Rent konstnärligt tyckte jag det var spännande hur samma musikaliska material, i samma ordning, med samma presentationer, med samma människor, kan resultera i två så totalt olika konserter bara beroende på lokalen. Förvisso var inte våra cirkusartister med, de hade ingen möjlighet att utföra sina konster i St Nicolai, Visby, men i övrigt var det samma konsert som i Slottsruinen, Borgholm. Alexandra Büchel gjorde ett imponerande inhopp för Hanna Husahr, som inte kunde följa med till Gotland. Alexandra är oerhört stabil och professionell, en fröjd att arbeta med i sådana situationer när ingen reptid finns.

Sedan hemkomst och avslutande grillfest hos generösa familjen Wannefors har jag försökt byta fokus inför en spännande provsjungning i Tyskland (som vanligt, förekommer det provsjungningar i skandinavien?? Ibland börjar jag undra). Idag började det äntligen lossna! Det är alltid ett projekt att ladda om.
Känns helt overkligt att packa väskan och dra iväg på en sådan där kort auditionresa igen, har på något sätt mentalt tagit sommarlov och ägnar mig med glädje övervägande åt mina föräldrars biodling. Men dagarna går fort och snart bär det av.
Det är nog läge att slänga in en maskin tvätt, brygga en kanna ekologiskt, närproducerat havtornste och fortsätta dagens intressanta läsning Att vara eller vara en vara utgiven under Almedagsveckan av Koalitionen för kulturdebatt (red. Stina Oscarsson)

Kanske var det mer publik än förra året, kanske var det bara fler stolar – jag har inte fått någon publiksiffra men oavsett så bevisades det i år återigen vilket lyckat koncept det är. Själv tycker jag det är mycket som blivit bättre i år. Det är  härligt att se när en idé utvecklas! En stor eloge till Stina Oscarsson, Bosse Wannefors och Torbjörn Ek. Lite roligt var det också att det var ett tyskt TV-team på plats under första akten, de gör en film om Öland och passade på att få lite bilder från ruinen under pågående konsert – ett oväntat möte uppe i fönstervalven.

Klockan är över 01 och jag har försökt packa ihop några grejer, jag kan bara hoppas att det är ungefär vad jag behöver för alldeles strax ringer klockan igen och det är dags att gå ut till landsvägen och bli upplockad för färd mot Gotland. Tänk om färjan gått från Byxelkrok – så mycket närmare det hade varit. Men den färjan går bara på helgen, så hela ensemblen (rätt mycket människor!) får transportera sig till Oscarshamn på morgonkvisten för vidare färd mot Visby och St Nicolai.

Jag borde sova men börjar vakna till lite, typiskt…

Men, viktigast är att vi gjorde ett bra, kaotiskt och felrikt genrep ikväll, vilket innebär att i morgon kommer det bli en fantastisk föreställning  - när vi vet vad vi håller på med! Konserten är så rik; rik på musik, på visuella upplevelser, på fantastiska artister, komik och skönhet. Jag hoppas det kommer mycket folk, det vore synd och skam att missa det. Jag önskar jag fick det själv. Försökte springa emellan lite idag och titta och det är underbart. Det är så härligt när folk är så fantastiskt bra! Jag blir så glad i magtrakten.

Därtill har jag precis fått en engelskspråkig recension, av Mr Carroll, av hela operafestivalen i Miskolc – sammanfattad, positiv läsning. Bra för den som vill ha en snabb orientering. Onekligen en spännande festival. Jag är mycket glad att jag fått vara med! Beröm är ju heller aldrig fel…

Det är härligt att komma igång med ÖlandsOperan igen. Det är så glatt och härligt folk och det är så proffsigt skött. Det är bara komma dit och kunna sina grejer och så är det absolut inga problem sen. Inte ett irritationsmoment så långt alvaret sträcker sig. Det är förvisso otroligt jobbigt med sådana där inledande repetitioner när det är mycket väntan och sjungande samtidigt som man funderar över scenerier och dyl, det är slitsamt för rösten eftersom tekniken kommer i femte rummet eller så. Men så får det vara och det är bara att ha tillit till de timmar man arbetat i kammaren och stillsamt konstatera att det är lika slitigt för alla och att alla blir lika svullna och trötta av värmen.

Men bäst på dagen var ändå aftonens utflykt till Kastlösa och till Matti Hirvonen och Maria Forsströms romanskonsert. Jag blir fullkomligt förförd av Mattis trakterande av flygeln. Lättheten, distansen, energiflödet mellan honom och instrumentet och humorn… Maria har jag heller inte hört på länge och det var ett mycket vackert program hon sjöng ikväll. Maria har en sån sanslöst häftig pipa. En varm flod av stort, fint modellerat ljud som rinner ur ett avspänt ansikte och en stilla kropp. Det är så skönt att slippa se de höga tonerna…

Bäst tyckte jag om Wolfs Mignonsånger – men, så är jag ju sedan tidigare mycket förtjust i Goethes dikter och i själva Mignon-karaktären. Liksom Tintomara svävar hon fram och åter i könstillhörigheterna i en tid då rollerna var tämligen inflexibla. Rotlösheten, förhållandet till döden, till männen, till kvinnorollen och till ensamheten – det är så vackert och insiktsfullt skrivet. Det är så spännande med Wolfs tonsättning, den förmedlar något helt annat, och ändå samma, än t ex Schumanns tonsättning. En annan läsning; månne har hon, Mignon, en annan ålder, eller en annan underliggande grundproblematik. Kanske är hennes åhörare, Wherter, en annan för Wolf än för Schumann. Spännande är det på många plan. Maria och Matti målade ett dystert men vackert landskap i sångerna och deras Mignon var en, för mig, ny Mignon -en annan person. En spännande bekantskap.
Där var romansmusiken som den är som bäst. Det är vad den ska vara. Högkvalitativ men intim. Tidlös, men alltid ny.

Solhatten av för Mörbylånga-Kastlösa församling, via Elisabet Helgesson-Palm, och Kulturföreningen Karneval som låter kammarmusiken leva. Det tackar jag för.
Det har varit en bra dag.

Som tur var så hade jag via dokumentärfilmaren Stefan Erdman (som gjort bl a dokumentären Galeasen som sändes i SVT i höstas) fått dit två studenter från Medieskolans yrkesutbildning så vi hade ju en kamera som publik i alla fall.

Det var svårt för mig att göra något vettigt av tiden. För inspelningens skull ville jag naturligtvis sjunga så bra som det någonsin är möjligt och dessutom vara fullt koncentrerad. Men när man i princip bara har sin syster att sjunga för så blir det liksom lite svårt att ta det hela på fullt allvar. Sen är det ju så att jag skapar ju program som håller ihop från a – ö, dvs snacket emellan låtarna är nästan lika viktigt som musiken i sig och det snacket kändes ju fullkomligt befängt att köra när det inte fanns någon publik så jag lät bli. Vilket ledde till att det var svårt att hålla i koncentrationen mellan låtarna.

Delvis sjöng jag riktigt bra så jag hoppas att jag kan hitta några delar av videoinspelningen som jag kan använda som pr-material. Behöver verkligen ett bra material. Men det är ju också typiskt, att varje gång jag försöker ordna inspelning av demo-material så händer något som gör att kvalitén inte blir så bra som önskat. Antingen blir jag förkyld, eller så visar sig lokalen inte vara lämplig eller så blir det som igår, det kommer ingen publik och då tappade jag ett av pallens tre ben så att säga.

Hur som helst så var det väldigt lyxigt att ha ”tv-teamet” där och det är med skräckblandad förtjusning jag väntar på klippen. Och att musicera med Matti är också en total lyx.

Som situationen nu blev är jag glad att jag hade valt att utnyttja tillfället för att pröva delvis nytt material och sådant material som jag har behövt arbeta om. Det är så lätt att man, när man vet att det inte är något betalt att tala om, bara gör ett program av sådant man kan baklänges men jag brukar försöka att utnyttja tillfällena till att göra sådant som jag inte skulle våga när mer stod på spel och till att ge mig själv små tekniska utmaningar/uppgifter att arbeta med.
Gårdagens uppgift var att stå still. Jag måste väl erkänna att det allmänt obekväma och oklara i situationen (svårt att gå in fullkomligt i en professionell roll när den enda publiken består av syster) gjorde att jag inte lyckades så bra med det. Har en tendens att få lite av en högervridning i axlarna när jag vill uttrycka något och det stör luftpelaren så jag måste försöka komma till rätta med det. Men det är bara att arbeta vidare i övningsrummet och ta nya tag nästa gång.

Först ut var kammarmusik när den är som bäst. Romanssång på den nivå den ska vara. Svenska Sopranos sista konsert för säsongen presenterade Matti Hirvonen och Miah Persson.
Jag har varit fascinerad av det kammarmusikaliska uttrycket och framförallt samspelet sedan mina tidiga tonår då jag spelade viola i diverse orkestrar och kvartetter, jag antar att med min stråkmusikaliska bakgrund och stora litteraturintresse var det väl självklart att jag under mina kandidatstudier på operahögskolan i Göteborg bedrev parallella studier i romansinterpretation.
Jag är kräsen men idag, uppfylld. Miah Persson hade jag aldrig hört live förut och det var en fantastisk upplevelse. En närvaro, diktion och interpretation som var sådär som interpretation när den är som bäst, chosefri och självklar.
Jag vände blad åt Matti idag och det var också spännande att höra musiken på den sidan flygeln, att se samverkan musikerna emellan från pianistens perspektiv. Jag upphör aldrig att förundras av detta som uppstår när musik är som bäst; när en musiker tar ett initiativ som mottas av en annan som tar in det i sitt musicerande, omvandlar det och i sin tur skickar ett nytt bud tillbaka till den första (eller till den tredje beroende på hur många man är). Det kan naturligtvis uppstå på en operascen när hela ensemblen är i ett gemensamt flow men oftare upplever jag det på romanskonserter. Det är inte alltid förekommande men underbart. Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här. Kanske inte enbart, men en stark bidragande orsak.
Konserten kan man höra i P2 den 2 juni kl 19.30 – rekommenderas.

En annan av Sveriges mest renommerade artister, som jag aldrig hört live, fick jag en hel del av i kvällens föreställning av Falstaff på Kungliga. Jag älskar den salen. Huset må vara hur gammalt och opraktiskt som helst men GöteborgsOperan i all sin elegans och med alla sin fantastiska övningsutrymmen, kan aldrig erbjuda sådana akustiska upplevelser. Den är för dåligt byggd och för stor. Jag gillar de gamla husen, de där man som publik kan få starka fysiska upplevelser av en mänsklig akustisk röst. Falstaff själv gjordes i kväll av Loa Falkman.
Loa Falkman som artist har jag alltid haft stor respekt för men jag måste säga att jag inte riktigt trodde att han sjöng så bra som han gör, i alla fall inte fortfarande. Min första tanke var; ”äntligen en Falstaff som vågar göra fula grejer men som faktiskt kan sjunga vackert däremellan”, min andra tanke var, ”det är ju Loa Falkman!” (Nej, jag köpte inget program)
Det var min tredje Falstaff och hittills den bästa. Det starkaste konstnärliga uttrycket jag fick med mig var inte av musikalisk eller skådespelarmässig karaktär utan helt visuell. Lennart Jirlow har gjort scenografin och stilen är omisskännlig. Man ser det direkt, och hela operan blir som en Jirlow-tavla med rörliga figurer snarare än ett drama.
För jag tycker verkligen illa om komisk opera. Måste teaterstilen vara så pålagd? Finns det inga alternativ till förevisande och spelande av tillstånd? Jag avskyr det. Och mycket riktigt så blir också resultatet en publik som sitter och ler men ingen som skrattar rakt ut. Det blir inga stående ovationer och den enda spontanapplåden kom till Jirlows ära.
Kvällens segrare var i mina ögon tveklöst Jesper Taube. Han imponerade stort på mig med sin skönsjungande Ford och det var också han som kunde fånga mig för ett ögonblick, (i svartsjukescenen) som presenterade något som jag kunde relatera till, något som kändes ärligt och närvarande om än storvulet spelat.
Tolka mig rätt, det var verkligen en fantastisk föreställning, om än mer en vernissage, men jag gillar inte fars och opera buffa har en skrämmande tendens att bli fars…

Konsertens stjärna var tveklöst sagda CarlAdam. En strålande organist med en vacker baryton. Hans improvisation över temat ”Jesus rider in i Jerusalem på en åsna” var fullkomligt briljant. Hade jag kunnat skrika och tjoa hade jag gjort det. Vilka musiker det finns! Så lycklig jag blir när jag träffar på de där guldkornen!!

Jag fick ynnesten att följa med på körfesten efteråt. Körfester är alltid en upplevelse, men denna var något utöver det vanliga då den kryddades med en tillsynes obegränsad tillgång på mer eller mindre snygga hattar och olika rytmikinstrument. Det var så att säga livat och maten som lagats av svenska Eva (det var allt jag fick veta om henne, hon ägde även lokalen) var fullkomligt delikat.
Försökte hålla så låg profil som möjligt men pratade naturligtvis bort det lilla av talröst som jag hade kvar lyckligt ovetandes om att förkylningen skulle blomma upp under den kommande natten som skulle bli till största delen sömnlös.

AirFrance hade meddelat att min ombokningsbara biljett inte var ombokningsbar utan att det skulle kosta mellan 1200 -2200€ att boka om min hemresa. Att köpa en ny biljett skulle kosta 560€. Några sådana priser kom naturligtvis inte på tal för mig men efter att ha legat och vridit mig i sängen hela natten så kände jag att jag inte stod ut en sekund till, att driva omkring och försöka turista en hel dag i väntan på flyget hem kändes inte direkt lockande. Så på vinst och förlust tog jag mig ut till CDG strax efter 07. Och se, undrens tid är inte förbi – jag fick åka med nästa plan till Göteborg. Det var inte tillåtet osv. men jag såg väl för bedrövlig ut (ansträngde mig lite…) Stort tack till tjejen i servicedisken som hade mod att fråga sin chef om jag fick åka med i alla fall!!
Planet var för övrigt bara fullt till hälften så man undrar ju vari problemet låg.

Nu måste jag snabbt bli frisk. Har många toner att studera in på kort tid!

Hoppas på samma succé i år. Samma, fast bättre!

Jag uppskattade duons stil oerhört, båda i jeans med kedjor och punkattiraljer och Rickard i gyllene gympaskor av det mer gräsliga slaget. En underbar kontrast till musiken de framförde och det tråkiga, stela domkyrkorummet.
Heder åt domkyrkoförsamlingen som har denna lunchmusikserie! Rekommenderas. Jag ska verkligen försöka ta mig dit fler gånger.

Under de 200metrarna på vägen från domkyrkan till hållplats kungsportsplatsen på väg åter mot hemmet efter konserten, så passerade jag tre tiggande personer; allihop sittande i samma hemska position på alla fyra med huvudet hängande, blixtstilla, och en av göteborgs bättre gatumusiker; en tandlös man som spelar dragspel på rätt avancerad nivå. Han fick mina småpengar. Spelar man så så har man övat många timmar, det vet jag att ha respekt för, dessutom hade han scennärvaro och muntrade upp lördagsflanörerna. Men de tre stackarna på knä – jag känner mig bara maktlös. Vad är det som händer?

Således valde jag att organisera en välgörenhetskonsert, väl medveten om arbetet som krävs och att jag efteråt kommer ”gå in i den svarta garderoben”, som en kollega uttryckte det en gång. Det är inte det att jag är totalt oförmögen att göra något, det går bara så oändligt mycket långsammare än samma tid för en vecka sedan. Jag vet om att det är så här. Jag vet om att jag har en fantastisk koncentrationsförmåga och en mycket hög och effektiv prestationsförmåga när det gäller- men jag vet också mycket väl att det måste vara för en isolerad tid och att det kommer kosta mig mycket ork.

Jag undrar ofta hur jag skulle klara mig om min roll i samhället var en annan, om mitt yrkesliv såg annorlunda ut. Skulle jag klara mig? Och vad händer om jag blir en del av en institution där villkoren inte längre är mina utan allas? Stina Oscarsson har skrivit ett inlägg om just det, fast ur en annan synvinkel, när Madeleine Sjöstedt (kulturråd i Sthlm, fp) kräver ”Mer kultur för pengarna” och Orionteatern behöver effektiviseras.

Jag tycker effektivtet, ekonomisk eller personlig, är ett svårt ord. Det låter så positivt, jag är uppfostrad till att det är positivt, 80-talist som jag är. Naturligtvis är effektivitet ofta positivt. Men något vänder sig ändå oroligt i magen när densamma Sjöstedt skriver att hon hoppas att Birgitta Svendén, i dessa tider av ekonomisk kris för Kungliga Operan, gör ekonomisk effektivitet till ett verktyg för att producera mer konst.

Det är säkert nödvändigt. Men jag kan ju bara utgå från mig själv och därifrån klart säga att är jag stressad så sjunger jag sämre.

Själv har jag fått döpa mina Rückertlieder, åtminstone tre av fem och det är också en framgång med tanke på hur många år jag tänkt studera in dem…

Det enda som inte var en framgång var publikantalet. Med tanke på hur få som var där så var de oerhört engagerade i applåderna och oerhört generösa, men var var alla? Som jag skriver på min ”haiti-sida” så tror jag det dröjer länge till en sådan högkvalitativ konsert skådas i Göteborg och för så låg entréavgift därtill. Men visst det är svårt med fredagkvällar, det är svårt att nå igenom i bruset i Göteborg och så. Men ändå, jag kan inte låta bli att undra vad jag kunnat göra annorlunda.
Det enda jag inte gjorde var att personligen ringa upp kulturredaktörerna – det borde jag nog ha gjort för att försöka få media intresserade. Mail och FB-marknadsföringen fungerade inte heller så bra som jag trott den skulle göra. Där har jag helt klart lärt mig något. Men hur skulle jag ha gjort annorlunda?

Ett ypperligt tillfälle att öva på att se vad man har makt över och inte. Jag skapade tillfället och sedan måste var och en välja om de vill komma eller ej. Men om folk säger att de inte kände till det, då blir jag lite ledsen.

Efter två veckors intensivt arbete för att få konserten i stånd så är jag nu fullkomligt urvriden. Det hade jag väntat mig, men det är alltid en smula betryckande när jag känner mig fullkomligt inkapabel av att göra något överhuvudtaget. Så illa är det naturligtvis inte, det är kontrasten från de gågna veckornas energinivå som gör det.

Försökte tanka lite positiv energi på Improverkets premiär ”Club Bingo” – improviserad teater och bingo i kombination. Faktiskt tokroligt även om jag hade missflyt med siffrorna. Rekommenderas! De spelar varje söndag fram till slutet av mars.

Den här konserten har gett mig de mest oväntade möten. Allihop oerhört positiva. Oavsett hur det går imorgon så är min upplevelse av att arbeta med konserten fantastiskt positiv. Det är som om jag återfått hoppet om mänskligheten. Solidaritet finns fortfarande, välvilja och människor har energi över för något utanför sig själv. Det är ibland svårt att tro det, så där till vardags..
En kvinna mötte jag på en av Västtrafiks försenade bussar – hon visade ett sådant intresse för mitt initiativ att jag blev alldeles glad, och hon blev glad över att någon som jag finns, och försöker göra något.
En man mötte jag utanför Handelshögskolan där jag varit och pratat för studenter som söker uppsatsämnen – vi kom från helt olika världar han och jag, men ändå, ett intresse, en välvilja och en ärligt menad lyckönskning.

Jag hoppas att konserten imorgon kan erbjuda fler sådana möten. Om inte jag får uppleva dem så kanske någon kollega eller några i publiken. Möten med främlingar, om än korta, är oerhört vitaliserande. Vår individualistiska värld är inte så avstängd som jag ibland förleds att tro.

Däremot möte med två sponsorer, rep och nu, flera timmars marknadsföringsarbete….

Jag är totalt slut och stearinljusen nedbrunna. Men det känns som en god dags värv. Mycket återstår innan jag är i hamn på fredag men några kritiska skeden är avklarade. Tack och Lov!

För nu måste jag sannerligen börja öva igen – det håller inte att sitta vid datorn och springa på möten hela dagarna. Det är ju sångerska jag är!

Just nu hoppas jag få med Ica Focus på tåget.

Men måste ta paus från detta nu, det är ju sjunga jag främst ska göra i mitt liv och de senaste dagarna har övningen blivit styvmoderligt behandlad. Har bokat in ett pass med Jonas Olsson, i hopp om att hans närvaro ska hålla kvar min koncentration i rummet.

Det är spännande att driva sådana här projekt, som den här välgörenhetskonserten – idén börjar någonstans och utvecklas än åt höger och än åt vänster och för en stund känns allt omöjligt och förfärligt spretigt, för att lite senare fortfarande öppet och under utveckling men programmet och helheten börjar få en riktning och en form.

En gång i halvtimmen undrar jag vad jag gett mig in i. Jag borde ju fokusera på mina provsjungningar och på de roller jag satt mig i sinn att studera in. Men detta känns väsentligt och var ett av mina infall som jag genast hoppade på (det kommer åtskilliga som jag helt sonika ignorerar). Jag är glad för att jag har den kraften, tiden och förmågan att jag kan plocka upp sådana infall som jag får och göra något av dem.
Och jag är oändligt tacksam mot mina kollegor och vänner som stöttar mig och hjälper mig i det här infallet.

Den 5/2 bär det av, i Örgryte Nya Kyrka, 19.00. Det är mycket att göra innan dess, men det kommer bli fantastiskt!