Det är en viktig diskussion. Vad som sedan gick fel vet jag inte. Jag har inte tillräckligt mycket information för att avgöra vad som egentligen skett och sagts. Men en viktig diskussion tycks ha urartat i att den ena känner sig påhoppad och utelämnad som homosexuell och den andra som kvinna.
Extremt klumpiga kommentarer såg jag skrivas på facebook innan de togs bort och GöteborgsOperan har nu gjort officiella uttalanden om avståndstagande, å andra sidan bloggades det om sådant som inte kändes riktigt ok från det andra hållet också.

Det är sorgligt och extremt frustrerande när en sådan viktig diskussion landar på den nivån, förmodligen mest på grund av misstolkningar och olyckliga uttalanden från båda sidor. För diskussionen behövs och egentligen precis på den nivån som den initiellt fördes – dramaturgernas, regissörernas artisternas och kritikernas nivå… Det vill säga innan den körde ned i diket och spolades med i internetbäcken.

Något positivt har det i alla fall för med sig. Malena Ernman går ut och skriver och säger vettiga och ärliga saker om sexismen inom operavärlden, talar om hur arbetssituationen för kvinnliga sångare ofta ser ut.

Min erfarenhet är ännu begränsad och min förmåga att se helhetsbilder därför begränsad. Men faktum är att det som spelas på scen är skrivet av män, till största delen regisseras av män och dirigeras av män, därtill coachas sångarna till främsta delen av män. Tveklöst är det så, jag har ögon att se med. Jag har bara arbetat med manliga dirigenter, manliga regissörer och med bara ett par undantag med manliga pianister och instuderare. Å andra sidan så när det gäller svenska operaregissörer så känner jag till flest kvinnliga – de är många med tanke på Operasveriges relativa litenhet, de är drivna och kreativa.

I Gelsenkirchen blev jag positivt överraskad när chefsdirigenten i sitt inledningsanförande kring verket La grande magia pratade varmt och initierat om de nutida kvinnliga kompositörerna. Men samtidigt så blir jag frustrerad av sådant för arbetet med EGG gör ju helt klart att kvinnliga kompositörer av hög klass har det funnits länge, så varför lyfts det hela tiden fram som något nytt? Är det snarare inte extremt sorgligt att det fortfarande anses nytt och exotiskt 2012?

Ständigt under studierna, och fortfarande, så pratas det om sex. Sex utmålas som en stor del av de professionella relationerna inom operan. Folk som frilansar ligger med vem som helst när som helst i princip sägs det. Unga nykomlingar med de äldre etablerade. Dirigenterna ska man som heterosexuell kvinna inte säga nej till när man får inviter för då nobbar man (eh?) och då ryker jobben, sägs det, och jag känner tyvärr någon det drabbat. Det är lättare att vara heterosexuell man eller homosexuell kvinna i det läget. Händer innan för kläderna bakom scen, sexuella övergrepp och nedtystande när man säger ifrån. Utmanande, nästintill obefintliga, kostymer på unga kvinnliga sångare. Und so weiter und so fort.
Det ÄR oerhört problematiskt. Jag tycker sexismen i yrket är problematisk, frustrerande och oroande och jag känner mig ofta äcklad och tyvärr lite handfallen inför det hela.
Men trots att jag är inte drabbad, inte en antydan så här långt, vare sig på, bakom eller utanför scenen så törs jag ändå säga att det är inte hela sanningen och man kan se det från andra håll också.

Det är till exempel sorgligt att kvinnlig lust och kåthet i princip alltid omskrivs som något annat; antingen så är man ett offer utan egen vilja, en kåt hynda a la madrass, eller så ligger man sig till jobb. Att kvinnor också kan vara kåta och att kärlek kan uppstå i de mest oväntade situationer det tycks samhället ha svårt att hantera. Så långt har jämställdheten i sanning inte kommit. Vidare så är det så inom opera att det fungerar tämligen dåligt att försöka ligga sig till jobb – om man inte sjunger helt fantastiskt bra det vill säga, för står du där på scenen och presterar undermåligt då åker du ut, oavsett vem du ligger med. Småbarnsmödrar känner jag till fler bland de framgångsrika kvinnliga sångarna än barnlösa. Vad gäller de frilansartister som anses knulla runt och ha partners i varje stad som en slags nutida sjömän, så är det mycket snack och mindre verkstad – så många hönor av en fjäder. Mest är det ensamma människor som pratar med sina kära och saknade i telefon eller singlar som menar att sexrelationer bör man inte ha på jobbet. Otrohet och sexlust är heller inte unika företeelser som bara hittas bland operasångare, men kanske är vi av olika anledningar frispråkigare i ämnet än många andra yrkesgrupper. Vi lever så nära våra känslor, våra kroppar och på scen, även andras kroppar.

När jag först började gå på Komische Oper så blev jag extremt provocerad av att alla kvinnor i de flesta föreställningar tycktes ha extremt korta kjolar och skyhöga klackar med det begränsade rörelsemönster sådana klackar innebär på lutande scener. Men med tiden såg jag att Komische Oper bjuder ofta på nakenhet, men lika gärna manligt naket som kvinnligt naket och när de visar objektifiering av kvinnor – visar de då inte det som vi inte vill se i vår vardag? Är inte själva överdrivandet ett sätt att visa på det sjukliga i samhället? - det är detta som är det intressanta – att diskutera läsarten. Vad berättas? Vems berättelse? Hur vems perspektiv? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?

Obefogade bara bröst och minimala kostymer är inte något som höjer kvaliteten på den samhällskritiska konst operan allt som oftast försöker vara. Men det finns så mycket annat som kan diskuteras – utseendefixeringen som smyger sig in på operascenerna långt fjärran vad som är berättigat för illusionens bevarande t ex. Varför kvinnlig fetma anses vara ett större problem på scen än den manliga. Varför äldre kvinnliga sångare har svårare att fortsätta jobba trots bibehållen vokal kvalitet än de manliga kollegorna. Var de kvinnliga librettisterna, kompositörerna, regissörerna, dirigenterna och repetitörerna håller hus. Vilken slags funktion de kvinnliga rollerna på scenen har. Vilket kön den drivande karaktären har.

Opera fantastiskt i det att det faktiskt finns så många oerhört starka kvinnoporträtt i den repertoar som ingår eller i princip ingår i någon form av etablerad kanon. Opera är också fantastiskt med sin starkt rotade cross dressing- och queer-tradition men opera är också en surdeg i det att det sitter fast i så mycket praktiska hinder och uråldriga tradtioner.

Vi behöver diskutera läsningen.

Det är bara det att vi kan inte diskutera läsningen så länge vi diskuterar kringarbetande personers sexuella läggning, raljerar kring det som är själva basen för operan – rösterna och vår syn på kvinnlig sexualitet är starkt begränsad och präglad av rädsla och fördomar.

Dirty old men tycks dominera branschen men, som Malena Erman skriver, kvinnor kan förändra och vi vill förändra. Men då måste vi också se till att höja takhöjden i våra sammankomstlokaler. Om det inte är högt i tak, hur ska man då våga höja rösten, räta på ryggen och stampa fötterna hårt i golvet, oavsett vilket kön man har, hur gammal man är eller i vilken grad man är etablerad. (Leder mig osökt till funderingen om inte en starkare fackföreningsrörelse för frilansartister skulle innebära stora steg framåt även i detta avseende)

Synd bara att detta så viktiga samtal blivit reducerad till insändare i Expressen – sen när blev Expressen Operasveriges förlovade tidskrift? Expressen gottar sig i skandaler och konflikter. Vad operakonsten i Sverige och i resten av världen behöver för att utvecklas är inte skandalpress; det behöver samtal, självrannsakan och mod.

En del av Bergs vokalmusik tycker jag mycket om, Wozzeck har jag bara hört på skiva, utan att bli frälst, och Lulu kände jag inte till alls mer än att det är en vansinnigt högt sopranparti -Det var min fulla kunskap i ämnet ”Berg/Lulu” innan kl 17 idag. Man kan säga att jag lärt mig en hel del sedan dess, i sanning en informativ eftermiddag/kväll!

Jag gillade musiken, effektiv teatermusik med häftiga linjer och temata men stundtals kändes det som en ljudkuliss när att jag inte förmådde uppfatta alla detaljerna. Jag ser fram emot att förkovra mig i musiken vid annat tillfälle. Själva pjäsen som sådan är heller inte ointressant, men jag tror jag måste leta efter en annan uppsättning på lämplig DVD för att få en känsla av hur operan egentligen kan se ut, för den här uppsättningen är väldigt speciell och lite extrem med en hel del strykningar och en extremt statisk och avskalad scenbild.

Det var säkert väldigt djupt. Kanske utspelar sig hela stycket i en drömvärld eller en minnesbild? Oklart. Jag får invänta recensionerna för att se vad det var jag borde ha förstått. Det är så oerhört genomarbetat, så det är helt säkert genomtänkt. Men om jag inte fått en briefing innan genrepets början så hade jag nog inte hängt med på så mycket. Det statiska scenspråket gjorde också att jag fann mig bunden till textmaskinen för att alls förstå vad som pågick. Det är mycket text… Bra sådan dock.
När jag kom hem och läste igenom Wikipedias handlingsförklaring så visade det sig att jag trots briefing före och i pausen samt operavana, goda tyskakunskaper och textmaskin hade missat en hel del.

Styckets historia som sådan är rätt spännande, jag rekommenderar att man ögnar Wikiartikeln jag länkat till.

Orkestern spelade ypperligt och samtliga sångare håller verkligt hög kvalitet.
Varför Jack the Ripper plötsligt bryter sitt modus operandi och beslutar sig för att mörda Lulu och Grevinnan Geschwitz medelst mordbrand är dock för mig en gåta.

Det var inte ett genrep med applådtack så det är svårt att uppskatta andras reaktioner. Folk omkring mig sa inget direkt som jag uppfattade. Blir spännande att se hur premiären tas emot.

En dags vila kan göra mycket för sångglädjen och när jag överkommit den första, tidigare beskrivna, tvekan som jag ofta känner när jag inte sjungit på ett tag (en dag räckte tydligen den här veckan) så upplevde jag istället någon form av eufori och började till och med öva på sådant jag lagt åt sidan med ursäkten ”jag kommer aldrig få sjunga det ändå så varför då stå och öva in trista ensembler”.

Så kom det sig emellertid att jag åkte in till Mitte (nackdelen med att bo i Charlottenburg är att det inte är gångavstånd till Mitte) och åt mitt livs hittills godaste Apfelstrudel i ypperligt sällskap och därtill avnjöt en kanna friesiskt te. Jag upptäckte de friesiska teerna här i stan för ungefär ett år sedan och deras mustiga smak förknippar jag med sommar och Berlin. Den enda nackdelen med den fikan var att priserna var ”svenska” – men en söndag så fick det vara värt det. Vi fortsatte sedan till Komische Oper för att se die Liebe zu den drei Orangen
, mitt livs första upplevelse av kombinationen musikteater och Prokofjev.

Det var en härlig upplevelse. Homokis regi fungerar ypperligt. Jag älskar när komiska stycken är så samregisserade med musiken. Den visuella upplevelsen är som en kombination av gräddtårta och kortleksfigurer – en färgexplosion. Tack vare den seriösa musiken, det ryska svårmodet så att säga, så balanserades det söta upp och jag kände inte det minsta illamående. Utan glad och munter och skrattade gott då och då.

Jag satt och undrade hur operan skulle ta sig ut ifall man försökte göra en naturalistisk regi – som tankeexperiment var det intressant, jag är inte helt säker på att librettot skulle hålla. Men det är med samma naiva glädje som jag njöt av föreställningen som jag med jämna mellanrum återvänder till mina sagoböcker.

Så blev det måndag och det är svalare i Berlin men lika underbart vårsoligt som i helgen och jag intog min frukost inlindad i en filt på terassen, mjuk och avspänd efter yoga. Ett samtal med en god vän och lite debatterande på twitter. Sätta igång en tvätt, äta en croissant från igår tillsammans med en kanna ljuvligt grönt kinesiskt te (får väl vara tacksam att jag hann uppleva de japanska gröna teernas förträfflighet innan Fukushima…) och läsa debatterandet om ett nytt operahus i Masthamnen. Att ta sig tid att beskåda knopparna på terassen och hänga tvätten utomhus.

Det är en bra start på en vecka, liksom Kärleken till de tre apelsinerna var ett härligt avslut på en lång och intensiv sådan. Så nu tänker jag, helt ogenerat, öva en stund, fast det är Ruhestunde innan det är dags att ta en promenad och posta stipendieansökningar.
Konsten att leva ett gott liv; att ta sig tid.

Det har inte varit min dag idag. Verkligen ingen bra dag. Fram emot eftermiddagen så gjorde jag mitt bästa för att få en EGG-repetition att falla väl ut men jag vet inte riktigt om jag tycker det blev så bra. Lite fick vi gjort, inget snack om det. Vi jobbade stilistiskt med två sånger som är skrivna i fransk stil av en italiensk komponissa samt tittade på lite ny repertoar och diskuterade om huruvida vi egentligen kan kalla programmet vi håller på att utarbeta för ett renässansprogram eller om det är barock. Sen renässans och/eller tidig barock var vi eniga om; det blev en ganska intressant diskussion om stilistik, komposition, takthantering, 1800-talsterminologi och tematisk uppbyggnad. Men jag var väldigt slut efter repet. Blir ljudkänslig när jag är trött och det är av förklarliga skäl ganska ansträngande under repetitioner…

Nu var det dock så att jag sedan tidigare bestämt att det faktiskt är på tiden att jag gör något åt min allmänbildning och alltså ser till att se/höra Verdis Luisa Miller på Deutsche Oper eftersom jag aldrig hört/sett den operan förut. Det var flera gånger som jag var extremt nära att strunta i allt och gå hem istället där jag stod i kön till biljettkassan. Rena turen att timingen blev så att jag åkte direkt från EGG-rep till Deutsche Oper, hade jag åkt hem om emellan hade jag med all säkerhet inte kommit mig ut igen.
Med den vetskapen så bestämde jag mig för att mitt sjabbiga utseende fick vara förlåtligt och att jag var värd en smarrig pastarätt på Rosati mittemot operan som jag gått förbi så många gånger. Vad gör man inte för sin allmänbildnings skull?

Uppsättningen av Luisa Miller är en sådan där som växer. Det är en nypremiär (från 2000) men känns fräsch. Innan paus var jag inte helt begeistrad. Det var vissa saker som jag störde mig på, det väldigt ”förhöjda” och artificiella scenspråket/agerandet, en slags commedia dell’arte-inslag som jag inte fick ihop med berättelsen och musiken och därtill så är Gabriele Viviani (Miller) definitivt att betrakta som ung och Krassimira Stoyanova (Luisa) inte fullt så ung vilket gjorde deras far och dotter-relation lite skev i första anblicken.
Efter pausen så växlade föreställningen upp. Jag hade vant mig vid harlekinerna och njöt istället av den snygga och enkla dekoren. Dramatiken och allvaret i berättelsen tog över artisterna så det ”förhöjda” försvann till förmån för en mer naturalistisk teater. Det agerades dessutom betydligt mer än före paus, efter vilken jag skickade ett sms till en kamrat med texten ”de sjunger fantastiskt men agerar inte alls”. Generellt sjöngs det väldigt bra och orkestern spelade riktigt bra också.

Kort sagt så är Krassimira Stoyanova fullkomligt briljant. Det var så snyggt vokalt igenom hela operan att jag bara kunde förundras och luta mig tillbaka. Gabriele Viviani sjunger inte sämre han. Även han har en oerhört vacker röst men framförallt så är han en stark och engagerande skådespelare. En häftig vokal bekantskap är också Clémentine Margaine.

Jag grät. Det händer inte ofta. Eller, ja, hmm.. i alla fall inte så ofta just på operan…

När jag sedan gick hem så fick jag konstatera att den bedrövliga dagen till trots så kände jag mig faktiskt lite inspirerad. Det betyder mycket. Tack

Bronshästen är en absurd historia som utspelar sig i Kina och som handlar om girighet. Att ha/få så mycket pengar, uppmärksamhet, unga kvinnor o s v som möjligt.
Musiken är mestadels tämligen platt och förutsägbar men ibland glimmar den till i sådan där fransk elegans och ekvilibrism som jag lärt mig uppskatta via fransk operett. Detta hände främst i ouvertyren, ensemblerna och i Tao-Jins arior (mycket välsjunget, spelat och porträtterat av Erika Roos. Tom-Erik Lie som Tsing-Sing bidrog också till att de skandinaviska flaggorna vajade högst under premiärkvällen, tyckte jag) Jag uppskattade verkligen dirigenten, Maurizio Barbacini och orkestern.

Komische Oper är ett av Berlins tre stora operahus. Det var väst (Deutsche Oper) och så var det öst (Staatsoper unter den Linden) och så var det Komische – också i öst. Komisch på tyska betyder inte nödvändigtvis, eller egentligen alls, komisk, utan underlig. Idag finns de tre husen (även om Staatsoper p g a renovering nu huserar i gamla väst) samt ett antal mindre små teatrar som Neuköllner Oper och English Theatre Berlin bara för att nämna några. Jag springer alldeles för lite på föreställningar men försöker ändå att ta mig för att bilda mig och njuta av Berlins stora utbud när jag är här. Men, ska jag erkänna, det blir ju oftast de där tre stora.
Att gå på Komische är alltid lite dubbelt för mig. Jag har sett ganska många föreställningar där sedan jag började komma till Berlin hyfsat regelbundet 2009 (några som jag verkligen velat se har jag tyvärr missat.. men någon har jag haft turen att få se på DVD) och det är inte ens en handfull som jag direkt kan säga att jag tyckt om. Komische ska, åtminstone förut, ha haft en väldigt stark egen stil antagligen p g a någon av de fd cheferna som satt länge och var väldigt inflytelserik. De ska också stå för någon form av tysk regiopera – som väl finns överallt delvis men Komische anses väl gå i bräschen om jag inte misstar mig. Komische är för mig synonymt med vulgaritet, mycket naket, våld och extremer åt olika håll.

Jag kan ta naket, jag kan ta extremt däremot har jag tämligen svårt för vulgärt och sådan där ”pojkarnas omklädningsrum i 8:an”-humor och det är väl det som gör att jag så sällan förförs av Komisches uppsättningar. Jag tycker man ska kunna rättfärdiga det man gör och att man gärna ska gå så långt man kan, så länge man kan försvara det. Regigreppet onanerande/gang-bang-knullande apor och en kör som förvandlas till dylika kände jag väl inte riktigt höll måttet.
Det jag så ofta tycker är tråkigt med de olika regigreppen som Komische mycket modigt uppvisar är det synbara tvivlet på att rösten, musiken och skådespelaren själv räcker för att kommunicera något utan att man så ofta måste fylla upp ”tomrummen” med apor, absurda masker, nakna statister osv. Resultatet, som jag ser det, är att det skådespelarmässiga hantverket så som timing, kontinuitet och undertext i olika nivåer motarbetas eller kommer i skymundan. Då har man väl avlägsnat sig ganska långt från Brecht, tänker jag.

Sångarna, orkestern och, får jag nog säga, vissa av kostymerna räddade Bronshästen. Roligast hade både jag och mitt sällskap när scenografin kommit för långt fram på scenen innan paus så att ridån inte kunde gå ned. Ja, det säger väl en del om mitt intresse för fars… Det fanns en hel del som faktiskt kunde sägas med den där pjäsen; pengajakten, klasskillnaderna, ungdomsjakten, impulsen att äga och domdera samt längtan efter att bli sedd är fortfarande aktuella teman. Men de lyfts inte alls.

Först var jag besviken för att den kamrat som jag först bjudit att komma med mig lämnade återbud men så här i efterhand så är jag glad att jag gick med den kollega som jag kom att gå med. Det är onekligen oerhört bildande att gå på föreställningar även om man inte upplever sig frälst av dem, man lär sig mycket av att lyssna och se. Men man lär sig ännu mer av att kunna diskutera det man sett och hört med någon man har förtroende för och som varit längre i gemet än man själv. Samtalet kring föreställningen fortsatte idag. Det var på så sätt länge sedan jag upplevde ett sådant berikande opera/konsertbesök.
Komisches föreställningar väcker alltid många känslor och tankar hos mig. Just därför går jag gärna dit.

Bronshästen har tagits emot välvilligt måste jag säga. Ett bu efter paus, men inget alls i slutet och positiva eller tämligen positiva recensioner. Så låt mina tvivel stå för mig.
Berliner Zeitung -välskrivet och intressant på många sätt som kulturkritik betraktat.
Tagesspiegel -en recension mer i svensk stil, mycket positiv.
Märkische Allgemeine
Klassische Vokal-Musik – väldigt ambitiöst blogginlägg

Idag försökte jag andas den österbottniska luften lite extra medvetet, njuta solen som glittrar på snön och göra de där sista ”måstena” innan avfärd. Långpromenad i solen på isen och ett besök på Österbottens museum och Hedmanska våningen – en rätt läcker konstsamling och upplevelse. Den finska bildkonstens ”guldåldern, dvs någonstans mellan 1870-1920 typ (olika beroende på vem man frågar och var man läser bevisligen) uppvisar en hel del riktigt häftig konst som jag ju också hade turen att titta på på Ateneum i Helsingfors.

Jag har haft skäl att fundera en del över begreppet ”att känna sig hemma” för det är helt uppenbart att ”hemma” för mig är bortom intellektet. Det har inte heller med människorna att göra utan med naturen och arkitekturen, med luften, klimatet och ljuset. Österbotten påminner om Norrbotten på många sätt. Och från dag ett, dvs när jag var här och provsjöng för den precis avslutade produktionen, så har jag känt mig som hemma. Ladorna på de snötäckta fälten, solljuset i snön och den låga vinkeln, den höga, klara luften etc. Jag vet inte säkert vad det är. Bara att det är där. Ett klimat jag förstår mig på. Jag vet hur jag ska klä mig och slemhinnorna känner igen inandningsluften. Men så klart, fördelarna söderöver är onekligen mindre uttorkad hud. Vissa minnen kan man undvara…

Det har varit en härlig tid här i den lilla, vackra staden vid vattnet, med det förunderliga världsarvet Kvarken (jag måste komma tillbaka och paddla kajak någon sommar) och jag har fått ned alla saker i mina två resväskor även om jag inte ser fram emot att släpa på dem…
Det är dags för nästa kapitel och det känns bra. Berlin, here I come again!

Den som har lust kan läsa här

Vår föreställning växer till sig tycker jag. Den blir bättre och bättre för varje kväll. Samtliga medverkande tycks höja sig över föregående föreställnings nivå varje kväll. Publikresponsen blir också hjärtligare och hjärtligare, och då var det inte dåligt från början.

Det är härligt att vara på scenen med kreativa, närvarande kollegor som erbjuder nya små detaljer och uppslag varje kväll och härligt att få känna att jag själv är så fri och närvarande att jag kan bolla tillbaka de flesta erbjudanden jag får.

Det kändes lite melankoliskt igår kväll. Kanske för att det är så tydligt att den är perioden går mot sitt slut nu och nästa kapitel onekligen påbörjas även om jag inte har ramverket klart för det än. Kanske för att jag äntligen kommit ut ur värsta ”skriva ansökningar”-paniken och gärna skulle hänga lite med mina kollegor. Men för dem liksom för mig så börjar nästa kapitel och de drar alla snabbt vidare till sitt och jag, jag gick och handlade mat samt konstaterade än en gång ur otroligt dåligt utbud det är här i stan på ekologiska matvaror. Jag söker och köper med en dåres envishet det jag hittar, men Sverige har kommit bra mycket längre på det området tycks det…

Gremin såg till att föreställningen igår filmades. Det är med skräckblandad förtjusning jag väntar ett mail med en länk…

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

och en härlig artikel, indirekt om produktionen, skriven av en körmedlem (också på finska) finns att läsa här

Är glad och tacksam för att recensenter och kollegor tycks tycka om vad jag gör!

Tredje föreställningen idag. Den första efter det första uppehållet. Det är alltid intressant. När man varit ute ur arbetet, inne i något helt annat, i annan repertoar, i en annan stad, så känns det lite overkligt och underligt att vara där på plats. Läsa igenom text, ha några vettiga anteckningar och i huvudet gå igenom sin rekvisita räcker dock långt. I normalfallet är ju en föreställning hyfsat väl repeterad – så även här.

Det var en bra föreställning i kväll. Min röst var betydligt friskare än under de två gångna och jag kände att jag faktiskt kunde musicera lite, vilket en kollega kommenterade på ett härligt positivt sätt. Även kollegorna och kören sjöng fint och det var mer flyt i tempi och fart på orkestern än senast. En härlig kväll som gav mersmak. Så där så att man liksom inte vill gå hem riktigt.
Vi stod en stund och pratades vid på scenen när ridån gått ned.

Jag borde lägga mig. Matiné i morgon. Föreställning kl 14. Det kommer vara så på lördagarna framöver men det är första gången i morgon. Alltid intressant att se hur det fungerar, med fokus, röst, kropp.

Det är ju lite underligt att tänka sig att man har ”två premiärer” när man jobbar med bara en cast. Det är av ekonomiska och identitetsskäl men för oss på scen så blir ju andra föreställningen, onekligen andra föreställningen eftersom den första redan är gjord.
Fördelen med konceptet är att det blir två fester. Varav jag inte riktigt kunde njuta av den första eftersom jag inte mådde helt 100.

Roligt är det i alla fall att spela föreställningarna. Det är en lättsam och genomarbetad regiidé och jag har lätt att leva livet på scenen – och ha roligt helt enkelt. Olga har gärna roligt, faktiskt allra helst.

Dagen har helt gått åt till premiärförberedelser eller snarare toitoitoi-presenter.. Fullt ös sedan jag vaknade efter sovmorgon. Jag har alltid lite dubbla känslor för det där med premiärpresenter. Det är ju kul, speciellt när man tycker mycket om kollegorna.. Men det kan också kännas väldigt stressigt och dyrt och rätt belastande om man inte spontant har någon rolig idé. Och stressa runt är kanske inte direkt vad man vill göra på premiär dagen. Fast man kan ju förstås ha framförhållning… Man kan också låta bli… men de är kutym de där små presenterna, tradition världen över.

Jag har sedan länge lagt ned det där med att försöka vara rolig och det blir oftast choklad och en kommentar i en eller annan form. Så även denna gång. Fast idag har jag dragit nytta av det faktum att jag har ett välutrustat kök och därför kokat två satser chili-tryffel. I kylen ligger nu ett stort antal små röda påsar med namn och lite text på innehållande hemgjord chili-tryffel. Lite variation på chokladtemat i alla fall. Och så är det ju roligt att pyssla i köket!

Skölja näsan och sjunga upp… 80 min tills jag ska vara i sminket. Off I go!

Idag har jag lyckats försova mig två gånger (pga hostandet och dess inverkan på sovandet), men varje gång hunnit i tid. Gjort en Haubtprobe – dvs ett genomdrag med orkester, mask och kostym utan ha provat vare sig mask eller kostym förut. Vidare har jag ätit 2 sådana där torra köpeskakor vilka jag slutade äta helt sommaren 2006 då jag första gången jobbade för SkånskaOperan och fick lite för nära kontakt med Gilles, samt för många, ganska osmakliga smörgåsar. Till detta har jag stoppat i mig nyinköpt, slemlösande medicin vilken jag inte märkt någon som helst effekt av, (undrat varför mediciner så väldigt sällan ger mig någon tydlig, upplevd effekt), samtidigt som jag läst flertalet artiklar om GöteborgsOperans kölhalning i pressen och funderat lite kring densamma – oklart om jag kom fram till något. Men det jag främst har gjort är alltså att ha tagit mig igenom en full arbetsdag av förmiddagsrep och fullt genomdrag med orkester utan att kunna sjunga överhuvudtaget.

Jag har verkligen gjort mina försök till försiktig uppvärmning för att få stämbanden att sluta åtminstone till arian under genomdraget, men nej. Oktaverade i princip hela Olgas parti (ja, då menar jag de delar jag sjöng överhuvudtaget) och då är det rätt lågt från början. Intressant med tanke på reflektionerna efter annandagskonserten. En konsert som jag ju nu naturligtvis undrar om det var så intelligent att genomföra, med tanke på att mina stämband inte alls sluter… Men å andra sidan så är det fullkomligt omöjligt i det här läget att avgöra eftersom mitt ständiga hostande förstör varje läkande som sker kring stämbanden. Lite bättre blir jag för varje dag – huvudet högt… Men ack, vad det är jobbigt som sångerska att inte kunna sjunga, när det bara går luft igenom stämbanden. Fasa. Det önskar jag inte min värsta fiende.

Fantastiskt dock att sjunga opera i allmänhet. Vilken grej liksom. Tänk att bli betald för att sitta i salongen, snygg som bara den (jag alltså, salongen är rätt modern och vanlig black box) och lyssna på den mest fantastiska och berörande brevscen som jag hittills upplevt. Helena Juntunen i sitt rätta element, gör helt klart en resa till Vasa värd besväret kan jag lova. Att få stå på scenen själv med ett dike framför sig fullt med musiker som spelar där och då, när jag ska sjunga och en dirigent att skapa musik tillsammans med! Vilken grej… om jag nu bara kunde sjunga.

Nu har jag emellertid tre dagar ledigt (Ja, jag fick ledigt i morgon. Det kallar jag arbetsvecka. Klämdag, två dagar sjukanmäld, en dag jobb, en dag ledigt…) och inga nyårsexcesser är inplanerade så jag hoppas kunna vara mer vokalt närvarande under genrepsveckan.

Det närmar sig nu.
Men idag? Tja, jag såg i alla fall glad ut och det var ju viktigast eftersom det var fotograf där idag.

Avslutade dagen med ljuvliga, underbara, andlösa, vackra the Age of Innocence – så nu är ordningen återställd på den vackrare sidan av livet efter den gångna dagens obalans på det området.

Det är konsten och kärleken som gör livet värt att leva, som gör det vackert och får en att orka med nästa minut, nästa timme och nästa dag.

Det var mycket folk i den lilla teatern (klart trångt på scen), nästan fullt och jag tror nog föreställningen var uppskattad. När jag tog ett glas med mina besökande föräldrar efteråt så visade det sig att övriga pub-besökare hade varit på föreställningen…

Det är lite spännande att turnera på det där sättet. Man kommer till små orter man aldrig skulle kommit till annars. Upptagen som man är med sig själv så har man ju inte läst på utan dimper ned någonstans och låter sig överraskas.

Idar-Oberstein som alltså ligger knappt 2h med tåget väst om Frankfurt visade sig vara en liten pärla i ädelstenarnas tyska hemman. Överallt ädelstenar. Ädelstensbutiker, ädelstenshantverk, ädelstensmuseum. Kuperat, slingrande åar, bara klippväggar, två gamla slott uppe på höjderna, charmigt centrum med korsvirkeshus och kanske häftigast av allt – Felsenkirche – en kyrka från 1400-talet som är byggd i/emot klippväggen ovanför den lilla staden. Och de hade alltså en pub som var öppen efter föreställningen slutat – bara en sådan sak! (förvisso var köket stängt och det gick inte att få någon varm dryck men man ska ju inte vara så kinkig)

En recension av föreställningen finns att läsa här

Jag postade en fråga på Twitter, vilka som lyssnade med mig – en lördagkväll en sådan speciell helg är förstås inte ultimat men – jag fick bara ett svar.. Jag såg att det nog var några stycken som lyssnade i min facebook-feed – men, hur många orkade igenom?
Jag måste säga till mitt försvar att jag inte stängde av, men njöt gjorde jag inte och nu – nu njuter jag tystanden. Ljuva musik. Det var klart utmattande för mina öron…

Jag vill fortfarande gärna se Wozzeck, tror att den är oerhört effektiv som scendramatik… men… en aning har jag allmänbildat mig.

Jag lyckades inte få tag i biljett till Mahler Chamber Orchestra med Malena Ernman och Maria Forsström i kväll tyvärr, Berio och Britten på programmet – det hade varit något, men var slutsålt

Jag försökte i alla fall göra något musikaliskt av kvällen….

Det var onekligen ett spännande projekt. Men också en oerhört naiv dokumentär. Det känns lite sommarläger det hela… och det är det ju inte. Men det är kanske så det behöver vara. För att vara tillgängligt. Vad vet jag. Man är ju insnöad. Jag hade gärna sett andra dimensioner…

Men jag tycker det är pinsamt av SVT att texta operachefen Ole Wiggo Bangs (och publiken) mycket försvenskade norska – jag tycker vi skandinaver borde akta vår förmåga att förstå våra grannspråk.

Såg Widebergs Elvira Madigan här om dagen utan danskan textad (då menar jag alltså de äkta danska skådisarna), och danska är ändå betydligt svårare än de flesta norska dialekter (tycker jag då, som norrbottning). Otroligt fin film för övrigt…. Dock får det väl anses vara ganska tragiskt att en av mina starkaste reflektioner det var en tid då man inte var rädd för borrelia och TBE.

Men det var en bihistoria, det jag egentligen skulle komma fram till är att jag tycker det är klart underligt att inte AnnLouice Lögdlund har en större karriär.

Det är en så behändig tid att på på opera kl 11. Man är pigg, alert och nyfiken den tiden på dygnet och man orkar göra något efteråt. Mycket bra. Det blev ett trevligt samtal i kantinen av ett slag som antagligen varit av ett helt annat slag 12 h senare på dygnet.

Mikropolis som handlar om ett gäng insekter i Berlin (förmodar jag), är söt, välgjord och småkul i alla fall för vuxna. Vet inte hur den fungerar för barn. Kan tänka att den är lite lång och att hoppen är lite väl – fast vänta nu, det är ju för att jag är vuxen, kom just ihåg att barnböcker och barnfilmer inte alltid förklarar saker och gör omständliga förklaringar om orsak och verkan så där som den vuxna tittaren/läsaren kräver.

Därtill är den välsjungen och musiken lättillgänglig. Men opera? Jag vet inte, det är mer musikal över det hela men vad gör det. Det är nyskrivet (Christian Jost), det är roligt och det fungerar.

Är du i Berlin så gå dit, allra bäst upplevelse får man säkert om man tar med sig valfritt älskat barn.

Att man kan spela upp saker i efterhand via sr.se är onekligen en höjdare.

Men det här med att lyssna på opera… det vet jag inte om jag förstår mig på riktigt. Highlights visst, men hela operor utan att se det sceniska skeendet??
Nå, som yrkesskadad är det i alla fall ganska intressant har jag med tiden insett. Dels är det intressant för att man får möjlighet att ta del av saker som man annars av rent logistiska och praktiska skäl skulle missa, som Tirfing på Malmö Opera i det här fallet.
Dels är det intressant för att man hör saker som man antagligen inte hör ifall man sitter och tittar på det hela och ja, så är det så klart intressant ur ren repertoar- och branschkännedomssynvinkel.

Men Tirfing då? En intressant upplevelse. Jag måste säga att tvärt om vad kritiken i Skånskan säger så tycker jag det har ett operaarkeologiskt värde. Och temana är väl berömvärda men når liksom inte ända fram. Librettot är löjligt och gränsar inte till utan ramlar hejdlöst ned i det pekorala gång på gång. Men, vill jag då invända, översätter man italiensk opera så är det ofta löjligt och banalt bortom fattbarhetens gräns. (”hmm, nja, *harkel*, tidig belcanto kan ju vara mycket löjligt, men detta är ju skrivet tio år efter Verdis Otello…” invänder mitt radiolyssningssällskap)
Förvisso, men det nationalromantiska Sverige var kanske inte fullt så långt kommet som de italienska scenerna, jag menar internet var ju s a s i sin linda på den tiden… Och om man tänker på pop-texter så är de ju ofta så fantastiskt löjliga, men vi godtar dem på något sätt för att de oftast är skrivna och framförs på engelska, ett språk som inte är vårt modersmål och därför gör oss något mindre känsliga för nyanslöshet och banalitet. Men ok, Anna Boberg är kanske inte den mest lysande stjärnan på den svenska librettisthimlen. Lundaspexarna är allt som oftast bättre.
Musikaliskt? Har nog sällan hört Malmö operans orkester spela så bra, där får jag hålla med Skånskan… men Stenhammars insats? Den bleka Wagner-kopia som jag så ofta hört omtalas när Tirfing kommit på tal tycker jag inte är påtaglig. Däremot är all herrans annan musik påtaglig. Det härmas både här och där och både det ena och det andra… Wagner för all del, men också österrikisk operett, Donizettisnuttar och betydligt mer folkliga toner. Det där genuint Stenhammarska som finns i hans romanser, det hörde jag inget av. Och för någon som bevisligen kan skriva riktigt, riktigt bra och med god förståelse för rösten som instrument så får sångpartierna anses vara…. bleka, tråkiga och oinspirerat skrivna stundtals, men inte oävna.

Nu tror jag inte att den här operan kommer sättas upp igen innan jag gått i pension, men annars hade det ju varit en rolig grej att studera in…

Man kan gott lyssna på det hela tycker jag. Det är lättsmält, stundtals banalt och stundtals riktigt njutbart. Men det är faktiskt operahistoriskt intressant och det är faktiskt ett stycke svensk kulturhistoria som ligger där på sr.se, alldeles fritt att tillskansa sig. Och har man svårt att hänga med i texten (inte helt lätt att höra alltid måste jag tillstå) så kan man läsa librettot här

Dock vet jag inte riktigt vad som sker i kommentatorsbåset nu för tiden sedan Agneta Myreberg lämnade operasverige åt sitt öde. (Varför finns det inte en sida om henne på Wikipedia? Någon?! Hennes kulturgärning var stor!) Sportkommentatorer, menade mitt sällskap… jag lyssnade med en blandning av tvivel och förtjusning, med höjda ögonbryn som en annan kulturtant… Det fina med att lyssna i efterhand är att man kan spola…Försöker de månne härma Renée Flemming från Mets HD-utsändningar?? Jag är inte helt övertygad. Dock gillar jag konceptet med ”Sveriges största operascen” – så jag ska kanske inte klaga allt för högljutt…

Önskar jag kunde vara där – det är ett så oerhört spännande kulturhistoriskt/operahistoriskt/musikhistoriskt/svenskt projekt!!

Har haft möjlighet att titta på partier ur operan – ljuvliga grejer. Men det vore intressant att se om texten fungerar idag…alls….

Break a leg, kära kollegor, jag kommer lyssna på webben i efterhand!