Efter ett barfota dygn i Stockholms skärgård (inklusive ett ljuvligt morgondopp – nu har sommaren börjat!) hos min generösa kollega Anders Kjellstrand (läs också om honom på Mogens operasidor ) tvingade jag idag med stort vemod åter ned mina fötter i ett par skor. Jag är fullkomligt övertygad om att fötterna är nyckeln till medveten närvaro.
Tänk själv hur påverkad hela kroppen blir om man får ett skavsår eller en stukning, hela kroppen försöker kompensera och blir stel och sned och vind. Människan är skapt att gå barfota. Kanske inte i alla lägen, då hade väl foten sett annorlunda ut – men barfota blir hållningen så mycket bättre, barfota upplever man så mycket mer. Känseln i foten är otrolig. Det gångna dygnet har det känts som att jag återfått ett sinne som varit berövat mig hela vintern. En euforisk upplevelse.
Jag försökte kompensera min varelse för detta hemska, att tvinga ned fötterna i mina ecco-skor igen, genom en utflykt till Waxholm där jag förtärde en himmelskt god strut glass från Lejonet & Björnen (GB har inget att komma med i den konkurrensen) och sedan med ett besök på Fotografiska. Det lyckades mig inte riktigt att ersätta a med ö men besöket på Fotografiska gav dagen, trots dess påtvingade vemod, lyster i en djupt färgad nyans.
Jag har varit intresserad av fotografi som konst sedan högstadiet, där jag hade en väldigt initierad lärare Thomas Öqvist (som jag efter lite surfande kan konstatera nyligen har gått bort, konstig känsla, han var den första konstnär jag lärde känna) som förstod att jag hade ett konstnärligt intresse även fast jag överhuvudtaget inte förmådde kanalisera detta genom en penna, en pensel eller i lera. Han lärde mig mörkrumsteknik och gav mig stor tillgång till skolans utrustning. Pappas underbara, tunga, systemkamera (jag minns ännu känslan av att arbeta med den) var också med på ett hörn och ganska snart fick jag en bra systemkamera av föräldrarna som följde med överallt i flera år (fast dess lätthet och plastiga känsla aldrig gav riktigt samma tillfredsställelse som pappas även om bilderna kanske till och med blev bättre) till den gick sönder och det inte var ekonomiskt försvarbart att laga den; då kom jag av mig..
Idag har jag väl inte direkt någon längtan att plocka upp fotograferingen, jag kan konstatera att min begåvning fanns men inte var tillräcklig för att ta mig över gränsen till fotograf. Det är spännande vad många olika vägar man slagit in på under uppväxten som kunde ha blivit något men som av någon anledning försvunnit undan. I mitt fall bl a alpin skidåkning, segling, fotografi, dressyr, biomedicin och fiol.
Den första fotograf jag fattade tycke för var Irving Penn, speciellt då hans foton av hans svenska fru, fotomodellen Lisa Fonssagrives Penn. Jag köpte affischer på Moderna Museet i Stockholm och hade på väggarna många år. 
Att jag skulle besöka Fotografiska var alltså självklart och muséet är verkligen värt ett besök.
Lennart Nilssons fotografier är storslagna men lockar mest min tekniska sida – funderade hela tiden på hur det gått till att fotografera dem och kunde bara ibland uppskatta en bild i dess egenskap av fotografi. Däremot fann jag Annie Leibovitz’s utställning ”A Photographer’s Life” oerhört personlig och drabbande. Det är inte bilder man hastar förbi. Varje bild har en själ, en vilja och det är som om lite av modellens person strålar ut från varje fotografi. 
Speciellt de privata fotografierna av hennes livskamrat författaren Susan Sontag drabbade mig i magtrakten. Det blir kanske något extra om man fotograferar med kärlek. Även de majestätiska bilderna av hollywood-kändisar är pregnanta på ett sätt som gör dem personliga, trots att ansiktena är så välbekanta produkter.
För flera år sedan såg jag en utställning i London med bilder från Vanity Fair, det slog mig idag att flera av dem jag då tyckte bäst om är fotograferade av Annie Leibovitz.
Hade jag inte varit på väg till middag hos kära kolleganNatalie så hade jag tagit god tid på mig i Fotografiskas café. Tre stora fönster skapar ramar för bilder av Stockholm. Jag tror Fotografiska kan konkurrera med många om att ha Stockholms vackraste utsikt. För Stockholm är en vacker stad och att se Djurgården, Skeppsholmen och Slussen inramade på det här viset var oväntat effektivt. Men de fönstren fångade kanske essensen av vad Stockholm är för mig, vackert att titta på, intressant som fenomen, men inte något jag riktigt deltar i. Jag känner alltid ett slags utanförskap i den här staden oavsett hur bra jag hittar och vilka favoritcaféer jag har. (Det ekologiska klädutbudet är skrämmande dåligt, har fått skjuta upp inköpet av konserttopp till dess jag kommit åter till Göteborg). Men i morgon väntar en lunch med Horn-Emma Sundin Enebjörk, en medmusiker från förr och repetition med ÖlandsOperan, därefter bär det av västerut igen. Det blir en bra dag!