En ledig dag i det härliga påsk-lika vintervädret tillsammans med världens bästa kompis var precis vad jag behövde. Två timmar i skogarna kring Delsjön är pur rensning av ett igenkleggat system.
Ledig dag och ledig dag förresten. Klart att ägna sig åt samvaro med de man tycker mest om får väl anses vara lyx – men resten av dagen har gått åt till disk, matplanering, handling, städning, uppackning, tvättidsbokning etc – hushållsnäratjänster är väl också att betrakta som arbetstid? Eller är det inte arbetstid för att jag gör det hemma hos mig själv? Allt det där som jag inte hinner med eller åtminstone prioriterar synnerligen lågt under arbetsdagarna… Skönt att ha det gjort. Hemmet känns mer hemma. En snarkande vovve gör förvisso sitt till.
Det är ju så, att hur mycket man önskar att någon kunde säga åt en hur man ska göra och bära sig åt i det här yrket, så finns det ingen sådan person. Allt är så vansinnigt individuellt både teknikverktygen och valen. Kanske definieras man lika mycket eller till och med mer av det man väljer att inte göra än det man väljer att göra. Att jag valde att inte sjunga Lehrbuben på GöteborgsOperan i vår t ex, eftersom jag tyckte att lönen var ett skambud säger kanske mer om mig än att jag valde att åka till Oslo och provsjunga igår.
Men trots att man måste bestämma själv, trots att det är sin egen magkänsla man måste lära känna och sina egna värderingar man måste klargöra så klarar man sig inte själv.
Jag önskar det fanns ett mer accepterat och vanligt förekommande arbete med mentorer/adepter i den här branschen. Jag diskuterade det när jag fortfarande var under utbildning och idag tycker jag det är ännu viktigare. Jag är oändligt tacksam för att jag valde att gå en mentorsutbildning under universitetstiden – det har lärt mig så mycket om hur jag kan bete som adept, vid uttalade och mindre uttalade mentorsskapssituationer. För man behöver hjälp. Och man behöver be om hjälp. Och i den här branschen i synnerhet behöver vi bli bättre på att hjälpa varandra menar jag! och nej, din sångpedagog är antagligen inte din mentor. Till sångpedagogen behöver du ha ett annat slags förhållande i de allra flesta fall.
Ikväll bad jag om hjälp. Jag kunde inte sortera intrycken från gårdagens provsjungning och veckan som föregått den, själv. Jag kunde inte formulera en strategi för den kommande veckan. Så jag bjöd över mitt främsta bollplank, min mentor och min tankeuträtare på middag.
Mycket konstruktivt och hoppingivande.
Molnen över Oslos vackra operahus har börjat lösas upp!
Någonstans har jag läst att små barn pratar med sig själva för att kopplingen mellan hjärnhalvorna inte är fullt utvecklad och att de lär sig om omgivningen via att de hör sig själv prata om något som de uppfattat. Jag fungerar så fortfarande – Ut från hjärnan via munnen för att kunna sorteras in i rätt fack när det kommer in via öronen igen… fast det är klart, viss omformulering sker ju på vägen om man har sin mentor i rummet.