Det är med lika delar sorg och frustration som jag på avstånd följer utvecklingen i ”konflikten” mellan GöteborgsOperans dramaturg Göran Gademan och kulturjournalisten/bloggaren Gunilla Brodrej.
Det hela började med att operaimprovisationsgruppen Operaimprovisatörerna i samband med sin föreställning Opera Nova bjöd in till ett samtal kring bland annat könsroller på scen (Jag hade tyvärr aldrig möjlighet att se föreställningen men har förstått att den var mycket bra) där diskussionen om den återkommande ”manliga läsningen” i regin på operascenerna bevisligen diskuterades.

Det är en viktig diskussion. Vad som sedan gick fel vet jag inte. Jag har inte tillräckligt mycket information för att avgöra vad som egentligen skett och sagts. Men en viktig diskussion tycks ha urartat i att den ena känner sig påhoppad och utelämnad som homosexuell och den andra som kvinna.
Extremt klumpiga kommentarer såg jag skrivas på facebook innan de togs bort och GöteborgsOperan har nu gjort officiella uttalanden om avståndstagande, å andra sidan bloggades det om sådant som inte kändes riktigt ok från det andra hållet också.

Det är sorgligt och extremt frustrerande när en sådan viktig diskussion landar på den nivån, förmodligen mest på grund av misstolkningar och olyckliga uttalanden från båda sidor. För diskussionen behövs och egentligen precis på den nivån som den initiellt fördes – dramaturgernas, regissörernas artisternas och kritikernas nivå… Det vill säga innan den körde ned i diket och spolades med i internetbäcken.

Något positivt har det i alla fall för med sig. Malena Ernman går ut och skriver och säger vettiga och ärliga saker om sexismen inom operavärlden, talar om hur arbetssituationen för kvinnliga sångare ofta ser ut.

Min erfarenhet är ännu begränsad och min förmåga att se helhetsbilder därför begränsad. Men faktum är att det som spelas på scen är skrivet av män, till största delen regisseras av män och dirigeras av män, därtill coachas sångarna till främsta delen av män. Tveklöst är det så, jag har ögon att se med. Jag har bara arbetat med manliga dirigenter, manliga regissörer och med bara ett par undantag med manliga pianister och instuderare. Å andra sidan så när det gäller svenska operaregissörer så känner jag till flest kvinnliga – de är många med tanke på Operasveriges relativa litenhet, de är drivna och kreativa.

I Gelsenkirchen blev jag positivt överraskad när chefsdirigenten i sitt inledningsanförande kring verket La grande magia pratade varmt och initierat om de nutida kvinnliga kompositörerna. Men samtidigt så blir jag frustrerad av sådant för arbetet med EGG gör ju helt klart att kvinnliga kompositörer av hög klass har det funnits länge, så varför lyfts det hela tiden fram som något nytt? Är det snarare inte extremt sorgligt att det fortfarande anses nytt och exotiskt 2012?

Ständigt under studierna, och fortfarande, så pratas det om sex. Sex utmålas som en stor del av de professionella relationerna inom operan. Folk som frilansar ligger med vem som helst när som helst i princip sägs det. Unga nykomlingar med de äldre etablerade. Dirigenterna ska man som heterosexuell kvinna inte säga nej till när man får inviter för då nobbar man (eh?) och då ryker jobben, sägs det, och jag känner tyvärr någon det drabbat. Det är lättare att vara heterosexuell man eller homosexuell kvinna i det läget. Händer innan för kläderna bakom scen, sexuella övergrepp och nedtystande när man säger ifrån. Utmanande, nästintill obefintliga, kostymer på unga kvinnliga sångare. Und so weiter und so fort.
Det ÄR oerhört problematiskt. Jag tycker sexismen i yrket är problematisk, frustrerande och oroande och jag känner mig ofta äcklad och tyvärr lite handfallen inför det hela.
Men trots att jag är inte drabbad, inte en antydan så här långt, vare sig på, bakom eller utanför scenen så törs jag ändå säga att det är inte hela sanningen och man kan se det från andra håll också.

Det är till exempel sorgligt att kvinnlig lust och kåthet i princip alltid omskrivs som något annat; antingen så är man ett offer utan egen vilja, en kåt hynda a la madrass, eller så ligger man sig till jobb. Att kvinnor också kan vara kåta och att kärlek kan uppstå i de mest oväntade situationer det tycks samhället ha svårt att hantera. Så långt har jämställdheten i sanning inte kommit. Vidare så är det så inom opera att det fungerar tämligen dåligt att försöka ligga sig till jobb – om man inte sjunger helt fantastiskt bra det vill säga, för står du där på scenen och presterar undermåligt då åker du ut, oavsett vem du ligger med. Småbarnsmödrar känner jag till fler bland de framgångsrika kvinnliga sångarna än barnlösa. Vad gäller de frilansartister som anses knulla runt och ha partners i varje stad som en slags nutida sjömän, så är det mycket snack och mindre verkstad – så många hönor av en fjäder. Mest är det ensamma människor som pratar med sina kära och saknade i telefon eller singlar som menar att sexrelationer bör man inte ha på jobbet. Otrohet och sexlust är heller inte unika företeelser som bara hittas bland operasångare, men kanske är vi av olika anledningar frispråkigare i ämnet än många andra yrkesgrupper. Vi lever så nära våra känslor, våra kroppar och på scen, även andras kroppar.

När jag först började gå på Komische Oper så blev jag extremt provocerad av att alla kvinnor i de flesta föreställningar tycktes ha extremt korta kjolar och skyhöga klackar med det begränsade rörelsemönster sådana klackar innebär på lutande scener. Men med tiden såg jag att Komische Oper bjuder ofta på nakenhet, men lika gärna manligt naket som kvinnligt naket och när de visar objektifiering av kvinnor – visar de då inte det som vi inte vill se i vår vardag? Är inte själva överdrivandet ett sätt att visa på det sjukliga i samhället? - det är detta som är det intressanta – att diskutera läsarten. Vad berättas? Vems berättelse? Hur vems perspektiv? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?

Obefogade bara bröst och minimala kostymer är inte något som höjer kvaliteten på den samhällskritiska konst operan allt som oftast försöker vara. Men det finns så mycket annat som kan diskuteras – utseendefixeringen som smyger sig in på operascenerna långt fjärran vad som är berättigat för illusionens bevarande t ex. Varför kvinnlig fetma anses vara ett större problem på scen än den manliga. Varför äldre kvinnliga sångare har svårare att fortsätta jobba trots bibehållen vokal kvalitet än de manliga kollegorna. Var de kvinnliga librettisterna, kompositörerna, regissörerna, dirigenterna och repetitörerna håller hus. Vilken slags funktion de kvinnliga rollerna på scenen har. Vilket kön den drivande karaktären har.

Opera fantastiskt i det att det faktiskt finns så många oerhört starka kvinnoporträtt i den repertoar som ingår eller i princip ingår i någon form av etablerad kanon. Opera är också fantastiskt med sin starkt rotade cross dressing- och queer-tradition men opera är också en surdeg i det att det sitter fast i så mycket praktiska hinder och uråldriga tradtioner.

Vi behöver diskutera läsningen.

Det är bara det att vi kan inte diskutera läsningen så länge vi diskuterar kringarbetande personers sexuella läggning, raljerar kring det som är själva basen för operan – rösterna och vår syn på kvinnlig sexualitet är starkt begränsad och präglad av rädsla och fördomar.

Dirty old men tycks dominera branschen men, som Malena Erman skriver, kvinnor kan förändra och vi vill förändra. Men då måste vi också se till att höja takhöjden i våra sammankomstlokaler. Om det inte är högt i tak, hur ska man då våga höja rösten, räta på ryggen och stampa fötterna hårt i golvet, oavsett vilket kön man har, hur gammal man är eller i vilken grad man är etablerad. (Leder mig osökt till funderingen om inte en starkare fackföreningsrörelse för frilansartister skulle innebära stora steg framåt även i detta avseende)

Synd bara att detta så viktiga samtal blivit reducerad till insändare i Expressen – sen när blev Expressen Operasveriges förlovade tidskrift? Expressen gottar sig i skandaler och konflikter. Vad operakonsten i Sverige och i resten av världen behöver för att utvecklas är inte skandalpress; det behöver samtal, självrannsakan och mod.

Tags: EGG, Expressen, Feminism, Göran Gademan, GöteborgsOperan, Gunilla Brodrej, Komische Oper, Malena Ernman, Musiktheater im Revier, Opera Nova, Operaimprovisatörerna

This entry was posted on tisdag, april 3rd, 2012 at 23:50 and is filed under Operaföreställningar, Sångarlivet. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.