Det har varit en bra dag idag, men intensiv.
Förmiddag; musikaliska repetitioner med Erik Solén. Min scen och duetten med Collatinus och mitt självmord. Spännande att äntligen få jobba ordentligt musikaliskt med dirigenten. Försöka få fram allt han ber om. Lucretia spänner verkligen över hela spektrat från ppp till ff och total apati till hundra procent aktion och närvaro, och att inte sätta detta i rösten, inte tappa stöd och kropp… Utmaning.
Pauserna under repet använde jag till att försöka lista ut när man egentligen säger Ni och du i det här landet. Är dirigenten Sie? Regissören tycks vara det. Eller? Kostymmänniskorna? Vissa säger Sie till mig och de flesta du. Svårt.
Under lunchen satt jag emellertid och pratade med den kroatiska mezzosopranen Tania och det var spännande; för första gången har jag hört någon prata om sångteknik som sådan som jag känner sångteknik. Så som jag arbetar och så som jag tänker i kroppen. I Göteborg är vi typ fyra personer som jag känner och kan prata med som jobbar efter den sångtekniken. Ofta brukar mina vokala problem och mina tekniska idéer vara sådana att jag inte kan prata med folk om den annat än mycket generellt. Jag känner dock ändå att för min röst är jag på helt rätt spår. Men det är spännande att höra någon annan, som har en helt annat bakgrund än vi 4 i Göteborg, prata på samma sätt.
Efter lunch repade jag med vår ryska pianist inför konserten på söndag. Han dissade mig fullkomligt när jag sjönga Olgas scen… Isabella var bättre, men ändå inte felfri… Det var fruktansvärt tryckande i luften så jag kände att mitt tålamod tröt en aning. Att ständigt få instruktioner och dessutom hela tiden på tyska var i det läget en aning påfrestande. Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att min ryska inte är vad den borde. Att han hela tiden är på min intonation förvirrar mig dock en aning, har väl aldrig haft sådana problem så vitt jag vet…
Efter att ha gått vilse på jakt efter en badsjö och blivit glad igen (nästa gång ska jag ta med mig kartan jag har köpt) så påbörjade vi de sceniska repetitionerna av våldtäktsscenen. Det kommer bli bra. Det känns organiskt och riktigt så som det är ställt och Birger är en toppenmotspelare. Han sjunger bedårande vackert så jag vill gråta varje repetition och vi har ett bra samspel vad gäller det fysiska. Det gäller att använda lagom mycket muskler, så man ändå kan sjunga. Dessutom är det betydligt enklare att reagera på någon som verkligen kysser än än någon underlig närvaro i mungipan. Jag tror att sceneriet kommer hjälpa mig med det ställe som jag hade så svårt med på det musikaliska repet. Hoppas…
Imorgon går vi på det igen. Det är både action och aktion kring Schloss Rheinsberg!