Die Liebe zu den drei Orangen

Jag gjorde ett tappert försök att få tag på biljett till Tristan och Isolde på Staatsoper Berlin igår. Det gick så klart inte vägen, så där som det aldrig gjort förut när Barenboim dirigerar och det är Wagner på repertoaren. Jag fick mig i alla fall en rask promenad.
Jag trivs verkligen bättre och bättre i Charlottenburg, men så är det väl ofta ju mer man lär känna ett ställe, och jag gick där och funderade kring om jag faktiskt skulle ta och flytta hit på allvar och om det skulle finnas någon som helst möjlighet att få tag i ett boende i något av de områden som jag kommit att tycka så mycket om.

En dags vila kan göra mycket för sångglädjen och när jag överkommit den första, tidigare beskrivna, tvekan som jag ofta känner när jag inte sjungit på ett tag (en dag räckte tydligen den här veckan) så upplevde jag istället någon form av eufori och började till och med öva på sådant jag lagt åt sidan med ursäkten ”jag kommer aldrig få sjunga det ändå så varför då stå och öva in trista ensembler”.

Så kom det sig emellertid att jag åkte in till Mitte (nackdelen med att bo i Charlottenburg är att det inte är gångavstånd till Mitte) och åt mitt livs hittills godaste Apfelstrudel i ypperligt sällskap och därtill avnjöt en kanna friesiskt te. Jag upptäckte de friesiska teerna här i stan för ungefär ett år sedan och deras mustiga smak förknippar jag med sommar och Berlin. Den enda nackdelen med den fikan var att priserna var ”svenska” – men en söndag så fick det vara värt det. Vi fortsatte sedan till Komische Oper för att se die Liebe zu den drei Orangen
, mitt livs första upplevelse av kombinationen musikteater och Prokofjev.

Det var en härlig upplevelse. Homokis regi fungerar ypperligt. Jag älskar när komiska stycken är så samregisserade med musiken. Den visuella upplevelsen är som en kombination av gräddtårta och kortleksfigurer – en färgexplosion. Tack vare den seriösa musiken, det ryska svårmodet så att säga, så balanserades det söta upp och jag kände inte det minsta illamående. Utan glad och munter och skrattade gott då och då.

Jag satt och undrade hur operan skulle ta sig ut ifall man försökte göra en naturalistisk regi – som tankeexperiment var det intressant, jag är inte helt säker på att librettot skulle hålla. Men det är med samma naiva glädje som jag njöt av föreställningen som jag med jämna mellanrum återvänder till mina sagoböcker.

Så blev det måndag och det är svalare i Berlin men lika underbart vårsoligt som i helgen och jag intog min frukost inlindad i en filt på terassen, mjuk och avspänd efter yoga. Ett samtal med en god vän och lite debatterande på twitter. Sätta igång en tvätt, äta en croissant från igår tillsammans med en kanna ljuvligt grönt kinesiskt te (får väl vara tacksam att jag hann uppleva de japanska gröna teernas förträfflighet innan Fukushima…) och läsa debatterandet om ett nytt operahus i Masthamnen. Att ta sig tid att beskåda knopparna på terassen och hänga tvätten utomhus.

Det är en bra start på en vecka, liksom Kärleken till de tre apelsinerna var ett härligt avslut på en lång och intensiv sådan. Så nu tänker jag, helt ogenerat, öva en stund, fast det är Ruhestunde innan det är dags att ta en promenad och posta stipendieansökningar.
Konsten att leva ett gott liv; att ta sig tid.

Tags: ,

Leave a Reply