Idag hade jag en sådan där auditionupplevelse som går till historien. Jag förstår ärligt talat inte vad det är som pågår bland provsjungningstrenderna just nu…
Läget i korthet:
Jag har anmält mig till en tävling och skickat in en lista med fem arior.
Inför provsjungningen idag, den preliminära rundan, så fick jag en kallelse där det stod att jag skulle inställa mig kl 15 (observera, det stod inte att min provsjungningstid var kl 15) samt att jag skulle ta med mig två arior från min lista som jag själv fick välja. Så jag valde. jag funderade lite på när jag skulle satsa på att vara där men bestämde mig till slut för att står det ”inställa sig” så är jag nog i en senare provsjungningsgrupp och det kan bli sura miner och trångt om jag är där för tidigt. Jag satsar på att vara där en 5-10 min innan.
Jag tar mig till operahuset på vars repscen det hela skulle gå av stapeln och fick instruktioner om hur jag skulle hitta i porten, inga problem. När jag gick lite vilse fick jag hjälp av trevliga scenarbetare som besvisligen hade rast. So far, so fine, men i det ögonblick jag gick ut ur hissen kom en sångare ut från repscenen och tittade på mig och sa ”du ska gå in nu”.
Öh? Klockan var inte ens 15 och jag hade inte ens hunnit ta upp noterna från väskan.
Jag sätter mig på en stol för att byta skor och leta fram nämnda noter när någon ur juryn sticker ut huvudet (ingen fanns för att ta emot eller organisera det hela) och säger ”vi väntar”.
- Ja, säger jag, men jag kom alldeles nyss och behöver ett par minuter. Han säger ett till ”vi väntar” och drar in huvudet samtidigt som pianisten kommer ut. Hinner ta två andetag innan han säger att ”nu går vi in”. Jag hade i det här läget förstås kunnat hävda att jag ville ha mer tid, men det jag hade behövt var några minuter i avskildhet för att ta några toner och sådan tid fanns inte. ”Vi väntar” ger också en del press. Är ännu inte så duktig på att slappna av i en sådan situation.
Jag traskar in och tänker att de ska inte få överrumpla mig så här och går fram för att skaka hand med de fyra personerna i juryn. Den ena medlemmen tog ytterst motvilligt och med ett mycket besynnerligt ansiktsuttryck min framsträckta hand. Men nej, de sekunderna får ni faktiskt ge mig…
Så sjunger jag Seguidillan, varpå de säger att de vill höra starten på Octavian. Men…Octavian hade jag inte valt ut som mitt andra stycke och det står uttryckligen i inbjudan att man får välja själv. You will be requested to sing one or two arias of your own choice. Jag hade varken med mig eller förberett Octavian.
Jag sjunger således 8 takter av Parto, parto (de första fyra takterna är pianointroduktion) när de säger ”tack, kan du hälsa åt nästa att den ska komma in”. Sjöng jag bra? Ingen aning.
Tjoho. Gå ut, byta skor, svara en dokumentärfilmare på några frågor, önska nästa deltagare lycka till och gå och köpa sig en glass. Förbannad är bara förnamnet.
Det är klart att det finns en hel del självkritik jag skulle kunna ålägga mig här. Jag borde helt enkelt inte ha tagit för givet att tiden var en kallelsetid utan varit där i god tid – vilket antagligen inte hade hjälpt eftersom det inte var en själ där – antagligen hade jag bara fått sjunga ännu tidigare.
Vidare behöver jag onekligen bli bättre på att tända till. I Sverige är det väldigt vanligt att man bara får sjunga en aria, i Tyskland är de oftast artigare enligt min erfarenhet, men ändå, jag måste bli bättre på att tända till redan från första tonen och att på mycket kort tid skapa mig en positiv provsjungningsmiljö…
Var så nöjd innan, kände mig pigg och fräsch, rösten i god kondition och en ljuvlig dag… Tiden från det att jag gick in genom sceningången till det att jag gick ut genom densamma var in alles 15 min. Då är det inkluderat tiden det tar att traska fem trappor och leta sig fram bakom byggnaderna, samt 5 min samtal med en dokumentärfilmare… Känslan är att det hade varit bättre om jag struntat i alltihop, suttit i solen med en god bok hela dagen istället för att ladda för detta och överhuvudtaget inte målat på någon make up.
Är så glad åt att min webbhjälte fixat lite här på sidan! Jag fokuserar på det istället och tvättar bort make up:en… En sådan här situation är egentligen så absurd att det bara är skratta åt eländet som hjälper. För rättvist är det inte. Ett sådant här beteende (de kan ju knappast hävda att de hade tidsbrist) tyder bara på respektlöshet och att folk tar sig själva på för stort allvar. Alternativt är det ett stort missförstånd alltihop – jag undrar vad det stod på den tyskspråkiga inbjudan…
Och i morgon ger jag mig ut på nya äventyr om Grìmsvötn tillåter, vindarna har vänt har jag förstått, men å andra sidan ska utbrottet ha minskat i styrka… Nu gäller det att jag själv lyckas vända skutan, att inte denna upplevelse gör att hela den här veckan blir ett skeppsbrott.
Tänk, det första jag tänkte i morse var ”den här veckan ska jag ha roligt oavsett vad som händer” -men sådana här upplevelser är inte roliga. Tar mig en dusch och ser om jag kan skratta åt eländet, eller åtminstone åt minen jag fick när jag sträckte fram näven. Någon finalplats tror jag inte direkt är aktuellt.
Tags: audition
maj 24th, 2011 at 20:08
Haha, ursäkta att jag skrattar men vad kan man göra liksom? Vi borde verkligen samla fina auditionupplevelser som du sa, det skulle bli en bok hur lätt som helst!
Har en härlig en: För några år sedan höll jag som bäst på att öva i en av Stockholms kyrkor jag brukade vara i mycket, när en körledare och dirigent ringde och frågade var jag var någonstans, eftersom att jag hade provsjungningstid nu. Visade sig att någon rekommenderat mig till en opera som skulle sättas upp i en annan kyrka med professionella solister. Alla inblandade i audition visste om att jag skulle provsjunga, men alla hade trott att någon av de andra informerat MIG om detta, vilket då ingen hade gjort.
Jag var ju ändå uppsjungen och hade lite olika noter med mig så det blev att hoppa på bussen till audition. Jag skulle senare på krogen med min kompis och hade på mig en topp med enorm urringning på väg till naveln typ, som var inne då, och den kändes väl sådär att provsjunga i, så jag drog på mig en illrosa kofta över som såg förjävlig ut (brukade ha den under jackan om det var kallt) och drog av Caro nome och kände mig ganska borta och ganska fel. Fick jobbet iof, men hjälp vad surrealistiskt det var att bli uppringd sådär!
Kram Emma
maj 31st, 2011 at 19:48
Hej! Här kommer min historia:
)) (Dem berättade sedan att dem hade sett mig i en annan audition tidigare och då hade jag en snygg klänning på mig). Det roligaste var att en kompis till mig, som provsjöng för dem senare i eftermiddag, skrattade åt min historia vid lunchen och sedan var så sen själv så att blev tvungen att byta om i taxin. Man vet verkligen så lite om vilka intryck man kan ge i vissa situationer.
Skulle provsjunga för en väldigt prestigefullt masterclass vecka i England. Audition var 09.50 på Royal College och det skulle ta mig ca 1 tim att ta sig dit. Kvällen innan träffade jag min trogna pianist och sa att jag skulle finnas på College redan kl.9.00 och värma upp. Vaknade tidigt, men var inte riktigt på humör och funderade först om jag överhuvudtaget skulle ta mig dit. Men iom att det var repeterat med pianisten osv, så bestämde jag ändå att åka. Men gick hemifrån alldeles för sent och det var ”rush hour”. När min pianist ringde kl.9.35 var jag fortfarande på Kennsington High och väntade på nästa bussen… Men! jag bestämde mig att inte springa utan var helt säker på att det skulle finnas någon assistent, som skulle tura om mig med någon annan och att det var ingen brodska. När jag kom in i huset klockan var 09.45, jag var inte uppsjungen, hade på mig jeans, tröja och klänningen i väskan. I trappan träffade jag min pianist som sa att jag borde gå in och prata med juryn som väntade på mig. Jag gick in, skakade handen med Sir Thomas Allen och bad dem att ge mig tid att byta om osv, men dem svarade att dem hade väldigt tät schema och kunde inte vänta och att dem ”loved jeans”. Jag sjöng Liu och Chanson triste, blev utvald och kallat ”the soprano in jeans”
Kram!
maj 31st, 2011 at 22:01
[...] mina soprankollegor; Maria Matyazova och Emma Frost har berättat om sina provsjungningsupplevelser här – Riktigt rolig [...]