Minst en gång per sommar bör man äta en stor strut Ölandsglass. Den är tyvärr inte alls ekologisk. Men lokalproducerad, gjord för hand och bara med naturliga råvaror. Min passionsfruktskula innehöll således passionsfrukt och inte E XXX. Ölandsglass är absolut bland den godaste glass jag någonsin smakat.
KU II fick alltså inledas med en våffla, med tre kulor Ölandsglass med utsikt över Borgholms hamn.
Målet för dagens utflykt var en konsert i Gärdslösa Kyrka där ÖO-kollegan Cecilia Lindwall skulle sjunga – det var allt jag visste. Det visade sig emellertid att jag hamnade mitt i avslutningen för Gärdslösa Kulturdag komplett med tipsrundevinnare, korning av årets godaste/mest högkvalitativa kroppkaka i Ölandsmästerskapet i Kroppkakekokning (7 lag i startfältet, årets vinnare kommer från Gärdslösa). Det hela kändes en aning apart för mig som trodde jag åkte till Gärdslösa för att titta på öns bäst bevarade medeltidskyrka med kalkmålningar, tillika platsen där Stagnelius växte upp och nätverka och insupa vokal inspiration. Icke desto mindre ganska roligt. Jag fick en rikare upplevelse så att säga, för jag hann med att konstatera att kyrkan verkligen är vacker…
Konserten som sådan var emellertid en höjdare. En perfekt sommarblandning av operahits, visor, jazz, shillingtryck och operetter. Tre ölänningar var solister, och jag kände mig plötsligt hemslängd till Norrbotten – hembygd som hembygd, glesbygd som glesbygd…
Underbart begåvade människor. Fast jag vet inte om nämnda Cecilia egentligen kan gå under benämningen begåvad. Jag menar, det är klart att hon är begåvad – men kan man egentligen kallas begåvad när man är proffs? Eller är den kulturella betydelsen av uttrycket ”begåvad” lika med amatör/student?
Mycket imponerad blev jag emellertid av Andréa Freidenvall som visade sig ha en röst och en rösthantering väl så god som Helen Sjöholm. Enligt det allvetande internet är hon socionom…
Någon gång i tonåren sa en av mina äldre systrar till mig när jag hade prestationsångest ”det finns alltid någon som är bättre än du, har du tur så väljer de att syssla med något annat”…
Tillsammans med några ÖO-deltagare som jag hittade i publiken hade vi spontan eftersittning i Gärdslösa IOGT-NTO-lokal där jag delade en portion av de vinnande kroppkakorna (faktiskt de godaste kroppkakor jag ätit så här långt) med sympatiske Airedaleterriern Kasper.
KU II avslutade jag med ett magiskt besök vid S:ta Britas kapell (även kallat S:t Birgittas kapell) på Kapelludden. Det var mörkt sedan länge och det var bara hästarna och jag där ute på sjömarkerna. Precis när jag klev ur bilen kom månen ut ur molnen och jag kunde se och njuta av resterna av det medeltida Sikehamn, den mäktiga kapellruinen och stenkorset från 1200-talet. Att stå där i vinden på dessa marker där djur betat i hundratals år. Stå i ruinerna och se ut över hav på tre sidor i månskenet, det var som om själva platsen andades och jag hade ynnesten att få andas med… Längst ut står en fyr, en alldeles röd fyr. Fyrar berättar också något. De står, liksom stenkors och ruiner, som en hälsning från andra människor, andra tider, andra öden än ens eget.
Ölands landskapssång (som det visade sig att de flesta i kyrkan faktiskt kunde !) är skriven av Sven-Erik Sjöholm. Tredje versen inleds med ”Mjukt du stiger upp ur havet, vindomsusad sångens ö. Är ditt öde än begravet, mogna skall det ur sitt frö”. Stående vid Kapelludden i nattens första timmar, kändes dessa rader märkligt riktiga…