Nu är vi precis i mitten av turnén och vi spelar på en av de absolut vackraste och trevligaste spelplatserna. Tyvärr blev kvällens föreställning inte en så positiv upplevelse som jag såg framemot.
Vi har levt rätt nära varandra i ensemblen i sju veckor nu. Det är bra och trevligt folk men det är oundvikligt att det stundtals blir lite irritation. Alla har olika behov, olika metoder för att ladda och är, kort sagt, olika personer. Jag är lite trött just nu när jag pendlar mellan två olika jobb och vet med mig att min stubin blir en aning kort. Det tar jag ansvar för så gott jag kan. Ser till att få egen tid för uppvärmning, ser till att saker och ting blir gjorda och håller mig för mig själv när jag känner att jag behöver det. Det går mestadels bra men idag kom en typisk Solgerd-groda ur min mun riktad till en av mina trevligaste kollegor. Som alla typiska Solgerdgrodor så står jag för det jag sa men det kom ut en aning mindre inlindat och hårdare formulerat än tänkt. Det blev ingen scen av det hela men jag kan inte låta bli att klandra mig själv.
Så skulle scenen byggas och musikerna meddelade att de inte kunde bära podier för att det skulle förstöra deras händer. Visst, jag kan väl någonstans förstå argumentet men jag blev ändå irriterad. Vår professionella dansare som bär podier för glatta livet, behöver inte hon vara rädd om ryggen, hennes arbetsinsats tas förgiven? -Det enda som finns att säga är att det är tur att jag inte blev professionell stråkmusiker, vilket faktiskt var ett alternativ ett tag. - Jag hade aldrig klarat av att inte göra arbete som behöver bli gjort.
Jag tyckte jag förberedde mig väl; promenerade mina entréer och gick igenom mina scenerier men mötet med scenen blev chockartad. Det var så oerhört trångt. Lokalen i sig är rymlig med vi skulle ha in drygt 300 stolar och då blev resultatet detta. Var jag än vände mig upplevde jag att jag hade Susanna tätt inpå mig. Mina från utbildningen vä linövade reflexer att jobba med avstånd och diagonaler, skrek och domderade och skickade varningsskyltar mest hela tiden. På grund av lokalens utseende så hade vi ändrat entréerna och detta hanterade olika ensemblemedlemmar på olika sätt. Kaos är det enda ordet som kan beskriva situationen.
Men så kom dödsstöten för kvällen; någonstans i Figaros aria Non piú andrai så trampade jag snett och sprickan jag har i vänster fot gick upp. Jag har knappt känt av den alls den senaste veckan och har lättat tänkt att nu äntligen börjar det läka. Jag skadade mig på repetition den 14/6 så det har tagit sin runda tid. Nu är det emellertid som förgjort. Sprickan har med all säkerhet gått upp och det gör rejält ont. Vår Almaviva som även är läkare till professionen lindade foten och stoppade i mig en Voltaren under Rosinas aria och med vilja och koncentration lyckades jag undvika att halta mig igenom resten av föreställningen. Fruktansvärt svårt att försöka vara Cherubin och inte Solgerd på scen i det läget.
Varvar ned med en stor kopp te och smörgås med nyslungad honung. Honungen kom far med idag från föräldrarnas bigård på Öland och brödet är slottscaféets hembakta som jag unnade mig att köpa trots priset. Mina blommor doftar och lyser upp min inte ostädade men en aning röriga lägenhet. Livet är ändå inte så illa. Det ska bli skönt att sova.
Imorgon är en ny dag och en ny föreställning.