Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Brukar ha gott om ord att ösa av men nu vet jag inte riktigt var jag ska börja… Jag kastar mig ut:
Efter att ha njutit en underbar eftermiddag i sommarsolen i Ystad, turistiskt strosande som sig bör, så mötte jag upp mina kollegor i den fullkomligt bedårande gamla teatern från 1894.
Vi var alla glada, nyfikna och upprymda. Kanske en aning trötta, men mest nyfikna. Vad är det för föreställning som blivit så totalt nedskriven?
Jag tror att jag lyckades ta tillvara på det mesta av humor och kvalitet i föreställningen - jag fick mig flertalet glada skratt. Mest för att det var stundtals riktigt roligt men ibland också av pur förvirring.
Idén med att citera musik tycker jag normalt är fantastiskt lyckat och roligt. Kompositören Hallman har citerat friskt; Mozarts Requiem och La Marseillaise bland annat. Men instrumenteringen var kanske inte alltid så lyckad. Att flytta Mozarts stråk- och träblåskompositioner till brass och slagverk förtog helt det sirliga och dansanta i Figaros musik.
Det transponerades en del också, till exempel för att anpassa musiken till det faktum att Basilios roll var struken - det var tyvärr inte alltid så smidigt gjort.
En eloge dock till den välspelande orkestern; speciellt till cellisten Samuli Örnstömer. Dröm om min förvåning när jag hittade min gamla (ja, han är inte så gammal men man brukar ju säga så) violalärare från Luleå i orkestern; Jörgen Sandlund. (Numera frilans, boende i Stockholm, fick jag veta)
De strykta rollerna klarade jag mig utan. Så mycket av föreställningen fungerade väl. Och Alar Pintsaar gjorde en strålande rolig, närvarande och skönsjungande Bartolo liksom Margaretha Dalhamn gjorde en härlig Marcellina - men vilka var dessa båda egentligen??
Johan Rydh gjorde en komisk, se- och hörvärd greve. Talreplikerna var generellt väl levererade. Men jag missade tyvärr en hel del sjungen text. Besvärligt i ett sammanhang när man inte kan förutsätta någonting. (Sjöng Grevinnan om tribadisk kärlek?)
Cherubinos roll, fint tolkad av Isabel Piganiol, är till exempel totalt omgjord, till en rödstrumpa, vilket förvisso var intressant men tyvärr inte helt regimässigt genomfört vilket förvirrade en hel del. Själv förstod jag inte varför de envisades med att uttala Cherubino på spanskt vis istället för på italienskt,. Mina mer kvicktänkta kollegor upplyste mig senare, över en drink, att det var en appell till Che Guevara. Själv tolkade jag mer Cherubino som en Fredrika Bremer 150 år före sin tid.
Det hade varit bättre om jag inte hade vetat att utgångspunkten var Figaros Bröllop. Då hade jag inte saknat och undrat så mycket. Om man hade hoppat över Mozart och da Ponte helt och istället helt utgått från Beumarchais pjäs - då hade det nog kunnat vara riktigt bra. För idén är inte illa. Men en halvdant genomförd idé fungerar inte alls.
Mina kollegor på scen gjorde absolut det bästa möjliga av situationen. Jag avundas dem inte på något vis. Önskar dem istället all lycka för de resterande 10 föreställningarna - hoppas de finner stöd och glädje i varandra och att publiken vågar sig dit.
Det är ett spektakel som faktiskt, trots det något chockerande biljettpriset, är värt att ses. Tro bara inte att du ska se Figaros Bröllop - för något bröllop och någon kärlek är det överhuvudtaget inte tal om.
Jag hoppas också att La Scania inte går i konkurs - Operakonsten behöver inte frälsas men den behöver överleva…