Jag har upplevt Bruckners åttonde symfoni Apocalypsen. ”Hört” är ett för fattigt ord.
Det var en upplevelse för så många sinnen.
Det visuella i att se denna fantastiska orkester där ingen lutar sig tillbaka, alla spelar som vore de stjärnsolister som bestämt sig för att bara just i kväll spela tillsammans och Zubin Mehta som dirigerar utan noter; litet, tydligt, enkelt med fullkomlig närvaro – jag hade inga problem att veta var han var i slagen, en man som vet att öppna dörrar för musiken men inte blockerar vägen. Notstället, om än litet och tanigt, står i vägen för mycket – det blev tydligt i kväll.
All denna fantastiska musik; alla frågor ställdes och alla blev besvarade – en slags fullkomlighet. Hela människan får plats. Jag överlämnade mig i full tillit och mitt förtroende blev aldrig sviket.
En musik som genljöd i hela kroppen, ibland som en burdus hamam-massage, ibland en kittling med en fjäder, ibland en lugn smekning över armen eller en hand i din.
Där var alla mina svagaste ögonblick och alla de absolut starkaste, där var morgon och kväll, vinter och vår.
Berlinerfilharmonikerna spelade så att jag vid tillfälle tänkte ”låt det aldrig ta slut”. När man inte tror de kan spela svagare så diminuerar de och när man tror att det omöjligt kan bli starkare då lägger de till ett f.

Jag tror inte en konsertupplevelse kan bli bättre än det var i kväll.

Bättre blir inte livet. Helare eller mer ödmjuk kan man inte känna sig. Jag är stärkt och oändligt tacksam. Konsten är större än människan.

Fullsatt sal, stående ovationer, extra applåd till Mehta från orkestern och flertalet inropningar. För bara några dagar sedan hade jag aldrig hört talas om honom, namn har aldrig varit min styrka. I dag är jag tacksam för att få ha sett/hört honom live. Och Bruckner som aldrig lyckades fånga mig under studieåren har nu i mig en fan. Den åttonde symfonin kommer jag återvända till många gånger. Låta den skölja över mig. Överlämna mig till den, låta den bära mig och förklara världen och livet.

En god vän som jag fikade med och försökte locka med mig på konserten sade med anledning av det helryska programmet (S. Prokofjevs Alexander Nevskij, Kantate för Mezzosopran, blandad kör och orkester, op. 78 samt efter paus D. Sjostakovitjs Symfoni Nr. 4 c-Moll op. 43): Jag hade en sådan period, när jag satt och grät över Tjajkovskij och Rachmaninoff men det har gått över, nu tycker jag den mesta ryska musiken vältrar sig i självömkan.
Jag tror jag förstår vad han menar, även om jag än så länge måste anse mig vara kvar i den ”perioden”, om den någonsin går över, då jag berörs in i ryggmärgen av Rachmaninoffs pianokonserter, favoriter sedan tonåren, och gråter och ler med Tjajkovskij men lämnas ganska oberörd av Puccini som oftast bara är för mycket. I kväll lyste självömkan med sin frånvaro tycker jag. Min sammanfattning av musiken i de båda verken låter som följer
- de har en hel del stilistiskt gemensamt
- det är stundtals burdust och kantigt
- stundtals intimt, på gränsen till erotiskt
- kryddat med orientalisk touch
- avsmakat med centraleuropeisk sakral tradition.

Sjostakovitj symfonin fann jag Mahlerinspirerad och oerhört visuell, även om det är Prokofjevs kantat som har sitt ursprung i filmvärlden. Fantastisk musik som det var uppenbart att DSO, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin under ledning av Tugan Sokhiev, uppskattade att spela. Leenden och levande kroppsspråk betyder så mycket. De verkligt goda och rikliga solistinsatserna bland orkestermusikerna gjorde också att orkestern fick lite extra liv (även om jag fick mig en allvarlig funderare när det kom till det ”moderna” bruket hos violinister att vibrera lika mycket på varenda ton… Jag tycker inte längre, om jag egentligen tyckte något alls förut, att det är attraktivt klangmässigt. När jag spelade själv fortfarande så accepterade jag nog mest traditionen att vibrera i tid och otid.)

Men så till det verkliga skälet till varför jag var där överhuvudtaget; Ewa Podleś . Det var verkligen inte en speciellt lång solistinsats som ”Alexander Nevskij” innehåller. Kanske fem minuter, det kommer från ingenstans i något som annars tycks vara orkesterns och körens verk och bryter av fullkomligt utan att för den skull gå utanför formen eller tonspråket. Det var så naket. Det var min bestående känsla. Ett oerhört utsatt solo, det finns inte mycket i orkestern alls; som om tempi, energi och rörelse är helt beroende av solisten. Jag vet inte, har inte sett notbilden och aldrig hört verket före i kväll – men så kändes det. Inte tycktes det besvära Ewa Podleś dock, hon ägde, den i princip fullsatta, salen från det att scendörren öppnades och hon började gå in, upp på scenen till det att den några minuter senare stängdes bakom henne. Scennärvaron var fullkomlig och intensiv. En magnet man obevekligt dras in emot. Rösten var också så där urkraftsaktig som den tycktes mig allra första gången. I kväll, långt fjärran åldersvibrato eller ostödda toner, fullkomligt egaliserad och dramatiskt rikligt använd. Jag hade kunnat skrika rakt ut när hon gick av scenen, men var snäll och väluppfostrad och väntade till verket var slut. Det var fler än jag som förstod att uppskatta hennes insats. Efter hennes solo tycktes till och med den annars tuberkulosdrabbade publiken ha tillfrisknat. Emellan de tidigare satserna var det ett alldeles förfärligt hostande och ljudligt snytande – vilket jag tycker är riktigt hemskt och verkligen förstör min upplevelse. Jag sitter där och har öppnat upp för musiken, då känns hostandet, praslandet, stönandet och snytandet som rena ofredanden, tafsande händer på den delikata tystnaden mellan satserna. Sokhiev hanterade det bra. Men ändå. Tack och lov var det som sagt mindre efter Podleś’ solo och efter paus.

För er som inte hade den stora ynnesten att sitta i Philarmonien i kväll, på en sådan sällsynt lyxig plats som mitt ClassicCard idag resulterade ,i så bifogar jag detta klipp med passusen att det lät mycket bättre i kväll. (Altsolot börjar vid 27 min ungefär)

För övrigt undrar jag om inte den tyska traditionen av att sälja Brezel före, efter och i pausen vid konserter och föreställningar borde anses vara deras allra främsta uppfinning. Bristen på Brezel eller motsvarande i Sverige är fullkomlig.

Jag låter Stephen Fry berätta lite om värdet av att lyssna på klassisk musik;

De första två recensionerna som kom var diametralt olika i sin syn på föreställningen. De finns att läsa här. Två helt olika typer av kulturkritik. Där den ena hyllar nästan allt, men åtminstone menar sig ha blivit berörd och vågar stå för det, och den andra skriver ned nästan allt, den senare med något tveksamma grunder.

I dagarna har det kommit en tredje recension i Keskipohjanmaa, även den på finska, som jag inte fått översatt för mig och heller inte har hittat på nätet utan bara sett vid sceningången. Men jag förstod det som att den var positiv på de som stod och läste.

Det som jag tycker är intressant med detta är egentligen inte hur vår föreställning tas emot, egentligen inte vad recensenterna egentligen skriver utan själva fenomenet… Recensionen är på sätt och vis en föreställnings främsta reklamannons och de andelar av publiken som låter recensionen avgöra huruvida man går och ser en föreställning eller ej, även de spelar stor roll för bokslutet.

Något jag aldrig hört talas om förut, i nutid menar jag då, men som jag verkligen uppskattar och intresserar mig för är att man här i Finland bevisligen kan bemöta kritiken. Det är ingen som valt att göra det här, men själva idén om att konstnären eller någon från teatern faktiskt kan gå in och bemöta kritik tilltalar mig. Det är ju debatten vi vill åt. Debatten som sprider konsten och låter den ge avtryck.

Det är också intressant att diskutera vem det egentligen är som skriver kritik och på vilka grunder. I det här fallet var det alltså så att en av recensenterna alltså har/har haft mycket nära kontakt med Vasa opera och således bör bedömas ha jäv och inte lämplig för att recensera.

Jag har läst en lång radda fristående kurser på universitetet parallellt med mina sångstudier, något av det roligaste jag läste var kursen i kulturjournalistik/kulturkritik. Det finns en hel del att fundera kring när det gäller vad som skrivs.
Hur stor del av kritiken bör vara bakgrundsinformation? Fakta, historia? I vilken grad är det relevant med jämförelser? När man använder sig av begrepp som ”man” vem refererar man till då?
Norman Lebrecht har skrivit ett blogginlägg om detta, just kring formuleringar, kring värderandet. Det är inte långt och rekommenderad läsning! Här!

Det jag kan tycka är att man kan som kulturrecensent faktiskt bemöda sig om vissa arbetsregler. Det bör finnas viss faktainformation med, och det bör finnas någon form av historisk bakgrund eller en kortare reflektion kring vad ett stycke handlar om (om vi diskuterar scenkonst), jag tycker också, när det gäller scenkonst, att man har ett ansvar att se till olika delar av en föreställning. Kanske tycker man extremt illa om en del, låt säga scenbilden, men då bör man fråga sig varför man tycker så illa om den? Fungerar den trots allt med den historia som berättas? Berättar man konsekvent eller har man varit tvungen att ta till allt för många nödlösningar? Är föreställningen dåligt regisserad så kan man ju åtminstone fråga sig vad artisterna försöker göra med sina förutsättningar.

Detta var bara några exempel, det finns så oerhört många sätt att titta på en föreställning eller lyssna på en konsert.

Kritik är spännande och intressant att förhålla sig till som utövande artist. Men mer diskussioner tror jag vi skulle må bra av och öppna upp för ny publik också. Fram för mer konstdebatt!

Idag introducerades på twitter hashtaggen #spotthewomenintheviennaphil och denna rätt tragiska händelse fick mig att slå på TV:n och leta reda på rätt YLE-kanal. Konserten visade sig sändas på två kanaler en via SVT World direct och på YLE1 några minuter förskjutet.

Information om denna orkester från Wikipedia – viktigt att veta när man ser denna konsert;
Wienerfilharmonikerna (tyska: Die Wiener Philharmoniker) är en orkester i Wien, bestående av musiker från Wiener Staatsoper.
Orkestern har sedan 1933 ingen chefsdirigent utan utnyttjar enbart gästdirigenter. År 1941 började traditionen med nyårskonserter, som idag är en återkommande TV-begivenhet över hela världen.
Orkestern är organiserad som en privat förening. Medlemmarna rekryterar själva nya medlemmar bland musikerna hos Wiener Staatsoper. Stadgarna säger att musikerna måste varit med i minst tre år i operaorkestern innan de är valbara till medlemmar av Wienerfilharmonikerna. Sedan 1997 kan också kvinnliga musiker väljas in.

I år dirigeras konserten av Mariss Jansons vars främsta bedrift tycks vara att han fått infarkt på jobbet en gång. Så är naturligtvis inte fallet, men det är det som lyfts fram. Vilket väl förvisso säger något om nivån på det hela.
Det är en oerhört välspelad konsert. Det är perfekt. Det är precis som förra året förstår jag. Det är säkert en stor ära att dirigera den konserten, men hur kul kan det vara… undantaget möjligtvis att Strauß-styckena så sällan spelas och just av den anledningen kanske kan vara lite roliga att framföra.

Det är stelt. Det är konservativt långt bortom gränsen för det parodiska. Jag kommer på mig själv med att skratta till – ett elakt skratt. Det är inte mer än en handfull musiker som rör sig, som tycks musicera och glädjas. De är få, men de syns – de sticker ut bland marionetterna. Förlåt, kära oerhört kompententa, österikiska kollegor – men om ni råkar läsa detta så får ni unna er själva lite självdistans.

Åter till hashtaggen – man får titta noga för att se några kvinnor i orkestern. Det finns två visar det sig. En cellist man knappt får se och en harpist som passande döljs bakom ett stort blomsterarrangemang i applådtacket. Det är så illa med könsfördelningen att jag hajade till när det kom in en kvinna med blommorna – det borde, i detta sammanhang, självklart ha varit en ung pojke.
Orkestern är naturligtvis känd för sitt kvinnomotstånd (har de även etniska kriterier för sina medlemmar?) men det sägs ju ”ha upphört” 1997 enligt Wikipedia och SVT-rösten. Ser inte så ut…

Det är fullkomligt oförståeligt för mig att man kan besätta en hel symfoniorkester på detta vis 2012.
En kvinnlig dirigent är väl överhuvudtaget inte möjligt. Antagligen inte ens om Mariss Jansons hade fått en stroke till och hans kvinnliga assistent stått och lyssnat i kulissen.

Den kvinnliga fägringen stod baletten för, det var fint och hyfsat fräscht rent visuellt tyckte jag. Tyvärr i sitt tema rätt konservativt och knappast jämställt; där en vuxen kvinna framställs som ett naivt flickebarn med romantiska drömmar och hennes partner som känslig men lugn och ansvarstagande. Men konserten gjorde mig ärligt talat illamående. Måste undersöka om det finns någon hemsida någonstans där man kan skriva arga kommentarer, lämna in klagomål eller åtminstone försöka reklamera konsertupplevelsen – vi är många som förfäras. Tänk om vi alla skickade brev till Wienerfilharmonikerna a la en Amnesty- eller Greenpeace-aktion. Överreagerar jag? Nej, det är faktiskt 2012 det är dags att sätta stopp. Det är måhända så att Nyårskonserten strävar efter konservatism och igenkännande som en del av sitt signum. Men den konserten ses och hörs och sänds över världen som väldigt få andra, betydligt bättre, kulturevenemang. Den konserten är ett statement. Och det de sa mig idag, det är inte ok.

Det som får mig att trots allt känna att det finns lite hopp är att Julie Andrews i publiken, som självklart zoomades in flera gånger, nonchalant och tycks det mig, med lite ironi i detta pompösa sammanhang, tuggade tuggummi.

Och där jag nu sitter och lyssnar på Jussijubileumskonserten från Stora tuna kyrka 18/11 på P2, (detta efter att i en stund av eftermiddagssvacka med hjälp av Francks underbara Symphonic Variations, hittat kraft att plocka i ordning i lägenheten och styra upp lite bland pappren så livet känns lite mer översiktligt) och njuter och fascineras av den höga kvalitet som lilla Sverige faktiskt kan uppbåda med mer regel än undantag, funderar jag kring följande;

Hur svårt kan det vara att bygga en politisk bas i ett land där verksamheter som kräver långsiktighet kan tillåtas detta, utan att vara ständiga verktyg för enskilda politikers bekräftelsebehov. Kultur, vård och skola. Det tycks mig att i Danmark liksom i Sverige och i Holland (länder där det blåst på ett ganska otrevligt sätt kring kulturen under 2011) har ett väldigt likt skeende om än med något olika tidsramar. Man satsar väldigt, bygger upp starka, högkvalitativa ensembler för att sedan, till synes plötsligt, tycka att det kostar för mycket och kräva redovisningar av verksamheten, granskningar och i princip idka någon form av pajkastning mellan politiker och kulturföreträdare, hota och i värsta fall, genomföra stora nedskärningar. Att välta hela den verksamheten man innan ansett sig ha stort intresse i att bygga upp.
Kultur kostar pengar. Kultur går inte att ställa mot vårdköer. Det är två helt olika och lika viktiga, funktioner i ett civiliserat samhälle. Nationalscenerna, regionscenerna, de lokala scenerna – de har enormt viktig funktioner vad gäller folkhälsa, livskvalitet, orten/landets varumärke, turism, samling m.m

Vidare funderar jag kring de kommentarer som skrivs under artiklar som den ovan från Newsmill, de som jag länkade till igår om GO eller de, som jag kom i konflikt med SD-twittrare angående, som handlar om invandring och flyktingar. När det handlar om kultur och mångkultur är kommentarsfälten rena slagfälten. Kommentarerna är av ett slag som ger mig regelrätt ont i magen och som en god vän och kollega sa ”Klarar inte att läsa dem. Tappar fullständigt tron på människan.”
Kommentarerna, oavsett om de handlar om kulturfinansiering eller om finansiering av verksamhet för ensamkommande flyktingbarn, är skrämmande lika i tonfall och i den starka bitterhet som dryper ut genom min datorskärm. Ibland är det någon som tänkt till, men mest är det affekt, affekt och åter affekt.
Jag blir mycket illa berörd. Känner mig på något sätt personligt anklagad för att jag arbetar med, älskar och brinner för just den kultur, den konst och det samhälle som dessa röster bevisligen föraktar och misstror. Jag frågar mig vad man kan göra åt det. Hur man kan bemöta det. För det är väl så att det är först när man verkligen lyssnar på vad fienden har att säga, som man kan starta ett vettigt samtal? Nu får jag alltför ofta känslan av att kulturälskarna står på en sida ån och kommentatörerna på en annan – båda sidor hävdar likt fotbollssupporters att de har rätt och det enda som gör att det inte är blodiga slagsmål, åtminstone verbala sådana, är att kultursidan vägrar ge sig in i sådana strider, sådana dumheter.
Är det rätt taktik? Är det rätt att inte bemöta? Att liksom låta rösterna och politikerna skrika sig hesa till dess de gjort av med värsta adrenalinet och sedan när det lugnat sig, sopa ihop skärvorna som är kvar och likt myror vars stack blivit söndertrasad av en obetänksam hundvalp, mer eller mindre tigande, bygga upp den igen.
När jag under mina studier påbjöds diverse skrivuppgifter under parollen att vi kulturarbetare måste bli bättre på att formulera oss för att med ordets makt kunna ta plats i samhällsdebatten – var det inte för den här situationen vi då förbereddes?
Alltså, borde inte alla dessa idiotiska, beklämmande, snävsynta och mestadels negativa kommentarerna bemötas? Borde vi, vi som står för ett annat samhälle, ett kulturrikt, solidariskt samhälle till mans sätta oss vid tangentbordet och bemöta ord mot ord, ideologi mot ideologi, fakta mot fakta?
Men, när jag läser de kommentarerna blir jag så matt. Jag menar, jag är ju ganska mångordig till min person och antagligen ganska åsiktsstark också. Varför tar jag då inte själv upp kampen? Varför viker jag undan från främlingsfientliga SD-kommentarer på twitter och kulturfientliga kommentarer på dagspressens hemsidor i tystnad? Jag orkar inte.
Jag kan inte tillräckligt heller. Kan inte tillräckligt om husens och städernas/ländernas respektive budget, har inte svaren på hur man på ett altruistiskt, klokt och framsynt sätt ska prioritera en budget. Jag blir ledsen och matt när det tycks mig som att livets själva essens är pengar, kronor, cent, ören och euros.
Lika övertygad som jag är att det inte är så, lika övertygad som jag är av vikten av kultur och solidaritet och kopplingen mellan dessa, lika osäker och stum blir jag när jag ställs inför dessa situationer där det enda som tycks finnas är monetära argument.

”Do not deal with the stupid, they drag you to their level and beat you with experience”.

Det ligger onekligen något i det påståendet. Jag har själv känt det hända. Men om vi tiger då ser det ju ut som om de rösterna är den enda som finns, att de är ”folkets”. Det är inte mitt folk.

Samtidigt som Katarina Dalayman och Antonello Palombi sjunger dramatiska partier ur Carmen tänker jag att nog är det väl underligt att allt är så likt, att alla tycks tycka så lika, rösta så lika i så stora delar av världen. Rösta fram samma slags politik…Var finns det europeiska land, eller land överhuvudtaget, som har en helt annan politik vad gäller kulturen. Det land som i dessa tider då det beskärs, läggs ned och offras, istället har en folkvald regering som satsar, lyfter och stöttar kulturen, de svaga, de utsatta. Så ironiskt, och så passande, att när jag skriver dessa ord spelar P2, Dalasinfoniettans kör, Dalasinfoniettan och Gävle symfoniorkester Fångarnas kör för mig.

Har vi kollektivt förlorat förmågan att tänka själv?

”Deltagarlistan” är makalös med Dessay, Deshayes, Hallenberg, von Otter, Villazon, Jaroussky bara för att nämna några.
Den pågår till 22.30 så hinner du lyssna här

Det är välbehövligt inslag i mitt allmänna hostande och honungsvattendrickande…

Idag hade Kari och jag första repet inför vår gemensamma julkonsert på annandagen. Violinisten Maria Sjöstedt var tyvärr inte där men kommer nästa gång. Idag lade vi fast repertoaren efter att ha bollat idéer under en ganska lång tid per mail.
Det blir ett ganska anspråksfullt men ändå lättlyssnat program vars tyngdpunkt är Karis musikaliska idéer kring tre Schüberkoraler spelade på Grönlundorgeln, där jag ska försöka foga in mig som en röst bland rösterna. Spännande!
Mycket av det övriga tillhör julens standardrepertoar, därmed inte sagt att det är standardrepertoar för mig och några nya stycken har jag att lära mig efter dagens a vistaläsning. Roligt!

Jag har gjort något jag generellt sett är dålig på; jag har tagit mod till mig och faktiskt gjort reklam för det hela på facebook. Alltså; jag tror faktiskt det blir bra.

Välkomna till vackra kyrkbyn och juligaste miljö jag vet. Klockan 16, den 26e!

Med tiden, när man mest reser i jobb, så inser man att man betalar med något annat än pengar när man reser med lågprisbolag; man betalar med sin bekvämlighet och med sin tid. Som en nära vän konstaterade bara precis här om dagen, att det har vi väl fått lära oss sedan barnsben att kvalitet och pris faktiskt hör ihop:

Fascinating Aïda

Höjdpunkter under helgen utan inbördesordning;
Gärdslösa hembygdsförenings hemkokade kroppkakor i Gärdslösa prästgård
Lars Sonnesjö
Antikvariatet i Gärdslösa prästgård
Suset av hundratals flyttande tranor som flyger formation ovan för huvudet på Gärdslösa strandängar
Vildsvin på Kalmar Slott
Promenad längs havet med glatt skuttande vattenhund efter några veckor i stan
Höstsol i lä
Peter Schöning
Oväntad blombukett från vänner
Lars Sonnesjö och Stagnelius-dockan
Dimman kring Kalmar slott på söndagskvällen
Ekologiskt te på Pressbyrån i Kalmar
Muffins från bageriet i Södvik
Torbjörn Westman
Leende, generösa människor
Min mycket tålmodiga telefonsupport
De röda bären på oxeln utanför mitt sovrumsfönster
Mammas mirabellsylt kokad på systers mirabeller
Vakna av en puffande hundnos och ljudet av viftande svans mot golvet
Lärde mig snabbspola på Zoomen
…
skrev jag Lars Sonnesjö?
…
En händelserik helg alltså. Ja, så hade vi visst två konserter också och en inspelningssejour…

Är mycket imponerad av Harald Ericis organisationsförmåga och entreprenörsskap. Det var fullsatt båda kvällarna och det tycker jag han var värd! Han har nog fritt kaffe på Öland de kommande 10 åren kan man säga, frälste sin bygd. Åtminstone om man ska tro publikreaktionerna, Ölandsbladet och Barometern

och lagom till att jag kommit så här långt i blogginlägget har solen på ett bedårande sätt gått ned över Berlin och Carmen på SR.se från Kungliga kommit till sitt slut… Ett tydligt tecken på att det är dags att ta kväll för nya tag i morgon. Det är intensiva två veckor framför mig nu.

Två rep och ett konstnärligt möte har gått av stapeln senaste veckan. Jag är glad att det gick att få till, instuderingslivet är så mycket enklare om man dels har fått höra musiken någon gång som det är tänk och dels fått bolla några idéer med medmusikerna i ett tidigt skede. Nu drar jag mig undan och in på kammaren. Det är inte bara moderna grejer jag har att lära mig men när jag sätter den sidan till har jag tack och lov både god organisatorisk förmåga och arbetsdisciplin…

Det hela finns naturligtvis också som ett facebook-event och de kommande veckorna sker presskonferenser samtidigt som musiken skrivs färdigt och övas in. Det är många faktorer i att dra ett sådant här projekt. Hatten av för kompositören och producenten Harald Erici!

Trött men glad efter en härlig konsert i Löt. Det var nästan fullt i kyrkan, kvällssol in i det ljusa rummet, det mest fantastiska musikaliske sällskap, en klok församling som inte skänker blommor utan skänker den slanten till att plantera träd där det behövs i världen istället, och därtill en engagerad och positiv publik. Under sådana förutsättningar är det härligt och känns riktigt att arbeta!

Att flera av oss generöst blev inbjuda på eftersits i prästgården blev lite av pricken över i:et. Jätteroligt att där få kontakt med driftiga, spännande personer och sedan dessutom ha ett inspirerande samtal med Johan Arnell.

Tack för all överväldigande respons! Det värmer och det känns inspirerande att nu ta sig an mina kommande uppgifter, tre gånger nyskriven musik…

Senaste repet i förrgår gick si så där, som det ska. Utflykten till Nybro med ÖlandsOperan var oerhört inspirerande och gav framtidsvittring. Dagens övningspass har jag ägnat åt att vara tekniskt konsekvent efter att ha ägnat veckan åt att försöka utveckla form och uttryck. Så sammantaget tror jag förutsättningarna är goda.
Det känns lite nervöst… (undrar om veckans hopplösa men njutningsfulla glass- och våffelätande gjort att jag inte kommer i min nyinköpta klänning)… som det alltid är när det är en hel del nya grejer på repertoaren.

Jag hoppas det kommer fler än på min senaste konsert, i Hamburg… All publik är bra publik men det är svårare att sjunga för en handfull personer än för helt tomma rader faktiskt. Enligt en vän så ska det ha stått i Ölandsbladet, så förhoppningsvis hittar någon dit. Några av mina närmaste kommer, någon även långväga ifrån och det är jag mycket glad för.

Är glad för att avsnittet ur Angel-A, som jag postade i förra inlägget, har väckt mycket uppmärksamhet bland de som sett det och alla tycks ha blivit lika berörda och inspirerade som jag. Filmsnutten har väckt långa och viktiga samtal via Facebook. Spännande! Tänk att få vara med och skapa sådant som berör så mycket!
En konsert med operaörhängen spelar inte riktigt i samma liga, även om det är nog så dramatiskt och förhoppningsvis väldigt underhållande.

Det är ett riktigt bra program faktiskt med några överraskningar, några slagdängor och något som vidgar perspektivet. Bo Wannefors är en erfaren och driven pianist som det är en glädje att arbeta med. Vi har skoj ihop och då kan det ju inte bli en tråkig konsert.

Igår bjöds det på Jussi Björling-konsert jubileumet till tack (och i kväll sker ett dito Jussi-jubileum i Vattnäs Konsertlada för den som råkar vara i Moratrakten, jag funderade kort på att åka upp men orken räckte inte till) med Mats Carlsson, tenor, Bo Wannerfors, piano, Konstantin Shakov, violin och Natalja Shakova, piano. Ett jättefint skandinaviskt program med mycket Stenhammar och några ofrånkomliga arior inemellan. En fullsatt liten kyrka att jämföra med ca 20 pers förra veckan, men namnet Jussi drar onekligen…

Mats Carlsson. Vem är Mats Carlsson, var kommer han ifrån, vad har han gjort, var har han gömt sig till nu och vart är han på väg? Inte för att jag på något sätt anser mig ha koll på alla briljanta svenska sångare där ute, men… igår sjöng han riktigt bra, stundtals i världsklass. Jag är fortfarande, ett halvt dygn senare, fascinerad.

Och så var det då paret Shakov, invandrade professionella musiker, boende i Kalmar, ursprungligen från Baku, som får mig att minnas hur många fantastiska artister det finns här och där och som får mig att sörja Stockholmsfokuseringen/-centreringen i Kultursverige.

Korta samtal under kvällen om Sveriges förhållande till klassisk musik, arrangörers rädsla för den klassiska musiken, diskussioner kring vad som är ”för svårt” eller inte ”för svårt”, om programkonstruktion, bidragsfonder, projektfinansiering, om hur livet förändras (till det bättre) för engagerade människor, organisation, spela ”på dörren”, ideella krafter, kulturlivets betydelse för små orters fortlevnad… intressant, inspirerande och stundtals beklämmande.
..och jag undrar om portföljmodellen med sin amatörfokusering är till fördel eller nackdel …

Och någon i sällskapet angående att jag numera flyttat mitt fokus från Sverige till Tyskland och där under våren ofta fascinerats av vilken oerhört omfattande export av klassiska musiker/sångare som lilla, lilla Sverige står för; ”ja, men vi får se hur länge till”

Nu jobbar han med en av mina favoritsångerskor; Ann Hallenberg
Titta live på ARTE när de framför ett Farinelli-program tillsammans. Det är underbart! Ekvilibrism!

Maria och Matti uppträdde förra året, ungefär samma tid och på samma plats och även om det var en jättefin konsert så kan jag glatt konstatera att årets var ännu bättre. Speciellt de sex romanserna ur Op 67 och 48 tyckte jag mycket om, där kändes det som om Maria tagit ett stort steg framåt, utåt och inåt på samma gång – de var helt enkelt fantastiska, både vokalt och interpretationsmässigt. Ved Gjaetle-Bekken gjorde mig tårögd och det är inte helt vanligt.

Kastlösa kyrka i aftonsol bidrog också till upplevelsen. Under Sibelius Op. 24 nr 9 lät jag mig sjunka in i altartavlan av Waldemar Lorentzon och hittade nya detaljer och nya ljus att förundras över.
Konst möter konst, kultur när den är som bäst, typ.

Vilken kvinna. jag respekterar verkligen hennes arbete oerhört. Det är så snyggt; rösten, utseendet, textandet, fraserandet – det är verkligen elegans rakt igenom.
En riktig idol!

och vilken vansinnigt väluppfostrad publik!!! Abbado kunde hålla tystnaden efter slutackordet en evighet och ingen applåderade… Helt fantastiskt!! Sicket jubel – helt befogat!

Jag blev inbjuden i februari att göra detta och lämnade in min repertoar och biografi i mars, så möjlighet att göra reklam har det också funnits och reklam har kanske också gjorts – det har jag ingen möjlighet att kontrollera. Men efter vad jag förstår så har konceptet rullat på sedan förra sommaren så det borde ju finnas möjlighet att konceptet är inarbetat både vad gäller rutiner och publik.

Det blir alltid lite avigt när man har förberett sig för en slags villkor och verkligheten visar sig vara något helt annat. Fem personer lyssnade, inkomsten blev därefter (déjà vu, ett år sedan sist) och vårt ambitiösa program fick spelas på ett stående piano eftersom flygeln inte fick användas av oklara skäl. Jag är otroligt tacksam att jag hade med mig den pianist jag hade med mig. Vi pratade ihop oss efter hand som de olika förutsättningarna stod klara för oss och gjorde med humor det bästa av situationen. Stort tack också till den kollega som råkade vara på plats för att öva som visade oss till logen.

När jag tackade ja så såg jag det som en investering. En investering att bygga ett bra förhållande till privatteatern Opernloft i Hamburg, en möjlighet att bygga en relation till en ung pianist i Hamburg och en möjlighet att döpa repertoar som jag länge har tänkt, och länga har längtat efter, att sjunga. Dessa saker har också infriats. Jag har haft en härlig tid repeterande och spelande med Marcos Darbyshire och har verkligen njutit av att arbeta med det här programmet.

Vi gjorde ett bra jobb igår, han och jag. Den fåhövdade publiken gjorde också ett fantastiskt jobb av engagemang och deltagande. (Ett extra stort tack för de oväntade blommorna, blev verkligen rörd i hjärteroten!) Vi gjorde gemensamt det bästa av situationen. En investering.
Men hur mycket är jag beredd att investera?

Tacksam är jag dock i all denna röra, all frustration och all trötthet för den otroligt fina Tannhäuser-upplevelsen jag fick i onsdags kväll på ROH där Johan Botha (Tannhäuser) och Christian Gerhaher (Wolfram) både imponerade och fångade mig.
Jag köpte den billigaste sittplatsbiljetten som fanns att finna á 41£, längst upp, längst bak med perfekt vy (om än fjärran) och fullkomligt perfekt akustik. Det var hisnande.. Men tänk, att hela detta stora operahus var fullt till absolut sista platsen trots sådana priser… De som säger att Sverige är ett kulturellt u-land för att stolarna i våra konsertsalar gapar tomma har onekligen en poäng när man ser hur det kan vara… Alla sorts människor, alla sorts kläder…
Den holländske konstnären som menade att jag inte kunde gå på opera i mina vinterkängor hade inte behövt oroa sig. Själv är jag för bekväm av mig för att oroa mig…

Men nu är jag alltså hemma och en musikgudstjänst på självaste julafton gjorde att jag faktiskt fick lite julstämning trots allt. Men nog är man en aning förvirrad och uppe i varv när man glömmer ta höga tersen i O helga natt?!

Södertäljeoperan har länge varit en form av spöke för mig, undflyende. Jag har förstått att den finns, inte förstått dess organisation eller syfte och inte lyckats se något de gjort förrän ikväll.

Det är tufft med ekonomin för alla fria aktörer (för all del för institutionerna också) så sedan något år så gör Södertäljeoperan (som tycks vara en förening där man kan bli medlem- är det kören som är medlemmar då?) konsertanta framträdanden.
Det är klart att sceniska föreställningar är ju något helt annat än en konsert – ett helt konstnärligt team måste ju till och repetitionstiden blir något helt annat.

Det var roligt på många sätt i kväll. Dels var det faktiskt första gången jag såg fina konsertsalen på Nybrokajen 11 från publikplats (är verkligen väggarna rosa eller var det belysningen?!). Dels var den musikaliska nivån väldigt hög och för det tredje så har jag aldrig hört verket förut och jag tyckte mycket om det. Utöver det hade jag storartat sällskap, det förgyllde upplevelsen.

Men lite svårt är det med konsertant opera trots allt. Inte minst för att operaorkestrar sällan gör sig så bra på scen – det förtar helt enkelt en hel del av stämningen för mig när det sitter en hoper skönspelande svartklädda spöken med bistra och/eller uttryckslösa ansikten mitt i blickfånget. Kvällens dirigent Giovanni Impellizzeri var energi personifierad så det rann över både en och två gånger – men inte en min rörde sig i orkestern. Sen är det ju det där med att följa med i handlingen när allt är på italienska och inget skådespel sker – fördelen är dock att man verkligen kan njuta välljudet och musiken.
Det var Marcus Jupithers kväll men Angela Rotondo imponerade och Mats Carlsson dito. Överhuvudtaget är sångpartierna bombastiska. Snygga arior, fina duetter, utmanande passager och nyansrikt- härliga tider, sådana pärlor! Rätt ont om mezzopartier dock…

Kanske blev jag lite väl trött mot slutet av konserten men när vi kommit til tredje akten kändes efterslagens ompa-ompa och det rytmiska mönstret som kändes så fräscht i första akten men som sedan ständigt upprepades, en aning… upprepande…
Men man kan ju inte vara perfekt, inte ens om man heter Verdi.

För sådana här initiativ måste det också finnas scener – vad händer med Nybrokajen 11 nu när Rikskonserter läggs ned? Jag har förstått att Anna Larsson är inblandad i något initiativ – men exakt vad som händer har jag inte förstått. Ett sådant musikaliskt centrum (både av tradition, placering och möjlighet) får bara inte gå om intet.