Den ensamma mannen på vandrarhemmet som alltid var fem minuter efter mig och som spred en ledsam energi omkring sig. Den mörkhyade kvinnan i receptionen klädd i blommig, grön kimono med vitspacklat ansikte och med stora manliga händer – även på vandrarhemmet märktes karnevalen.
Mannen i randig fängelseutstyrsel alla Björnligan som visade mig vägen genom Karnevalskaoset i Düsseldorf och sa till mig att ta hand om mig. Och polisen som inte visste om man kunde gå över en bro i hans egen hemstad.
Den unga hemlösa kvinnan utanför Kölnerdomen som delade filt med sin schäfer som i sin tur var klädd i en huvtröja, åtdragen kring huvudet, med uppkavlade armar. De skrattade med sina vänner.
Den tysk-italienske mannen framför mig i kön som till min förvåning betalade mitt te och därtill köpte mig en kaka och sedan försvann till Frankfurt.
Den vackra danska kvinnan mittemot mig på Köln Hbf som reser europa runt och undervisar i frigörande/andlig/magisk sång och som försöker undvika att flyga av miljöskäl. Vi undrade gemensamt var alla uppvärmda vänthallar har tagit vägen.
Mannen vid bagageförvaringen som drog ut påse efter påse fulla av tomflaskor ur luckan och toppade det hela med två stora bagar. När han skulle bära i väg med allting så fick han gå med armarna rakt ut. Men allra mest minnesvärt är hans generösa leende när han såg att jag iakttog honom.
Den tyske gentlemannen på tåget som älskar Göteborg, fast han aldrig varit där, för att han har så trevliga kollegor på Chalmers, och som aldrig träffat en livslevande operasångare förut.
Möten. Sådana som inte dyker upp hemma i lägenheten och som gör resor värda att resas fast det är kallt och ruggigt, dyrt och svårt att äta något vettigt.