Men, viktigast är att vi gjorde ett bra, kaotiskt och felrikt genrep ikväll, vilket innebär att i morgon kommer det bli en fantastisk föreställning  - när vi vet vad vi håller på med! Konserten är så rik; rik på musik, på visuella upplevelser, på fantastiska artister, komik och skönhet. Jag hoppas det kommer mycket folk, det vore synd och skam att missa det. Jag önskar jag fick det själv. Försökte springa emellan lite idag och titta och det är underbart. Det är så härligt när folk är så fantastiskt bra! Jag blir så glad i magtrakten.

Därtill har jag precis fått en engelskspråkig recension, av Mr Carroll, av hela operafestivalen i Miskolc – sammanfattad, positiv läsning. Bra för den som vill ha en snabb orientering. Onekligen en spännande festival. Jag är mycket glad att jag fått vara med! Beröm är ju heller aldrig fel…

Eftersom produktionen är ett samarbete mellan Kammeroper Schloss Rheinsberg och Theater und Philarmonie Thüringen, så bar det strax av till Gera för ny repperiod och nypremiär. Det var med mycket tvekan måste jag säga, men kontrakt är kontrakt så jag åkte naturligtvis. Sjuk var jag också inför nypremiären, mycket lämpligt. Spelperioden i Gera/Altenburg var allt Rheinsberg inte var; proffsig, positiv, omhändertagande, bra publikrespons och kritikerna tyckte om mig. I Tyskland förhåller de sig helt annorlunda till kritiken på husen än vad de gör i Sverige. I Sverige sätts aldrig kritik upp på anslagstavlor och dylikt. I Tyskland hänger kritiken bredvid schemana och därtill sätts den även upp i publikfoajén inför föreställning. Det svenska sättet att undvika att läsa kritik är alltså rätt omöjligt här. Men jag undvek kritiken så länge jag kunde och när jag slutligen fick ett samlat kuvert från teatern så blev jag överväldigad av de positiva ordalagen.

Och nu 6 månader senare sitter jag på ett nyrenoverat 4-stjärnigt hotell med ett dubbelrum för mig själv i ett härligt ljumt Miskolc (trots den sena timmen) och låter inte kvällens riktigt dåliga måltid (den får Sibyllaköket runt hörnet hemma att vara en kulinarisk höjdpunkt- men jag hade nog bara otur) förta glädjen av att vara här. I värmen, med denna härliga ensemble som växt samman och lärt känna varandra. Teatern har jag ännu bara sett utifrån. Det blir spännande imorgon. Allting ska ske och klaffa på väldigt kort tid. Så nu behöver jag sova och ladda upp.
Men skillnaden på hur jag känner nu inför morgondagens föreställning jämfört med sista föreställningen i Rheinsberg förra året är milsvid. Produktionen har rest från mörker till ljus.

Jag vet att jag skrev att det var sista Lucretia med det här gänget i November, vilket visade sig vara fel. Men nu är det nog inte troligt att just den här produktionen får fler chanser. Så nu sitter jag här i mitt lyxiga hotellrum (med tekokare!) och njuter tystnaden (ac’n avslagen) och samlar mig för sänggåendet.

Imorgon gäller det!

Bättre då att njuta sommarkvällen i sällskap med Bianca och Alexandra – härliga kollegor, god mat och sedan förbereda avfärden till Miskolc imorgon och vad mer är förtränga samtalet till SAS och att jag i och med detta samtal fått veta att jag gått miste om att få in några välbehövliga tusenlappar.

På söndag gäller det. Då ska vi vara grymt bra. Det betvivlar jag inte en sekund. Detta är en produktion som jag tyvärr inte tror jag kommer få uppleva många av.

Och Lucretia09 i ett nötskal är dessa underbara människor. Alla ihoptryckta runt ett bord i den varma kvällen, drickande något och pratandes. Vi är alla eniga om att Rheinsberg i stort var en härlig upplevelse men delar av det har vi kollektivt bestämt oss för att förtränga. Skönt att man inte är ensam…

Jag spelade in repet igår och har bestämt mig för att ta det som en positiv upplevelse. Det är solklart att min röst utvecklas och växer och under stundom är det avspänt och vackert. Men det är svårt att arbeta om teknik i ”gamla” verk… Kvällens uppgift är avlångt!

Först ut var kammarmusik när den är som bäst. Romanssång på den nivå den ska vara. Svenska Sopranos sista konsert för säsongen presenterade Matti Hirvonen och Miah Persson.
Jag har varit fascinerad av det kammarmusikaliska uttrycket och framförallt samspelet sedan mina tidiga tonår då jag spelade viola i diverse orkestrar och kvartetter, jag antar att med min stråkmusikaliska bakgrund och stora litteraturintresse var det väl självklart att jag under mina kandidatstudier på operahögskolan i Göteborg bedrev parallella studier i romansinterpretation.
Jag är kräsen men idag, uppfylld. Miah Persson hade jag aldrig hört live förut och det var en fantastisk upplevelse. En närvaro, diktion och interpretation som var sådär som interpretation när den är som bäst, chosefri och självklar.
Jag vände blad åt Matti idag och det var också spännande att höra musiken på den sidan flygeln, att se samverkan musikerna emellan från pianistens perspektiv. Jag upphör aldrig att förundras av detta som uppstår när musik är som bäst; när en musiker tar ett initiativ som mottas av en annan som tar in det i sitt musicerande, omvandlar det och i sin tur skickar ett nytt bud tillbaka till den första (eller till den tredje beroende på hur många man är). Det kan naturligtvis uppstå på en operascen när hela ensemblen är i ett gemensamt flow men oftare upplever jag det på romanskonserter. Det är inte alltid förekommande men underbart. Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här. Kanske inte enbart, men en stark bidragande orsak.
Konserten kan man höra i P2 den 2 juni kl 19.30 – rekommenderas.

En annan av Sveriges mest renommerade artister, som jag aldrig hört live, fick jag en hel del av i kvällens föreställning av Falstaff på Kungliga. Jag älskar den salen. Huset må vara hur gammalt och opraktiskt som helst men GöteborgsOperan i all sin elegans och med alla sin fantastiska övningsutrymmen, kan aldrig erbjuda sådana akustiska upplevelser. Den är för dåligt byggd och för stor. Jag gillar de gamla husen, de där man som publik kan få starka fysiska upplevelser av en mänsklig akustisk röst. Falstaff själv gjordes i kväll av Loa Falkman.
Loa Falkman som artist har jag alltid haft stor respekt för men jag måste säga att jag inte riktigt trodde att han sjöng så bra som han gör, i alla fall inte fortfarande. Min första tanke var; ”äntligen en Falstaff som vågar göra fula grejer men som faktiskt kan sjunga vackert däremellan”, min andra tanke var, ”det är ju Loa Falkman!” (Nej, jag köpte inget program)
Det var min tredje Falstaff och hittills den bästa. Det starkaste konstnärliga uttrycket jag fick med mig var inte av musikalisk eller skådespelarmässig karaktär utan helt visuell. Lennart Jirlow har gjort scenografin och stilen är omisskännlig. Man ser det direkt, och hela operan blir som en Jirlow-tavla med rörliga figurer snarare än ett drama.
För jag tycker verkligen illa om komisk opera. Måste teaterstilen vara så pålagd? Finns det inga alternativ till förevisande och spelande av tillstånd? Jag avskyr det. Och mycket riktigt så blir också resultatet en publik som sitter och ler men ingen som skrattar rakt ut. Det blir inga stående ovationer och den enda spontanapplåden kom till Jirlows ära.
Kvällens segrare var i mina ögon tveklöst Jesper Taube. Han imponerade stort på mig med sin skönsjungande Ford och det var också han som kunde fånga mig för ett ögonblick, (i svartsjukescenen) som presenterade något som jag kunde relatera till, något som kändes ärligt och närvarande om än storvulet spelat.
Tolka mig rätt, det var verkligen en fantastisk föreställning, om än mer en vernissage, men jag gillar inte fars och opera buffa har en skrämmande tendens att bli fars…

Den bästa gatuoperan hittills tycker jag. Den första i raden som lämnade en eftersmak, en god sådan, och hade ett tydligt budskap. Det hela går ut på att en grupp människor går samma väg till jobbet varje dag och känner igen varandra men aldrig törs prata med varandra. De drömmer var för sig om att något speciellt ska hända som gör att man får kontakt med de andra; att fotbollslaget vinner, att det springer fram en hund eller att någon håller på att hoppa från ett tak. Problemet med operan var dock att den är i högre grad textburen än de tidigare årens, vilket är ett problem ute med dåliga akustiska förhållanden och med unga andraårselever som inte har riktigt allting på plats tillräckligt för att kunna prestera en tydlig diktion.
Men de gjorde bra ifrån sig och det är en bra, spännande klass. Dessutom en tämligen jämbördig kvartett vilket ju lämnar öppet för många spännande projekt under deras studietid.

Lennart Jacobsson och Tinou Merigot har som vanligt gjort ett strålande jobb med regiarbetet, med en komisk parafras på Chaplins Diktatorn. Musiken är som tidigare lättsam och filmisk, med en orkester bestående av cello, dragspel, gitarr och saxofon, komponerad av Gustav Jyllander och Krzysztof Zimmermann

Librettisten Iwar Bergkwist lyckades verkligen vara aktuell i dessa tider, när folk mötts i svårigheter kring vulkanaskans konsekvenser. Upplevelsen fick god hjälp av att fyra väktare från Securitas bestämde sig för att avbryta alltihopa – då började hela publiken prata med varandra och engagera sig för att få se föreställningen till slut. Det där något hände som bröt anonymiteten.
Uppspelsplatsen var flyttad på grund av regn och så får man naturligtvis inte göra hur som helst, även om man tycker att ett 50tal meter hit eller dit väl inte spelar så stor roll. Föreställningen var ju ändå bara 30 minuter, men blev naturligtvis mycket längre på grund av diskuterandet som uppstod. Men man kan ju inte klandra dem, de har ju inte befogenhet till några egna beslut överhuvudtaget – vilket tyvärr satte dem i ett löjeväckande ljus vid detta tillfälle.

Gatuoperan ”If…” kan man se under Göteborgs Dans&Teaterfestival 27-27 augusti 2010 och i
Nice 2-3 september 2010

Det är en mycket bra föreställning och det var bara precis i slutet av tredje akten som jag började tycka det var lite långt och blev lite moralkaka. Men dessförinnan hade de min fulla uppmärksamhet. Men jag älskar ju långsamt berättande när det får ha sin kärna och ta sin tid. Människan är inte en vessla av naturen, våra känslor och vårt resonerande tar lite längre tid; så jag njuter när enstaka föreställning, bok och film faktiskt låter berättandet ta tid utan att tappa kärnan. Men att det är långsamt för de som står och väntar bakom scen, det kan jag gott tänka mig.

Härligt är det att se Åke Zetterström (Beckmesser) släppa lös sin komiska ekvilibrism och få höra Anders Lorentzon (Sachs) få breda ut sin vackra stämma. Det känns länge sedan jag hörde dessa båda i sina rätta element. Mycket spännande är också Mathias Zachariassen (David) och Sara Andersson (Eva). Ingrid Tobiasson hade jag gärna hört lite mer av. Det är på tok för många karlar och för få mezzi i föreställningen!
Men ändå, som alltid, så är det nivån på ensemblen, på alla de som inte är nämnda, på orkestern och på kören som skapar den höga kvalitet som gjorde att jag fnissade gott rätt ofta trots att regin ibland lämnar scenbeträdarna i sticket.

Det är välsjunget, det är välcastat, det är estetiskt, musiken är härlig och pausutsikten fantastisk: Gå och se Mästersångarna!

Sitter just nu i den totalt öde receptionen på ett charmigt litet hotell i Wiesbaden. Har ätit en utomordentlig italiensk middag (hann inte med det när jag var i Italien i måndags nämligen…) och försöker samla ihop mig för morgondagens provsjungning.

Igår såg jag Fénelons Faust på Opéra Garnier i en intressant version. Det var nämligen så att scenarbetarna strejkade så bara fem personer var där ungefär jämfört med bortåt 30… Det saknades en hel del ridåer och scenografi och så fick jag berättat för mig av Karolina som sjunger Anette. Musiken var inte i min smak för onyanserad, för omelodiös men för all del rätt häftig ibland. Det var i det stora hela mycket välsjunget. Fanns en hel del ursnygga röster i ensemblen. Trots att de fick kämpa mot musiken om vi säger så… Rösten är gjord för melodier….
Nej, är för trött för att ge mig in i den diskussionen, den gäller för flera egna inlägg.

För övrigt så strejkade flygplatsarbetarna i Bologna också.. Så när jag skulle hämta ut min väska på lost and found, (Ja, förlåt, KLM glömde kvar den i Amsterdam så jag fick provsjunga i Pesaro i resekläder, för jag var ju bara i Italien i ett dygn och väskan var ett dygn försenad…) var det inte öppet fast det stod att det skulle vara öppet. Som tur var slutade strejken för dagen kl 16 så jag kunde hämta ut min väska innan flyget till Paris gick…

Åter till Paris imorgon. Men först ska jag njuta av vackra Wiesbaden i några timmar.

Jag ska erkänna att jag var tveksam inför att åka. Det har varit många kulturella intryck den här veckan och när SJ sedan ställde in kändes det lite motigt. Men nu är jag glad att jag for. Glad för att det är så härligt att träffa kollegor och vänner om än kort men nästan mer glad för att det var en så fantastiskt bra föreställning.
Poulencs Karmelitsystrarna är en ärlig, välskriven pjäs som tar upp stora mänskliga frågor.
Hur ofta får man gråta egentligen? Jag menar, hur ofta väcker opera alla de där känslorna som konstarten är menad att möta. Hos en yrkesmänniska som jag, sällan. Men jag hade den stora lyxen att få gråta mycket ikväll och få möta verkligt välinterpreterade människoporträtt, riktiga möten och ett kammarmusikaliskt spel om än på MalmöOperans hopplöst breda scen. Regissören Maria Sundqvist har jag varit imponerad av förut och hon lyckades imponera igen.
Särskilt glad är jag för de många välsjungna partierna. Och så denna fantastiskt vackra musik.

Men vad är det som får medelålders damer att tycka att det är ok att prata i intermezzi?? Och jag är helt klart positiv till att man får snaska godis i operasalongen – men papperspåsar borde vara än mer förbjudet där än på bio!!!

Stort tack till Malmö Operan och till ensemblen. Stort tack för att ni vågade vara finstilta och ärliga. Det gör skillnad, världens skillnad

Monica Danielson gör en spännande insats för Göteborgs kulturliv med sitt operakompani MusikTeaterVerket. Hon är överhuvudtaget en spännande artist, kreativ och driftig utan gränser och ytterst begåvad för modern repertoar. Mycket häftigt.

Jag är också imponerad av BioRoy som vågar vara kreativa och göra spännande saker i sin vackra, traditionsrika biosalong. Det är sådana små scener vi behöver.

Igår hade alltså MusikTeaterVerket premiär på Waltons Björnen för 3 sångare och omarbetad för 3 musiker, på just BioRoy. 55 minuters speltid, bra akustik, bra regi av Mattias Ermedahl, en vardagsnära översättning av Karl Sjunnesson och kort sagt en formidabel succé. Även om jag kunde konstatera att den större delen av publiken var vänner och bekanta till artisterna. Själva kulturarbetare och sångare. Som sagt, vi kulturarbetare är kulturens främsta sponsorer på många plan, för biljetterna kostar 150kr…

De spelar på söndag också, kl 18. Gå dit!!

Thaïs får man inte missa av två skäl: Sydafrikanske Johan Engels scenografi och kostym och konsertmästare David Bergströms andlösa violinsolon. Thaïs innehåller något som jag uppfattar som ett av violinlitteraturens mest välbekanta melodier. Som gammal stråkmusiker känner jag musiken väl, men eftersom jag är erkänt dålig på att komma ihåg fakta som namn och årtal så hade jag faktiskt ingen aning om att det violinsolot var ur Thaïs. En trevlig lärdom!

GöteborgsOperans orkester gör som vanligt musiken all heder men dramaturgiskt tycker jag något fattas i musiken, den håller inte greppet om en som Werther till exempel. Något fattades också i regin – det där som för berättelsen framåt, som får en intresserad och engagerad; dramaturgin…

GöteborgsOperan skriver på sin hemsida ”Egentligen kan man inte tänka sig en opera som ligger mer i tiden med lyxhunger, skönhetssträvan och längtan efter evig ungdom å ena sidan och religiös askes och fanatism å den andra.” Och jag håller verkligen med i teorin. Tyvärr upplevde jag inte att något egentligen sades om detta – jag fick mest med mig ett budskap där Mannen dömer kvinnan till att vara hora och uppmanar henne att bli madonna och under tiden hon försöker bli denna madonna så tar Mannen sig rätten att behandla henne som en hora. Jag upplevde att Mannen fick stå oemotsagd. Jag upplevde inte någon diskussion kring det patriarkala och kvinnoförtryckande, till fantatismen eller lyxhungern. Det gör att eftersmaken känns unken.

Manskören som inleder första akten var det bästa jag hört kören sjunga någonsin och borgade för något gott som tyvärr inte återkom. Det var väldigt mycket gående i samma långsamma tempo regimässigt.
Men ikväll var det genrep, saker och ting vaknar nog till liv till på lördag. För visst ska man se Thaïs. Thomas Lander och Malin Byström är spännande sångare och visuellt är det mycket vackert.

Jag önskar Thaïs-ensemblen en fantastisk färgsprakande premiär utan förkylningar och med massor av positiv energi. Och sluter ögonen och minns kostymerna, kostymerna!

Således valde jag att organisera en välgörenhetskonsert, väl medveten om arbetet som krävs och att jag efteråt kommer ”gå in i den svarta garderoben”, som en kollega uttryckte det en gång. Det är inte det att jag är totalt oförmögen att göra något, det går bara så oändligt mycket långsammare än samma tid för en vecka sedan. Jag vet om att det är så här. Jag vet om att jag har en fantastisk koncentrationsförmåga och en mycket hög och effektiv prestationsförmåga när det gäller- men jag vet också mycket väl att det måste vara för en isolerad tid och att det kommer kosta mig mycket ork.

Jag undrar ofta hur jag skulle klara mig om min roll i samhället var en annan, om mitt yrkesliv såg annorlunda ut. Skulle jag klara mig? Och vad händer om jag blir en del av en institution där villkoren inte längre är mina utan allas? Stina Oscarsson har skrivit ett inlägg om just det, fast ur en annan synvinkel, när Madeleine Sjöstedt (kulturråd i Sthlm, fp) kräver ”Mer kultur för pengarna” och Orionteatern behöver effektiviseras.

Jag tycker effektivtet, ekonomisk eller personlig, är ett svårt ord. Det låter så positivt, jag är uppfostrad till att det är positivt, 80-talist som jag är. Naturligtvis är effektivitet ofta positivt. Men något vänder sig ändå oroligt i magen när densamma Sjöstedt skriver att hon hoppas att Birgitta Svendén, i dessa tider av ekonomisk kris för Kungliga Operan, gör ekonomisk effektivitet till ett verktyg för att producera mer konst.

Det är säkert nödvändigt. Men jag kan ju bara utgå från mig själv och därifrån klart säga att är jag stressad så sjunger jag sämre.

Eva-Lotta Ohlsson hoppade in och sjöng Pamina. Det var en positiv överraskning. Alltid lika roligt att höra kollegor man inte hört på länge… Eva-Lotta har sannerligen en begåvning för Mozart och en expansiv varm röst. Annars bars föreställningen, som den så ofta gör, av Papageno, Marcus Schwartz; roligt, tydligt och egaliserat och vackert sjunget.

Överhuvudtaget textades det tydligt vilket ju är trevligt när föreställningen görs på svenska (även om jag är snar på att läsa på textmaskinen även när jag försöker låta bli). Men jag var inte så glad i Rickard Bergqvists nyöversättning. Jag köpte inget program så jag har inte fått mig det intellektuella arbetet med texten till livs, men slutreslutatet fungerade inte för mig: Alltför manschauvinistiskt (ett försök att ta till vara frimureriet som alltid omtalas när det kommer till Trollflöjten?) för att jag skulle kunna låta bli att bli irriterad.
Taminos prövningar var otydliga och slutet förstod jag i princip inte alls. Efter en lovande första akt så föll hela andra akten tämligen platt även om Karolina Anderssons koloraturer och snygga trestrukna f lättade upp det hela.

Jag tycker det är svårt med Trollflöjten. Den har aldrig varit en av mina favoriter. Ända gången jag faktiskt tyckte mig ”förstå” den det var när jag såg Kenneth Branaghs fullkomligt briljanta filmatisering av densamma. Men film är ju helt helt annat medium än scen…

Ett smakprov:

Tackar för inslaget!! Speciellt för den kulturpolitiska kängan!

Efter föreställningen hölls det ett ”Publikum gespräch” -något jag aldrig varit med om förut. Men det var spännande. För det blev en mycket positiv situation där publiken ställde frågor (oväntat insatta) och gav direkt feedback. Någon klagade på programbladets utformning, en annan berömde scenografins nakenhet och regissörens mod, en tredje frågade om musikaliska svårigheter vid instudering etc. Överlag fick ensemblen oerhört mycket beröm för vårt ärliga och finmejslade spel. Det tycker jag verkligen vi är värda. Och jag kände att jag efter en bra föreställning kunde ta åt mig själv också.

Sångtekniskt gav jag mig ut på nya experimentella marker under föreställningen. Det lyckades ibland, ibland inte. Det är oerhört läskigt att göra sådant, våga sjunga mycket svagare, mycket naivare… Att täcka och sjunga på är lite grann av att hålla en sköld framför sig – tryggt, men inte så intressant. Jag fick fina ord från mina kollegor och det kändes bra efteråt. En inspelning hade varit intressant – hade nog kunnat lära mig mycket av en sådan. Men icke… Får se om jag kan återupprepa det i övningsrummet tillsammans med min H2:a.

Nästa föreställning med den här uppsättningen blir i Ungern 13/6. Jag tror våra inbördes relationer kommer finnas kvar då, vi är så trygga med varandra… Men alla är unga och jobbar oerhört med sin teknik, ska bli spännande och höra hur det låter då – på engelska dessutom…

Får se vad det blir av morgonens repetition dock, regissören är sjuk och vi har hittills under hela den arbetstiden inte haft en repetition ledd av regiassistenten.

Men som vanligt är problemet uppsjungningsmöjligheter. Nu sitter vi här och fikar för det finns ingenstans att sjunga upp. Klart problematiskt. Jag har sagt det förut och säger det igen, hur klarar folk att jobba här???

Att mina kollegor alla är så lugna intresserar mig också, behöver inte folk sjunga upp??

Sista Lucretia ikväll för den här perioden. Det ska bli härligt.

Kronan på verket måste sägas vara den Salome jag såg på Staatsoper ikväll. Vilken magnifik avslutning på den här tiden i Tyskland med auditions, lägenhet, föreställningar och allt.
Evelyn Herlitzius var fullkomligt bländande som Salome och hon matchades underbart av Reiner Goldberg (Herodes). Regin var tydlig och rolig, vilket var en härlig effekt mot den dramatiska musiken (nåja, Herr Strauss hade nog humor). Men den här kompositören, hörni, den här Strauss… visst har jag alltid varit förtjust, men…. vilken dramatiker. Det är genialt, det är vad det är.

Kvällens föreställning påminde mig mycket lite om första gången jag såg operan, första gången jag såg opera överhuvudtaget. Då satt jag på en träbänk och åt någon plockmat på ett torg i Wien och tittade på Salome på storbildsskärm. Jag var inte så imponerad, förstod ingenting mer än ”Jochanaan” vilket ju Salome upprepar otaliga gånger. Ikväll var en sådan där kväll då jag kände att hoppet om operakonsten ändå lever fast Birgit Nilsson är död. Den där musiken som kan vara både svag och intim och i nästa ögonblick öronbedövande stark och över allt detta – rösten. Rösten som berör varje hårstrå och cell i kroppen. Den klassiskt skolade rösten. Operasångaren.

Men vilket mördarparti Salome är – vilken drömroll!