Vi avslutade i Gera med fanan högt. Fullsatt och uppskattat. Det är otroligt lyxigt att få spela en sådan föreställning som verkligen växt ihop som vår Lucretia har gjort. De där 6 veckorna i Rheinsberg har gjort att karaktärerna verkligen har blivit en del av oss och att förhållandena karaktärerna emellan känns naturliga. Min Lucia sa det så träffsäkert ”det kommer bli väldigt underligt att göra den här rollen i en annan ensemble”…Det var 1½ månad sedan vi spelade sist och det var som att komma hem. Även om det där repet vi hade på förmiddagen var mycket ogenomtänkt och nog inte så gynnande inför kvällen. Men, det spelar ju ingen roll nu – jag blir bara förvånad att ingen stoppar och säger ”Hallå, varför gör vi det här? Kan vi inte göra det på ett bättre mer användbart sätt?” Det är ju svårt för mig som svensk att säga ifrån på det viset, när jag inte kan traditionerna. Mina tyska kollegor tycks oerhört accepterande…
Efter föreställningen hölls det ett ”Publikum gespräch” -något jag aldrig varit med om förut. Men det var spännande. För det blev en mycket positiv situation där publiken ställde frågor (oväntat insatta) och gav direkt feedback. Någon klagade på programbladets utformning, en annan berömde scenografins nakenhet och regissörens mod, en tredje frågade om musikaliska svårigheter vid instudering etc. Överlag fick ensemblen oerhört mycket beröm för vårt ärliga och finmejslade spel. Det tycker jag verkligen vi är värda. Och jag kände att jag efter en bra föreställning kunde ta åt mig själv också.
Sångtekniskt gav jag mig ut på nya experimentella marker under föreställningen. Det lyckades ibland, ibland inte. Det är oerhört läskigt att göra sådant, våga sjunga mycket svagare, mycket naivare… Att täcka och sjunga på är lite grann av att hålla en sköld framför sig – tryggt, men inte så intressant. Jag fick fina ord från mina kollegor och det kändes bra efteråt. En inspelning hade varit intressant – hade nog kunnat lära mig mycket av en sådan. Men icke… Får se om jag kan återupprepa det i övningsrummet tillsammans med min H2:a.
Nästa föreställning med den här uppsättningen blir i Ungern 13/6. Jag tror våra inbördes relationer kommer finnas kvar då, vi är så trygga med varandra… Men alla är unga och jobbar oerhört med sin teknik, ska bli spännande och höra hur det låter då – på engelska dessutom…