Föreställningen The Rape of Lucretia featuring Isalv, Radde, Hässler, Bock, Büchel, Ögaard, Koch och Feilhaber/Genz (regi Mathias Oldag/dir Eric Solén/ Jens Troester) har verkligen rest från mörker till ljus.
Vi började för snart ett år sedan i det undersköna, varma, härliga Schloss Rheinsberg. Det var varmt. Det var härliga dopp. Det var trist östtysk mat men desto godare kakor på uteserveringarna. Det var härlig sammanhållning och många skratt. En underbar repperiod men en aning påfrestande då vi bodde i dubbelrum, och det inte fanns uppehållsutrymmen. Spelperioden var däremot inte något vidare i min tycke. Kritikerna tyckte inte om mig. Våran Male Chorus blev sjuk och festivalledningen vägrade ställa in föreställningar så det blev mycket tveksamma lösningar. Därtill hade ledningen mage att skälla ut ensemblen som hade utstått detta, med viss bravur tycker jag, och säga att vi var oprofessionella. Det var sex tunga föreställningar för min del och jag var inte stor på jorden när jag åkte hem.
Eftersom produktionen är ett samarbete mellan Kammeroper Schloss Rheinsberg och Theater und Philarmonie Thüringen, så bar det strax av till Gera för ny repperiod och nypremiär. Det var med mycket tvekan måste jag säga, men kontrakt är kontrakt så jag åkte naturligtvis. Sjuk var jag också inför nypremiären, mycket lämpligt. Spelperioden i Gera/Altenburg var allt Rheinsberg inte var; proffsig, positiv, omhändertagande, bra publikrespons och kritikerna tyckte om mig. I Tyskland förhåller de sig helt annorlunda till kritiken på husen än vad de gör i Sverige. I Sverige sätts aldrig kritik upp på anslagstavlor och dylikt. I Tyskland hänger kritiken bredvid schemana och därtill sätts den även upp i publikfoajén inför föreställning. Det svenska sättet att undvika att läsa kritik är alltså rätt omöjligt här. Men jag undvek kritiken så länge jag kunde och när jag slutligen fick ett samlat kuvert från teatern så blev jag överväldigad av de positiva ordalagen.
Och nu 6 månader senare sitter jag på ett nyrenoverat 4-stjärnigt hotell med ett dubbelrum för mig själv i ett härligt ljumt Miskolc (trots den sena timmen) och låter inte kvällens riktigt dåliga måltid (den får Sibyllaköket runt hörnet hemma att vara en kulinarisk höjdpunkt- men jag hade nog bara otur) förta glädjen av att vara här. I värmen, med denna härliga ensemble som växt samman och lärt känna varandra. Teatern har jag ännu bara sett utifrån. Det blir spännande imorgon. Allting ska ske och klaffa på väldigt kort tid. Så nu behöver jag sova och ladda upp.
Men skillnaden på hur jag känner nu inför morgondagens föreställning jämfört med sista föreställningen i Rheinsberg förra året är milsvid. Produktionen har rest från mörker till ljus.
Jag vet att jag skrev att det var sista Lucretia med det här gänget i November, vilket visade sig vara fel. Men nu är det nog inte troligt att just den här produktionen får fler chanser. Så nu sitter jag här i mitt lyxiga hotellrum (med tekokare!) och njuter tystnaden (ac’n avslagen) och samlar mig för sänggåendet.
Imorgon gäller det!