Det är sannerligen inte ofta jag går på premiärer. Av biljettskäl brukar jag närmast undvika dem.
I söndags fick jag dock äran att ta med mig en kollega och gå på premiär av Aubers opéra comique Bronshästen.
Bronshästen är en absurd historia som utspelar sig i Kina och som handlar om girighet. Att ha/få så mycket pengar, uppmärksamhet, unga kvinnor o s v som möjligt.
Musiken är mestadels tämligen platt och förutsägbar men ibland glimmar den till i sådan där fransk elegans och ekvilibrism som jag lärt mig uppskatta via fransk operett. Detta hände främst i ouvertyren, ensemblerna och i Tao-Jins arior (mycket välsjunget, spelat och porträtterat av Erika Roos. Tom-Erik Lie som Tsing-Sing bidrog också till att de skandinaviska flaggorna vajade högst under premiärkvällen, tyckte jag) Jag uppskattade verkligen dirigenten, Maurizio Barbacini och orkestern.
Komische Oper är ett av Berlins tre stora operahus. Det var väst (Deutsche Oper) och så var det öst (Staatsoper unter den Linden) och så var det Komische – också i öst. Komisch på tyska betyder inte nödvändigtvis, eller egentligen alls, komisk, utan underlig. Idag finns de tre husen (även om Staatsoper p g a renovering nu huserar i gamla väst) samt ett antal mindre små teatrar som Neuköllner Oper och English Theatre Berlin bara för att nämna några. Jag springer alldeles för lite på föreställningar men försöker ändå att ta mig för att bilda mig och njuta av Berlins stora utbud när jag är här. Men, ska jag erkänna, det blir ju oftast de där tre stora.
Att gå på Komische är alltid lite dubbelt för mig. Jag har sett ganska många föreställningar där sedan jag började komma till Berlin hyfsat regelbundet 2009 (några som jag verkligen velat se har jag tyvärr missat.. men någon har jag haft turen att få se på DVD) och det är inte ens en handfull som jag direkt kan säga att jag tyckt om. Komische ska, åtminstone förut, ha haft en väldigt stark egen stil antagligen p g a någon av de fd cheferna som satt länge och var väldigt inflytelserik. De ska också stå för någon form av tysk regiopera – som väl finns överallt delvis men Komische anses väl gå i bräschen om jag inte misstar mig. Komische är för mig synonymt med vulgaritet, mycket naket, våld och extremer åt olika håll.
Jag kan ta naket, jag kan ta extremt däremot har jag tämligen svårt för vulgärt och sådan där ”pojkarnas omklädningsrum i 8:an”-humor och det är väl det som gör att jag så sällan förförs av Komisches uppsättningar. Jag tycker man ska kunna rättfärdiga det man gör och att man gärna ska gå så långt man kan, så länge man kan försvara det. Regigreppet onanerande/gang-bang-knullande apor och en kör som förvandlas till dylika kände jag väl inte riktigt höll måttet.
Det jag så ofta tycker är tråkigt med de olika regigreppen som Komische mycket modigt uppvisar är det synbara tvivlet på att rösten, musiken och skådespelaren själv räcker för att kommunicera något utan att man så ofta måste fylla upp ”tomrummen” med apor, absurda masker, nakna statister osv. Resultatet, som jag ser det, är att det skådespelarmässiga hantverket så som timing, kontinuitet och undertext i olika nivåer motarbetas eller kommer i skymundan. Då har man väl avlägsnat sig ganska långt från Brecht, tänker jag.
Sångarna, orkestern och, får jag nog säga, vissa av kostymerna räddade Bronshästen. Roligast hade både jag och mitt sällskap när scenografin kommit för långt fram på scenen innan paus så att ridån inte kunde gå ned. Ja, det säger väl en del om mitt intresse för fars… Det fanns en hel del som faktiskt kunde sägas med den där pjäsen; pengajakten, klasskillnaderna, ungdomsjakten, impulsen att äga och domdera samt längtan efter att bli sedd är fortfarande aktuella teman. Men de lyfts inte alls.
Först var jag besviken för att den kamrat som jag först bjudit att komma med mig lämnade återbud men så här i efterhand så är jag glad att jag gick med den kollega som jag kom att gå med. Det är onekligen oerhört bildande att gå på föreställningar även om man inte upplever sig frälst av dem, man lär sig mycket av att lyssna och se. Men man lär sig ännu mer av att kunna diskutera det man sett och hört med någon man har förtroende för och som varit längre i gemet än man själv. Samtalet kring föreställningen fortsatte idag. Det var på så sätt länge sedan jag upplevde ett sådant berikande opera/konsertbesök.
Komisches föreställningar väcker alltid många känslor och tankar hos mig. Just därför går jag gärna dit.
Bronshästen har tagits emot välvilligt måste jag säga. Ett bu efter paus, men inget alls i slutet och positiva eller tämligen positiva recensioner. Så låt mina tvivel stå för mig.
Berliner Zeitung -välskrivet och intressant på många sätt som kulturkritik betraktat.
Tagesspiegel -en recension mer i svensk stil, mycket positiv.
Märkische Allgemeine
Klassische Vokal-Musik – väldigt ambitiöst blogginlägg
Tags: Das bronzene Pferd, Erika Roos, Komische Oper, Maurizio Barbacini, Tom-Erik Lie
