Den Norske Opera meddelade igår att de ställde in kvällens konsert. Med den information vi hade tidig kväll igår så tyckte jag det kändes helt rimligt. Ett terrordåd i centrala Oslo med okända gärningsmän väcker ju oro för vidare angrepp på folksamlingar; sjukhus och teatrar.
Sedan växte det oförståeliga timme efter timme till fruktansvärd omfattning.
Vid lunchtid idag meddelade norska operan att huset håller öppet med ordinarie öppettider men att samtliga arrangemang ställts in. Biljetterna återbetalas.
Själv somnade jag från en förfärlig situation och vaknade, som alla andra, till en ännu värre. Tomheten inombords var förfärlig på morgonen, känslan av att sitta här i sommaridyllen surrealistisk; det var som om det inte fanns någon framtid, att nuet var kvävande men tomt och att allt bara var gårdagen, en stor förhärskande gårdag. Jag gick ut och engagerade mig i gårdens skötsel. Kroppen var tacksam för aktiviteten men oron i huvudet släppte inte taget. Åter några timmar försvann vid datorn via norska nyhetssidor, bloggar, och bilder – men det ofattbara är fortfarande ofattbart, men tårarna flödade…
Att gråta är förvisso delvis förlösande. Men det som räddade min dag var att jag fick besked från EGG att några filer från demoinspelningen var färdiga. Att fylla rummet med den musiken, få försvinna in i klangerna och överlåta kroppen åt rytmerna, det var det som fick mig att slutligen börja fungera och gav mig kraft att så småningom ställa mig och öva och kanalisera känslor och frustration på det viset.
Musiken var förlösande för mig och det är en sådan dag som denna som musiken kan göra som allra mest för människorna. Jag skrev ett tack på ensemblens facebook-sida och fick ett oerhört varmt mottagande. Det känns helt rätt att vara en del av en sådan ensemble; vi har en funktion, en möjlighet att bidra och en betydelse.
Men denna min egna mycket starka direkta upplevelse av musikens tröst i förtvivlan fick mig att undra om avboka konserter verkligen är den rätta vägen för kulturlivet att gå i en sådan desperat stund.
Vad kan vi musiker annat göra än att ge lindring, erbjuda musik att låta känslorna flyta med i och en miljö där tårarna får rinna och ett leende får spricka fram?
Igår var jag frustrerad och kände mig maktlös, när jag som blodgivare med en mycket efterfrågad blodgrupp, inte kunde åka in till Rikshospitalet i Oslo och hjälpa till. Idag önskar jag att jag kunde bidra med min musik i kyrkor eller salar där man kan samlas, tänka och kanske vila en stund.
”Hela Norge är angripet” säger Stoltenberg, men jag upplever att hela Skandinavien är drabbat, vår inbillade trygghet är borta och vi måste på allvar inse konsekvenserna av de främlingsfientliga strömningarna och inse att våra små länder, med liten och förfördelad befolkning faktiskt inte är välsignad från terrorism och galenskap.
I samråd med artisterna har Norska Operan ställt in. Det känns inte riktigt.
Tags: Den Norske Opera, EGG, Oslo, Terrordåd