Sitter på SwebusExpress på väg hem från Malmö till Göteborg. Kommer fram någon gång mitt i natten. Men vad gör man inte när SJ ställer in sina tåg..
Jag ska erkänna att jag var tveksam inför att åka. Det har varit många kulturella intryck den här veckan och när SJ sedan ställde in kändes det lite motigt. Men nu är jag glad att jag for. Glad för att det är så härligt att träffa kollegor och vänner om än kort men nästan mer glad för att det var en så fantastiskt bra föreställning.
Poulencs Karmelitsystrarna är en ärlig, välskriven pjäs som tar upp stora mänskliga frågor.
Hur ofta får man gråta egentligen? Jag menar, hur ofta väcker opera alla de där känslorna som konstarten är menad att möta. Hos en yrkesmänniska som jag, sällan. Men jag hade den stora lyxen att få gråta mycket ikväll och få möta verkligt välinterpreterade människoporträtt, riktiga möten och ett kammarmusikaliskt spel om än på MalmöOperans hopplöst breda scen. Regissören Maria Sundqvist har jag varit imponerad av förut och hon lyckades imponera igen.
Särskilt glad är jag för de många välsjungna partierna. Och så denna fantastiskt vackra musik.
Men vad är det som får medelålders damer att tycka att det är ok att prata i intermezzi?? Och jag är helt klart positiv till att man får snaska godis i operasalongen – men papperspåsar borde vara än mer förbjudet där än på bio!!!
Stort tack till Malmö Operan och till ensemblen. Stort tack för att ni vågade vara finstilta och ärliga. Det gör skillnad, världens skillnad