I Kalmar, kring slottet har kulturkvarteren uppstått. Ja, inte uppstått direkt, husen var gamla redan på 50-talet när Pappa var barn och slottet har ju länge erbjudit kulturella upplevelser av olika slag. Men, kanske är det så att sedan konstmuseet byggdes i Slottsparken så har gallerier och konsthallar samlats i de gamla, vackra och pittoreska kvarteren. Det är i alla fall en trevlig del av stan att fördriva en onsdag kväll i.
Krusenstiernska gården, vilket tidigare bara var ett mysigt fikaställe för mig, är sannerligen en grön oas mitt i stan och jag är fascinerad hur de lyckades få plats med en scen och dryga 1000 sittplatser i denna trädgård. Men det gick, och inte kändes det speciellt trångt heller.
Zpanska flugan är just som sommarteater oftast är, buskis som antagligen blir roligast efter ett glas starkt. Men ändå måste jag säga att jag hade en trevlig kväll och efter en tveksam inledning, från min sida, så kom jag så småningom in i tonspråket, dvs jag accepterade ribbans nivå så att säga. Men så blev pjäsen också bättre efter hand, helt enkelt därför att ju längre pjäsen led desto mer Peter Dalle, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter. Fars/buskis är verkligen inte min cup of tea, men yrkesskicklighet är alltid tilltalande. Efter att ha hört de förfärliga försöken till norrländsk dialekt i Så som i himmelen i fredags (det är väldigt underligt att se sin omedelbara uppväxtmiljö på tv och höra helt fel dialekter) är Robert Gustafssons dialekthantering en lisa. Dessutom, är det bevisligen oerhört uppskattat och tämligen lättsålt. Det var inte lätt att få tag på biljetter. Biljettintäkter är inte fy skam…
Men nog är det fascinerande hur mansdominerad scenen är. Tänk Mästersångarna, 6 kvinnoroller och oändligt antal roller för mogna män… Talteaterscenen är bevisligen inte bättre. Zpanska flugan erbjöd en roll för en ”mogen kvinna” i övrigt; två flicksnärtor och resten män, främst i övre medelåldern.
Det finns några sångare som är kvar i den fasta ensemblen i Göteborg som är storartade komiska skådespelare, liksom trion ikväll – de är av samma generation. Det får mig att fundera en aning över stilen, över skådespelartekniken. Har den månne förändrats? Komik är det svåraste jag vet. Kan man utbilda skådespelare i en komisk metod eller är det alltid naturbegåvning?