Det har sannerligen varit en resa framemot detta juloratorium, för alla inblandade. Vilket jätteprojekt som dirigent Andreas Seppälä dragit iland! Fem statister, kören, 9-mannaorkester, solister, ny ljusanläggning till kyrkan, scenbygge i gången och allt utantill och på svenska. Kören har väl tragglat sen augusti kan tänkas, musikerna hade ju noter (fusk!), ja och så vi solister då. Jag är oerhört imponerad över evangelistens Anders Eriksson insats. Oerhört snyggt sjunget och om jag tyckte det var svårt att memorera tre Bach-arior och skilja på a1- och a2-delar så vill jag inte ens tänka på att memorera ett gäng recitativ med samma grundton i continuot varje start och donika, dominant efter varje slutton – hur håller man ordning på det? Det gäller att kunna sitt julevangelium…
Kort sagt så blev det succé. Kyrkan full, stor spelglädje och en oerhört entusiastisk publik. Och till min förvåning var det många jag känner där. Sånt är alltid skoj! Själv sjöng jag bättre på repen men mer rätt på konserten -svår prioritet där… Jag tror nog ändå jag prioriterar att sjunga rätt framför den perfekta klangen… Bach är sannerligen en teknisk utmaning. Det har varit nyttigt för mig att få jobba in hela det här verket på nytt, så som det blir när man måste lära sig en ny text, på ett nytt språk. Varje språk ger sina tekniska utmaningar. Jag har helt klart lärt mig något och det tycks fungera… Nästa gång kanske jag kan sjunga både rätt och med den pregnanta placeringen orubbar…
Dessutom har det varit roligt. Det tackar jag eldsjälen Andreas för och de härliga, kompetenta och humoristiska kollegorna för.
Imorgon har jag möte med en organist här i stan för en sent påkommen gudstjänstinsats. Men sen, sen ska det julbakas!