Idag hade vi förberedande genrep på vår sceniska version av Bachs Juloratorium (I-III) på svenska.
Tyskarna må vara duktiga på julpynt och julmarknader men att flyga in över vackra, isbeklädda Luleå skärgård och promenera till repetitionen genom Gammelstads Kyrkby, med kolsvart himmel med gnistrande diamanter på över huvudet och denna vita, skimrande, härliga (riktig snö, ingen grå sörja), knastrande snö under föttern (min dragväska var inte riktigt lika förtjust som jag dock) Det är en vintersaga. Kyrkbyn gör sig bäst på vintern i min mening, tveklöst. Det är en vintersaga.
Det är så härligt att göra sådana här jobb hemmavid. Att få jobba med dessa härliga, duktiga musiker, som jag haft att göra med på amatörbasis mer eller mindre hela uppväxten och studietiden, och nu få musicera ihop på en helt annan nivå är rent och skärt nöje. Halva släkten Sandlund som dominerar musikvärlden i Luleå-Piteå är på scen. Roligt, roligt!
Att memorera Bach har visat sig vara en utmaning av mått men jag tror det blir kanonbra imorgon kväll. Orkestern klingar bra och har visat underbar svung och lyhördhet, kören låter fint och är oerhört engagerade (sjunga utantill borde alla körer göra, gör under för uttrycket) och mina solistkollegor gör verkligen heder åt det här projektet. Min och dirigenten Andreas Söderberg Seppäläs tolkning av altariorna har blivit helt annorlunda än jag är van vid. Att finna en karaktär, en mening och ett sammanhang åt ariorna i sin kontext som håller ur ett dramatiskt perspektiv har verkligen varit en resa i övningsrummet… Men jag och Andreas har hittat en gemensam väg och min Maria har kommit till liv.
Välkomna imorgon kl 18 om du råkar vara i krokarna. Det blir en spännande kväll.