Det har varit högt tempo de senaste tre veckorna, tre veckor i dylikt tempo återstår. Addera till det ett rejält fyspass igår och 2 mil cykling i dag för att göra jobbärenden och ta en fika inne i Kreuzberg. Slutligen rör ned q.s. regn på takfönstren; ljuv musik för trötta stadsöron.
Resultatet blir en ljuv kväll där kroppen helt sonika placerat sig i soffan och vägrar gå därifrån.
Läxan blir ogjord idag, övat blev det inte heller och disken är odiskad.
Som så ofta när jag inte vill ha några andra ljud än de som naturen bistår med och när jag är för trött för att göra något som skulle kunna anses nyttigt, när jag är för trött även för att läsa en roman eller ta itu med stickningen som ligger och väntar på mig – så läser jag poesi och dricker te.
Jag älskar lyrik. Kvällen har bjudit på en gammal älskad samling: Shakespeares sonetter och smakprov ur för mig inte obekanta, men dittills olästa Poet i New York av Lorca.
När jag fyllde 12 eller så så fick jag av mina föräldrar den obligatoriska luntan böcker från Bok för Alla (som jag trodde upphört finnas men snabb research ger vid handen att jag lyckligtvis hade fel). De var trogna prenumeranter när det begav sig och vilken skatt det innebar för mig under hela uppväxten! Just den här födelsedagen, när det nu var, så ingick det i luntan en ganska tjock, gul bok med blå titel som visade sig vara en samling svensk lyrik riktad till ungdomar. Jag minns förordet. Det stod att man skulle stryka över, stryka under, riva ut och skriva in helt efter eget huvud. Där var till och med tomma sidor i slutet av boken för att man skulle kunna skriva egna dikter. Den boken öppnade för nya världar – och borde vara obligatorisk för varje svenskspråkig person som närmar sig tonåren. Det sättet att läsa poesi har jag burit med mig sedan dess.
Jag återkommer då och då fascinerat till Expressens föga statistiskt hållbara men likväl intressanta lista av de tio ”bästa” svenska dikterna. Jag förundras över att varken Boye eller Ferlin är med, någon Lagerkvist hade jag nog gärna slängt med också. Men jag blir ödmjuk inför det faktum att Stagnelius, en av mina favoriter, levde så kort men producerade så mycket. Ett sådant kort, intetsägande, anonymt, för att inte säga tragiskt liv kunde resultera i en sådan berömmelse och uppskattning.
Jag kunde omöjligt ha det bättre.
Orpheus med sin lyras klang
alpens topp och träden tvang
buga då hans stämma ljöd.
Då han sjöng slog blomstren ut
likt en evig vårs tribut
av regn och sol i överflöd.
Allt som lyddes till hans sång,
havets böljor till och med
föll i slummer inom kort.
Sådan är musikens sfär:
sorgen som vårt hjärta tär
domnar, dör i toner bort.
Shakespeare: Orpheus with his lute, Henry VIII, akt III. Översättning Eric Bladh)
Tags: En bok för alla, Lorca, Shakespeare
