Fick tag i den sista tillgängliga biljetten till gårdagens eftermiddagsföreställning av Trollflöjten. Högst upp, längst bak …
Föreställningen, som utspelar sig i något slags drogrus, är väldigt visuell och lever fullkomligt på koreografin -i det läget är det rätt häftigt att få den överblicken som man får när man sitter allra, allra högst upp och akustiken är det inget fel på. Dansarna och orkestern får som vanligt mina största eloger!
Eva-Lotta Ohlsson hoppade in och sjöng Pamina. Det var en positiv överraskning. Alltid lika roligt att höra kollegor man inte hört på länge… Eva-Lotta har sannerligen en begåvning för Mozart och en expansiv varm röst. Annars bars föreställningen, som den så ofta gör, av Papageno, Marcus Schwartz; roligt, tydligt och egaliserat och vackert sjunget.
Överhuvudtaget textades det tydligt vilket ju är trevligt när föreställningen görs på svenska (även om jag är snar på att läsa på textmaskinen även när jag försöker låta bli). Men jag var inte så glad i Rickard Bergqvists nyöversättning. Jag köpte inget program så jag har inte fått mig det intellektuella arbetet med texten till livs, men slutreslutatet fungerade inte för mig: Alltför manschauvinistiskt (ett försök att ta till vara frimureriet som alltid omtalas när det kommer till Trollflöjten?) för att jag skulle kunna låta bli att bli irriterad.
Taminos prövningar var otydliga och slutet förstod jag i princip inte alls. Efter en lovande första akt så föll hela andra akten tämligen platt även om Karolina Anderssons koloraturer och snygga trestrukna f lättade upp det hela.
Jag tycker det är svårt med Trollflöjten. Den har aldrig varit en av mina favoriter. Ända gången jag faktiskt tyckte mig ”förstå” den det var när jag såg Kenneth Branaghs fullkomligt briljanta filmatisering av densamma. Men film är ju helt helt annat medium än scen…
Ett smakprov: