Igår höll Tankesmedjan Timbro och Tankesmedjan Det Osynliga en debatt i tre akter på Orionteatern. Teman för debatten var prövning av den gamla parollen ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap” och dessa begrepps giltighet idag.
Varje tankesmedja ställde upp med nio personer. Tre personer för varje tema. För varje tema, ett inledningsanförande från respektive sida, därefter debatt.
Debatten hölls i scenbilden för Sex mimare, sex levande hästar dvs. i en manege med hästarna i sina boxar under publikgradängerna. Det gav ett härligt, jordat perspektiv tyckte jag att höra dem frusta och göra sina vardagliga ljud i bakgrunden. Doften av stall gav lite distans till de argument som då och då flög till väders.
Jag är mycket glad att jag gick dit. Jag lärde mig mycket; om de argument som respektive sidor har, om vilka klavertramp som tycks oerhört svårundvikliga, om vad jag egentligen tycker om de olika sidornas respektive argument och om vilka svagheter de respektive sidorna har.
Friheten är liberalernas kärnfråga; där var de också bäst formulerade. Samtidigt så stod den vänsterorienterade Det Osynliga för en intressant och viktig problematisering av begreppet frihet som jag verkligen känner igen i min vardag, tyvärr ganska svagt formulerad. Men, det ska sägas, att diskutera frihet på det sättet som den diskuterades igår innebär ett helt västerländskt i-landsperspektiv som förutsätter fri tillgång till p-piller, yttrandefrihet, rörelsefrihet etc som ”förgivnatagna” grundvalar.
Jämlikhets akten hade underrubriken Skolan och bjöd på mycket intressant debatt. Båda sidor var välformulerade, pålästa och relativt tydliga. Det Osynliga plockade enkelt hem den segern i mitt tycke, men Timbro gjorde bra ifrån sig.
Debatten hade som grundidé att man skulle föra en partifristående ideologisk debatt på en högre nivå än vad som görs i den dagliga politiska debatten
(i den mån det förs någon ideologisk debatt alls i valkampanjssamtalen; har hört från flera, däribland Gudrun Schyman att det saknas ideologisk grund i den här valrörelsen och det är inte utan att jag håller med. Man får verkligen vara initierad och söka för att hitta partiernas ev. ideologier i dessa tider där S tittar åt höger och M åt vänster. Ideologierna är viktiga – jag menar, alla håller ju med om i princip allt som står på valaffischerna oavsett vilket partinamn som står som undertecknare)
Tyvärr så klarade man bara det till en början. I akten ”Jämlikheten” började det hela spåra ur, till ett mer ”normalt”, småaktigt debattklimat. Denna urspårning eskalerade under sista akten -Broderskap. Det var synd för underrubriken var Hur långt sträcker sig individens ansvar för det gemensamma. Solidaritet i idé och praktik är något jag finner otroligt komplicerad och intressant. Men som sagt, tyvärr… Det som hände allra mest som gjorde mig besviken var att de respektive sidorna började ge den andra sidan partitillhörighet och ansvar för vad partierna gjort historiskt respektive vad de inte gjort historiskt. En del grövre övertramp från Timbrosidan fick mig att verkligen tappa förtroendet för deras bidrag i den här akten. Jag ansträngde mig emellertid för att verkligen lyssna. Men upplevde att debatten hamnade i ett läge där Timbros representanter anklagade Det Osynligas representanter för att inte bry sig om de verkligt svaga i samhället medan Det Osynliga menade att en liberal politik offrar de verkligt svaga i samhället. Det kallar jag dödläge…
Det är modigt och viktigt av Det Osynliga och Timbro att föra den här debatten på det här viset! Ideologi är något som behöver diskuteras. Vårt samhälle behöver ett politiskt-ideologiskt samtal som inte handlar uteslutande om hur många procent något ska dit eller hur många miljoner som ska dit. Jag tycker att en sådan partipolitiskt oberoende diskussion är långt mer intressant och viktig i det stora hela och det samtalet behöver föras jämt, öppet och överallt – bortom valrörelser. Där har tankesmedjorna en viktig funktion. Jag är inte intresserad av vilket parti debattanterna röstar på, jag är intresserad av hur vi kan utveckla det här samhället idag.
Vi är där vi är. Jag har obetänksam oljeutvinning, slaveri och andra tråkigheter att tacka min fina, priviligerade uppväxt för. Folk har i de flesta situationer i alla tider gjort så gott de har kunnat, efter bästa förstånd. Jag tycker att mycket så här i efterhand är ren grymhet eller ren idioti, men någonstans tycker jag vi måste konstatera att vi är där vi är idag. Vi sitter i den här båten gemensamt. Och vi måste framåt. Inte anklaga varandra för det som varit. Vi måste gemensamt betala våra skulder och navigera vår farkost.
Jag hade önskat mig mer samtal kring ideologi än pajkastande på respektive ideologier. Mer samtal om hur vi kan se på vår vardag och hur vi kan ta oss framåt än straffpassningar för mer eller mindre korrekta historiska felsteg.
Förstå mig rätt, det var en oerhört spännande debatt. Jag önskar mig bara att den varit bättre, på en högre nivå. Men detta var ett första steg, ett försök i rätt riktning och det har de inblandade min största respekt för och som sagt jag har lärt mig mycket.
Några riktigt intressanta pålästa personer fanns med i kväll som jag gärna hade hört mer av bland dem framförallt Ulf Bjereld.
Åsa Linderborg, Håkan Tribell och Dilsa Demirbag Sten fann jag också spännande.
Se debatten i efterhand på SVT Play
Tags: debatt, Det Osynliga, Orionteatern, Timbro, Ulf Bjereld
september 10th, 2010 at 23:12
[...] Jag funderade över mitt ansvar och min relativa frihet. Slängde en tanke till debatten mellan Timbro och Det Osynliga. Och orkade återigen fokusera på allt det vackra. Allt det [...]