Det här med blogg är faktiskt inte så dumt. Folk hittar till ens hemsida av oväntade anledningar och andra hittar en som annars inte skulle ha hittat en…
Idag fick jag till exempel mail av en musikerkollega, som också blivit blåst på en tävling i Spanien… Via Alink-Argerich-Foundation har han emellertid fått hjälp med bra mycket mer info än jag lyckades få fram om EurOpera09. Det har emellertid visat sig att samma människor driver pianotävling, operatävling, en konferens för sportcoacher samt en ungdomssymfoniorkester-tävling. Bortförklaringarna är väldigt speciella och lika i våra två olika fall och hemsidor som försvinner och mailadresser som upphör tycks vara deras standardprocedur.

Jag funderade mycket på om jag skulle polisanmäla EurOpera09 och hur jag skulle gå tillväga men orkade inte hela vägen, Kammeroper Schloss Rheinsberg kom emellan bland annat. Varför stjäla från fattiga musikstudenter och frilansmusiker? Vi borde gå samman och polisanmäla saken. Någon fler som råkat ut för detta och vill vara med?

Igår hade vi vår tredje föreställning av Die Schändung der Lukrezia vid Theater Philarmonie Thüringen, den sista av två i Altenburg. Jag ägnade lördagen åt att turista i denna mycket mysiga lilla stad. Den har rika anor sedan medeltiden och var nog väldigt rik från industri vid sekelskiftet 1900. Idag bor där bara 35 000 och staden tycks rätt sömning om än välomhändertagen. Under DDR tiden bodde det över 50 000 invånare här – jobben har försvunnit och folket med dem. Men vi hade i alla fall fullt i salongen. Fast det berodde nog mycket på det stora antalet professorer som var inbjudna från musikhögskolan i Leipzig. 5 av 8 i ensemblen har studerat eller studerar där, och professorerna var ditbjudna (alla våra fribiljetter utnyttjades) för att ett par av dessa 5 skulle kunna utnyttja föreställningen som någon form av tenta. Det var ganska lustigt för oss tre som stod bredvid. Plötsligt var denna, annars så professionella cast, så nervösa och flängiga – det var rena musikhögskolekänslan.
Föreställningen höll nog hög klass ändå. Applåderna var generösa både efter första och andra akten.
Det är en sådan härlig känsla när sista tonen klingat ut och ljuset går och ingen applåderar, när stämningen får vibrera i rummet några sekunder. The Rape of Lucretia är verkligen en bra pjäs, den berör. Ett underbart material att arbeta med.

På tåget åter till Berlin gav jag mig emellertid i kast med något helt annat, även om jag håller mig på de brittiska öarna. Jag har börjat studera in Dido. Men jag har nu läst igenom klaverutdraget tre gånger och jag förstår ändå inte varför Dido dör. Av hjärtesorg? Högmod? Måste nog leta reda på något operalexikon och dessutom fräscha upp min romerska mytologi/litteraturhistoria. Rätt trevligt göra en måndagseftermiddag när man är lite så där postföreställningsseg.

This entry was posted on måndag, oktober 5th, 2009 at 13:14 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.