Det är tryckande varmt här i Tyskland. Fläkten, tack och lov för fläkten!, går för fullt.
Jag hade möjlighet att gå och se en musikteaterföreställning; jag stod till och med i kön till Abendkasse, men bestämde mig i sista sekunden för att gå en promenad runt innerstan istället. Det är för splittrande, utanför mig själv, att se en föreställning kvällen innan en provsjungning.
Så här sitter jag i mitt hemtrevliga Bed&Breakfast-rum och nyttjar deras något mer stabila internetuppkoppling så mycket jag bara kan. Jag tog med Gråben (min laptop) på resan endast av det skälet. Det går, men inte så fort på sommarvistet… Men när jag traskar runt i denna ganska fula stad, trots att naturen gör sitt bästa för att kompensera aritekturen, så är det inte utan att jag längtar hem till den vackra ölandsgården och fåglarna utanför fönstret.
Men det är ju provsjungning i morgon, så jag ställer mig naturligtvis att stryka och inser att min favoritauditionblus har fått en fläck som jag inte sett förut! Panik! Några djupa andetag senare har jag lyckats komma till sans och inse att det är många meter mellan mig och de som lyssnar i morgon och antagligen raderar strålkastarna effektivt ut denna fläck. Men… undrar om jag får bort den när jag kommer hem??
När jag äntligen lugnat ned mig och stryker vidare så kommer jag på att, nej, ve och fasa – har jag med mig fel bh?? Den kanske är alldeles för hög i urringningen. Jag hittade inte den bh jag normalt brukar provsjunga i igår – jag packade ganska sent… En snabb provning kunde lugna mig. Det fungerar, det är inte mycket marginal, men det går. Tänk vad snabb tanken är när det kniper – jag hade redan tänkt ut flera presumtiva lösningar, den ena sämre än den andra…
Så känner jag att läget är under kontroll och gör då något jag normalt aldrig gör (jag skyller det på bristen på effektivt internet på sommarvistet) jag sätter mig att lyssna igenom sommarens inspelningar. Det är rätt känsligt att lyssna på sig själv, det tycks bara som att jag vänjer mig till en viss gräns. Men efter mycket lyssnande, spolande, lyssnande igen och funderande kan jag nog konstatera att nej, jag sjunger inte ännu inte på den nivå jag skulle önska. Mitt temperament på scen tar över rösten i kritiska skeden – vilket nog är helt ok om man ser mig samtidigt, men inte så kul att lyssna på. Jag har en hel del att jobba på där, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att konstatera att mycket positivt har hänt med min röst under de senaste månaderna och den är oändligt mycket friare och vackrare än för ett år sedan. Det är roligare att sjunga och jag behöver faktiskt inte skämmas för mig.
…skriver jag och försöker samtidigt febrilt hålla för munnen på den dömande papegojan som trampar runt på huvudet på mig…