Igår lyckades jag få en sådan där nästan genant bra biljett för nästan inga pengar alls till Enleveringen ur seraljen på Staatsoper Berlin.
(Det är så omständligt att skriva ”unter den Linden/im Schillertheater” så numera säger jag bara Staatsoper Berlin)
Innan jag fortsätter så låt mig poängtera att Mozart + Staatsoper = hög kvalitet så att det inte finns några frågetecken på det området. Vidare; det är kanske inte så mycket just den här föreställningen jag vill diskutera, utan vad den här föreställningen så tydligt ger uttryck för nämligen problematiken kring repertoarstycken.
Staatsoper Berlin är, liksom många andra tyska hus, repertoarhus. Det betyder alltså att huset har ett ganska stort antal operor ”gående” samtidigt, de återkommer några gånger varje säsong med samma regi och scenografi som vid premiären till dess att föreställningen inte drar publik längre, känns omodern eller av något annat skäl nyregisseras och har ny premiär, även om pjäsen som sådan kanske inte varit borta från repertoaren speciellt länge. Mozartoperorna är sådana där typiska repertoaroperor, liksom Bohème, Rosenkavaljeren, nån nätt Wagner etc. Janáček och Britten är tyvärr inte repertoarobligatorium, detta utifrån mina blygsamma iakttagelser på området, har inte läst någon avhandling eller bok i ämnet.
En nypremiär är alltså inte en premiär utan ett återupptagande av en, för några månader passiv, pjäs på repertoaren. Tyskarnas namn är mer ackurat; Wiederaufnahme. Det är vad det är varken mer eller mindre.
Sen kommer det alltså an på ledningen i huset hur mycket denna nypremiär repeteras. Det beror på tid och pengar, intresse, regins karaktär och huruvida det finns några rolldebutanter i den nya casten osv.
Med detta i beaktande, ta en föreställning som Michael Thalheimers Enlevering igår. Det händer inte mycket på scenen. Det är inte mycket att komma ihåg i betydelsen av rekvisita att hantera, koreografi eller rörelser på scenen. Det är naket. Visuellt men naket. Den sammanlagda rekvisitan om jag inte misstar mig kan sammanräknas till
5 stolar
1 flaska sekt
och skådespelarna rör sig i princip mellan 9 fastlagda punkter i scenbilden, varav tre oerhört publiknära, en till och med ute i publiken.
Ta sedan en cast där alla har sjungit sina roller flera gånger i olika uppsättningar och vid olika tillfällen genom åren till och med i just denna uppsättning bara inte med varandra.
Man behöver inte vara något affärssnille för att inse att reptiden då av ekonomiska skäl förmodligen dras ned till ett minimum.
Det är bara det att oavsett enkelhet så kräver en pjäs reptid. Kanske inte länge i det här fallet, men -reptid. Framförallt om det handlar om komik eller, som i det här fallet, oerhört avskalad regi – timing är allt. Detaljerna gör helheten.
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk.
- jag hyser en slags hatkärlek till repertoarstycken. Man har inte råd att ha samma stjärncast vid nypremiärerna som vid premiärerna vilket inte nödvändigtvis betyder en mycket lägre standard utan av nödvändighet att antalet personer som de facto arbetat med regissören, varit med om pjäsens uppbyggnadsarbete, med tiden som stycket finns på repertoaren minskar betydligt.
Regiassistenterna gör ypperliga insatser men det är en fråga om reptid. Det är alltså en fråga om pengar.
Repertoaren är viktig, för publiken, för bildningsuppdraget, för hur stycken rent konstnärligt kan utvecklas när de spelas igen och igen. Hatkärlek från min sida, som sagt.
Jag såg igår att detta var en tight, intensiv och antagligen helt ypperlig regi som gav denna pjäs, som lätt blir så löjlig, en ny läsning. Det var bra. Men det lyfte aldrig. Det var aldrig riktigt tydligt. Inte tillräckligt pregnant för att jag verkligen skulle förstå vad det handlade om.
Fantastiske Florian Hoffmann som Pedrillo och även Sven Lehmann som Selim, existerade i en annan värld, spelade en helt annan slags teater än sina kollegor, jag fick mig ena rösten i en dialog till del. Mycket riktigt så fick jag bekräftat efteråt att just de två var de enda som var med i originalcasten.
De andra var ypperliga, begåvade, kompetenta – inget ont om någon av dem, egentligen bara pris och mera pris. Men det är detaljerna som gör helheten och detaljerna kräver timing. Timing kräver reptid och sällan, tycks det mig, repeteras repertoarstyckena tillräckligt.
Tags: Enleveringen ur seraljen, Florian Hoffmann, Michael Thalheimer, Mozart, Staatsoper unter den Linden, Sven Lehmann
