Bugs Bunny

Tom och Jerry

Igår kväll fick jag, över chatt, helt oväntat nog den finaste komplimang jag någonsin fått; ”Du påminner mig om Ingrid Bergman” och nej, det var inte bara för den svenska brytningen – jag frågade. Samtalet vandrade iväg i andra riktningar, ja, till andra filmer och andra skådespelare. Bland annat pratade vi länge och väl om Gary Oldman, en av mina favoriter, med anledning av att jag såg Tinker, Tailor, Soldier, Spy – filmatiseringen av Le Carrés bok med samma namn, tillsammans med kollegor igår på en av de biografer i Berlin som visar film på originalspråk. Det var en riktigt, riktigt bra film med ett helt fantastiskt fotografi. Jag skulle inte kalla det vackert, men ack så intensivt, man har inget val som åskådare än att låta historien berättas för en precis så som berättaren vill berätta -men ett sådant berättande sedan. Filmen kräver viss koncentration det måste jag säga, men rollistan är diger och alla presterar riktigt bra. Rekommenderas.

Någonstans återvände vi till Ingrid Bergman och jag var tvungen erkänna att jag faktiskt aldrig sett Casablanca. Många av ”klassikerna” har jag sett, jag är faktiskt väldigt intresserad av film-mediet och film-berättandet, men just Casablanca har blivit liggande. Jag har hållit i den flera gånger. Men kanske är titeln liksom för tung för att jag skulle våga ta steget. Kanske var sällskapet inte rätt (oftast ser jag film själv, det tycker jag är ypperligt) eller så var jag inte på rätt humör, eller.. Ursäkterna var många, så även i kväll när chatten plingade till igen och jag fick en order att se Casablanca ikväll. Nä, vet du vad, jag är sannerligen inte på humör -försökte jag, men nä, inget att göra. Bara att ladda DVD:n med Casablanca.

”Den är ju svartvit ju” tänkte jag och kategoriserade omedelbart mig själv som klassens idiot.
Det fascinerade mig hur lika vi berättar nu 70 år senare. Fotografiet är annorlunda, ljuset men det är så mycket som är likt. Hur spelar en man en cool man? Intressant fråga som ledde mina tankar i direkta paralleller mellan gårdagens bio med en ypperlig tysk Bionade i näven och kvällens DVD-upplevelse inkl tekopp.
Hur spelar en kvinna en kvinna?
Vad det gäller männen så tycker jag nog inte att interpretationen har förändrats så där väldigt mycket, vi använder metoder, stilar, shadow movements av ganska liknande slag idag. Men kvinnoporträtten? Hatten av för Ingrid Bergman som är en riktigt, riktigt fin skådespelerska, talar hyfsat normalt och bara ibland höjer axlarna till öronen för att visa sin svaghet och viker huvudet bakåt i den för tidens filmer fullkomligt normala och fysiskt fullkomligt onormala ”blotta strupen”-gesten. Hennes fåtaliga kvinnliga kollegor (Casablanca och ännu mer Tinker, Tailor, Soldier, Spy är männens film) däremot servar rakt in i schablonerna..

Nä, ärligt talat, Ingrid Bergman är filmen. Hon är intensiv, het, vacker – man tar inte ögonen från henne, hon rör inte ett finger i onödan, vilket gör hennes agerande så effektivt, och hon ser ut som en kvinna, slank och kurvig på samma gång. Men det visste ni så klart. Det är nog inte många som väntat så här länge med att se Casablanca som jag gjort.
Den Hollywood-diet som Hey Hollywood (se tidigare blogginlägg) ville undervisa mig i har inte mycket att komma med i hennes närhet.

När jag nu rapporterat att jag uppdraget är slutfört så får jag veta att de ska ha spelat in 75% av filmen innan manuset var färdigskrivet. Ingrid Bergman visste helt enkelt inte vilken av männen hon förväntades vara förälskad i.

Det är normala svackor. Jag känner dem. De som kommer och går. Nu är ett typiskt tillfälle för en typisk svacka. Fullkomligt förutsägbart. Statistiskt konsekvent. Ändå blir jag lika rädd. Rädd för att tvivlet ska ha rätt, rädd för att ha gett upp utan att ha märkt det.

Jag står i övningsrummet och blir arg på musiken, arg på allt det vackra, outsägliga och spännande, arg för att den stöter mig ifrån sig. Fast jag tar djupa andetag, vet ju att vi var vänner igår. Om inte igår, så kanske i förrgår. (”Ha, var ni någonsin vänner” säger Kritikern på axeln hånfullt)
Så sitter jag vid skrivbordet timme ut och timme in och försöker skriva något vettigt. Uttrycka något, kanalisera känslorna. Men det är som om orden övergett mig. (”De har du aldrig haft” – Kritikern igen)
Tvivlet tar ordens plats och musikens. Eller så är det modets plats som tvivlet tar. Modet som krävs för att våga uttrycka något och, ännu mer, våga omvandla kroppen till en resonanslåda och överlämna sig till musiken.

För i konstnärens bästa stunder så är det som skapas oändligt mycket större än individen i sig. Det är därför jag vet att vi är större än vi tror och världen rikare än det vi ser. Var skulle annars allt det vackra, förklarande, förunderliga bo?
När jag tvivlar stänger jag dörren. Då känner jag mig ordlös, tom, fattig och ointressant och tvivlar så klart ännu mer. Tänker att konsten och musiken nog klarar sig bra utan mig.
Och visst gör den. Men klarar jag mig utan den? Så blir jag räddare och tvivlar ännu mer.

Men tänk att det är så förunderligt att det då ändå är konsten som får mig att tro igen. Vi måste berätta. Vi måste helt enkelt berätta. Vi får inte glömma. Vi måste dela det som livet för med sig. Livet är obarmhärtigt. Underbart. Förunderligt. Obarmhärtigt. Hur kan vi leva med livet om vi inte delar det. Pratar om det. Delar det. Står för att vi skäms och för att vi är rädda?

Jag är så tacksam för att andra människors mod idag. Så tacksam för den filmen som fick mig att tro på konsten. Så länge jag orkar och åtminstone till dess att det visar sig att jag har en annan väg att gå, något annat att bidra med. Så länge tänker jag kämpa för att få vara konstnär. Det är det bästa sättet jag kan bidra till samhället på. Som jag kan se det just nu. Som samhället ser ut just nu.

Jag log några gånger men grät desto mer. Det är ingen rolig film. Men den är förunderligt vacker. Skådespelet är oförklarligt bra. De är namnkunniga så klart. Av vettiga orsaker. Jim Broadbent är mänskligare än människan på något vis. Judi Dench essensen av människan. Kate Winslet och Hugh Bonneville båda briljanta. Fotografiet strålande. Manuset kristallklart.

Iris heter den. Jag kan fortfarande knappt andas. Om jag någon gång kan ge en annan människa en sådan upplevelse som den jag just fått. Då är det värt det. Även tvivlet. För livet är vackert.

Idag har jag lyckats försova mig två gånger (pga hostandet och dess inverkan på sovandet), men varje gång hunnit i tid. Gjort en Haubtprobe – dvs ett genomdrag med orkester, mask och kostym utan ha provat vare sig mask eller kostym förut. Vidare har jag ätit 2 sådana där torra köpeskakor vilka jag slutade äta helt sommaren 2006 då jag första gången jobbade för SkånskaOperan och fick lite för nära kontakt med Gilles, samt för många, ganska osmakliga smörgåsar. Till detta har jag stoppat i mig nyinköpt, slemlösande medicin vilken jag inte märkt någon som helst effekt av, (undrat varför mediciner så väldigt sällan ger mig någon tydlig, upplevd effekt), samtidigt som jag läst flertalet artiklar om GöteborgsOperans kölhalning i pressen och funderat lite kring densamma – oklart om jag kom fram till något. Men det jag främst har gjort är alltså att ha tagit mig igenom en full arbetsdag av förmiddagsrep och fullt genomdrag med orkester utan att kunna sjunga överhuvudtaget.

Jag har verkligen gjort mina försök till försiktig uppvärmning för att få stämbanden att sluta åtminstone till arian under genomdraget, men nej. Oktaverade i princip hela Olgas parti (ja, då menar jag de delar jag sjöng överhuvudtaget) och då är det rätt lågt från början. Intressant med tanke på reflektionerna efter annandagskonserten. En konsert som jag ju nu naturligtvis undrar om det var så intelligent att genomföra, med tanke på att mina stämband inte alls sluter… Men å andra sidan så är det fullkomligt omöjligt i det här läget att avgöra eftersom mitt ständiga hostande förstör varje läkande som sker kring stämbanden. Lite bättre blir jag för varje dag – huvudet högt… Men ack, vad det är jobbigt som sångerska att inte kunna sjunga, när det bara går luft igenom stämbanden. Fasa. Det önskar jag inte min värsta fiende.

Fantastiskt dock att sjunga opera i allmänhet. Vilken grej liksom. Tänk att bli betald för att sitta i salongen, snygg som bara den (jag alltså, salongen är rätt modern och vanlig black box) och lyssna på den mest fantastiska och berörande brevscen som jag hittills upplevt. Helena Juntunen i sitt rätta element, gör helt klart en resa till Vasa värd besväret kan jag lova. Att få stå på scenen själv med ett dike framför sig fullt med musiker som spelar där och då, när jag ska sjunga och en dirigent att skapa musik tillsammans med! Vilken grej… om jag nu bara kunde sjunga.

Nu har jag emellertid tre dagar ledigt (Ja, jag fick ledigt i morgon. Det kallar jag arbetsvecka. Klämdag, två dagar sjukanmäld, en dag jobb, en dag ledigt…) och inga nyårsexcesser är inplanerade så jag hoppas kunna vara mer vokalt närvarande under genrepsveckan.

Det närmar sig nu.
Men idag? Tja, jag såg i alla fall glad ut och det var ju viktigast eftersom det var fotograf där idag.

Avslutade dagen med ljuvliga, underbara, andlösa, vackra the Age of Innocence – så nu är ordningen återställd på den vackrare sidan av livet efter den gångna dagens obalans på det området.

Det är konsten och kärleken som gör livet värt att leva, som gör det vackert och får en att orka med nästa minut, nästa timme och nästa dag.

Pina Bausch är nog Tyskland Birgit Cullberg och hennes Wuppertal Tanztheater ungefär Cullbergbaletten. I ande menar jag, och i nationell funktion – jag kan inget om dans och visste fram till ett knappt år sedan inte om att Pina Bausch existerade. Men dans är fantastiskt, kanske just för att jag inget kan. Några av mina starkaste emotionella upplevelser har jag fått när jag tittat på dans. Varför jag inte tar mig iväg oftare är ett mysterium. Det jag via youtube och internet under det senaste året sett av Pina Bausch koreografier kan jag inte kalla något annat än breathtaking.

Jag låter trailern tala för sig själv;

Ps. Se den. Se den! Men 3D vet jag inte om det absolut måste vara – men jag kanske bara inte riktigt kan ta till mig 3D, vem vet. Ds.

Ramlade över denna video i det allmänna surfandet och jag frågar mig; Varför? Varför, varför, varför?

Men lite roligt är det ju

Jag tyckte med andra ord jag var värd att inte plugga rysk text just i kväll utan istället se Sydney Pollacks Out of Africa (Mitt Afrika). En film som är nästan lika gammal som jag själv, men bättre sent än aldrig.

Vilket fantastiskt stycke konst. Fotot är kanske inte uppseendeväckande nytänkande med mina nutida ögon men fungerar utmärkt. Skådespelet är briljant och jag är lika förälskad i Meryl Streep som vanligt. Ljuset är vackert. Landskapet bedårande och temat tragiskt aktuellt.

Dagens stora samtalsämne Hemmafruar, gårdagens stora samtalsämne vem ville/ville inte ha Rösträtt för alla (inkl kvinnor), och de eviga utmaningarna; kärleken, bemötandet av din nästa, självrespekten och hur man ska/vill leva det egna livet. Allt detta inklämt i detta makalösa stycke konst som kunde fastnat i odynamisk självömkan och ansvarslöshet om det inte varit för Meryl Streeps fantastiska ansikte och det delikata ordlösa berättandet -Det där som kan göra film alldeles fantastiskt men alltför sällan används.

Om man drar av rejäla skopor för flera led konstnärlig frihet och rejält skarvande för dramaturgins skull så återstår fortfarande ett färgstarkt kvinnoporträtt, Karen Blixen, som får en att vara stolt över att vara människa. Ytterligare en människa jag önskar att jag fått lära känna (andra är t ex Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Dag Hammarsköld).

En film som stärker mig i min vision om att leva mitt liv och ingen annans och att leva det fullt ut och göra det jag tror på. Men också en film som ger perspektiv. Det finns så mycket man inte behöver ägna sig åt och som det är alldeles för lätt att ägna sig åt…

För att citera en god kollegas klockrena kommentar på Twitter ”Hur var det? Petzäll har kapat en hemmafru?”

Filmen i dess behandling av narcissism, kampen för att hitta sig själv, svårigheten att våga sträcka ut till andra människor, egenkärlek i ett mer positivt hänseende och konkurrens bland elitsatsande – är vansinnigt obehaglig och aktuell… Och Tjajkovskijs musik bär filmen på starka armar.

Det kanske är långsökt men jag påmind om gårdagens lika briljanta (Nelson Mandela lysande av Morgan Freeman som vanligt) och starka (men på ett helt annat sätt) filmupplevelse, Invictus och dikten som gett filmen dess namn. På något sätt glider de samman för mig, in i samma strömvirvel av känslor och tankar.

Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.
William Ernest Henley 1875

Room 206 – Teaser from Room 206 on Vimeo.

Samarbetar med Cycloprod -Inh för ett interaktivt videoprojekt. Otroligt roligt, vill göra mer sådant!

Eftermiddagen ägnade jag åt att i timtal vandra Altona och St Pauli runt, turistflanerande med kartan i högsta hugg. Detta är ljuvliga delar av Hamburg, resten har jag inte lärt känna än mer än centralaste delarna av själva centrum. Men här i Altona där jag också bor, är det så otroligt mysigt och charmigt. Mysiga affärer, multikulturellt, caféer, teatrar, gallerier och barer överallt, färger och artrikedom i alla avseenden. Framförallt så är det vackert, det är en salig blandning av arkitektur där de allra flesta husen i min smak verkligen är vackra. Höga och låga om vart annat, färgrika och bleka, breda och smala, stora och små – denna variation tycker jag är fantastisk!
Tyvärr kryddas stadsdelen av en rågad handfull socialt utslagna och vissa kvarter har dofter av Christiania över sig, bostadslösheten gömmer sig inte. Köpte en Hinz&Kunzt vid Rewe och förundrades över att här, liksom i Berlin kostar hemlösas tidning så oerhört lite, 1,70€. Faktum kostar väl en 50-lapp? och då måste Hinz&Kunzt anses vara minst lika om inte än bättre vad gäller kvalitet. En seriös och bra tidning tycker jag att det är, med den enorma erfarenheten av att ha läst ett nr. Att detta numret var kulturorienterat kan ju ha en del med mitt betyg att göra…

Följde utslagenheten till vägsände genom att se nummer två i von Triers Europatriologi; Epidemic. En svartvit historia i bagatellens tecken. Det första jag fäste mig vid var att de skrattade så mycket hela tiden… åt vad? tänkte jag. Efter en stund insåg jag att själva bagatellen var grejen. I filmen händer egentligen ingenting, den är på sitt sätt ganska absurd, samtidigt är det oerhört starka ögonblick som passerar i detta bagatellartade bildflöde. Dialogen är knapp och känns minimerad. I överhuvudtaget finns det något minimalistiskt över alltihop. Fast filmen på sätt och vis är en enda förberedelse till den grandiosa trerättersmiddag som är dess final, komplett med tryffel och uråldriga viner. Egentligen en fascinerande upplevelse måste jag säga; det är en så stor, tung och viktig historia i bakgrunden och så får man se den genom detta lilla, halvt igentäppta nyckelhål. Bagatellens nyckelhål.

Spännande, vad kan den sista delen av triologin bjuda på? Jag vägrar läsa på. Vill se med den oskyldiges ögon.

I morgon börjar vi repa på scen. Otroligt lyxigt att få vara på scen så här tidigt, men det är den positiva effekten av hård tryck på lokalerna som jag förstått det. Sex produktioner ska repeteras samtidigt. I morgon är också första sceniska repet med nästan alla närvarande. I morgon ska allas våra individuella kroppsarbeten och djurimprovisationer mötas… Har ingen aning om vad som kan komma ut ur det hela men önskar mig någon form av ”ställande” så att improvisationerna och övningarna får ett ramverk att stå på.

Förvandlingen är ju en absurd historia i all sin outplåneliga mänsklighet… -bara att acceptera det faktum att Gregor Samsa blir förvandlad till skalbagge kräver en del av läsaren. Icke desto mindre så gör man det. Accepterar. Och man får följa hela familjens intriger och dess utveckling genom hans ögon och öron. Genom skalbaggens… Iscensättningen blir än mer absurd, eller kanske snarare mindre absurd än att en äldsta sonen i en borgerlig familj förvandlas till skalbagge.

Föreställningarna kommer tydligen sändas live över internet har jag fått höra idag. Återkommer om det.

Det har varit en bra och givande repvecka. Är lite förälskad i regissören. Inte på ett sexuellt vis utan som jag har en tendens att bli i ambitiösa, kunniga, begåvade människor med en sympatisk omvärldssyn. Men trött. Musiken sjunger inte direkt sig själv och jag har ännu några övningstimmar framför mig innan den verkligen landat i kroppen. Rollen och själva föreställningsvärlden vi omger oss med i föreställningen kommer heller inte från någon yttre scenografi eller naturalistiska föreställningar… Jättespännade arbete, men energikrävande.
Skulle alltså fira fredag kväll och tänkte att en film nog var precis vad jag orkade med och så tog jag mig an min sedan innan uttänkta allmänbildningssejour.

Ha ha…så det kan gå. Jag visste förvisso sedan innan att jag har lite svårt för von Trier. Både Dancer in the Dark och Dogville gav mig i det närmaste magsår. Samtidigt kan jag inte undgå att konstatera att Dogville är genial och Riket är också mycket spännande även om jag inte sett hela.
Första delen av Europatriologin; The Element of Crime. En polis som varit mer eller mindre landsförvisad återkommer till sin hemort för att utreda en serie mord.
Men när är detta då, nu eller sen? I dåtiden, nutiden eller framtiden? Vilken tid på dygnet är det och vilken årstid? Är det ständigt natt eller har någon bara glömt att ringa ljussättaren om det ändrade schemat??
Jag har tveklöst svårt för filmer där halva bilden eller mer ligger i mörker. Det är så banalt att jag blir irriterad av att inte se och finner mig själv att mest sitta och fundera på vad det är jag inte ser.
Vad har hänt med Europa? Vad har hänt med Kairo och vad har hänt med huvudpersonen?
Det antyds att så mycket har hänt; stora, allvarliga saker – men vad?
Och begick huvudpersonen verkligen ett mord i slutet eller räddade han ett liv?

Hela alltet fick mig att tänka på Delikatessen, fast utan Delikatessens intrigata humor och extra tillvridna karaktärer (men så är jag också ett fan av Pascal Benezech). Å andra sidan är Delikatessen inspelad 7 år efter Forbrydelsens element…

Vet inte om jag kan säga att hjärnan verkligen fick vila och positiv input efter kvällens upplevelse, snarare känns upplevelsen som att vrida förvandlingstankarna några extra varv, kryddat med en jordbävning och kärnkraftsverkshaveri- men jag är inte den som ger tappt. Ska definitivt se klart triologin – bara inte i kväll. Är för trött efter veckans rep och rejäla efterföljande övningspass och för emotionellt slut efter att ha försökt läsa i fatt mig om Fukushima och EUs reaktioner på detsamma i tyska tidningar.

Var tvungen att kolla att internet fungerar och såg då att Bio Roy snart har premiär på Tran Anh Hungs (läs mitt senaste inlägg om honom här) senaste film Norwegian wood. Önskar så att jag kunde se den, fast helst inte dubbad till tyska då…

Måste fortsätta packa upp. Repstart i morgon. Är fyra dagar efter de andra på grund av min franska utflykt. Börjar dagen med musikaliskt rep, ska bli spännande!

Eftersom upplevelsen av att se Doften av grön papaya fortfarande, flera år senare, så starkt lever kvar i mig så har jag skapat en liten privat Tran Anh Hung-festival för mig själv i helgen.
Igår såg jag Cyclo. Utöver Trần Nữ Yên Khê så fanns det mycket att känna igen, musiken, bildspråket, den mycket knappa dialogen men historien var en helt annan och igår var jag tvungen att konstatera att jag inte förstod speciellt mycket och snarare kände mig lite lämnad i sticket när filmen tog slut, trots att jag tyckte den kändes längre än vad den var. Kände mig samtidigt sviken, för att jag inte blev informerad om allt som skedde på ett sätt som jag förstod, som hedrad, för att jag ansågs vara intelligentare än jag är.

I kväll blir det När solen står som högst – har höga förväntningar!

Jag har tagit en liten omväg på min resa från Öland till Stockholm via Göteborg och för första gången fått möjlighet att provfilma på riktigt för två olika produktioner. Det var roligt och efterlängtat. Så många ansökningar jag har skickat in…
Det är svårt att provfilma, det är så mycket jag är så dålig på men som jag i alla fall vet tillräckligt mycket för att veta att jag brister i det vad det gäller filmtekniken. Men så roligt det är. Första provfilmningen, den igår i Göteborg, byggde på improvisation. Mycket roligt! Improvisation tycker jag är roligt, så till den grad att jag tagit extra workshops i både teater- och operaimprovisation. Jag är nöjd med den provfilmningen, kände mig helt avspänd.

Idag utökade jag omvägen till att åka förbi svenska filmmekkat Trollhättan för en provfilmning.
Jag tolkar det som ett tecken på att min tid börjar komma att jag råkade vara i Göteborg när de ringde och på så vis faktiskt hade fysisk möjlighet att åka dit. Vid 3 tillfällen förut har jag blivit tillfrågad om provfilmning men då inte kunnat komma för att jag varit på fel plats eller inte fått ledigt.
Idag byggde provfilmningen istället på en scen. Att lära sig fyra sidor manus utantill över natten är inte problemet. Svårigheterna ligger i att anpassa uttrycket till halvbild respektive närbild. Jag har mycket att öva på där kan jag säga, rör mig så mycket och så fort och pratar så… Fast som tidigare sagt, jag vet åtminstone om det. Hade en fin kollega som motspelare idag och tyckte vi fick fin energi ihop.
En rolig erfarenhet, får se vad det kan bli av det.

Jag kommer bli nedpetad från min svarta prionivå i år. 2010 åkte jag nog lika mycket tåg som under 2009 men på fel sträckor; dvs jag åkte mycket till och från Kastrup och där regerar Öresundstågen. Lägg till otaliga resor med västtrafik och skånetrafiken och diverse långfärdsbussar – så blir det mycket resa av men inga priopoäng. Under 2009 reste jag huvudsakligen mellan Stockholm och Göteborg, vilket är i särklass dyrast = svart prionivå = förmåner – me like!

Det skymmer och jag passar på att meditera lite vaggad genom Sverige. Det blir en trevlig kväll i kväll!

Ett kort besök i Göteborg räddas och förgylls således lätt av både ett och två besök på Hagabion.
Jag började med tyska Soul Kitchen av Fatih Akin. Huvudrollen spelas av Adam Bousdoukos på ett, i det absurda sammanhanget, relativt känsligt vis. En fantastisk feel good-film, som man lätt kan identifiera sig med och engageras av.
Jag brukar gilla de tyska filmer som visas på Hagabion, dels för att jag ofta gillar tysk film men också för den relativa råhet och grovhet i fotot och miljöerna som tilltalar mig framförallt för dess otroliga avbrott från den polerade amerikanska stilen.

Men den allra finaste upplevelsen, de allra hjärtligaste skratten och de mest innerliga tårarna kom sig av franska Mona Achaches film Igelkotten/ La hérisson. Jag gillar tysk film men jag älskar fransk. Numera är jag även förälskad i fantastiska Josiane Balasko som i La hérisson gör ett fullkomligt remarkabelt nyanserat porträtt av portvakten Renée Michel. Allt med Igelkotten är briljant. Till och med eftertexterna presenteras på ett humoristiskt och elegant sätt, så till den grad att jag inte kunde låta bli att undslippa mig ett ”snyggt!”

På Hagabion slipper man reklamen, man slipper bli döv och man ser med nöje eftertexterna ofta utan att bli nämnvärt störd av utstressande människor. Man hänger gärna i caféet och är man tidig eller sen så tar man gärna en promenad runt de vackra Linné-kvarteren.

Kulturens ovärderliga värde för människan har blivit mycket klart för mig de gångna två dagarna. Att få skratta, få slappna av, få känna igen sig, få tänka till och för en stund få glömma sitt eget ångestfyllda liv – det kan mycket väl vara det som får en att orka kliva upp nästföljande morgon.
Jag är så tacksam för dessa konstnärer som fått mig att orka igenom två tunga dagar och som också påmint mig om varför jag valt den profession som jag valt. För det är återkommande tillfällen som jag är beredd att hoppa av alltihop, strunta i att försöka och bara sticka ifrån hela den verklighet som jag hittills inte lyckas få att fungera tillfredsställande men då ser man en riktigt bra föreställning, eller som nu, två riktigt, riktigt bra filmer och minns W H Audens ord:

‘You owe it to us all to get on with what you’re good at.’

Tips; på Hagabions hemsida kan man se trailers till filmerna om man är nyfiken. Men det är så billigt att gå på Hagabion så det bästa är att bara gå dit. 60kr och garanterad kvalité!

Men filmen; Mine vaganti med den engelska titeln Loose Cannons (regi Ferzan Ozpetek), som handlar om en italiensk familj som äger en pastafabrik men där det som kanske var självklart för den äldre generationen, inte är självklart för den yngre generationen och där fördomarna hindrar möten även inom den närmaste familjen.
Det är en lättsam, fullkomligt underbar film med oväntade vändningar och skönt italienska öppna dörrar på slutet. Queer är den, den är en hyllning till homosexualiteten och kärleken, jag kan med lätthet erkänna att jag saknade alla mina underbara homosexuella vänner… att ni inte var där med mig!? Vi hade haft så roligt!
Inte gjorde det saken värre att Nicole Grimaudo i rollen som Alba är vacker som ett konstverk och att Lunetta Savino och Ilaria Occhini gör helt briljanta biroller.

Mer icke-amerikansk film till Solgerd!

Lite trött efter intensiva veckor med sena kvällar, tidiga morgnar och ständiga försök att gå från den ena ytterligheten till den andra och vara närvarande på samtliga ställen så sjönk jag till slut ned i den lilla blå soffan och lät SVT ta hand om min kväll.

Det som visades var en sydkoreansk thriller från 2005, den sista i en hämndtriologi av Park Chan-wook lär internet mig. En helt fantastisk, absurd film som var som ett enda långt konstverk. Sparsam dialog och lika sparsamt med filmmusik – helt fantastiskt med en film som är tyst i långa stunder och sedan effektivt använder musik och snuttar av musik. Fotot är också stillsamt, inte speciellt många täta närbilder med kort skärpedjup. Genusperspektivet var också rätt intressant fast för den delen inte nytt. Lady Vengeance (Chinjeolhan geumjassi) kan kanske sägas vara en sydkoreansk Nikita fast utan Nikitas fokus på nedbrytandet av människan och utan mannen som styr det kvinnliga vapnet så att säga.
Lady Vengeance är så långt ifrån Hollywood man kan komma – helt fantastiskt. Jag bugar mig ödmjukt för SVT som lät mig se denna ljuvliga film helt utan reklam (det hade omintetgjort hela filmen), som lät mig sugas in i detta finstilta universum, som lät mig trollbindas av Yeong-ae Lees ansikte. Konst, jag säger bara det! Morbid må vara men ändock konst – ljuvligt.

Film kan verkligen vara ett spännande medium. Jag är ledsen att jag var tvungen tacka nej till en spännande provfilmning i nästa vecka. Men jag måste verkligen försöka acceptera mina gränser och bara göra så mycket, så ofta och så tätt inpå vartannat, att jag kan prestera mitt bästa i varje enskilt ögonblick.

I morgon Dido&Aeneas (som också på sätt och vis handlar om mannen som sviker kvinnan och någon som hämnas) gånger två och sedan bär det av in i December, ett nytt avsnitt av hösten 2010.

Filmen om vårt hem, om jorden och vad vi, människorna, gör med den.
HOME
En film av den franske fotografen Yann Arthus-Bertrand, från början en stillbildsfotograf känd för sina flygfoton (ballongfoton).

1,5 timme av ditt liv. En vackrare och mer lärorik stund går knappast att få, alldeles gratis, ifall du har ett bra bredband.

Jag gömde mig. Kröp så långt upp i fåtöljen som jag kunde. Drog upp filten till hakan.
Pausade filmen, gjorde en kopp te till min onda hals och släckte de två myslamporna. Tände ett stearinljus istället, full av dåligt samvete för de importerade kiwifrukter jag köpt någon timme tidigare och överflödet i mitt kök.
Tog ett djupt andetag och såg vidare.
Jag fick ont i magen och lät ”jag är ensam och förkyld en fredagkvälls-godiset” stå. Jag ville ropa ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, desperat som Lilleman, men teg för spara de promille av min röst som inte fullkomligt svullnat bort.
Jag vred mig för klumpen i halsgropen. Men kunde inte gråta.
Jag funderade över mitt ansvar och min relativa frihet. Slängde en tanke till debatten mellan Timbro och Det Osynliga.
Och orkade återigen fokusera på allt det vackra. Allt det hemska.

När jag inte längre stod ut med skuldkänslorna och den överväldigande maktlösheten – så erbjöds jag ett annat tonfall, en smula hopp och stängde ned fönstret full av energi för att bidra till förändring!

Orkar jag, så orkar du! Se den här filmen. Se den före valet! (läs varför här) Se den nu!

Fotot är vackert. Musiken av den Jerusalemfödde Armand Amar är förtrollande. Budskapet är precist och välnyanserat framfört av Glenn Close. Och vad som sägs och visas är VIKTIGT.
Se HOME!

Visa HOME där du bor
”Det unika med HOME, förutom de enastående vackra bilderna, är att filmen har gjorts med syftet att så många människor som möjligt ska kunna se den och inspirera andra genom att arrangera egna visningar av den.

Universal Pictures som äger rättigheterna för HOME i Sverige planerar att följa grundidén med filmen och ge oss och ALLA andra tillåtelse att visa filmen gratis för publik. Att ”ge bort” visningsrätten på detta sätt har aldrig gjorts på ett liknande sätt i Sverige.” (www.filmenhome.se)

Tillsammans kan vi göra skillnad!

KulturKraft Väst är ett projekt som finansieras av Europeiska Socialfonden (ESF). Projektet erbjuder professionellt yrkesverksamma personer inom scen, ton, film och tv olika former av kompetenshöjande aktiviteter. Under två år, med start den 15 mars 2010, genomförs ett stort antal kurser, föreläsningar, workshops, seminarier och andra aktiviteter.