Idag har varit en osedvanligt het men mycket bra dag.
Det var så hett att det var svalare att ha fönstren uppvevade och köra bara med min gamla lånebils fläkt (ingen ac här inte) än att köra korsdrag genom bilen i 90km/h. Det var vidare så varmt att jag under dagens ÖlandsOperarep drack ungefär 4 liter på ett bräde och inte behövde gå på toaletten.
Idag var det överlevnadsbart för oss sångare som kan gå in i skuggan (solen står rakt in på scenen mellan 13-16 visade det sig) – jag undrar lite hur det ska gå för den stackars orkestern under morgondagens rep. Men samtidigt så var det så ljuvligt varmt att jag sent, efter både rep och middag kunde ta en lång simtur och därefter torka i solen medan jag pluggade de nya textrader som under dagens lopp kom att tillhöra mitt parti.
Det är härligt att komma igång med ÖlandsOperan igen. Det är så glatt och härligt folk och det är så proffsigt skött. Det är bara komma dit och kunna sina grejer och så är det absolut inga problem sen. Inte ett irritationsmoment så långt alvaret sträcker sig. Det är förvisso otroligt jobbigt med sådana där inledande repetitioner när det är mycket väntan och sjungande samtidigt som man funderar över scenerier och dyl, det är slitsamt för rösten eftersom tekniken kommer i femte rummet eller så. Men så får det vara och det är bara att ha tillit till de timmar man arbetat i kammaren och stillsamt konstatera att det är lika slitigt för alla och att alla blir lika svullna och trötta av värmen.
Men bäst på dagen var ändå aftonens utflykt till Kastlösa och till Matti Hirvonen och Maria Forsströms romanskonsert. Jag blir fullkomligt förförd av Mattis trakterande av flygeln. Lättheten, distansen, energiflödet mellan honom och instrumentet och humorn… Maria har jag heller inte hört på länge och det var ett mycket vackert program hon sjöng ikväll. Maria har en sån sanslöst häftig pipa. En varm flod av stort, fint modellerat ljud som rinner ur ett avspänt ansikte och en stilla kropp. Det är så skönt att slippa se de höga tonerna…
Bäst tyckte jag om Wolfs Mignonsånger – men, så är jag ju sedan tidigare mycket förtjust i Goethes dikter och i själva Mignon-karaktären. Liksom Tintomara svävar hon fram och åter i könstillhörigheterna i en tid då rollerna var tämligen inflexibla. Rotlösheten, förhållandet till döden, till männen, till kvinnorollen och till ensamheten – det är så vackert och insiktsfullt skrivet. Det är så spännande med Wolfs tonsättning, den förmedlar något helt annat, och ändå samma, än t ex Schumanns tonsättning. En annan läsning; månne har hon, Mignon, en annan ålder, eller en annan underliggande grundproblematik. Kanske är hennes åhörare, Wherter, en annan för Wolf än för Schumann. Spännande är det på många plan. Maria och Matti målade ett dystert men vackert landskap i sångerna och deras Mignon var en, för mig, ny Mignon -en annan person. En spännande bekantskap.
Där var romansmusiken som den är som bäst. Det är vad den ska vara. Högkvalitativ men intim. Tidlös, men alltid ny.
Solhatten av för Mörbylånga-Kastlösa församling, via Elisabet Helgesson-Palm, och Kulturföreningen Karneval som låter kammarmusiken leva. Det tackar jag för.
Det har varit en bra dag.