Underrubriken för föreställningen är ”Ett studium i konsten att röra sig” och mycket kretsar också kring vad som händer när den tvåbenta använder den fyrbentas kroppsspråk. Det är ett rörelsestudium med mycket kärlek och humor, en vänlig drift med hästens kroppsspråk. Åtminstone vi som hållit på mycket med hästar i våra liv skrattade gott på många ställen. Kanske inte rakt ut, men leendet var stort.

Mim är en fascinerande konstform, de kommunicerar liksom bortom intellektet. Djuren talar också de till oss bortom intellektet och Frieserhästarnas skönhet och magnifika uppenbarelse ställs i föreställningen i kontrast till de i sammanhanget små, lite lustiga, mimarna.

Men föreställningen säger också något bortom underhållningen. Den säger något om hur nära vi människor egentligen är de fyrbenta djuren och berättar något om vår historia, den vi skyndat oss så väldigt för att glömma, tiden då människan och djuren levde tätt ihop, tillsammans, beroende av varandra. Kommunikationen går bortom det talade ordet. Däri låg föreställningens egentliga skönhet, i belysningen av att människan faktiskt fortfarande har tillhörighet till naturen.

Föreställningen spelas bara till 18/9 och är 1h lång -passa på! Köp biljett här

Två åldrade män. En sliten läderportfölj. En OH-apparat.

En fullkomligt briljant, bitsk samtidskommentar. Skriande aktuell i kölvattnet efter klimattoppmötet COP15 och inför det stundande valet.
Inte ett parti som inte fick sin känga. Inte någon som inte drog på munnen och inte någon som inte fick något att fundera på.
Provocerande? Det är bara förnamnet.
En drift med ungdomen och åldersnoja med självironi. Det är ett gnistrande stycke med ett välgörande perspektiv på miljödebatten. En så välbehövlig påminnelse om att Homo Sapiens Sapiens är ett däggdjur, bland andra däggdjur och att miljön, det är vi – inget obskyrt ”det”.

Ska du se någon pjäs innan valet – se denna.

Jag är full av beundrad inför dessa båda åldermän. Den som förmår skriva detta moderna stycke och den som förmår presentera det så att det känns fullkomligt naturligt och blankversen så flytande att man måste påminnas om att den finns. Full av beundran inför den som kan fejka en infarkt så till den grad att jag var mycket nära att rusa upp på scenen. Vilken skådespelare!

Vi unga idealister kämpar hos blå för en grön framtid. De äldre behövs i debatten. Kanske kan de öppna dörrar så det progressiva miljösamtalet inte bara förs de redan frälsta emellan.

Mer Göran Palm, mer Helge Skoog och framförallt mer Povel Ramel i debatten!

”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har ännu en framgång rönt. Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod. Dröm om min förvåning, den bananen var god.”

Kvällens ”musikaliska framträdande” vilket alltså var en monolog, läst innantill men trots detta bombastiskt framförd av Samuel Fröler, inramad av Janáčeks 1a stråkkvartett ”Kreutzer Sonate” och i det perifera av Beethovens Kreutzer Sonate (Op 47). Rent fysiskt stod Fröler inramad av Camerata Nordica och i periferin de högtalare som återgav Beethovens medverkan.

Idén var så enkel, men så effektiv. Samuel Fröler läste en dramatisering ur Tolstojs roman Kreutzersonaten (utkom 1889), i vilken Beethovens Kreutzer Sonate (uruppförd 1803) är en central figur – inspirerad av Tolstojs roman skriver 1923 en olyckligt kär Janáček sitt bidrag till temat.
Ja, som synes så lämnade alltså Barockt X här fullkomligt sitt barockmusikaliska tema – och förförde mig fullkomligt. Samuel Fröler imponerade!

Mera, jag vill ha mera!
och ändå någonstans detta tvivel; när jag hör denna fantastiska instrumentala delikata och högkvalitativa musik- och instrumenthantering så växer självtvivlet
- är vi klassiska sångare sämre? Är vi latare? Är rösten svårare att behärska än det mest tekniskt avancerade externa instrument? Är det jag som är fullkomligt yrkesskadad bortom räddning? (men jag är ändå violinist i grunden och ganska kritisk i det avseendet också…)
Varför når vokala konserter så sällan denna delikata nivå?

Jag vill vara med; jag ville stå där i kväll, vara en del av detta dramatiska och musikaliska underverk (gör de bara konserten en gång? hoppas sannerligen att så inte är fallet) som ständigt hängde på kanten till människans inre avgrunder (är det månne däri det barocka ligger?) – men skulle jag kunna bidra med min röst, eller skulle jag förstöra?
Inspirationen för att slita på med det rent tekniska arbetet är hög efter aftonens konsert!

Och än mer min övertygelse om att jag egentligen är östeuropé till själ och sinne. Tjajkovskij och Rachmaninov hamnar högt på listan men Janáček har toppat den nu i något år, i kväll befäste han (med god hjälp av Camerata Nordica) sin position.

Barockt X’s sista konsert är i morgon 20.00 i Kastlösa Kyrka.
Patrik Jablonski spelar Chopin, 23/10 18.00 på VIDA Museum och nästa föreställning arrangerad av Borgholms Musik- och teaterförening är 18/9 i FolketsHus i Borgholm ”2xVarg”

Zpanska flugan är just som sommarteater oftast är, buskis som antagligen blir roligast efter ett glas starkt. Men ändå måste jag säga att jag hade en trevlig kväll och efter en tveksam inledning, från min sida, så kom jag så småningom in i tonspråket, dvs jag accepterade ribbans nivå så att säga. Men så blev pjäsen också bättre efter hand, helt enkelt därför att ju längre pjäsen led desto mer Peter Dalle, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter. Fars/buskis är verkligen inte min cup of tea, men yrkesskicklighet är alltid tilltalande. Efter att ha hört de förfärliga försöken till norrländsk dialekt i Så som i himmelen i fredags (det är väldigt underligt att se sin omedelbara uppväxtmiljö på tv och höra helt fel dialekter) är Robert Gustafssons dialekthantering en lisa. Dessutom, är det bevisligen oerhört uppskattat och tämligen lättsålt. Det var inte lätt att få tag på biljetter. Biljettintäkter är inte fy skam…

Men nog är det fascinerande hur mansdominerad scenen är. Tänk Mästersångarna, 6 kvinnoroller och oändligt antal roller för mogna män… Talteaterscenen är bevisligen inte bättre. Zpanska flugan erbjöd en roll för en ”mogen kvinna” i övrigt; två flicksnärtor och resten män, främst i övre medelåldern.

Det finns några sångare som är kvar i den fasta ensemblen i Göteborg som är storartade komiska skådespelare, liksom trion ikväll – de är av samma generation. Det får mig att fundera en aning över stilen, över skådespelartekniken. Har den månne förändrats? Komik är det svåraste jag vet. Kan man utbilda skådespelare i en komisk metod eller är det alltid naturbegåvning?

Vi såg en eftermiddagsföreställning tillsammans med en handfull vuxna kulturivrare, såg bl a en regiassistent från GO, och resten gymnasieelever. Således har det gått ett rejält antal timmar sedan slutapplåderna till dess jag sitter och skriver detta. Men jag har ändå knappast något vettigt att säga om denna fullkomligt absurda, ibland visuellt snygga men mest splittrade, föreställning.

De främsta slagdängorna från operan var naturligtvis med i tämligen förvanskade versioner – skönhet var inget som eftersträvades i den här föreställningen. Huvudkaraktärerna i operan skymtade också förbi men det var inte alltid självklart om skådespelaren var i karaktär eller i något ”privat” läge. Handlingen återberättades i extremt grova, skissade drag – jag ifrågasätter starkt att man hängde med speciellt bra om man inte kunde sin Carmen sedan innan. Och driften med t ex Michaela tror jag inte man förstår överhuvudtaget om man inte kan operan. Ramverket för föreställningen var någon form av kommentar kring ämnet terrorism och västvärldens behandling av terrorister och fördomar mot personer med en mörkare hudfärg än vår egen. Men jag upplevde inte att några egentliga frågor ställdes eller att några svar gavs. Jag förstod överhuvudtaget inte varför de gjort föreställningen och vad de vill säga med den. Vill de slänga en känga åt uppmärksamhetshysterin i vårt samhälle, åt big brother – personer och idol-program? Vill de kommentera EU’s ”terroristlagstifting”? Nä, jag förstår inte. Allra mest var det alldeles för hög ljudvolym och dessutom extremt mycket oljud och därtill hände det visuellt för många saker samtidigt att jag inte visste var jag skulle titta och vad det var meningen att jag skulle se i allt jag såg.
Scenografin är mycket elegant och vissa scener är som sagt mycket visuellt tilltalande och orkestern som faktiskt var alldeles levande, spelade mycket bra.
Men resten? Varför?? Varför slakta ett intressant, mångbottnat musikdramatiskt verk på detta sätt?
Carmen spelas fram till den 4 juni, i fall du har lust att bilda dig en egen uppfattning.

Kraschad rygg är inte vad jag behöver inför provsjungningen imorgon. Mens, en lurande förkylning och halvbekvämt auditionmaterial ger fullt nog med osäkerhetsfaktorer för att göra morgondagen väl spännande… Jag har ingen aning om vad som väntar mig heller… Många auditions är ett äventyr…. mer äventyrsexpedition än arbetsresa tycks det ibland. Men avdragsreglerna för äventyrsexpeditioner är inte glasklara så det är bäst att hålla sig till begreppet arbetsresa….

Laddade inspiration på GO igår. Mats Eks föreställning Törnrosa skäms sannerligen inte för sig. Som vanligt är jag oerhört imponerad över GöteborgsOperans balett och Mats Eks koreografi gjorde mig inte heller besviken fast jag hade skyhöga förväntningar. Att i en koreografi dels kunna berätta en historia, dels kunna skämta och därtill kunna berätta om sådant som livsval och mellanmänsklig makt och maktkamp… Sagan slutar inte lyckligt ( jag var ganska upprörd efteråt å kvinnokönets vägnar) men är berättad bortom tyngdlagen. En härlig upplevelse som rekommenderas. Det är tre föreställningar kvar – missa den inte!

Själv har jag fått döpa mina Rückertlieder, åtminstone tre av fem och det är också en framgång med tanke på hur många år jag tänkt studera in dem…

Det enda som inte var en framgång var publikantalet. Med tanke på hur få som var där så var de oerhört engagerade i applåderna och oerhört generösa, men var var alla? Som jag skriver på min ”haiti-sida” så tror jag det dröjer länge till en sådan högkvalitativ konsert skådas i Göteborg och för så låg entréavgift därtill. Men visst det är svårt med fredagkvällar, det är svårt att nå igenom i bruset i Göteborg och så. Men ändå, jag kan inte låta bli att undra vad jag kunnat göra annorlunda.
Det enda jag inte gjorde var att personligen ringa upp kulturredaktörerna – det borde jag nog ha gjort för att försöka få media intresserade. Mail och FB-marknadsföringen fungerade inte heller så bra som jag trott den skulle göra. Där har jag helt klart lärt mig något. Men hur skulle jag ha gjort annorlunda?

Ett ypperligt tillfälle att öva på att se vad man har makt över och inte. Jag skapade tillfället och sedan måste var och en välja om de vill komma eller ej. Men om folk säger att de inte kände till det, då blir jag lite ledsen.

Efter två veckors intensivt arbete för att få konserten i stånd så är jag nu fullkomligt urvriden. Det hade jag väntat mig, men det är alltid en smula betryckande när jag känner mig fullkomligt inkapabel av att göra något överhuvudtaget. Så illa är det naturligtvis inte, det är kontrasten från de gågna veckornas energinivå som gör det.

Försökte tanka lite positiv energi på Improverkets premiär ”Club Bingo” – improviserad teater och bingo i kombination. Faktiskt tokroligt även om jag hade missflyt med siffrorna. Rekommenderas! De spelar varje söndag fram till slutet av mars.

Se Norrbottenskurirens recension här

Nordnytts inslag från genrepet finns här vid 02.20 – där låter det som sig bör på genrep…

Kort sagt så blev det succé. Kyrkan full, stor spelglädje och en oerhört entusiastisk publik. Och till min förvåning var det många jag känner där. Sånt är alltid skoj! Själv sjöng jag bättre på repen men mer rätt på konserten -svår prioritet där… Jag tror nog ändå jag prioriterar att sjunga rätt framför den perfekta klangen… Bach är sannerligen en teknisk utmaning. Det har varit nyttigt för mig att få jobba in hela det här verket på nytt, så som det blir när man måste lära sig en ny text, på ett nytt språk. Varje språk ger sina tekniska utmaningar. Jag har helt klart lärt mig något och det tycks fungera… Nästa gång kanske jag kan sjunga både rätt och med den pregnanta placeringen orubbar…

Dessutom har det varit roligt. Det tackar jag eldsjälen Andreas för och de härliga, kompetenta och humoristiska kollegorna för.

Imorgon har jag möte med en organist här i stan för en sent påkommen gudstjänstinsats. Men sen, sen ska det julbakas!

Det är så härligt att göra sådana här jobb hemmavid. Att få jobba med dessa härliga, duktiga musiker, som jag haft att göra med på amatörbasis mer eller mindre hela uppväxten och studietiden, och nu få musicera ihop på en helt annan nivå är rent och skärt nöje. Halva släkten Sandlund som dominerar musikvärlden i Luleå-Piteå är på scen. Roligt, roligt!

Att memorera Bach har visat sig vara en utmaning av mått men jag tror det blir kanonbra imorgon kväll. Orkestern klingar bra och har visat underbar svung och lyhördhet, kören låter fint och är oerhört engagerade (sjunga utantill borde alla körer göra, gör under för uttrycket) och mina solistkollegor gör verkligen heder åt det här projektet. Min och dirigenten Andreas Söderberg Seppäläs tolkning av altariorna har blivit helt annorlunda än jag är van vid. Att finna en karaktär, en mening och ett sammanhang åt ariorna i sin kontext som håller ur ett dramatiskt perspektiv har verkligen varit en resa i övningsrummet… Men jag och Andreas har hittat en gemensam väg och min Maria har kommit till liv.

Välkomna imorgon kl 18 om du råkar vara i krokarna. Det blir en spännande kväll.

Istället har jag roat mig med att lägga sista handen vid julklapparna härligt underhållen av Rickard med medmusiker. Han skickade med mig hans senaste skiva Castrato Ariasigår- lite plåster på såren för utebliven Rucklare… Det är en klart underhållande skiva. Musikhumor av bästa sort, hög kvalité och riktigt, riktigt snyggt i ögonblick… så där så att jag stannade upp. Ett julklappstips till den som vill ha både kultur, avspänd underhållning och stötta svenskt företagande!

Efter att ha varit på resande fot större delen av 2009 försöker jag nu uppdatera mig om kulturläget här i Göteborg. Det finns så många små körer här i stan som håller en rätt hög nivå. Bland andra Cantando som imponerade idag. Efter sex år i stan är det dags att börja lära sig lite sådant tycker jag.

Helgens kulturkonsumtion får nog kallas god. Det är tre föreställningar och en konsert jag skulle vilja se/höra under den kommande veckan. Undrar stillsamt om jag ror i land det. Jag är ju inte direkt sysslolös själv… Har så mycket att studera in de kommande 10 dagarna att jag tvingats göra ett övningsschema för att se till att jag inte glömmer något stycke.

Det finns mycket som är oerhört spännande med Asylshopping. Inte minst för att det finns någon som är född på 70-talet och som heter Gertrud! (ska jag säga?? hmm…) Ur en mer seriös synvinkel så är t ex det enkla detaljen att scenen befolkas och pjäsen berättas av tre kvinnor från tre olika generationer. Och det bara var så, det var inget man gjorde en grej av. Jag tackar för det och förfäras över vad min reaktion betyder; angående synen på den åldrande kvinnan och bristen på kontakt över generationsgränserna i vårt samhälle.

Asylshopping är en partsinlaga men handlar vid andra anblicken inte så mycket om de asylsökande flyktingarna utan mer om att arbeta med sådana frågor, om avtrubbningen, om den egna åsikten. Den handlar oväntat tydligt om dig och mig.

Pjäsen är nästan grafisk. Den går in och ut ur synvinkeln; skapar en form, går ur formen, in i formen igen, skapar en karaktär, går ur karaktären och in igen osv.
Jag skulle inte kalla det en rolig pjäs, men den är klart underhållande. Språket är bra, karaktärerna intressanta, och den drabbar. Drabbar som scenkonst gör när den är som bäst; bortom orden, buren av känslorna rakt in i magtrakten.

Gå och se Asylshopping imorgon på Pustervik om du kan, eller se den i någon av dess kommande turnéorter. Och ta med dig någon, som samtalsunderlag räcker den långt!

Inte minst väcker den frågan: Vad vet vi vanliga svenskar egentligen om vår flyktingpolitik?
Den är inte så generös som under Palme, men hur stängd är den? Vad innebär en gemensam flyktingpolitik i EU? Hur många flyktingar välkomnar vi per år? Hur många välkomnas på din ort? Vad krävs för att man ska vara flykting?

Sveriges flyktingpolitik är idag ett pinsamt kapitel i min mening. Inte minst är det pinsamt att den för en så tynande tillvaro i medierna. Asylshopping gör en viktig insats där. Naturligtvis skämtboksskissad, så som tidsramen kräver, men med spännande regilösningar och fina skådespelarinsatser. Ulla Tylén ensam gör besöket värt biljettpengarna. Sen kommer resten; högkvalitativ, gratis bonus!

Det var ingen miljövänlig föreställning. Jag vill inte veta hur mycket ström som gick åt ikväll. E-on sponsrar och jag hoppas vid alla heliga att det är sant som de skriver på hemsidan att de bara använder vattenkraft… Varför förstärker man sådant som inte behöver förstärkas? Det var alldeles, alldeles för starkt. Jag höll för öronen både nu och då.

Isabel Fortes och de övriga dansarna stod för kvällens verkliga underhållning. Inte ens den normalt så strålande orkestern klarade hålla ställningarna. Och inte förbättrades den misslyckade och klart misskötta ljudbilden av att det tycks vara fullkomligt hopplöst att förstärka klassiska röster – övertonerna kommer inte till sin rätt.

Romeo&Julia är inte en bra föreställning. Trots alla duktiga artister. Det krävs så oerhört mycket för att en föreställning ska bli riktigt bra (till att börja med så kunde man ha anställt en regissör så att det blir lite mindre konsertant åtminstone). Det får mig att tänka till. En klassiskt skolad sångare har studerat sång i 7-10 år innan man gör debut. För att kunna göra snygga grejer som EvaLotta, och höras över orkestern krävs det massor med utbildning. Och därtill ständig fortbildning, regelbunda sånglektioner och timmar med en coach hela yrkeslivet. När Svensk Scenkonsts Sture Carlsson uttalar sig i dagens GP om det nya pensionsförslaget för sångare (som ev ska träda i kraft 2012 och alltså drabba mig) är det en skymf mot branschen. Ett hån mot alla oss som har över 200 000 i studieskulder och som sliter för att kunna skapa riktigt bra föreställningar. Han menar att när man gått i pension som sångare (pensionsåldern ska vara 52) så ska man få en femårig ”omställningsersättning”. Så att man då skaffat sig ett nytt yrke när man är 57???
Om inte alla artister arbetar på sina obekväma arbetstider, sliter med sina familjesituationer, arbetar fast de är sjuka för att inte ställa in; då skulle han inte sitta på sin antagligen rätt välbetalda position. Människor skulle inte få glömma sin verklighet för ett tag och i en massa ställa sig tillsammans och bejubla kvällens föreställning (för till min stora förvåning var det en bejublad föreställning) och känna sig upprymda och fulla av gemenskap med omvärlden. Hela den administrativa personalen på instutionsteatrarna, skulle inte ha något arbete alls…

Naturligtvis behövs den administrativa personalen men varför är de bättre betalda en scenartisterna? Varför kan man inte ha en vettig lön och helt normala, vettiga pensionsvillkor? Hur understår Svensk Scenkonst sig att komma med ett sådant här förslag. Jag kan bara hoppas att det som presenteras i artikeln bara är halva sanning och att den andra halvan är fantastiskt klok och framsynt…

Romeo&Julia är avslutningen på GöteborgsOperans säsong. Det var viktigt för mig att gå dit och titta, att lyssna av min samtid. För detta är min verklighet oavsett vad jag tycker om den. Och strax är det dags för en ny period för sittande eller en ny konstnärlig chef i huset. Spänningen är stundtals alltför olidlig, vad händer med kulturen??

Vad är det som skiljer oss från andra människor? Vad gör mig till mig? De små egenheterna… När man inte tittar noga ser allt väl så likartat ut men när man lär känna någon och ser på individerna genom lupp visar det sig de mest fantastiska saker.
Världen däremot vinner ibland på att inte beskådas i detalj. Idag tog jag en morgonpromenad med min vän Flinga utan glasögon. Det var helt fantastiskt. De parkerade bilarna längs gatorna såg ut som glänsande vattenyta, blommornas färger blev starka, skimrande, färgfält i allt det gröna och dofterna blev starkare när ögonen inte riktigt såg. Det växer en hägg utanför märkte jag.

Ju mer jag promenerar runt här i området desto nöjdare blir jag. Kallebäck tycks vara en vinstlott i mitt liv än så länge iaf. Om jag bara hittar någonstans att öva… Och jag så skulle gärna smaka Aleksas potatismos.

Med alla sina brister så är det en jättebra föreställning. Det är en High School-musical, av tonåringar, med tonåringar, för tonåringar. Tonårsschablonerna duggar tätt men föreställningen är ändå förvånande fräsch.

Visst saknas vissa bitar, vissa friktioner – många idéer presenteras men fullföljs inte. Ingen dramaturg har varit med i arbetet tycks det och det märks. Men samtidigt så känns det äkta och trovärdigt. Detta skulle de som står på scen faktiskt ha skrivit själv.

Malin Hallengren i huvudrollen är ensam värd de 55 kronorna. En äkta artist och en strålande sångerska.

Samtalet om homosexualitet; om att bli älskad, om att älska, om att finna sin egen väg och förhålla sig till föräldrarnas livsval; det är ständigt viktigt och bärs fram på ett effektivt sätt i GayCamp. Bara att göra den har nog varit oerhört nyttigt, jag kan tänka mig att samtal förts som annars sällan diskuteras kring middagsborden.  Det udda är ju bara udda om vi inte för normala samtal kring det. Två älskande människor kan aldrig vara udda eller fel. 

Jag rekommenderar en tur ut till Frölunda Kulturhus om föreställningen fortfarande går. GayCamp är solklart värd ett besök.

Har en tysk samlingsbok med julmusik – oerhört användbar och spännande. Det är bara ett problem – alla Griegsånger som är med i den är översatta till tyska…

Efter några timmar vid pianot så passade jag på att gå på första genrepet av Mary Poppins på GO. Det var tyvärr inte intressant. Produktionen signalerade mest ”vi har haft obegränsad budget” och det är inte det jag upplever att Mary Poppins handlar om. Den kommer säkerligen bli en publiksuccé. Jag har inte gemene mans smak, det vet jag sedan tidigare. Jag bara önskar att mina skattepengar, och den värdefulla scentiden, gick till konst… En nationell musikalscen vore en höjdare – så det började uppstå kvalitetsdiskussioner kring denna kassakogenre.

Jag var upprörd när jag kom hem. Arg först, nedstämd sen… Drack en kanna te innan jag bestämde mig för att unna mig en film på småtimmarna. Såg Kolya, en tjeckisk film från 1996. Underbar. Fullkomligt underbar. Glömde allt vad Mary Poppins hette… och var alldeles varm inombords.