Den som har lust kan läsa här

Vår föreställning växer till sig tycker jag. Den blir bättre och bättre för varje kväll. Samtliga medverkande tycks höja sig över föregående föreställnings nivå varje kväll. Publikresponsen blir också hjärtligare och hjärtligare, och då var det inte dåligt från början.

Det är härligt att vara på scenen med kreativa, närvarande kollegor som erbjuder nya små detaljer och uppslag varje kväll och härligt att få känna att jag själv är så fri och närvarande att jag kan bolla tillbaka de flesta erbjudanden jag får.

Det kändes lite melankoliskt igår kväll. Kanske för att det är så tydligt att den är perioden går mot sitt slut nu och nästa kapitel onekligen påbörjas även om jag inte har ramverket klart för det än. Kanske för att jag äntligen kommit ut ur värsta ”skriva ansökningar”-paniken och gärna skulle hänga lite med mina kollegor. Men för dem liksom för mig så börjar nästa kapitel och de drar alla snabbt vidare till sitt och jag, jag gick och handlade mat samt konstaterade än en gång ur otroligt dåligt utbud det är här i stan på ekologiska matvaror. Jag söker och köper med en dåres envishet det jag hittar, men Sverige har kommit bra mycket längre på det området tycks det…

Gremin såg till att föreställningen igår filmades. Det är med skräckblandad förtjusning jag väntar ett mail med en länk…

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

och en härlig artikel, indirekt om produktionen, skriven av en körmedlem (också på finska) finns att läsa här

Är glad och tacksam för att recensenter och kollegor tycks tycka om vad jag gör!

Tredje föreställningen idag. Den första efter det första uppehållet. Det är alltid intressant. När man varit ute ur arbetet, inne i något helt annat, i annan repertoar, i en annan stad, så känns det lite overkligt och underligt att vara där på plats. Läsa igenom text, ha några vettiga anteckningar och i huvudet gå igenom sin rekvisita räcker dock långt. I normalfallet är ju en föreställning hyfsat väl repeterad – så även här.

Det var en bra föreställning i kväll. Min röst var betydligt friskare än under de två gångna och jag kände att jag faktiskt kunde musicera lite, vilket en kollega kommenterade på ett härligt positivt sätt. Även kollegorna och kören sjöng fint och det var mer flyt i tempi och fart på orkestern än senast. En härlig kväll som gav mersmak. Så där så att man liksom inte vill gå hem riktigt.
Vi stod en stund och pratades vid på scenen när ridån gått ned.

Jag borde lägga mig. Matiné i morgon. Föreställning kl 14. Det kommer vara så på lördagarna framöver men det är första gången i morgon. Alltid intressant att se hur det fungerar, med fokus, röst, kropp.

Det är ju lite underligt att tänka sig att man har ”två premiärer” när man jobbar med bara en cast. Det är av ekonomiska och identitetsskäl men för oss på scen så blir ju andra föreställningen, onekligen andra föreställningen eftersom den första redan är gjord.
Fördelen med konceptet är att det blir två fester. Varav jag inte riktigt kunde njuta av den första eftersom jag inte mådde helt 100.

Roligt är det i alla fall att spela föreställningarna. Det är en lättsam och genomarbetad regiidé och jag har lätt att leva livet på scenen – och ha roligt helt enkelt. Olga har gärna roligt, faktiskt allra helst.

Dagen har helt gått åt till premiärförberedelser eller snarare toitoitoi-presenter.. Fullt ös sedan jag vaknade efter sovmorgon. Jag har alltid lite dubbla känslor för det där med premiärpresenter. Det är ju kul, speciellt när man tycker mycket om kollegorna.. Men det kan också kännas väldigt stressigt och dyrt och rätt belastande om man inte spontant har någon rolig idé. Och stressa runt är kanske inte direkt vad man vill göra på premiär dagen. Fast man kan ju förstås ha framförhållning… Man kan också låta bli… men de är kutym de där små presenterna, tradition världen över.

Jag har sedan länge lagt ned det där med att försöka vara rolig och det blir oftast choklad och en kommentar i en eller annan form. Så även denna gång. Fast idag har jag dragit nytta av det faktum att jag har ett välutrustat kök och därför kokat två satser chili-tryffel. I kylen ligger nu ett stort antal små röda påsar med namn och lite text på innehållande hemgjord chili-tryffel. Lite variation på chokladtemat i alla fall. Och så är det ju roligt att pyssla i köket!

Skölja näsan och sjunga upp… 80 min tills jag ska vara i sminket. Off I go!

Idag har jag lyckats försova mig två gånger (pga hostandet och dess inverkan på sovandet), men varje gång hunnit i tid. Gjort en Haubtprobe – dvs ett genomdrag med orkester, mask och kostym utan ha provat vare sig mask eller kostym förut. Vidare har jag ätit 2 sådana där torra köpeskakor vilka jag slutade äta helt sommaren 2006 då jag första gången jobbade för SkånskaOperan och fick lite för nära kontakt med Gilles, samt för många, ganska osmakliga smörgåsar. Till detta har jag stoppat i mig nyinköpt, slemlösande medicin vilken jag inte märkt någon som helst effekt av, (undrat varför mediciner så väldigt sällan ger mig någon tydlig, upplevd effekt), samtidigt som jag läst flertalet artiklar om GöteborgsOperans kölhalning i pressen och funderat lite kring densamma – oklart om jag kom fram till något. Men det jag främst har gjort är alltså att ha tagit mig igenom en full arbetsdag av förmiddagsrep och fullt genomdrag med orkester utan att kunna sjunga överhuvudtaget.

Jag har verkligen gjort mina försök till försiktig uppvärmning för att få stämbanden att sluta åtminstone till arian under genomdraget, men nej. Oktaverade i princip hela Olgas parti (ja, då menar jag de delar jag sjöng överhuvudtaget) och då är det rätt lågt från början. Intressant med tanke på reflektionerna efter annandagskonserten. En konsert som jag ju nu naturligtvis undrar om det var så intelligent att genomföra, med tanke på att mina stämband inte alls sluter… Men å andra sidan så är det fullkomligt omöjligt i det här läget att avgöra eftersom mitt ständiga hostande förstör varje läkande som sker kring stämbanden. Lite bättre blir jag för varje dag – huvudet högt… Men ack, vad det är jobbigt som sångerska att inte kunna sjunga, när det bara går luft igenom stämbanden. Fasa. Det önskar jag inte min värsta fiende.

Fantastiskt dock att sjunga opera i allmänhet. Vilken grej liksom. Tänk att bli betald för att sitta i salongen, snygg som bara den (jag alltså, salongen är rätt modern och vanlig black box) och lyssna på den mest fantastiska och berörande brevscen som jag hittills upplevt. Helena Juntunen i sitt rätta element, gör helt klart en resa till Vasa värd besväret kan jag lova. Att få stå på scenen själv med ett dike framför sig fullt med musiker som spelar där och då, när jag ska sjunga och en dirigent att skapa musik tillsammans med! Vilken grej… om jag nu bara kunde sjunga.

Nu har jag emellertid tre dagar ledigt (Ja, jag fick ledigt i morgon. Det kallar jag arbetsvecka. Klämdag, två dagar sjukanmäld, en dag jobb, en dag ledigt…) och inga nyårsexcesser är inplanerade så jag hoppas kunna vara mer vokalt närvarande under genrepsveckan.

Det närmar sig nu.
Men idag? Tja, jag såg i alla fall glad ut och det var ju viktigast eftersom det var fotograf där idag.

Avslutade dagen med ljuvliga, underbara, andlösa, vackra the Age of Innocence – så nu är ordningen återställd på den vackrare sidan av livet efter den gångna dagens obalans på det området.

Det är konsten och kärleken som gör livet värt att leva, som gör det vackert och får en att orka med nästa minut, nästa timme och nästa dag.

Det var mycket folk i den lilla teatern (klart trångt på scen), nästan fullt och jag tror nog föreställningen var uppskattad. När jag tog ett glas med mina besökande föräldrar efteråt så visade det sig att övriga pub-besökare hade varit på föreställningen…

Det är lite spännande att turnera på det där sättet. Man kommer till små orter man aldrig skulle kommit till annars. Upptagen som man är med sig själv så har man ju inte läst på utan dimper ned någonstans och låter sig överraskas.

Idar-Oberstein som alltså ligger knappt 2h med tåget väst om Frankfurt visade sig vara en liten pärla i ädelstenarnas tyska hemman. Överallt ädelstenar. Ädelstensbutiker, ädelstenshantverk, ädelstensmuseum. Kuperat, slingrande åar, bara klippväggar, två gamla slott uppe på höjderna, charmigt centrum med korsvirkeshus och kanske häftigast av allt – Felsenkirche – en kyrka från 1400-talet som är byggd i/emot klippväggen ovanför den lilla staden. Och de hade alltså en pub som var öppen efter föreställningen slutat – bara en sådan sak! (förvisso var köket stängt och det gick inte att få någon varm dryck men man ska ju inte vara så kinkig)

En recension av föreställningen finns att läsa här

Jag postade en fråga på Twitter, vilka som lyssnade med mig – en lördagkväll en sådan speciell helg är förstås inte ultimat men – jag fick bara ett svar.. Jag såg att det nog var några stycken som lyssnade i min facebook-feed – men, hur många orkade igenom?
Jag måste säga till mitt försvar att jag inte stängde av, men njöt gjorde jag inte och nu – nu njuter jag tystanden. Ljuva musik. Det var klart utmattande för mina öron…

Jag vill fortfarande gärna se Wozzeck, tror att den är oerhört effektiv som scendramatik… men… en aning har jag allmänbildat mig.

Jag lyckades inte få tag i biljett till Mahler Chamber Orchestra med Malena Ernman och Maria Forsström i kväll tyvärr, Berio och Britten på programmet – det hade varit något, men var slutsålt

Jag försökte i alla fall göra något musikaliskt av kvällen….

Det var onekligen ett spännande projekt. Men också en oerhört naiv dokumentär. Det känns lite sommarläger det hela… och det är det ju inte. Men det är kanske så det behöver vara. För att vara tillgängligt. Vad vet jag. Man är ju insnöad. Jag hade gärna sett andra dimensioner…

Men jag tycker det är pinsamt av SVT att texta operachefen Ole Wiggo Bangs (och publiken) mycket försvenskade norska – jag tycker vi skandinaver borde akta vår förmåga att förstå våra grannspråk.

Såg Widebergs Elvira Madigan här om dagen utan danskan textad (då menar jag alltså de äkta danska skådisarna), och danska är ändå betydligt svårare än de flesta norska dialekter (tycker jag då, som norrbottning). Otroligt fin film för övrigt…. Dock får det väl anses vara ganska tragiskt att en av mina starkaste reflektioner det var en tid då man inte var rädd för borrelia och TBE.

Men det var en bihistoria, det jag egentligen skulle komma fram till är att jag tycker det är klart underligt att inte AnnLouice Lögdlund har en större karriär.

Det är en så behändig tid att på på opera kl 11. Man är pigg, alert och nyfiken den tiden på dygnet och man orkar göra något efteråt. Mycket bra. Det blev ett trevligt samtal i kantinen av ett slag som antagligen varit av ett helt annat slag 12 h senare på dygnet.

Mikropolis som handlar om ett gäng insekter i Berlin (förmodar jag), är söt, välgjord och småkul i alla fall för vuxna. Vet inte hur den fungerar för barn. Kan tänka att den är lite lång och att hoppen är lite väl – fast vänta nu, det är ju för att jag är vuxen, kom just ihåg att barnböcker och barnfilmer inte alltid förklarar saker och gör omständliga förklaringar om orsak och verkan så där som den vuxna tittaren/läsaren kräver.

Därtill är den välsjungen och musiken lättillgänglig. Men opera? Jag vet inte, det är mer musikal över det hela men vad gör det. Det är nyskrivet (Christian Jost), det är roligt och det fungerar.

Är du i Berlin så gå dit, allra bäst upplevelse får man säkert om man tar med sig valfritt älskat barn.

Att man kan spela upp saker i efterhand via sr.se är onekligen en höjdare.

Men det här med att lyssna på opera… det vet jag inte om jag förstår mig på riktigt. Highlights visst, men hela operor utan att se det sceniska skeendet??
Nå, som yrkesskadad är det i alla fall ganska intressant har jag med tiden insett. Dels är det intressant för att man får möjlighet att ta del av saker som man annars av rent logistiska och praktiska skäl skulle missa, som Tirfing på Malmö Opera i det här fallet.
Dels är det intressant för att man hör saker som man antagligen inte hör ifall man sitter och tittar på det hela och ja, så är det så klart intressant ur ren repertoar- och branschkännedomssynvinkel.

Men Tirfing då? En intressant upplevelse. Jag måste säga att tvärt om vad kritiken i Skånskan säger så tycker jag det har ett operaarkeologiskt värde. Och temana är väl berömvärda men når liksom inte ända fram. Librettot är löjligt och gränsar inte till utan ramlar hejdlöst ned i det pekorala gång på gång. Men, vill jag då invända, översätter man italiensk opera så är det ofta löjligt och banalt bortom fattbarhetens gräns. (”hmm, nja, *harkel*, tidig belcanto kan ju vara mycket löjligt, men detta är ju skrivet tio år efter Verdis Otello…” invänder mitt radiolyssningssällskap)
Förvisso, men det nationalromantiska Sverige var kanske inte fullt så långt kommet som de italienska scenerna, jag menar internet var ju s a s i sin linda på den tiden… Och om man tänker på pop-texter så är de ju ofta så fantastiskt löjliga, men vi godtar dem på något sätt för att de oftast är skrivna och framförs på engelska, ett språk som inte är vårt modersmål och därför gör oss något mindre känsliga för nyanslöshet och banalitet. Men ok, Anna Boberg är kanske inte den mest lysande stjärnan på den svenska librettisthimlen. Lundaspexarna är allt som oftast bättre.
Musikaliskt? Har nog sällan hört Malmö operans orkester spela så bra, där får jag hålla med Skånskan… men Stenhammars insats? Den bleka Wagner-kopia som jag så ofta hört omtalas när Tirfing kommit på tal tycker jag inte är påtaglig. Däremot är all herrans annan musik påtaglig. Det härmas både här och där och både det ena och det andra… Wagner för all del, men också österrikisk operett, Donizettisnuttar och betydligt mer folkliga toner. Det där genuint Stenhammarska som finns i hans romanser, det hörde jag inget av. Och för någon som bevisligen kan skriva riktigt, riktigt bra och med god förståelse för rösten som instrument så får sångpartierna anses vara…. bleka, tråkiga och oinspirerat skrivna stundtals, men inte oävna.

Nu tror jag inte att den här operan kommer sättas upp igen innan jag gått i pension, men annars hade det ju varit en rolig grej att studera in…

Man kan gott lyssna på det hela tycker jag. Det är lättsmält, stundtals banalt och stundtals riktigt njutbart. Men det är faktiskt operahistoriskt intressant och det är faktiskt ett stycke svensk kulturhistoria som ligger där på sr.se, alldeles fritt att tillskansa sig. Och har man svårt att hänga med i texten (inte helt lätt att höra alltid måste jag tillstå) så kan man läsa librettot här

Dock vet jag inte riktigt vad som sker i kommentatorsbåset nu för tiden sedan Agneta Myreberg lämnade operasverige åt sitt öde. (Varför finns det inte en sida om henne på Wikipedia? Någon?! Hennes kulturgärning var stor!) Sportkommentatorer, menade mitt sällskap… jag lyssnade med en blandning av tvivel och förtjusning, med höjda ögonbryn som en annan kulturtant… Det fina med att lyssna i efterhand är att man kan spola…Försöker de månne härma Renée Flemming från Mets HD-utsändningar?? Jag är inte helt övertygad. Dock gillar jag konceptet med ”Sveriges största operascen” – så jag ska kanske inte klaga allt för högljutt…

Önskar jag kunde vara där – det är ett så oerhört spännande kulturhistoriskt/operahistoriskt/musikhistoriskt/svenskt projekt!!

Har haft möjlighet att titta på partier ur operan – ljuvliga grejer. Men det vore intressant att se om texten fungerar idag…alls….

Break a leg, kära kollegor, jag kommer lyssna på webben i efterhand!

Fredagens Carmen ägde rum någonstans mellan Kiel och Lübeck i en liten, liten stad som heter Wahlstedt. Denna lilla, lilla stad har en liten, liten teater som ligger vid torget som träffande heter Kleines Theater am Markt. 500 platser gick det in i teatern som mest påminde om en skolaula men modernt och fräscht med fina logeutrymmen, trevlig akustik och breda tiljor som scengolv – verkligen en trevlig arbetsmiljö. Föreställningen var fullsatt, uppskattad och flöt på bra med imponerande insatser av mina nya kollegor; Mercedes och Frasquita (som aldrig sjungit föreställningen och aldrig varit med på något rep) och två nya musiker i den sjuhövdade orkestern. Det var stor skillnad att spela föreställningen på en scen vars storlek stämmer med vad regin och scenbilden avsåg. Det blir mycket tightare och saker som jag förra gången tyckte inte fungerade alls, visade sig fungera bättre den här gången.

Det är tuffa bud att göra en sådan stor roll med nya kollegor och på ny scen, framförallt när det var 2,5 månad sedan sist. En häftig utmaning och sådant jag förvisso vet att jag är bra på (problemlösning är nog mitt mellannamn på scen), men oj vad det kostar på – trött är bara förnamnet. Nöjd förvisso, men trött; väldigt, väldigt trött.

Men inte värre än att jag härmed efterlyser en bok eller lämplig distanskurs i ”arkitektur för Dummies”. Att resa så mycket som jag gör och nu även spela på turné är fascinerande på många sätt. Inte bara för att man inser hur (ibland deprimerande) likt det mesta är i Europa, men också för att naturen i många fall kan vara så lika men ändå är det helt klart att man inte är hemma. Nordtyskland ser ut som Götaland ungefär, ja inte västkusten, men mitten, Västergötland goes Småland, typ. Nu pratar jag om naturen; floran, terrängen, odlingslandskapet – men det som gör det så uppenbart att jag inte är i Sverige är arkitekturen. Senaste åren, med allt mitt flängande framförallt i Tyskland med också i Europa i allmänhet har gjort mig mer och mer intresserad av arkitektur – men jag kan ingenting.
Lämpliga tips någon?!? Calle??

För övrigt så kan jag med bitter erfarenhet också konstatera att den tyska modellen med att ha tysta avdelningar som är hela vagnar på tågen med all tydlighet visat sig inte fungera… Den svenska lösningen med stängda avdelningar inom vagnarna fungerar mycket, mycket bättre.

I lördags kväll hade jag nämligen förmånen att få se genrepet på Aus einem Totenhaus på Staatsoper unter den Linden, som just nu huserar i Schillertheater. 90 täta minuter. En jämn cast, riktigt fina skådespelarinsatser, en intensiv regi och fantastisk musik. Det är grått, det är tungt, det är smärtsamt – det är riktigt, riktigt bra! Jag var lycklig i ett helt dygn efteråt.
Premiären är i kväll och den spelas bara sex gånger.

Ja, det är så klart Patrice Chéreaus uppsättning, den som turnerat i Wien, Amsterdam, Aix-en-Provence, Met och la Scala, den som kommer högst upp om man surfar på Aus einem Totenhaus på YouTube. De flesta av sångarna är också samma. Men det är en riktigt bra uppsättning.

Gå och se den! Gå, gå, gå!!!

Men ryskapluggandet blir ständigt avbrutet… av härliga, allmänbildande inslag som gör mig tacksam för teknologin.

Jag har t ex precis bekantat mig med den briljanta sopranen Soile Isokoski genom att jag tittat på invigningskonserten från nya konserthuset i Helsingfors på Arte. Bättre sent än aldrig..

Samtidigt, eller inemellan snarare så lyssnar jag på Don Giovanni-premiären från Hamburgoperan. En fascinerande uppsättning, till dess förutsättningar alltså som man nog hellre ska se än lyssna på. Doris Dörrie har regisserat och henne gillar jag, som ibland nämnt, skarpt. Spännande också med en kvinnlig dirigent (Simone Young) vilket ger ett helkvinnligt team, så när som på scenograf/kostymör. Detta kan man höra streamat här, jag vet inte om det kommer ligga kvar sedan i efterhand men jag tror det, försök!. Publiken är inte helt begeistrad. Mest spännande var nästan paussnacket med intervjun med Dörrie.

Fast där kom då Donna Annas andra aria med Elza van den Heever, fullkomligt briljant! Riktigt grymt!!!

Den föreställningen är en stolthet för dagens operakonstnärer måste jag säga. Publiken, av mycket skiftande ålder, skrattade och tjoade och applåderade som bara den. På damtoaletten, när det ringde in efter paus, hörde jag något som nog måste gå till historien; ”Oiiii, es geht weiter, es geht weiter!!” varpå ett gäng tjejer i 20-årsåldern rusade ut. Det är ju så opera ska vara, då har man lyckats.

Även jag, den kräsna, hade en toppenfin upplevelse. Jag tror ensemblen tagit sig vissa friheter, för jag tyckte mig ana ett större allvar någonstans som inte riktigt fick den plats som jag hade uppskattat – men de lyckades hålla sig balanserande på gränsen till fars och lyckades alltså hålla mig intresserad nästan hela tiden. Det är, om jag tar mig friheten att använda stora ord, en fullkomligt briljant regi. Scenbilden fungerar också strålande. Vill genast sätta mig och se alla Dörries filmer!

Musikaliskt var det lite ojämt. Otroligt fina röster överlag men kanske lite si så där med stilistiken och tightheten och skådespelet var, om än fullt acceptabelt med tanke på vad man brukar se på operascener, tyvärr av varierande kvalitet.
Föreställningens fullkomliga stjärna var Despina; Adriane Queiroz. God tvåa kom Guglielmo; James Homann som är vid Staatsopers operastudio, båda med imponerande känsla för timing och avspänt och snyggt sjunget också. Hatten av!

Ger ett helt annat slags smakprov som med stor humor sammanfattar Così riktigt bra!