Den här veckan har jag fått flera anledningar att fundera över begreppet ”gratisarbete”.

Till att börja med kan man ju bestämma sig för att aldrig använda uttrycket få betalt, utan konsekvent använda uttrycket ta betalt Meta Ottosson, översättare

Det började med att jag såg en annons i en av de facebook-grupper jag är med i, att de sökte en mezzo med väldigt kort varsel för en kammarmusikkonsert. Jag ringde så klart upp. Inte för att jag egentligen hade tid utan för kontakternas skull och för pengarna, Jag har fullt schema men ingen inkomst den här månaden.

Så kom jag i kontakt med EnsembleMini – en ensemble som låter ung, kreativ, spännande och rolig att ha kontakt med. Men, liksom de flesta uppstartsprojekt så finns det inga pengar bara en förhoppning om att framtida projekt ev. kan utmynna i inkomster. Det var inget enkelt beslut men eftersom det handlade om ensemblesång, inget solistiskt, extremt kort varsel och ännu mer på grund av att jag hade en kollega på besök under veckan, tyskatenta dagen efter konserten och därtill massor musik att förbereda inför kommande projekt så valde jag till slut att inte delta. Situationen i sin helhet var helt enkelt inte så attraktiv att gratisarbete kändes aktuellt. Det var med en obehagskänsla jag tackade nej, ständigt rädd för att gå miste om kontakter som eventuellt, någon gång, kanske skulle kunna innebära något positivt. Men jag vill ju generellt inte arbeta gratis. Faktiskt. Jag vidarebefodrade kontakten till andra kollegor där någon i slutändan gjorde ett annat val än jag, utifrån sin helhetssituation.

Sen kom det sig att jag hamnade i konflikt med en kamrat som ska gifta sig, och på vars bröllop jag lovat sjunga som en gåva, eftersom hen tyckte att den professionella, högskoleutbildade, yrkesaktiva ackompanjatör som jag hittat kostade för mycket, fast vederbörande begärde mindre, vitt, än vad jag tycker är på understa gränsen av skäligt, och valde att engagera någon utan motsvarande utbildning (och som förmodligen jobbar svart). I slutändan kom det in andra aspekter i diskussionen också – men jag hann reta upp mig väldigt på att en mig närstående person hade mage att värdera en musiktjänst så lågt. Kände mig tillbakaslängd till en tid av spelmän och gycklare, hemlösa spelandes för en bit mat och vräkte ur mig en kärv kommentar om en genomsnittlig yrkesmusikers utbildningslängd i jämförelse med de flesta andra (akademiska) utbildningar. Kanske inte så elegant hanterat men det är en känslig fråga. Om jag hade varit ackompanjatören, om jag inte hade lovat sjunga gratis för kära vänner, vad hade jag då vågat ta betalt? Hur långt hade jag vågat sträcka mig, med risken att förlora giget?

Kulturarbetare är, enligt min erfarenhet, ofta idealistiska personer som gärna ställer upp på både det ena och det andra för att vara schyssta, vilja att bidra eller av idealistiska skäl. Men pengar behövs för att man ska överleva och, inte oviktigt, för att man ska kunna ta sitt yrke på allvar. Många gånger har jag frågat mig vad som egentligen krävs för att man ska kunna hävda att man har en viss profession? Hur många arbetstimmar? Hur hög inkomst? En långtidsarbetslös ingenjör; är hen fortfarande ingenjör efter att ha forcerats in i Fas 3?

Ibland önskar jag mig att Teaterförbundets kollektivavtal var lättare att använda för frilansare och lättare att applicera även på korta gig eller mindre insatser. Jag kan jämföra månadslöner om jag får ett sådant kontrakt, men hur applicerar man kollektivavtalet på ett föreställningsgage, en högmässa eller en begravning?

För det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster. Ibland blir jag bara så ofantligt trött på det. Trött på att ens behöva fundera på att jobba för en summa som knappt gör det värt arbetet. Men visst är det svårt, en läkare som säger ”Läkare är inte Florence Nightingale” har liksom mer tyngd bakom sina ord i egenskap av sin profession och de direkta, uppenbara vinster för sina ”kunder” som en läkare kan ge. Jag tänker ofta samma, men har svårare att argumentera för det.
Oftast tänker jag att det viktigaste är att få en sådan summa för mitt arbete att det känns bra och jag känner mig stolt för att utföra det, oavsett vad den summan då är i den unika situationen. Det är viktigt att inte arbeta underbetald för att inte förstöra för kollegor och sig själv. Men hur lätt är det att tacka nej till gig och ställa krav när man verkligen behöver jobbet?

Jag vet att jag kan leverera något speciellt, att jag är värd de pengar jag begär. Och ändå, oron att göra mig ”omöjlig”. Ändå oron för att missa något om jag inte gör ett gratisgig…

För mig låter det som fel fokus att prata om rätt att få betalt. Handlar det inte mer om att författare och kulturarbetare i själva förhandlingssituationen måste bli bättre på att stå upp för sig själva och våga ta betalt. Avvänja motparten allt gratisarbete Christer Ackerman, Fackboksförfattare

(Citat från Sveriges Författarförbunds kampanj ”Ordets värde”)

Tags: Christer Ackerman, Meta Ottosson, Sveriges Författarförbund

This entry was posted on fredag, juni 22nd, 2012 at 23:08 and is filed under Sångarlivet. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.