SJs direkttåg Stockholm-Göteborg är en fantastisk uppfinning. Det slår mig att de stora fönstren erbjuder en liknande inramning som Fotografiskas café, men motivet är lite väl rörligt; eller kanske: filmen om Sverige är en aning långrandig men vacker.
Dagens rep med Ölandsoperan var av bästa sort, jag var sen och hann inte sjunga upp vilket, visade det sig, ändå hade varit tämligen onödigt då vi bara drog igenom några finaler. Solistfoajén på Kungliga bågnade när vi tämligen vårdslöst sjöng oss igenom alla finaler inför sommarens konsert. Jag skriver vi för jag sjöng lite också även om jag har en tendens att ligga lågt när omgivningen sjunger vansinnigt starkt i en repsituation – jag antar att det är en slags självbevarelsedrift både vokalt och auralt (om det nu heter så). Nog klokt, framförallt när man är ouppsjungen – då ska man inte försöka göra sig hörd bredvid en munter Marcus Jupither, något som i en annan situation kan vara en intressant utmaning.
Min Don Giovanni var inte på plats och inte heller min Sofie och Siebel prioriterades raskt bort – således hade jag i princip inget att sjunga på hela repet utöver de raskt genomskrålade finalerna (tolka mig rätt, det lät naturligtvis ganska bra om allihop men sju operasångare i ett litet rum kan vara en aning påfrestande) utan kunde lugnt invänta repetitionens avrundning på Operabaren. Gårdagens morgondopp kändes mycket avlägset där jag satt på uteserveringen med skaljackan ihopdragen till hakan.
Nu ses vi inte förrän en bit in i juli – det blir en bombastisk konsert! Bör ej missas om man befinner sig inom ett avstånd på kanske 10 mil. Det var ljuvligt förra året när skymningen sänkte sig över borgen och svalorna sjöng i takt med oss – de klarade konkurrensen bra!
För mig väntar nu panisk instudering av Lucretia – på engelska denna gång. Läser Guillous senaste om C Hamilton och tittar ut på filmen på Sverige. Varför ska motståndet till instudering vara så stort – jag älskar ju både rollen och ensemblen?!