sig tid.

Repetitionerna har kommit igång på allvar. Tre timmar maraton a vista-läsning gav upphov till många skratt vill jag lova. Renässansmusik har den egenheten att den ser otroligt enkel ut vid första genomläsningen/anblicken men när man väl börjar sjunga sig igenom det hela så byter den taktart och tonart i ett, för en ”modern” musiker, oförutsägbart sätt. Otroligt spännande är det i alla fall att arbeta med den här musiken som är skriven av kvinnor för nästan 400 år sedan. Det är svindlande. Jag trodde nog, innan det här projektet kom på tal, inte att kvinnor skrev musik på den tiden – åtminstone inte att den skulle finnas bevarad. Enbart kloster/sakral musik är det inte heller.

Tack vare en vän som passande nog råkar vara professor i latin så har jag fått hjälp med flera av översättningarna. Profana latinska texter är inte helt lätta att förstå alltid, speciellt inte när det är felstavat och grammatiska felaktigheter (om de är original eller förvanskningar som blivit genom år av avskrivningar står inte att veta) gör inte översättningsarbetet lättare.
Idag borde jag ta mig an översättningsarbetet av två sånger av Bembo – underbara små juveler i fransk stil, fast hon var italienska. (Är en aning i chock över min egen ignorans. De är kompositörerna finns ju på Wikipedia – fast jag inte kände till dem till helt nyligt…HSMs starka jämställdhetsarbete inkluderade bevisligen inte musikhistorielektionerna)
Sitta och pilla med ornamenteringar behöver jag också göra. Jag får ovärderlig hjälp och lärdomar via mina medmusiker men jag är icke desto mindre fortfarande nybörjare vad det gäller den här stilen. Det är att treva i mörker, men om jag inte försöker och erbjuder något så har ju kollegorna inget att reagera på…

Jag skjuter dock upp det till morgondagen. Jag har min andra ”hemmadag” idag i förhoppningen om att kunna kurera en förkylning som ligger och drar. Jag känner mig ganska pigg men det sitter oroväckande nära stämbanden.. Så jag försöker sova, vila, äta nyttigt, vara tyst och skölja näsan. Ja, så har jag haft anledning att inviga min underbara vattenpipa. Det var mina kollegor i Onegin/Vasa som mer eller mindre beordrade mig att köpa en sådan och jag förstår varför och är dem innerligt tacksam. Den lindrar verkligen raspiga luftrör, raspigt svalg och hosta.

Lite inspiration dock;

Ett litet aber bara; den ekonomiska biten. Får man pris i en tävling så är det oftast ganska mycket pengar men om man inte får det så kan tävlingar bli ganska dyra äventyr. Vissa står för boende för de som klarat sig förbi den preliminära omgången, andra inte. Någon täcker (delar av) resor ifall man kommer till en viss nivå i tävlingen och någon ger bidrag för matkostnader. Sådant får man titta ganska noga på när man gör sin research.
Men redan i steget innan själva deltagandet finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, nämligen anmälningsavgiften. Det är självklart så att anmälningsavgiften har till avsikt att reducera antalet anmälda och för att försöka sålla ut dem som är ”seriösa” med sitt deltagande. Men jag undrar om de ”oseriösa” verkligen är så många…
Det är rejäla summor på de tävlingar jag titta på nu; 100 – 200€, inte pengar man slänger kring sig hur som helst. Att göra fräscha inspelningar som ofta krävs för en första ”omgång” kostar också en slant.

Kuriosa:
Samtidigt så har jag från Hey Hollywood Here I Come fått inbjudan till workshop och auditions i USA där de vill att man, utöver flygbiljetten, ska punga ut med 1600-6000£!!! Det ingår en hel del i det där priset, mer ju mer man betalar så klart, men ändå. De är galna…
NYIOP International Auditions, vars användbarhet jag har fått klart motsägande uppgifter om, tar 300-600$ i avgift beroende på hur bra det går för en. I det priset ingår ingenting utom möjligheten att sjunga för diverse teaterrepresentanter som får betald flygresa till NewYork. Oklart om de är intresserade av provsjungningarna eller av NewYork…
**
Idrottsmän har sponsorer men så är de också organiserade i klubbar och föreningar. Själv sitter jag ensam och trycker tummarna hårt för att några av de stipendier jag sökt ska trilla in samtidigt som jag försöker göra det bästa och klokaste av de jag redan fått. Är tävlingsavgifter det klokaste och vilken eller vilka i så fall? Skulle sponsorssituationen för scenkonstnärer/musiker se annorlunda ut om vi var annorlunda organiserade? Eller är mediebevakningen för klassiska artister för svag för att det någonsin ska vara intressant?

Ställdagen går mot sitt slut. Jag är ofattbart trött med tanke på den ringa aktivitet jag tycker mig ha utövat. Övat speciellt mycket har jag inte heller gjort. Men jag har i alla fall sjungit några minuter. Överkommit den skräck som jag alltid känner inför att sjunga efter att jag haft ett uppehåll. Åtminstone känner jag en sådan skräck när jag precis innan jag tagit uppehållet arbetat för mycket eller fått dåliga resultat. I det här fallet är det nog det förra snarare än det senare som gäller men det spelar i stort ingen roll, rädslan finns där i alla fall… Det är mentalt utmanande att sjunga. En utmaning som jag aldrig tänker på när jag sjunger dagligen och uppträder regelbundet… Man blir van att gå utanför och utvidgar sin komfort zon. Jag upphör aldrig förvånas hur snabbt den krymper igen. Det är ju en sådan liten sak. Jag menar, inte blir jag akut drabbad av scenskräck. Det är själva övandet, själva öppna munnen och producera stort ljud och jaga efter perfektion…

Mina saker som befunnit sig hos olika vänner i stan är nu ihopsamlade och de första träffarna avklarade eller inplanerade. Jag har gjort en lista på det jag absolut vill se innan jag lämnar Berlin för den här gången, vilka föreställningar, vilka konserter – Berlins kulturutbud ska icke förslösas. (Och än är jag tack och lov ung nog att ha Classic Card) Posten genomgången, kvittona sorterade – ändå denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Lägger penna och papper på nattduksbordet.

Ett av dagens största lyckomoment var onekligen matinköpet. Jag tycker verkligen om mat. God mat. Nyttig mat. Jag tycker om Alnatura som är en av mina närmsta matbutiker. Som jag skrev på twitter; Lycka är en bra ekologisk matbutik runt hörnet, lite pengar att handla för, ett bra kök och tid att laga mat. Välorganiserad källsortering där man bor gör inte saken sämre.
Ekologisk mat är lite dyrare och som min inkomst stundtals ser ut så skulle jag kunna hävda att de där extra procenten på priset är för dyra. Men nej. Det är nu jag lever och i denna kroppen. Världen förändrar man där man står. Och jag mår så oerhört mycket bättre när jag vet vad som finns i maten jag lagar och har gjort mitt bästa för att få de bästa ingredienser jag kan finna. Klart jag tittar på priset, även i ekologiska butiker kan man välja… Men jag envisas och hävdar att viktigast för matekonomi och miljö är att handla efter säsong så gott man kan och att se till att ingen mat förgås eller slängs i onödan. Välj därefter bort kött en dag extra (köttfria måndagen räknar jag med att alla praktiserar) och man har genast en slant över till riktigt bra ekologiska basvaror. Visst är det mycket psykologi som gör att ett fullt kylskåp får mig att känna mig rik, men även en del bondförnuft och konsumentmakt…

Så här sitter jag, återigen i en position där jag försöker organisera ”resten av mitt liv” – ibland blir jag så ofantligt trött på den relativa kortsiktighet min nuvarande frilanstillvaro har. Ständigt planera framåt. Ja, jag gör ju det. Kastar ut trådar, samlar information, skriver noteringar och samlar referensmaterial. Den delen av frilanslivet är jag rätt bra på och gör kontinuerligt. Men så kommer tiden då man avslutat något och det är dags att ta vid med nästa – hala in trådarna, gå igenom referensmaterialet och anteckningarna och se vad som fortfarande känns aktuellt och ta tag i sådant man påbörjat eller funderat kring. Fatta beslut. Agera. Välja till och välja från.

Mitt behov av att ha ett ”rent skrivbord” att utgå från är stort. I mitt fall är detta skrivbord mest mentalt även om det så klart finns delvis på datorskrivbordet och i pappersform. Det har varit dagens främsta uppgift. Har jag nått fram? – denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Penna och papper på nattduksbordet.

Det finns som sagt delar av frilanslivet jag är bra på. Jag är duktig på att arbeta i alla möjliga sorters situationer; klarar mig lika bra på en institutionsteater som med en frigrupp. Är en praktiker och löser problem snarare än skapar dem. Därtill är jag disciplinerad, välorganiserad, en rätt ok researcher och hyfsat driftig. Jag skjuter sällan upp saker utan får dem i regel gjorda tämligen omgående. Jag är duktig på att jobba framåt professionellt, driver min egen utveckling på många olika plan och utvecklar medvetet min repertoar. Kort sagt så har jag inga arbetslösa perioder utan bara obetalda. Jag försöker att åtminstone inte ha en mindre repertoarutveckling än mina heltidsbetalda vänner/kollegor om det står i min makt.

Men det finns annat jag inte är bra på och just nu funderar jag en hel del över detta, kanske för att det är en sådan tid på året, fast det är på håret att tiden är passerad – Jag är inte bra på att driva egna projekt och se till att skaffa mig små konserter och konsertturnéer.
Jag är en bra producent, det är inte det, men det är inte vad jag vill syssla med, jag fokuserar min energi på min konstnärliga utveckling för tillfället. Med stor självkännedom så drar jag mig för att ge mig in i projekt som kräver att jag tar en stor producentroll. Jag avundas de av mina vänner som får sålt konsertturneer under somrarna, är duktiga på att etablera starka ensemblekontakter och dessutom får det att finansiellt gå ihop.
För visst har jag försökt. Några år i rad under studietiden försökte jag få till sommarturnéer i ”sommarkyrkorna”, det slutade varje år med att bara en konsert och snarast en finansiell förlust. Vid sommarkonserter kan man inte ta betalt per konsert vad det skulle kosta om man bara får ett gig. Man måste helt enkelt utgå från att man får flera…

Men andra kan ju; Så borde jag försöka igen? Var? Med vilket program? Och hur borde jag utforma ett reklammaterial, hur göra det annorlunda än förut? Vem vill jag arbeta med? Hur få det finansiellt funktionellt? OM jag vill göra ett försök för i sommar så är det tight om tiden, om det inte redan är för sent och sommarkyrkorna redan uppbokade.
Jag vill gärna sjunga konserter, gärna göra mycket, mycket mer kammarmusik – men det måste bli en hållbar situation. Men har jag egentligen råd att inte försöka? Jag vill ju jobba och kalendern är lite för tom än.

Jag är nog en bra frilansare, men nog inte en fullt så bra ”fri konstnär”. Idéer har jag ett par. Svårigheten är att hitta balansen mellan det man ska göra och det man ska lämna åt andra. Välja till och välja från.

I morgon vill jag vidare. Vill komma igång.
- denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Lägger penna och papper på nattduksbordet.

Men inte riktigt än… Först har jag några dagar på mig att komma igång vokalt igen efter ledigheten och, väl så viktigt, försöka styra upp allt administrativt. Så här sitter jag nu, i den vackra lägenhet som jag har turen att få hyra och försöker beta av sådant som blivit liggande och, desto mer, skriva upp på listor allt som cirkulerar i huvudet och som behöver ordnas upp…Jag försöker skaffa mig en översikt och komma igång med avbetandet samtidigt. Det går lite trögt. Ställ- och fixdag. Som lyses upp av lunch med fina vänner. Tacka vet jag lunch med vänner.

Efter en vecka i Winter Wonderland, Sverige från sin vackraste sida så kändes det lite motigt att vakna upp till blåst och regn här i Berlin. Men se så fint det är ordnat att man då kan sätta sig att titta på videor som den nedan och vips känna livslust och arbetsinspiration igen!

Idag försökte jag andas den österbottniska luften lite extra medvetet, njuta solen som glittrar på snön och göra de där sista ”måstena” innan avfärd. Långpromenad i solen på isen och ett besök på Österbottens museum och Hedmanska våningen – en rätt läcker konstsamling och upplevelse. Den finska bildkonstens ”guldåldern, dvs någonstans mellan 1870-1920 typ (olika beroende på vem man frågar och var man läser bevisligen) uppvisar en hel del riktigt häftig konst som jag ju också hade turen att titta på på Ateneum i Helsingfors.

Jag har haft skäl att fundera en del över begreppet ”att känna sig hemma” för det är helt uppenbart att ”hemma” för mig är bortom intellektet. Det har inte heller med människorna att göra utan med naturen och arkitekturen, med luften, klimatet och ljuset. Österbotten påminner om Norrbotten på många sätt. Och från dag ett, dvs när jag var här och provsjöng för den precis avslutade produktionen, så har jag känt mig som hemma. Ladorna på de snötäckta fälten, solljuset i snön och den låga vinkeln, den höga, klara luften etc. Jag vet inte säkert vad det är. Bara att det är där. Ett klimat jag förstår mig på. Jag vet hur jag ska klä mig och slemhinnorna känner igen inandningsluften. Men så klart, fördelarna söderöver är onekligen mindre uttorkad hud. Vissa minnen kan man undvara…

Det har varit en härlig tid här i den lilla, vackra staden vid vattnet, med det förunderliga världsarvet Kvarken (jag måste komma tillbaka och paddla kajak någon sommar) och jag har fått ned alla saker i mina två resväskor även om jag inte ser fram emot att släpa på dem…
Det är dags för nästa kapitel och det känns bra. Berlin, here I come again!

Det är normala svackor. Jag känner dem. De som kommer och går. Nu är ett typiskt tillfälle för en typisk svacka. Fullkomligt förutsägbart. Statistiskt konsekvent. Ändå blir jag lika rädd. Rädd för att tvivlet ska ha rätt, rädd för att ha gett upp utan att ha märkt det.

Jag står i övningsrummet och blir arg på musiken, arg på allt det vackra, outsägliga och spännande, arg för att den stöter mig ifrån sig. Fast jag tar djupa andetag, vet ju att vi var vänner igår. Om inte igår, så kanske i förrgår. (”Ha, var ni någonsin vänner” säger Kritikern på axeln hånfullt)
Så sitter jag vid skrivbordet timme ut och timme in och försöker skriva något vettigt. Uttrycka något, kanalisera känslorna. Men det är som om orden övergett mig. (”De har du aldrig haft” – Kritikern igen)
Tvivlet tar ordens plats och musikens. Eller så är det modets plats som tvivlet tar. Modet som krävs för att våga uttrycka något och, ännu mer, våga omvandla kroppen till en resonanslåda och överlämna sig till musiken.

För i konstnärens bästa stunder så är det som skapas oändligt mycket större än individen i sig. Det är därför jag vet att vi är större än vi tror och världen rikare än det vi ser. Var skulle annars allt det vackra, förklarande, förunderliga bo?
När jag tvivlar stänger jag dörren. Då känner jag mig ordlös, tom, fattig och ointressant och tvivlar så klart ännu mer. Tänker att konsten och musiken nog klarar sig bra utan mig.
Och visst gör den. Men klarar jag mig utan den? Så blir jag räddare och tvivlar ännu mer.

Men tänk att det är så förunderligt att det då ändå är konsten som får mig att tro igen. Vi måste berätta. Vi måste helt enkelt berätta. Vi får inte glömma. Vi måste dela det som livet för med sig. Livet är obarmhärtigt. Underbart. Förunderligt. Obarmhärtigt. Hur kan vi leva med livet om vi inte delar det. Pratar om det. Delar det. Står för att vi skäms och för att vi är rädda?

Jag är så tacksam för att andra människors mod idag. Så tacksam för den filmen som fick mig att tro på konsten. Så länge jag orkar och åtminstone till dess att det visar sig att jag har en annan väg att gå, något annat att bidra med. Så länge tänker jag kämpa för att få vara konstnär. Det är det bästa sättet jag kan bidra till samhället på. Som jag kan se det just nu. Som samhället ser ut just nu.

Jag log några gånger men grät desto mer. Det är ingen rolig film. Men den är förunderligt vacker. Skådespelet är oförklarligt bra. De är namnkunniga så klart. Av vettiga orsaker. Jim Broadbent är mänskligare än människan på något vis. Judi Dench essensen av människan. Kate Winslet och Hugh Bonneville båda briljanta. Fotografiet strålande. Manuset kristallklart.

Iris heter den. Jag kan fortfarande knappt andas. Om jag någon gång kan ge en annan människa en sådan upplevelse som den jag just fått. Då är det värt det. Även tvivlet. För livet är vackert.

Mats Söderlund, författare, ordförande i Sveriges författarförbund (kulturdebatt i DN)

Efter en härlig lunch tillsammans med min Filipjevna, Jenny Sandelin, promenerade vi genom stan och hon visade mig superfina övningslokaler. Jag vet inte om jag får vara där men jag verkade inte störa någon eller ta upp plats för någon annan så dit kommer jag gå igen! Min nya bostad är inte fullt lika övningsvänligt (läs ljudisolerat) som fina lägenheten och därtill så är ju ett vettigt piano alltid användbart.

Så är alltså ”sen” och ”då” obevekligen här. Så på gott, liksom på ont.
Plötsligt är det bara 4 dagar till nästa provsjungning – den som nyss var Då.
Och av det följer att Sen träder i kraft alldeles, alldeles strax, med eller utan mitt godkännande.

Jag befinner mig i en väldigt kreativ och dynamisk period av ett myller av känslor och högvis av ny repertoar. Försöker lära mig ett nytt stycke varje dag för att hålla min tidsplanering… ett vettigt piano är alltså väldigt användbart.

Tevattnet kokar. Äntligen. Ljuva tider

Den som har lust kan läsa här

Jag hade missförstått kontraktet, eller snarare det står helt enkelt inte i kontraktet exakt hur det var upplagt med boendet, alltså fann jag mig för någon vecka sedan i en situation där jag såg ut att bli bostadslös de här kommande två veckorna. Just nu ligger jag nämligen inte ute med några slantar i onödan vad gäller lägenheter som står tomma. Mina hemman är alltså bebodda av andra just nu. Tack och lov så löste det sig hyfsat snabbt och smidigt av vänliga själar och även om min nuvarande temporära bostad inte är ens i närheten av den fullkomligt underbara lägenhet jag bott i hittills (med den träffande c/o-adressen Ekosol) så har jag i alla fall någonstans att bo, öva och därtill har jag utsikt över Vasa fängelse, vilket är både är i bruk och en osedvanligt vacker byggnad, till vänster om fängelset ser jag havet. Inte så tokigt. Närmare till skidspåret är det också. Vasa är ett trevligt ställe.

Hoppas bara att ingen av de som förmodas dela kök med mig (ja, jag är tillbaka på folkhögskolan från första veckan och bor i en studentkorridor) har lust att göra det – det jag packade ned från den i princip tomma kylen på det ena stället fyllde visst kylen på det andra.

Vidare har dagens ned- och uppackande visat på ett mysterium: Jag åkte hit med en halvfull stor och en tom liten resväska i November, idag var båda resväskorna rejält fulla… Hur det har gått till vet jag inte, ärligt talat, därtill så kan det ge vissa problem när jag ska härifrån.