Jag sitter i soffan, har för ovanlighetens skull lite musik på i bakgrunden (en underbar sida som jag blev tipsad om via Twitter – ”handcrafted internet radio”) och sippar på te bryggt på det fantastiska Earl Grey aux fleurs bleues från Mariage Fréres – ett av de mycket få teer som klarar Berlins extremt hårda vatten. Ja, inte vet jag om det är extremt hårt egentligen, har inte kollat upp fakta men rejält kalkrikt är det i alla fall. Klart i nivå med öländskt vatten. Te smakar därefter här i stan. Vatten är trots allt tets främsta ingrediens..

Ställdagen går mot sitt slut. Jag är ofattbart trött med tanke på den ringa aktivitet jag tycker mig ha utövat. Övat speciellt mycket har jag inte heller gjort. Men jag har i alla fall sjungit några minuter. Överkommit den skräck som jag alltid känner inför att sjunga efter att jag haft ett uppehåll. Åtminstone känner jag en sådan skräck när jag precis innan jag tagit uppehållet arbetat för mycket eller fått dåliga resultat. I det här fallet är det nog det förra snarare än det senare som gäller men det spelar i stort ingen roll, rädslan finns där i alla fall… Det är mentalt utmanande att sjunga. En utmaning som jag aldrig tänker på när jag sjunger dagligen och uppträder regelbundet… Man blir van att gå utanför och utvidgar sin komfort zon. Jag upphör aldrig förvånas hur snabbt den krymper igen. Det är ju en sådan liten sak. Jag menar, inte blir jag akut drabbad av scenskräck. Det är själva övandet, själva öppna munnen och producera stort ljud och jaga efter perfektion…

Mina saker som befunnit sig hos olika vänner i stan är nu ihopsamlade och de första träffarna avklarade eller inplanerade. Jag har gjort en lista på det jag absolut vill se innan jag lämnar Berlin för den här gången, vilka föreställningar, vilka konserter – Berlins kulturutbud ska icke förslösas. (Och än är jag tack och lov ung nog att ha Classic Card) Posten genomgången, kvittona sorterade – ändå denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Lägger penna och papper på nattduksbordet.

Ett av dagens största lyckomoment var onekligen matinköpet. Jag tycker verkligen om mat. God mat. Nyttig mat. Jag tycker om Alnatura som är en av mina närmsta matbutiker. Som jag skrev på twitter; Lycka är en bra ekologisk matbutik runt hörnet, lite pengar att handla för, ett bra kök och tid att laga mat. Välorganiserad källsortering där man bor gör inte saken sämre.
Ekologisk mat är lite dyrare och som min inkomst stundtals ser ut så skulle jag kunna hävda att de där extra procenten på priset är för dyra. Men nej. Det är nu jag lever och i denna kroppen. Världen förändrar man där man står. Och jag mår så oerhört mycket bättre när jag vet vad som finns i maten jag lagar och har gjort mitt bästa för att få de bästa ingredienser jag kan finna. Klart jag tittar på priset, även i ekologiska butiker kan man välja… Men jag envisas och hävdar att viktigast för matekonomi och miljö är att handla efter säsong så gott man kan och att se till att ingen mat förgås eller slängs i onödan. Välj därefter bort kött en dag extra (köttfria måndagen räknar jag med att alla praktiserar) och man har genast en slant över till riktigt bra ekologiska basvaror. Visst är det mycket psykologi som gör att ett fullt kylskåp får mig att känna mig rik, men även en del bondförnuft och konsumentmakt…

Så här sitter jag, återigen i en position där jag försöker organisera ”resten av mitt liv” – ibland blir jag så ofantligt trött på den relativa kortsiktighet min nuvarande frilanstillvaro har. Ständigt planera framåt. Ja, jag gör ju det. Kastar ut trådar, samlar information, skriver noteringar och samlar referensmaterial. Den delen av frilanslivet är jag rätt bra på och gör kontinuerligt. Men så kommer tiden då man avslutat något och det är dags att ta vid med nästa – hala in trådarna, gå igenom referensmaterialet och anteckningarna och se vad som fortfarande känns aktuellt och ta tag i sådant man påbörjat eller funderat kring. Fatta beslut. Agera. Välja till och välja från.

Mitt behov av att ha ett ”rent skrivbord” att utgå från är stort. I mitt fall är detta skrivbord mest mentalt även om det så klart finns delvis på datorskrivbordet och i pappersform. Det har varit dagens främsta uppgift. Har jag nått fram? – denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Penna och papper på nattduksbordet.

Det finns som sagt delar av frilanslivet jag är bra på. Jag är duktig på att arbeta i alla möjliga sorters situationer; klarar mig lika bra på en institutionsteater som med en frigrupp. Är en praktiker och löser problem snarare än skapar dem. Därtill är jag disciplinerad, välorganiserad, en rätt ok researcher och hyfsat driftig. Jag skjuter sällan upp saker utan får dem i regel gjorda tämligen omgående. Jag är duktig på att jobba framåt professionellt, driver min egen utveckling på många olika plan och utvecklar medvetet min repertoar. Kort sagt så har jag inga arbetslösa perioder utan bara obetalda. Jag försöker att åtminstone inte ha en mindre repertoarutveckling än mina heltidsbetalda vänner/kollegor om det står i min makt.

Men det finns annat jag inte är bra på och just nu funderar jag en hel del över detta, kanske för att det är en sådan tid på året, fast det är på håret att tiden är passerad – Jag är inte bra på att driva egna projekt och se till att skaffa mig små konserter och konsertturnéer.
Jag är en bra producent, det är inte det, men det är inte vad jag vill syssla med, jag fokuserar min energi på min konstnärliga utveckling för tillfället. Med stor självkännedom så drar jag mig för att ge mig in i projekt som kräver att jag tar en stor producentroll. Jag avundas de av mina vänner som får sålt konsertturneer under somrarna, är duktiga på att etablera starka ensemblekontakter och dessutom får det att finansiellt gå ihop.
För visst har jag försökt. Några år i rad under studietiden försökte jag få till sommarturnéer i ”sommarkyrkorna”, det slutade varje år med att bara en konsert och snarast en finansiell förlust. Vid sommarkonserter kan man inte ta betalt per konsert vad det skulle kosta om man bara får ett gig. Man måste helt enkelt utgå från att man får flera…

Men andra kan ju; Så borde jag försöka igen? Var? Med vilket program? Och hur borde jag utforma ett reklammaterial, hur göra det annorlunda än förut? Vem vill jag arbeta med? Hur få det finansiellt funktionellt? OM jag vill göra ett försök för i sommar så är det tight om tiden, om det inte redan är för sent och sommarkyrkorna redan uppbokade.
Jag vill gärna sjunga konserter, gärna göra mycket, mycket mer kammarmusik – men det måste bli en hållbar situation. Men har jag egentligen råd att inte försöka? Jag vill ju jobba och kalendern är lite för tom än.

Jag är nog en bra frilansare, men nog inte en fullt så bra ”fri konstnär”. Idéer har jag ett par. Svårigheten är att hitta balansen mellan det man ska göra och det man ska lämna åt andra. Välja till och välja från.

I morgon vill jag vidare. Vill komma igång.
- denna pockande känsla av att jag inte har kontroll, att det är saker jag glömt. Lägger penna och papper på nattduksbordet.

This entry was posted on tisdag, februari 28th, 2012 at 23:49 and is filed under Sångarlivet. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.