Ikväll var det genrep på Mästarsångarna från Nürnberg på GöteborgsOperan
Det hela försiggick mellan 16.00 och 21.45 med två rejäla pauser mellan akterna. Hann ögna igenom en och en halv av de böcker jag precis lånat på biblioteket.
Det är en mycket bra föreställning och det var bara precis i slutet av tredje akten som jag började tycka det var lite långt och blev lite moralkaka. Men dessförinnan hade de min fulla uppmärksamhet. Men jag älskar ju långsamt berättande när det får ha sin kärna och ta sin tid. Människan är inte en vessla av naturen, våra känslor och vårt resonerande tar lite längre tid; så jag njuter när enstaka föreställning, bok och film faktiskt låter berättandet ta tid utan att tappa kärnan. Men att det är långsamt för de som står och väntar bakom scen, det kan jag gott tänka mig.
Härligt är det att se Åke Zetterström (Beckmesser) släppa lös sin komiska ekvilibrism och få höra Anders Lorentzon (Sachs) få breda ut sin vackra stämma. Det känns länge sedan jag hörde dessa båda i sina rätta element. Mycket spännande är också Mathias Zachariassen (David) och Sara Andersson (Eva). Ingrid Tobiasson hade jag gärna hört lite mer av. Det är på tok för många karlar och för få mezzi i föreställningen!
Men ändå, som alltid, så är det nivån på ensemblen, på alla de som inte är nämnda, på orkestern och på kören som skapar den höga kvalitet som gjorde att jag fnissade gott rätt ofta trots att regin ibland lämnar scenbeträdarna i sticket.
Det är välsjunget, det är välcastat, det är estetiskt, musiken är härlig och pausutsikten fantastisk: Gå och se Mästersångarna!