* Morgonpromenad upp till tv-tornet, begrundande den undersköna utsikten över det varierande vackra Miskolc som breder ut sig i dalarna mellan vackra gröna kullar. Stötte på mina föräldrar på en bakgata – mycket otippat!
* Tork av genomsvettade kläder, dusch och yoga
* Uppsjungning och förskräckande av städpersonal
* Fantastisk, kreativ lunch till svenska lunchpriser på hotellrestaurangen. Försökte hämta in repertoarreflektioner från kunniga kollegor.
* tekniskt rep – vilket för mig betydde, gå ett varv runt scenen och därefter snoka runt av ren nyfikenhet.
* musikaliskt rep – inget för Lucretia och Collatinus
* irrande runt teatern snokandes på de tre olika scenerna (”vår” – lilla scen inkl mexitegel, utescenen -där det repades svansjön, underbar scen och stora scenen -vacker och ornamenterad, påminner om de gamla östtyska teatrarna ”dockhusen”) till slut hittandes teaterns enda (sic!) övningsrum (naturligtvis överakustiskt, tack och lov för Bellman & Symfon) där jag återigen kunde konstatera att tämligen många här pratar tyska och är idel leenden. Sjöng några toner
* konstaterande att enligt festivalkatalogen har jag bytt namn till Bianca Isalv och att Sverige representeras i år av fina kollegan Marco Stella. Skulle jag känna mig förnärmad? Lät bli.
* Håret föll ned som vanligt, mer spray! Till slut satt det trots den fuktiga värmen
* Sminkösen ständigt torkandes bort min svett…. hmm, blev dock snyggare än någonsin.
* Mina linnekläder är betydligt svalare än Lucretias konstmaterial!
* skvallret fungerar inte – törs vi lita på nya inspicientens kallningar?
* Los geht’s – lite nervöst, 5 meter till orkesterdiket, 10 meter till första raden (vår scenbild var besvisligen bredare än scenöppningen) och utan att ha fått prova rummet… Hur kommer det kännas? Hur stort måste man spela? Det är stor skillnad på 10 meters avstånd och 1,5m
* Första akten – succé! Det är fantastiskt skönt att få sjunga i ett större rum än tidigare.
* Andra akten – oj, oj, många missar. Kapade ”Biancas” ena replik. Höll på att påbörja fraser på tyska och gjorde fatala textändringar, om än försvinnande små, som fick dirigenten att börja skratta. Hade mycket svårt för att hålla mig för skratt. Dirigenten kämpade också. Men det gick, vi kom vidare, och Lucretia dör efter det mest stressade och sena klädbytet i den här föreställningens historia, det var på millisekunden när och smyckena fick vara.
* Föreställningen mycket uppskattad av publiken. Många lyckönskningar.
* Stora kramen – sista föreställningen med det här gänget! Tur att operavärlden är liten.
* Två intervjuer. En på tyska. En på engelska. Ingen var emellertid intresserad av mig så jag öste istället välförtjänta lovord över regissör Mathias Oldag
* Fantastisk och billig avslutningsmiddag på urcharmig ungersk restaurang. Delade mat med en kollega – var sin halv portion, perfekta lösningen när man vill pröva mycket! Gott, gott! Lyckönskningar på gatan! Knäppa fotografier
* Promenad och repertoartips från dirigenten. Händel – oj oj, jag bävar, men vet att han har rätt.
* bubbelbad och kalla duschar om vartannat i relaxen
* teknikerna underhåller på uteterassen och jag inser återigen att iste faktiskt är gott, men bör göras själv.
* bloggar…

This entry was posted on måndag, juni 14th, 2010 at 1:26 and is filed under Operaföreställningar, Sångarlivet. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.