Idag har jag utnyttjat min ”klämdag” mellan olika rep i Stockholm till att insupa lite kulturinspiration. Att helhjärtat få njuta utan att ha några ambitioner med besöket är det sällan jag gör. Allt som oftast är det ju partier som kan vara aktuella att studera in, sånger man behöver ha på repertoaren, kolla in konkurrensen och inhämta kunskap kring vad som krävs och uppskattas just nu på konsert- och teaterscenerna. Idag hade jag inga sådana ambitioner. Jag lyssnade på romanser jag sjungit förut eller inte är det minsta intresserad av rent musikaliskt för att de helt enkelt inte är aktuella för min röst och jag såg en opera jag sett flera gånger förut.
Först ut var kammarmusik när den är som bäst. Romanssång på den nivå den ska vara. Svenska Sopranos sista konsert för säsongen presenterade Matti Hirvonen och Miah Persson.
Jag har varit fascinerad av det kammarmusikaliska uttrycket och framförallt samspelet sedan mina tidiga tonår då jag spelade viola i diverse orkestrar och kvartetter, jag antar att med min stråkmusikaliska bakgrund och stora litteraturintresse var det väl självklart att jag under mina kandidatstudier på operahögskolan i Göteborg bedrev parallella studier i romansinterpretation.
Jag är kräsen men idag, uppfylld. Miah Persson hade jag aldrig hört live förut och det var en fantastisk upplevelse. En närvaro, diktion och interpretation som var sådär som interpretation när den är som bäst, chosefri och självklar.
Jag vände blad åt Matti idag och det var också spännande att höra musiken på den sidan flygeln, att se samverkan musikerna emellan från pianistens perspektiv. Jag upphör aldrig att förundras av detta som uppstår när musik är som bäst; när en musiker tar ett initiativ som mottas av en annan som tar in det i sitt musicerande, omvandlar det och i sin tur skickar ett nytt bud tillbaka till den första (eller till den tredje beroende på hur många man är). Det kan naturligtvis uppstå på en operascen när hela ensemblen är i ett gemensamt flow men oftare upplever jag det på romanskonserter. Det är inte alltid förekommande men underbart. Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här. Kanske inte enbart, men en stark bidragande orsak.
Konserten kan man höra i P2 den 2 juni kl 19.30 – rekommenderas.
En annan av Sveriges mest renommerade artister, som jag aldrig hört live, fick jag en hel del av i kvällens föreställning av Falstaff på Kungliga. Jag älskar den salen. Huset må vara hur gammalt och opraktiskt som helst men GöteborgsOperan i all sin elegans och med alla sin fantastiska övningsutrymmen, kan aldrig erbjuda sådana akustiska upplevelser. Den är för dåligt byggd och för stor. Jag gillar de gamla husen, de där man som publik kan få starka fysiska upplevelser av en mänsklig akustisk röst. Falstaff själv gjordes i kväll av Loa Falkman.
Loa Falkman som artist har jag alltid haft stor respekt för men jag måste säga att jag inte riktigt trodde att han sjöng så bra som han gör, i alla fall inte fortfarande. Min första tanke var; ”äntligen en Falstaff som vågar göra fula grejer men som faktiskt kan sjunga vackert däremellan”, min andra tanke var, ”det är ju Loa Falkman!” (Nej, jag köpte inget program)
Det var min tredje Falstaff och hittills den bästa. Det starkaste konstnärliga uttrycket jag fick med mig var inte av musikalisk eller skådespelarmässig karaktär utan helt visuell. Lennart Jirlow har gjort scenografin och stilen är omisskännlig. Man ser det direkt, och hela operan blir som en Jirlow-tavla med rörliga figurer snarare än ett drama.
För jag tycker verkligen illa om komisk opera. Måste teaterstilen vara så pålagd? Finns det inga alternativ till förevisande och spelande av tillstånd? Jag avskyr det. Och mycket riktigt så blir också resultatet en publik som sitter och ler men ingen som skrattar rakt ut. Det blir inga stående ovationer och den enda spontanapplåden kom till Jirlows ära.
Kvällens segrare var i mina ögon tveklöst Jesper Taube. Han imponerade stort på mig med sin skönsjungande Ford och det var också han som kunde fånga mig för ett ögonblick, (i svartsjukescenen) som presenterade något som jag kunde relatera till, något som kändes ärligt och närvarande om än storvulet spelat.
Tolka mig rätt, det var verkligen en fantastisk föreställning, om än mer en vernissage, men jag gillar inte fars och opera buffa har en skrämmande tendens att bli fars…
maj 23rd, 2010 at 10:48
Hej!
För det första vill jag säga att jag tycker det är jätteintressant att följa din blogg. Allra intressantast tycker jag de avsnitt är som rör den konstnärliga processen när du håller på med en ny produktion. Med stort intresse följer jag också de inlägg som rör ”vardagslivet som sångerska”. Själv har jag ett stort intresse för alla former av musikteater ända sedan barnsben. Men jag har aldrig någonsin haft vilja att stå på scen och saknar också varje form av talang. Genom att följa din blogg får jag en spännande inblick i en värld jag bara sett från diverse teatersalonger, borggårdar etc. Sedan tycker jag du lyckas utomordentligt väl i den svåra balansgången vad man skall dela med sig till läsarna; det känns alltid intressant och fräscht att läsa din blogg men aldrig kladdigt intimt eller påträngande.
Men ibland måste jag säga att jag reagerar inför vissa något ”introverta” tankar du har kring ditt yrke som sångerska/artist. Just idag finns det ett sådant exempel:
”Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här.”
Man hör ofta klagomål på att de offentliga bidragen till kulturområdet är alltför små. Jag kan tänka mig många skäl varför kulturverksamhet skall stödjas med offenliga medel, men det måste förutsätta att det finns en vilja hos de musiker/artister som är verksamma inte bara att kommunicera med varandra utan också att kommunicera med publiken.
Jag hoppas du inte tar illa upp över min kommentar. För jag hoppas både kunna följa din intressanta och välskrivna blogg och få se/höra dig framträda i många spännande sammanhang de kommande åren.
Med vänlig hälsning
Lars
maj 24th, 2010 at 21:52
Hallå Lars.
Först o främst vill jag också säga att jag älskar Solgerds blogg. Ärlig, uppriktig och välskriven.
Det är inte för att försvara eller ta orden ur munnen på Solgerd, men jag ska försöka mej på ett förtydligande av hur jag själv tolkar ”Energiflödet i ensemblen – det är därför jag gör det här.”… för jag känner likadant.
Grundläggande i livet är såklart att så många människor som möjligt ska få chans att arbeta med det de älskar allra mest – vilken gengre i livet det än må vara. Och anledningen (vid sidan av att det bidrar till att livet blir så mycket roligare att leva) är att jag tror att man gör ett så mycket bättre jobb när man trivs med och älskar det man gör.
Som operasångare är vi naturligtvis helt och fullt införstådda med att det vi gör – gör vi för en publik. Fanns inte publiken skulle kulturlivet fullständigt raseras, och samhället därefter med största sannolikhet degenereras… Det är dock inte publiken som ska bära alla kostnader för kultur, för den har vi tillsammans insett att vi måste vårda och stödja med de allmänna medlen.
Som operasångare arbetar jag stenhårt på att tillföra konsten något stort, samtidigt som jag försöker bidra till samhället genom att använda min plats som offentlig person till något som jag tror är gott.
Men till syvende och sist måste det vara på ett sätt där jag mår bra och trivs – och att vara mitt i ett energiflöde i en ensemble under en föreställning är en av de sakerna. Det uppstår så otroligt sällan, så när det väl händer så tar jag mej friheten att njuta av det – helt enkelt för att jag vet att det kommer gå över rampen och också ge publiken ett extra mervärde…
ah… blabla… blev en massa ord… men så tänker jag…
Underbart Lars att du tar upp diskussionen… jag ska se om jag kan bidra med något till den från min blogg också… på något sätt…
Godnatt vänner…
maj 24th, 2010 at 22:30
Tack Lars, för ditt uppriktiga och uppskattande inlägg! Jag tror att jag förstår vad du menar och vill försöka förklara – Rickard har gjort det bra men jag ska försöka förtydliga ytterligare något om hur jag menar.
Överallt i Stockholm finns det i dagarna affischer med reklam för Unionen där man uppmuntras till att jobba med det som man verkligen finner glädje i och har begåvning för.
Inom scenkonsten är det så, törs jag nog säga, att där jobbar ingen som inte finner glädje i det (när man inte gör det längre så slutar man i regel) och som inte är på något vis begåvad för det (helt enkelt eftersom nålsögat är så försvinnande litet) – men icke desto mindre är det en av de tuffaste branscherna man kan arbeta i och ibland något otacksamt.
Man vänder ut och in på sig själv för att skapa konst i ögonblicket men det finns allt som oftast ingenting fysiskt kvar som kan hämta hem miljoner till ens efterlevande på någon lämplig auktion. Det enda man har är hoppet om vad man planterar hos publiken; hoppet om att väcka en tanke, väcka en förträngd känsla, roa för ett ögonblick och skapa en upplevelse som varar efter ridåns fall. Konsten uppstår i mötet med publiken. Om jag skickar en demo till en presumtiv arbetsgivare till exempel, så får jag alltid bättre resultat om den är inspelad under en live-konsert än om den är inspelad i en studio. Och otaliga är de gånger då ensembler jag varit en del av längtat till genrepet då publiken kommer, för att en pjäs inte lyfter i sig självt utan publikens direkta eller indirekta närvaro. Vi kan öva in vad vi ska säga och var vi ska stå och vart vi ska gå men längre än så kommer man sällan i skapandet utan någon form av åskådare (publik, kamera, jury etc).
Med detta sagt så vill jag också förklara mina ”introverta kommentarer” som du kallar dem. Jag tror nämligen inte någon som sett mig live skulle beskylla mig för inte kommunicera med min publik, (men hur jag väljer att göra det är en annan fråga, kanske lämpad för ett annat inlägg) problemet är bara att tiden man som scenkonstnär spenderar framför en publik är försvinnande få procent jämfört med ens totala arbetstid.
Jag tror inte den musiker finns som inte till stor del musicerar för att uppleva den fysiska tillfredsställelsen av att skapa vackra toner, den psykiska tillfredsställelsen av att få uttrycka och förädla. Helt enkelt för att jag inte tror att vederbörande skulle orka vara kvar i yrket. Och jag tror att de flesta, med mig och Rickard, sparar de få tillfällen man får uppleva av total närvaro och ett dynamiskt energiflöde i en ensemble i ett litet speciellt fack inombords som man kan ta fram när det går motigt.
Disciplin är något som man som musiker och scenkonstnär måste ha stora mått av men med de perioder av arbetslös som alla, oavsett framgångar, då och då möter, med de stundtals lågt betalda jobben man tvingas ta, och med de tärande situationer vi alla hamnar i när vi varit hemifrån och levt i en resväska på tok för lång tid, räcker inte det – då behöver man ha sin egen högst egoistiska njutning av att producera toner att ta till, då behöver man få njuta till fullo av sådana ögonblick som uppstår på scen, sådana ögonblick då energin flödar mellan en själv och medmusikerna. Det är då vi säger till varandra innan föreställningen ”Ikväll ska vi bara vara hos varandra”. Därför att det är i sina motspelare man hämtar energi och det är där man får uppslag till sitt eget skapande.
Och jag vet, av empirisk erfarenhet både som utövare och som åskådare att när musikerna/skådespelarna njuter i sig själva och när de är tillfullo närvarande hos sig själv och hos sina medspelare – då lyfter musiken och dramat från marken, då bär jag med mig något i veckor efteråt.
Alla scenkonstnärer, vill jag påstå, fullkomligt medvetna om att vi dagligen balanserar på en spindeltrådstunn gräns mellan underhållning och konst. Det får inte bara bli underhållning och förlora sitt konstnärliga värde och sin konstnärliga funktion, men det får heller inte bara bli konst som sluter sig i sig självt och som blir för svårt för publiken att ta till sig. Vi vet alla att även om vi arbetar med något i flera månader så har de allra flesta i publiken bara ett tillfälle på sig att förstå och ta till sig. Balansen är en del av vårt dagliga arbete och vårt dagliga avvägande – den är livsviktig, liksom individens förmåga att njuta av sitt arbete är. De motsäger inte varandra på något vis.
maj 25th, 2010 at 7:26
Hej!
Har du ”alltid” sjungit eller var det något du kom på lite senare? Om jag får fråga.
Jag har nämligen problemet att jag kom på vad jag ville för bara några år sedan och nu känns det som att det är för sent. Liksom, hur lär man sig sjunga opera när alla utbildningar har så pass höga krav? Jag har gått hos en sångpedagog, men det känns som att jag kommer bli pensionerad innan jag ens skulle våga gå på en audition
En väldigt intressant blogg har du i alla fall
maj 27th, 2010 at 16:36
Tack för att ni tog min kommentar på så stort allvar och skrev så fina svar till mig. Jag blev jätteglad!
Hälsningar
Lars