Den hade premiär i maj, Teaterhögskolan i Stockholms mimares slutproduktion. Jag hörde talas om den, missade den och grämde mig. MEN den blev en succé och kom tillbaka och nu har jag sett den!
Denna ljuvliga, roliga, vackra hjärtevärmare; 6 mimare, 6 levande hästar (regi Lars Rudolfsson, hästinstruktör Suzanne Berdino)
Underrubriken för föreställningen är ”Ett studium i konsten att röra sig” och mycket kretsar också kring vad som händer när den tvåbenta använder den fyrbentas kroppsspråk. Det är ett rörelsestudium med mycket kärlek och humor, en vänlig drift med hästens kroppsspråk. Åtminstone vi som hållit på mycket med hästar i våra liv skrattade gott på många ställen. Kanske inte rakt ut, men leendet var stort.
Mim är en fascinerande konstform, de kommunicerar liksom bortom intellektet. Djuren talar också de till oss bortom intellektet och Frieserhästarnas skönhet och magnifika uppenbarelse ställs i föreställningen i kontrast till de i sammanhanget små, lite lustiga, mimarna.
Men föreställningen säger också något bortom underhållningen. Den säger något om hur nära vi människor egentligen är de fyrbenta djuren och berättar något om vår historia, den vi skyndat oss så väldigt för att glömma, tiden då människan och djuren levde tätt ihop, tillsammans, beroende av varandra. Kommunikationen går bortom det talade ordet. Däri låg föreställningens egentliga skönhet, i belysningen av att människan faktiskt fortfarande har tillhörighet till naturen.
Föreställningen spelas bara till 18/9 och är 1h lång -passa på! Köp biljett här
Tags: Frieserhäst, mim, Orionteatern, Suzanne Berdino