Jag har själv ingen TV. Jag vill aktivt välja vad som tar upp min tid och vad som får ta utrymme i mitt liv. De få åren jag hade TV insåg jag hur lätt det är att bara hamna där och vilken total frånvaro av positiv energi som allt som oftast strålar ut från dumburken. Ett träffande smeknamn faktiskt. Det är klart att TV har sina fördelar, självklart, med SVT Play är ju grejen hela dagen – nyheter, dokumentär – när du själv vill det. Och man slipper hamna framför Top Model, Big Brother eller övriga serier/såpor som bara får en att må skit. Nyheterna är det bättre att höra än att se. Min fantasi är tillräckligt livlig ändå, jag behöver inte se förstörelsen och tragiken i världen, utom när jag själv aktivt väljer att se den.
Men mest kanske det handlar om min känslighet för ljud. Vill inte ha ljudföroreningar i mitt hem. Därför är det oftast tyst. Det som låter är noga utvalt (ok inte alltid, men jag behöver faktiskt ha en kyl… och grannar är svårfrånkomligt. E6:an har jag också svårt att göra något åt) Varken TV eller radio får stå på. Då blir jag irriterad och trött…
Men efter denna långa, ofta återkommande inledning så vill jag alltså konstatera att jag igår, av ren slump, råkade se delar av Jakten på Julia där min fd kursare och kollega Frida Modén Treichl är med och tävlar (hann bara precis inse att hon fortfarande håller fanan högt, det är bra – en bra, snygg och sexig ambassadör för HSM) samt sista minuterna av Körslaget vars tema för veckan (de har tydligen teman för veckan) mycket passande var opera. Malena Ernman spred stjärnglans och sade välvalda ord – själv fnissade jag mest. Men visst är det härligt ändå med amatörens glädje och engagemang. Och så får man lite perspektiv – alla kan sjunga, men alla kan inte sjunga opera. En yrkesutbildning är faktiskt trots allt – en yrkesutbildning. Ibland är det skönt att inse…
Såg även halva Die Hard 4 med Bruce Willis… Mycket action blir det och den enda medverkande kvinnan var som sig bör mycket sexig. Men, kunde inte låta bli att undra – många working actions men vilka var de egentliga aktionerna och vilket var objektet/målet?? Som så ofta förr återstår bara frågan – Varför låter man karaktärerna göra så? Varför gör man en sådan film? Vad vill man säga? Ja, jag är yrkesskadad. Ett bitterljuvt konstaterande. Livet blir aldrig sig likt…
Tycker nu jag allmänbildat mig tillräckligt vad gäller TV-kulturen för kommande halvår och återgår till att lyssna på Azucena på Spotify.