För några år sedan blev jag hals över huvud förälskad i Doften av grön papaya, en film, en dikt, en tavla, en doft till berättelse som är fullkomligt ljuvligt fotograferad av den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung. Huvudrollen görs av en ofattbart vackra och förunderligt begåvade Trần Nữ Yên Khê
Eftersom upplevelsen av att se Doften av grön papaya fortfarande, flera år senare, så starkt lever kvar i mig så har jag skapat en liten privat Tran Anh Hung-festival för mig själv i helgen.
Igår såg jag Cyclo. Utöver Trần Nữ Yên Khê så fanns det mycket att känna igen, musiken, bildspråket, den mycket knappa dialogen men historien var en helt annan och igår var jag tvungen att konstatera att jag inte förstod speciellt mycket och snarare kände mig lite lämnad i sticket när filmen tog slut, trots att jag tyckte den kändes längre än vad den var. Kände mig samtidigt sviken, för att jag inte blev informerad om allt som skedde på ett sätt som jag förstod, som hedrad, för att jag ansågs vara intelligentare än jag är.
I kväll blir det När solen står som högst – har höga förväntningar!
Tags: Tran Anh Hung, Trần Nữ Yên Khê
mars 5th, 2011 at 23:30
Och den gjorde mig inte besviken. Skönhet rakt igenom. Njutning! Stora berättelser i små, små ord tycks vara Tran Anh Hungs signum. Vore roligt att se Norwegian Wood också… får se om jag får tag i den!